Öppnar för vidare forskning

skriver Lars G Nyberg, Sällskapet för studier av Ryssland m m, i en recension av:

Ludvig Nobel: ”Petroleum har en lysande framtid”. En historia om eldfängd olja och revolution i Baku. Brita Åsbrink W&W. Värnamo, 2001. (287 s).

Om det på många sätt storslagna ryska oljeföretag som Alfred Nobels två äldre bröder Robert och Ludvig grundade på oljefälten vid Baku år 1876 och som, med Ludvig och senare hans äldste son Emanuel i ledningen, kunde hävda sig under oavbruten tillväxt i den internationella oljemarknadens absoluta elitklass tills det efter 44 år slukades av sovjetstaten – om detta svenska pionjärföretag, med viss överdrift kallat  ”industriimperium”, har frilansskribenten Brita Åsbrink sammanställt en monografi av social-och ekonomihistoriskt såväl som personhistoriskt intresse.

Den är sakrik, lättläst i stil och redigering och generöst illustrerad med ett säkert i många fall unikt historiskt bildmaterial. Den svenska litteraturen om Nobel-brödernas Naftabolag, Tovarisjtjestvo Bratiev Nobel’, är inte omfattande, vare sig den samtida eller den nutida. För 1800-talets europeiska resenärer låg Baku verkligen inte vid allfarvägarna och det kulturella avståndet var än större. I tidens företagskultur ingick inte att ge oombedd information till allmänheten, snarare var sekretess huvudregeln. För Naftabolagets del gick mycken dokumentation förlorad när sovjetmakten tog över; annat förstördes så sent som under finska vinterkriget genom att familjen Nobels sommarhus på karelska näset blev sprängt.

Ändå har Åsbrink lyckats att ur bevarade samlingar, inte minst men inte enbart Nobelfamiljens arkiv, få tillgång till brev, dagböcker, memoarer och bilder i en omfattning som gjort det möjligt för henne att låta företaget och dess ofta dramatiska kamp för tillvaron framträda på ett levande och verklighetsnära sätt. Åsbrink återberättar nämligen här det mesta av historien om det stora oljeföretaget genom att så ofta som möjligt sätta an belysningen inifrån, via ledande och andra agerande personers fortlöpande berättelser, intryck och ställningstaganden, i brev eller annan form, och därvid avskilja ofrånkomliga miljö-och tidsbilder – ofta av stort intresse i sin egen rätt – som inlagor med avvikande typografi. Redan med detta elegant genomförda rörliga grepp skiljer sig hennes företagshistorik från det vanliga – möjligen dock någon gång till men för kronologi och överblick.Sakregister saknas.

Tidiga skildringar av Naftabolaget har inte sällan utmärkts av motsatsen: ett statiskt betraktande utifrån av ett i sig fängslande sceneri. Man har fascinerats av skogen av borrtorn och de under artesiskt tryck från borrhålen högt sprutande oljefontänerna, som t o m tar eld ibland; man har imponerats av företagets vidsträckta infrastruktur för distribution och mellanlagring av oljeprodukterna i bulk (i stället för på äldre vis i fat eller andra styckenheter): rörledningarna, tågsätten av tankvagnar, cisterndepåerna, de ångdrivna och senare dieseldrivna flodpråmarna och tankfartygen – allt principiellt nytt för sin tid i Ryssland i teknik och storskalighet.

Ett typexempel på sådan ”turistisk” konception av Naftabolaget – med en tillsats av naturvetarskärpa – gav den vid förra seklets början mycket läste Sven Hedin, när han som en av de första delgav den läsande svenska allmänheten sin bild av företaget efter en tids vistelse i Baku 1885 (han hade som nybakad student varit informator åt en skolpojke, son till en av bolagets ingenjörer).Denna hans översiktsvy över Nobelföretaget med dess tekniska resurser och anläggningar återfinns i reseboken Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien (1887 kap.3). I bearbetad form återkom skildringen i Från pol till pol (l911:I) – nu med en patriotisk fanfar i rubriken: Ett svenskt storverk i Balakani.

