Carl Gustaf Samuel Lindblom

Carl Gustaf Samuel Lindblom, 1873 – 1947. Överingenjör Lindblom ledde från 1899 anläggningsarbetet för bevattningssystemet för bomullsodling vid Kurafloden i södra Azerbaidjan, som i stort sett har strukits i denna berättelse, vilken möjligen hårthänt koncentrerats till Baku och med ankytningar till Nobels oljebolag.

C G Lindblom arbetade dessutom i ett flertal europeiska länder under goda år, upplevde ett flertal krig och ryska revolutionen. Efter återflyttning till Sverige 1912 verkade han som firmarepresentant i Ryssland fram till 1929. Hans erfarenheter borde kunna intressera slavister, historiker och inte minst näringslivshistoriker som ingenjör vid de Lavals Ångturbiner, Lux, samgående med AGA och samarbete med tyska industriföretag.

C G Lindblom skrev memoarerna En svensk industriman berättar om sina framgångsrika år i Ryssland under 1899 – 1929. Memoarerna ”äro avsedda att för kommande släkten visa huru ett pioniärarbete för svensk industri bedrivits av en landsman i österled”. Redaktör Ulla Hjort, Lidingö 2003.

Sex månader i ”hednalandet” blev till 13 år

Jag är född den 2 juni 1873 i Habo socken, Skaraborgs län. Min fader var komminister C.A. Lindblom, min moder Teofila Landahl. Vi voro 4 syskon, samtliga yngre än jag, med två års mellanrum: 2 systrar och en bror. Min moder dog då jag var 6 år, kort efter min broders födelse, i lungsot. Från denna tid omhändertogs vi av min moster, Fröken Christina Landahl, som kom att bli oss i moders ställe. Min fader avled vid 42 års ålder, jag var då 12 år. /…/

Min skolgång kom jag, efter förberedande hemundervisning av min far, att börja i Mariestads läroverk. Jag hade nämligen där tvenne morbröder, en lärare och en kyrkoherde, som tog hand om mig. Efter 2 år förflyttades jag till Jönköping. På grund av min faders död måste vi efter två år lämna prästgården och flyttade till Skara, där jag avlade studentexamen år 1892. Jag hade valt latinlinjen med grekiska, då det inom släkten var tänkt att jag skulle bli präst, följande traditionen på både fäderne och möderne. Emellertid hade jag själv fått klart för mig att jag skulle bli ingenjör och kompletterade på reallinjen i både matematik, fysik och kemi, samtidigt som jag avlade studentexamen. Kom sedan in vid Chalmerska Institutet, från vilkets högre avdelning jag 1895 avlade examen.

Mina studiers finansiering hade varit ett svårt problem. Vid min faders död voro vi fullständigt medellösa och hade blott en obetydlig pension att leva på. /…/ En mig välvilligt stämd lärare i Skara, magister E.G. Källgren, hade fått reda på förhållandet och då han sedan hörde att det gick bra för mig på Chalmers, så ordnade han med ett studielån, huvudsakligen bland hans kolleger. Tack vare den angenäma överraskning denne ädle man beredde mig kunde jag ostört ägna mig åt mina studier och avlade full avgångsexamen med goda betyg våren 1895.

/…/ För att i någon mån bidraga till mitt uppehälle tog jag under somrarna anställning som informator på landet. Min första kondition som sådan var sommaren 1888 på Grimstorp, nära Sandhem, hos professor Hartelius, där jag läste med yngste sonen Nils, sedermera känd agronom. Nästa sommar var jag på egendomen Dalsgård hos familjen Dahlkvist, där jag läste med två söner, Gustaf och Josef. Sommaren 1890 läste jag matematik med sonen Torsten hos familjen André i Lerdala. Sommaren efter studentexamen 1892 tillbragte jag med att läsa med familjen Kjellbergs på Storeberg båda söner, Jonas och Gunnar. Följande sommar, 1893, använde jag mina ferier på Chalmers med att arbeta som elev vid mekaniska Verkstaden i Kristinehamn, lokomotivavdelningen. Sommaren 1894 fullgjorde jag min värnplikt, första året vid Skaraborgs Regemente på Axvall.

