Villa Petrolea invigs 1884

Ludvig Nobel

Ludvig Nobel är på besök i Baku. Han skriver hem till sin dotter Anna i S:t Petersburg den 21 oktober 1884:

Min käraste Anna!

… Ofta, ja kanske tycken I alltför ofta, haven ni hört Baku omtalas. Hos oss är ju Baku ett stående talämne. Ni veten nog att här brukar vara mycket hett och att de svåra sandstormarne är mycket obehagliga och att däremellan luften är fylld med tjocka rökmoln och obehagliga dunster av illaluktande oljor – men jag tror ej att man omnämnt att en del av året, d.v.s. hösten och våren, vädret är alldeles gudomligt vackert och att här finnes ställen där man ej är besvärad av rök eller illaluktande dunster och varest luften alltid är ren och frisk.

Ett sådant ställe är den ort varest jag låtit bygga den lilla villastad, som jag givit namnet Villa Petrolea och varest en stor del av våra tjänstemän äro inlogerade. Det är der jag nu bor med |sönerna] Carl och Hjalmar [Crusell] i ett hus som är bestämt för Huvudförvaltaren. Som huset är stort och Herr Törnudd ensam utan familj, så hava vi plats tillräckligt. I de andra villorna bo flera familjer och en mängd ungkarlar. Du känner några såsom Rydén, Roman, Holmström, Lambert.

I ett av de stora husen är klubben, varest hela kolonien samlas nästan mangrant, onsdags och lördags aftnar, för att musicera, dansa och spela biljard. Man har haft den lyckliga idén att bilda en musikcorps, en verklig orkester, som redan uppnått en ganska märkbar grad av virtuositet. Orkestern består av 15 personer som blåsa. Anföraren och läraren är en utmärkt musiker, som varit i många år chef för flottans härvarande musikcorps. På ett års tid hava våra dilletanter gjort sådana framsteg att de med stort bifall givit konserter till förmån för välgörande ändamål. Tidningarna som talat därom kalla dem får den Nobelska orkestern.

Jag blev naturligtvis inbjuden att i klubben åhöra en consert. Allt var festlig stämning för att fira mig. Man blåste Björneborgermarschen, satte mig på en stol och bar mig högt i luften ikring den stora salen under hela tiden som marschen spelades. Sedan dracks min skål ur en stor bål och tal höllos, vari man tackade mig för det jag tänkt på att skaffa de tjänande ett behagligt liv. Allt detta beredde mig särdeles mycken glädje, ty jag hade haft rätt mycket bekymmer innan jag lyckats få allt detta färdigt.

Klubben och orkestern har haft ett mycket gott inflytande på allmänna stämningen inom vår koloni ty nu samlas alla mycket gärna härute och undvika dåliga sällskaper som de eljest så lätt råka i när de söka förströelse utom hus. Många av de unga Herrarne fundera på att gifta sig, men tyvärr saknas ännu bostäder och vi hava ej pengar för att bygga hus för alla, så mycket mer som de visa anlag för att hava ganska stora pretentioner.

Jag hade anlagt villastaden i förhoppningen att kunna få grönt omkring oss, men tyvärr har detta ej lyckats då vatten saknas. Allt vad vi kunnat åstadkomma är blomsterrabatter och en smula köksträdgård. Om sommarn äro fältena torra och brända av solen. Då regnar det aldrig. Hösten, vintern och våren åter regnar det ofta. Då är här en härlig grönska och luften fylles av tjusande dofter. I natt som var föll första regnet, vilket sedan länge varit efterlängtat. Astrarna och lövkojorna hava mått särdeles väl därav och lyfta redan sina mäktiga blomsterklasar helt stolt uppåt. För nästa år hoppas jag vi skola kunna bättre förse oss med vatten och då skall, med guds hjälp, min dröm om ett grönt Villa Petrolea, ett litet paradis i Baku, bli en verklighet.

Utsikten från Villan är mycket vacker över det blå havet och de många bergen, samt den rymliga hamnen. Folktomt är det ej heller, ty ekipager och ryttare passera förbi allt jämnt. Nu är det stora pappret fullklottrat och huru litet har jag dock hunnit säga.

Tag en varm hälsning från den kärleksfulle fader

Ludvig

Trädgårdsanläggningen krävde att jord och vatten forslades dit.

Julafton firas 1892. På balkongen samlas personalen. Vinrankorna ger skydd mot solen. En stund i gräset nedanför disponentsbostaden.

Orkestern övar i det fria. Nedan ses Villa Petrolea från fabriksområdet.

Trädgården täckt av snö. Tvåvånings bostadshus. Kanske sjukstugelängan? Disponentbostaden.

Livet, vardagen i Villa Petrolea och på oljefälten runt om i Kaukasus fortgår under två decennier fram till sekelskiftet 1900 då orosmolnen börjar bli allt mer påtagliga. Åren 1903, 1905, 1907 är besvärliga för oljebolagen med begynnande arbetarstrejker, demonstrationer, upplopp. Fyra svenskar mördas. Det misslyckade kriget med Japan, som Ryssland förlorar, försvagar regeringen och missnöjet ökar i hela Ryssland. Det första världskriget bryter ut och oljeindustrierna producerar enbart för militären. Under 1917 inleds revolutionen i Ryssland och när bolsjevikerna tågar in i Baku i maj 1920 innebär det slutet för all privat verksamhet. Runt 6 miljoner utlänningar lämnar Ryssland under dessa år.

Villa Petrolea överges och plundras på allt innehåll. Disponentvillan lär ha övergått till att bli barnhem för barn, vars föräldrar fängslats som fiender till staten.

Vad som sedan händer med disponentvillan är oklart liksom med de övriga husen inom området, Villa Petrolea. De flesta husen verkar vara rivna, men ett större lägenhetshus är kvar liksom en länga vilken påstås ha varit sjukhus. Under en period kallas parken Rote Fane och även Nizami, efter en älskad poet. När medlemmar ur släkten Nobel fick möjlighet att gå in i disponenthuset i mars 1999 var det i starkt förfall med hål i innertak, väggar och golv. Yttervägarna föreföll hela och stabila, liksom taket.  I början av 2000-talet inleddes en omfattande renovering av huset och förklarades vara Nobel Museum vid återinvigningen den 25 april 2008.