Liknande stilisering av bilden återfinns hos andra samtida, till exempel vapenhandlaren Gustaf Roos, som under pseudonymen Topchi givit en snabbskiss av företaget i boken À travers l’Orient et l’Occident (SPb1888). Efter Nobelbolagets undergång har andra koncept för att skildra det anmält sig, särskilt sådana med personhistorisk inriktning. Bolagets under lång tid främste tekniska chef och företagsledare på plats i Baku, sedermera generalkonsuln Wilhelm Hagelin, lät 1935 författarinnan Ida Bäckmann publicera utdrag av sina mycket marknära memoarer, Från filare till storindustriell, som givetvis redovisas bland Åsbrinks textkällor. Här kommer den för Bakuföretaget utmärkande tekniska framåtandan, sinnet för både tekniskt och ekonomiskt djärva innovationer, till sin rätt i livfull avfattning.

Däremot tillfördes berättelsen om Bakuföretaget intet nytt genom Sven Hedins minnesporträtt av Ludvig Nobel i Stormän och kungar (1950), där han förutom egna ungdomsintryck i huvudsak lutar sig mot en skildring från 1884 av den engelske journalisten Charles Marvin: Baku, the Petrolia of Europe. Att litteraturen i ämnet varit tunnsådd under åren bestyrks f ö av att Marvins arbete citeras i ännu en 1950-talstext: ”Bröderna Nobel och oljan i Baku” av Olov Gunnarsson i hans tillsammans med J.Gunnar Andersson (”Kina-Gunnar”) utgivna Svenska öden i fjärran land (1957), där liksom hos Hedin det storsvenska hör till: ”Var för sig och tillsammans skänkte de /Robert, Ludvig och Alfred/ ovansklig glans över det svenska namnet”.

Brita Åsbrinks bok är däremot, det bör sägas i detta sammanhang, välgörande fri från svensknationell yvighet av det slag som ämnet Nobels i Baku ofta har utlöst. Under 1950-talet blev till slut behovet av en mer uttömmande företagshistorik på personhistorisk grund tillgodosett, och det ur förnämsta källa, när Marta Nobel-Oleinikoff – Ludvigs dotter i andra giftet – efter mångårig möda efter alla förluster av dokumentation kunde slutföra sitt arbete Ludvig Nobel och hans verk (1952) – givetvis en av Brita Åsbrinks huvudkällor. Historien om Nobelföretaget i Baku skulle emellertid få vänta ytterligare nära 25 år på sin första autonoma monografi med företagsekonomisk inriktning på akademisk nivå: The Russian Rockefellers. The Saga of the Nobel Family and the Russian Oil Industry (Stanford 1976). Författare var en av Rysslandsforskarna i Harvard, dr. Robert W.Tolf. Till detta gedigna verks förtjänster hör att Nobelföretaget och dess obestridda ledarställning skildras som en funktion av inte endast personliga insatser utan också hela den kommersiella och finansiella miljön: inte minst företagets omedelbara och kritiska beroende av oljeprodukternas marknader, först den inhemska ryska men snart också den internationella (genom bygget av järnväg och pipeline till Svarta havet), och därmed även pressen av utländsk konkurrens, främst från amerikanska, franska och engelsk-holländska oljeintressen.

Tolfs arbete tillkom på sin tid under medverkan av den 1988 avlidne Nils Oleinikoff – Martas make – som också gav ut en med eget material utvidgad svensk översättning under titeln Tre generationer Nobel i Ryssland (1977). För övrigt bör nämnas att Tolfs bok, som Äsbrink förstås hänvisar till, uppvisar den troligen än i dag mest kompletta bibliografin till ämnet Nobels i Baku; Åsbrinks är mera begränsad. Visst har Brita Åsbrink förstått att tillgodogöra sig föregångarnas sakkunskap, men hon har kunnat ge sin bok en självständig profil bland annat genom att undvika att renodla det ekonomiska perspektivet för att i stället bredda det vittneshistoriska till att innefatta ett galleri av ledande och driftiga medarbetare i företaget, vida utöver den Nobelska familjekretsen. Därtill hör inslag av social och delvis etnologisk natur: brev av en anställd sjukgymnast om det ”stiliga” livet i Baku och St.Petersburg kontrasterar mot vittnesbörd om arbetarrörelsens etablering med förhandlingskrav och strejker åren runt 1905, om islamiska tatarers massakrer (för regeringens räkning?) bland den kristna armenska befolkningen (där socialismen började spira) – och även vice versa – och om mord på flera medarbetare i bolaget; ”fy fan sådant folk!” skriver en ingenjör efter ett av dem. En annan sagesman låter oss veta att Nobels kort efter krigsutbrottet 1914 kunde utöka arbetsstyrkan med ett 50-tal krigsfångar från Österrike-Ungern – ”och duktiga var de”, skriver han.

