Hjalmar Nobel

Hjalmar Nobel var född 1863, son till Robert och Pauline Nobel.Tanken var att Hjalmar skulle kunna ingå i Bröderna Nobels oljebolag. Men det kärvade med Emanuel, kusinerna har olika temperament. Hjalmar skrev brev hem till pappa Robert i Getå och farbror Alfred i Paris. År 1890 reste Hjalmar till Sverige.

Hjalmar bor under krisåret 1886 i S:t Petersburg och försöker under en vistelse i det stora huset i S:t Petersburg i brev lugna sin pappa Robert och farbror Alfred; det handlade mest om naturliga svängningar i tillgång och efterfrågan på oljeprodukter. Men han har svårt att förlika sig med sin beroendeställning i Edlas hushåll. Han ”äter nådens bröd och kan aldrig vara tacksam nog och kröka ryggen nog djupt”.

Hjalmar har fått skäll av pappa Robert för att han gett för mycket dricks till betjänter under sin tid hos Edla och Emanuel i S:t Petersburg. Han försvarar sig tappert: ”Du anser kanske att summan 24,50 Rubel som jag använde till drickspengar är för stor, men jag måste taga hänsyn till att jag bor gratis, och dessutom tror jag, det var ej heller för mycket per man, eller rättare kvinna, när man delar denna summa i 6 delar. Först och främst måste jag ge åt den som kokar min gröt om morgnarna, sedan betjänten som borstar mina kläder, vidare åt pigan som serverar gröten, dito åt den som städar mitt rum [—] som gör i ordning mitt bad, som jag ofta begagnar, samt slutligen till den som står i tamburen och drar på mig ytterrocken.”

Hjalmar Nobel arbetar för Emanuel i Baku och i Tiflis från 1884 till 1890. Hjalmar på väg in i bolaget. Han får arbete i Tsaritsin och Baku på laboratoriet där han skadar fingrarna på Chelekens paraffinlikande olja. Därefter får han arbeta på Balankifältets kontor med tysk korrespondens och bokföring och upplever under 1889 arbetsglädje, men har ”frossan” och skriver till Robert om ”malariabakterier”. Han beskylls för att ”i penningaffärer vara som ett såll” och bemöter dessa anklagelser med berättelsen om fjädern som blev en höna. Han ångrar dock djupt sitt utsvävande liv och är rädd att han aldrig mer ska återfå pappans förtroende, ”förr kan jag inte se dig i ansiktet”.

Hjalmar berättar år 1890 för pappa Robert om sina planer att bilda ett svavelsyresyndikat i Baku som Hjalmar ska vara chef över. I augusti samma år stoppar Emanuel ett förslag att göra Hjalmar till chef för Batumanläggningarna – möjligen på grund av Hjalmars malariaattacker. Hjalmar kontrar med att skriva: ”Emanuel är en präktig pojke, men jag vill helst slippa att ha att göra med honom i affärer”.

Alfred skriver till Robert i Getå om kusinernas kontroverser, tackar för Hjalmars fotografi: ”Hjalmar är den ende verkligt glada bland Nobelarna och det är i mina ögon den högsta bland dygder, ehuru den ofta leder till odygd, men den är också en dygd och ger ju dessutom – i fröform – upphov åt alla dygder…   Hur är det med Hjalmar? Sitter han ännu kvar i Baku? Det vore bra roligt att få träffa honom.”

Alfred kommenterar de båda kusinernas kynnen i brev till Robert: ”Hjalmars brev som jag återsänder är ganska väl stiliserat och kontrasterar egendomligt med Emanuels koncepter som äro mycket magra och göra nästan skolpojksintryck. Men Emanuel har många meriter och är i det hela taget en både duglig och angenäm yngling. Om han och Hjalmar haft små reverier så har det väl varit den naturliga följden av chefskap under släktskap, som alltid är en tråkig och svårburen börda. Tro ej att Emanuel har någonting annat än fullt erkännande av Hjalmars meriter att säga om honom. Vem som skulle kunna förtala Hjalmar vet jag ej. Min förmodan att Hjalmar kanske ej spar på kontanter som han rår om, var tagen från erfarenhet om att män vilka har glatt lynne i allmänhet ej gör det, samt att den svenska karaktären betydligt avviker från den judiska. Man har vänner som begär att låna och är man då ej hebreiskt penningfast och obarmhärtig så [—] kassan ständigt läckande.”