Tsarernas Ryssland
Nikolaj I Pavlovitj Romanov var tsar av Ryssland, kung av Polen och storfurste av Finland 1825–1855. Det är under dennes tid vid makten som den svenske Immanuel Nobel år 1837 kom till S:t Petersburg. Hans verkstad satsade på minor och utrustning till militären. Krigsministeriet var stora beställare från 1853.
Alexander II efter trädde Nikolaj I den 2 mars 1855 under det pågående Krimkriget. Under alltjämt nya rustningar tycktes hela Ryssland vara förvandlat till ett militärläger. Strax efter freden, som undertecknades i Paris 1856, kungjorde Alexander att hans bemödande såsom regent skulle bli att upprätthålla freden samt utveckla sitt folks andliga och materiella krafter. Beställningarna på krigsmateriel upphörde. Immanuel Nobel stod inför ännu en konkurs och lämnade Ryssland. Sönerna Robert, Ludvig och Alfred stannade kvar i S:t Petersburg.
Första delen av Alexanders regering utmärktes av en mängd reformer, främst livegenskapens upphävande 1861. Han återupplivade Finlands statsskick genom att sammankalla lantdagen (1863) och genom lantdagsordningen (1869) tillförsäkra denna ett regelbundet inflytande. Mot Polen visade han i början stor försonlighet, men rysshatet blidkades inte. Alexander lät genom greve Berg med omänsklig stränghet kväva det 1863 utbrutna upproret samt förryska landet. Ryssland var en stormakt. Medan Alexander utvidgade sitt rike genom erövringar i Asien, intog han länge neutralitet under de europeiska förvecklingarna.
De sociala missförhållandena i Ryssland ökade protesterna. Ett revolverattentat mot Alexander ägde rum 14 april 1879 framför Vinterpalatset, 1 december samma år försökte man med minor spränga tsarens privata tåg emellan Livadia och Moskva, 27 februari 1880 inträffade en dynamitexplosion under tsarens matsal i Vinterpalatset. Missmodig lämnade han nästan diktatorisk makt åt Michail Loris-Melikov för att återställa lugnet, och detta tycktes återställt genom en rad milda åtgärder från dennes sida. Men terrororganisationen Narodnaja voljas (Folkviljan) exekutivkommitté förklarade i en proklamation Alexander dömd till döden, och fyra dagar efter det att han undertecknat ett utkast till åtgärder för införande av en friare författning mördades han, den 13 mars 1881, med bomber under en åktur på en av Petersburgs förnämsta gator.
Alexander III tillträdde 1881 och verkade fram till 1894. Hans regim var hårdför, men landet gjorde vissa framsteg. Finansminister Sergej Witte var en drivande kraft, Ryssland vitaliserades. Alexander III mördades 1894.
Nikolaj II tillträdde på tronen 1 november 1894 efter sin far Alexander III:s död. Nikolaj var en svag regent som begick avgörande misstag. Han tvingades att abdikera i februari 1917. Hans familj avrättades 1918.
Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken leddes av Lenin som ordförande 1917 – 1924. Sovjetstaten bildades formellt 1923.
LÄNKAR