Någon analys av bakomliggande företeelser är det inte fråga om, här finns säkert ännu mycket att göra för historiker, men Brita Åsbrinks rikliga urval av human interest-material hör ändå till bokens stora förtjänster. Det omdömet gäller inte minst för det turbulenta slutskedet, då Nobelbolaget gick mot den upplösning som man när den inträffat aldrig ville tro vara den slutliga. ”Vi gjorde alla vår plikt i den tron att vi arbetade för vär firma, bolsjevikerna skulle snart jagas bort” skrev den siste chefsdisponenten Arthur Lessner 1920, kort innan han måste lämna Baku för gott. Samma sorts oförstående hoppfullhet skulle efter ett par år – 1922 – ta sig uttryck i att de tre viktigaste konkurrenterna om den ryska oljan: Nobels, Standard Oil of New Jersey och Royal Dutch/Shell gick ihop om att bilda en ”enhetsfront” (Front uni) för att solidariskt stå emot den nya sovjetstatens ihärdiga försök till enskilda handelsuppgörelser. Vilket, som Brita Åsbrink inte försummar att nämna, ganska snart misslyckades: de berörda intressena – och länderna – stod till slut sig själva närmast. Ändå skulle något av samma förtröstan dröja kvar hos Nobelföretagets intressenter ännu långt in på 1930-talet.

En mera systematisk genomgång av 1920-talets efterspel på oljemarknaden återfinns i ett arbete som faller utom ramen för Brita Åsbrinks bok, nämligen Antony C. Sutton: Western Technology and Soviet Economic Development 1917 to 1930 (Hoover Institute, Stanford, Cal. 1968). I denna boks andra kapitel: Caucasus Oil Fields – The Key to Economic Recovery, påvisas på basis av ekonomisk-statistiska data att Sovjets satsningar på import av utländsk teknologi och administration för oljefälten – dels direkt, dels genom s k koncessioner – varit den ensamt avgörande faktorn bakom den snabba återhämtning som bland annat inneburit att exporten av oljeprodukter redan åren 1926-27 fördubblats jämfört med 1913 års. Det rörde sig inte minst om senaste amerikanska teknik för den djupborrning och pumpning ur djupa borrhål, som blivit oundgänglig genom att ytlagren av olja i Baku börjat bli uttömda. (Ironiskt nog hade femtio år tidigare dåtida amerikansk teknik för oljeborrningen hört till de inlånade tekniska nyheter som från starten givit Ludvig Nobels bolag dess försprång) Suttons utredning bekräftar i stora drag ett utlåtande år 1916 av tekniska kunskapare i Baku för den holländske oljemagnaten Deterding, som liksom i förbigående återges av Brita Åsbrink: ”de nobelska anläggningarna var gammalmodiga. Bolaget forskade inte, utvecklade inte nya metoder…Dessutom saknade man kvalificerad personal” (s. 243). Hade den tekniska utvecklingen i oljevärlden sprungit ifrån Nobels?

Till slut bör konstateras att samtidigt som Brita Åsbrinks arbete är ett välbehövligt och läsvärt bidrag till historien om Nobels Naftabolag i Baku på ett populärt plan, så ger det också en uppfordrande signal till vidare analyser av systematiskt vetenskaplig natur, både från den ekonomiska och den politiska historiens infallsvinklar. En forskningsuppgift som än i dag inte kan vara uttömd på intresse vore oljestaden Baku som grogrund och plantskola för inte bara en tidig rysk arbetarrörelse med facklig inriktning utan också en till revolutionär våldsideologi urartad socialism av stalinskt märke. För Stalin, ”Koba”, född i grannlandet Georgien, var Baku den första storstaden, där började han komma sig upp i rörelsen (såsom Brita Åsbrink i korthet redovisar).

