Lutherska kyrkan i centrala Baku. Ett vykort skickat till Finland av Thyra Eklundh.

År 1881 var Missionsförbundets föreståndare E J Ekman i S:t Petersburg för att inspektera missionen i staden. Här träffade Ekman Ludvig Nobel, som berättade att han vid fabrikerna i Baku hade 200 – 300 svenska arbetare med familjer, som saknade all andlig omvårdnad. Nobel undrade om inte Missionsförbundet kunde sända någon missionär dit. Vid hemkomsten till Stockholm lade Ekman fram saken för Kommittén och 1882 års Generalkonferens beslutade om mission i Baku.

Samma höst reste missionärerna N F Höijer och L A Lydell till Baku. I sitt sällskap hade de skomakare Palmén från S:t Petersburg och arkitekt Dalman från Finland. Dessa reste på egen bekostnad som ”missionskolonister”, men reste fritt med Nobels båtar. Azerbaijan var sedan 600-talet muslimskt medan Armenien och Georgien förblivit kristna.

Att evangeliska missionärer från Sverige tilläts att arbeta i det ortodoxa Ryssland berodde på att de skulle verka inom den svenska kolonin. Under den här tiden fanns i Baku en armenisk och en tysk friförsamling samt en rysk baptistförsamling.

Fabriksledningen i Bröderna Nobels oljebolag visade missionen mycken vänlighet och upplät en samlingslokal där möten hölls varje söndag. Under vardagarna undervisade missionärerna barnen och gjorde hembesök. Dessa ”missionskolonister” skulle bli stommen i en kristen koloni, men företaget var dåligt planerat och sköttes planlöst. När pengar för projektet saknades, upplöstes ”kolonin” och missionärerna återvände hem 1883.

För Höijer var Baku ”den otrevligaste plats jag någonsin sett. Om sommaren var det odrägligt hett och den glödande solen förbränner all grönska. Under regntiden löstes den kalkhaltiga jorden upp och blev otroligt smutsig. Jorden var genomdränkt av olja och överallt luktade det fotogen. Döda katter, hundar, hästar och andra djur lämnades där de dött och deras ruttnande kadaver förpestade luften ytterligare”.

Höijers efterföljare L E Högberg upplevde även han Baku som en allt igenom trist stad. I den del av Baku som kallades ”den svarta staden”, vällde en bolmande svart röd ur skorstenarna och lade sig som ett moln över staden som betäcktes med ett tjockt lager av sot. Oljan var klibbig och svart. Sotet trängde in i husen och förstörde möbler och husgeråd.

Högberg skriver: ”I detta kaos av fabriker suckar och pustar maskiner och pumpar, det knäpper och smäller i rörledningar, och här och där bryter stora eldkvastar fram. Människorna, oljiga och svarta, rör sig fram och åter för att fullgöra sina sysslor. Över allt detta skiner från en klarblå himmel en glödande sol. Hela naturen liksom försmäktar och ropar efter vederkvickelse, efter vatten.”

Bakus oljeanläggningar var ökända av ledarna inom det ryska imperiet. Då tsar Alexander III på besök sommaren 1888 från sin järnvägskupé såg ut över Bakus omgivningar yttrade han:

”Varför ska folk förvisas till Sibirien, kunde man inte lika gärna sända dem hit….till detta jordiska helvete”.

Missionsförbundet kom att få bättre fäste i det kristna Tiblisi, huvudstad i Georgien.

Församlingen i Baku växte under 1880-talet med kristna svenskar, finländare, tyskar och armenare. Till en början betjänades man av en divisionspredikant för Transkaukasien, som placerade en adjunkt i staden 1880. Församlingen bestod av ungefär 700 tyskar, 300 svensktalande och 300 armenier som knappt förstod varandra. När församlingen fick en präst, blommade det kyrkliga livet upp, men förrättningarna hölls på tyska eller ryska.  Armenierna valde att bilda egen församling. Medel för att bygga ett skol- och bönehus hade samlats in av en fruntimmersförening. Men en riktig kyrka behövdes och den första grundstenen lades 1896. Den evangeliska- lutherska kyrkan, Die Kirche, invigdes i mars 1899. Prästerna var tyskar och predikan hölls på tyska och ryska. Pastor Zimmermann förekommer i breven hem till Sverige. Bröderna Nobels oljebolag bidrog till finansieringen av denna kyrka, liksom till en ortodox kyrka i Derbent. Den ryska skribenten S. Karpova uppger att bolaget deltog vid byggandet av Alexander Nevski-katedralen i Baku. Bolaget bidrog till inköpet av sex kyrkklockor och till byggandet av Rimski-katolska katedralen likaså i Baku.

Tonen är något mer försonlig när Svenska Missionsförbundets utsände Wilhelm Sarwe berättar i boken Bland Rysslands folk. I missionens och Röda korsets tjänt 1882 – 1992. Boken gavs ut 1927 i Stockholm. Enligt Sarwe var Missionsförbundet i mycket nära förbindelse med de evangeliska armeniska bröderna. Deras församling i Baku var talrik och livskraftig. Två av bröderna talade svenska och höll svensk söndagsskola och predikade för svenskar. Missionär E. John Larsson besökte emellanåt Baku. Där fanns också en livaktig församling, Volgabröderna med mestadels tyska familjer från Volgatrakten.

Sarwe tänker med glädje tillbaka på upplevelserna i Baku under sina evangelistår i Kaukasien, men strävsamt var det ibland i den hela, kvalmiga staden. Sön- och helgdagarna upptogs helt av möten. Ryssarna började kl 9 på morgonen, armenierna kl 11. Det tyska mötet hölls kl 14 och ibland införr ett svenskt möte i tyska kyrkan kl 16. På aftonen kl 18 hölls åter ett armeniskt möte och slutligen avslutades dagen med en tysk sammankomst kl 20. På vardagarna hölls varje afton möte. Herrens ärende hastade, konstaterar Sarwe.

1904 hade den Lutherska-evangeliska församlingen 6 010 medlemmar, ca 4 200 bodde i Baku och 1700 i Balakani, en by nära oljefältet med samma namn. Församlingens majoritet var tyskar med 4 800, svenskar 450, letter 400, finländare 250 och ester 110. Under Stalinepoken revs kyrkorna eller omvandlades till profana ändamål. Die Kirche är den enda av de ovan nämnda som står kvar i centrala Baku. Den praktfulla Alexander Nevski katedralen revs, ”med vissa svårigheter”.

Rimski-katolska katedralen i Baku under byggnad

Kyrka i Svarta staden, Baku

Alexander Nevsky Baku