Den stora komplikationen inträder när temat sätts in i kontexten av den ständiga bittra konflikten mellan folken i Azerbejdzjan och Armenien, muslimer och kristna, i det högspända Kaukasus. En lucka i vår litteratur är också avsaknaden av – eller vår bristande kännedom om – seriösa sovjetiska och ”postsovjetiska” forskares analyser av den tidiga ryska oljeindustrins historia och tekniska och finansiella förutsättningar. En första källa – självfallet inte den slutgiltiga – kan vara den utförliga artikel under uppslagsordet ”Bakus oljeindustri” (Bakinskaja neftianaja promysjlennost’) som intagits i sovjettidens tidigaste uppslagsverk, encyklopedien av 1926, dvs från NEP-tiden, då censuren inte tycks ha varit alltför rigorös och det propagandistiska inslaget inte alltför påfallande.

Här visas en strukturell grafik över förkrigstida oljeintressen i Baku med”Nobelj” i centrum (ingalunda utraderat ur minnet), jämte en del produktionsstatistik före och efter nationaliseringen 1920. Man visar hur oljeindustrins återuppbyggnad efter krig och kaos varit beroende av just den nyaste tekniken för borrning och pumpning och även för raffineringen. Den kontinuerliga destillationsprocess, som Nobels på sin tid varit så stolta över, var överspelad genom elektrifiering och nya förfaranden som cracking för utvinningen av bensin. Numera är som bekant oljefältens epok i Baku i huvudsak förbi. Det mesta av oljeproduktionen i området äger rum offshore ute i Kaspiska havet, efter en början 1949 från en enkel plattform (Izvestija 1980-04-24). Berättelsen om praktikfallet Nobels i Baku bör dock alltjämt kunna ge anledning till lärorik forskning.

Kanske visar den på ett globalt mönster i den tidiga industrialiseringen som vore värt att uppmärksammas inom ekonomisk historia: en obetvinglig inbördes ”magnetism”, tekniskt och finansiellt, mellan utvinningen av råvarutillgångar och en fortgående innovativ utbyggnad av teknik och infrastruktur för deras transporter ut till marknaden. Efter att ha tagit fasta på Bakuoljans möjligheter tvingades ju Nobels att riskera en stor del av sin finansiella kapacitet på en hela tiden fortgående utbyggnad av transport-och depåsystem, enligt vid varje tidpunkt ledande teknik, för distributionen inom den livsviktiga inhemska marknaden och med åren även för export. Analogt fastän ”från motsatt håll” satsade den franska grenen av Rothschilds – de tidigaste finansiärerna av järnvägar i Europa – betydande resurser på att i Baku tillförsäkra sig tillgång till både oljeprodukter och en järnvägsförbindelse fram till Svarta havet (Baku-Tiflis-Batum) för sin redan då etablerade marknadsföring av olja på Europa och orienten, som i sin tur hade krävt ett samgående med rederiintressen (bröderna Samuel).

Från vårt eget 1800-tal känns kanske mönstret igen i, till exempel, fusionen av mellansvenska järnvägar jämte Oxelösunds hamn med järnmalmsgruvorna i Bergslagen till Grängesbergsbolaget, den blivande internationella storkoncernen med bland annat egen flotta av oceangående bulkfartyg, liksom även i den förste Axel Johnsons finansiering av uppbyggnaden av ett eget, med tiden högst betydande rederiföretag utifrån en primär marknadsbas av kolimport från England. Kan kanske en uppföljning av sådana mönster i marknadsekonomierna lära oss något om varför en branschvis centralplanering genom statens försorg inte kunde fungera så bra i längden?

När det gäller oljan i Baku förändras inte saken av att Rothschilds hann sälja ut sina intressen där före första världskriget och därmed illustrera det goda råd för börsspekulanter som har tillskrivits Albert Rothschild av Wien-släkten: ”One must go into the market as into a cold shower – quick in and quick out.”(enligt Fredric Morton: Rothschilds. A Family Portrait. (London 1961).

Lars G. Nyberg