Mina första tre arbetsår som ingenjör

Våren 1895 avlade jag avgångsexamen från Chalmerska Institutets högre avdelning, Mekaniska avdelningen, med mycket höga betyg. Jag kom genast in hos Nydqvist & Holm i Trollhättan, lokomotivfabrik. Först som elev på verkstaden, sedan på ritkontoret. Under sommaren fullgjorde jag andra årets vapenövning på Axvall. Vid mitt julbesök hos min familj i Skara sammanträffade jag med en person, som skulle få ett stort inflytande på min kommande verksamhet. Det var en något äldre skarastudent, dr Waldemar Jungner, kusin till min moder. Han meddelade mig att det nu lyckats honom konstruera en helt ny elektrisk ackumulator samt att han fått ihop penningar för att bilda ett bolag för tillverkningen av denna. Detta var ursprunget till den senare världsbekanta Jungnerackumulatorn NIFE. Han sade sig behöva en ung man med mina kvalifikationer och frågade om jag önskade taga anställning som ingenjör vid bolaget. Platsen skulle ej tillträdas förrän efter några månader. Jag förklarade mig principiellt villig härtill, han skulle senare låta höra av sig. Jag återvände till mitt arbete i Trollhättan och hade redan nära nog glömt bort saken, då jag nu fick ett telegram, det första i mitt liv! Jag uppmanades att snarast infinna mig vid fabriken i Stockholm. För säkerhets skull talade jag med dir Nydqvist om saken och begärde en veckas permission samt rätt att ev omedelbart sluta min befattning, om jag så skulle önska. Jag tillträdde alltså befattningen i Stockholm, men fann inom kort att de ekonomiska utsikterna för bolaget vore synnerligen små och personalanordningarna för mig av olidlig art. Jag meddelade Jungner detta och syntes han ha samma aningar som jag samt medgav mig rätt att lämna min befattning när jag så önskade. Detta var min första sejour hos detta bolag, som i ny form skulle komma att långt senare spela en så stor roll för mig.

Jag stod nu utan plats. Till Trollhättan kunde jag återvända om jag önskade, men det var ju förargligt att återkomma, då man rest under så festliga former. Jag uppsökte min gamle lärare och välgörare professor Wijkander, chef för Chalmerska institutet, och frågade honom om han ville rekommendera mig, något som han förklarade sig med nöje vilja göra. Han frågade efter mina planer. Då jag förklarade mig ämna mig till dr de Laval för att söka plats i något av hans nybildade bolag, gav han mig ett gott råd. ”Gå inte till de Laval själv som de flesta göra, det ger inget resultat. Gå till chefen för den firma, där Ni önskar komma in. Om det är ångturbin gå då till dir Norrman, om det är separator gå då till dir Brännström etc”. Han nämnde Norrman först och jag sökte upp honom. Jag möttes av ett vänligt leende: ”såg ingenjörn den man som gick innan Ni kom in här? Hans ärende till mig var att bedja mig annonsera efter just en sådan person som Ni. Herrn har tur”.

Jag började omedelbart som assistent till chefen för det nya fabriksbygget vid Järla, ing Sven Malm. Vi flyttade båda ut till Järla och togo ihåll med arbetet där. N var en förträfflig ledare, av vilken jag lärde mig mycket. Vår vänskap varade hela livet. Då bygget på hösten var färdigt och verkstaden flyttade ut från Kungsholmen deltog jag i dessa arbeten liksom i ledningen av installationsarbetena vid Järla. Då fabriken var färdig kom jag på ritkontoret, där jag bl a fick i uppdrag att omkonstruera firmans centrifugalpumpar. Detta ledde till att jag tillsammans med en av verkmästarna konstruerade den typ som ännu 45 år senare går under namnet ZETA- pumpen. Min framgång på området renderade mig namnet ”Pumpblom”,

Chef för ritkontoret var överingenjör O. Då han, ehuru indirekt och omedvetet, kom att spela den allra största roll vid utformningen av mitt livsprogram, vill jag ägna honom närmare uppmärksamhet, samtidigt visande ett exempel på sanningen av sentensen ”intet ont som inte har något gott med sig”. Denne O hade av någon anledning fattat agg till mig och trakasserade mig på alla sätt. Då alla andra fingo påökt lön, blev jag utan osv. Med alla de andra ingenjörerna lade han bort titlarna, mig kallade han i frän ton ”herrn”. Han var en mycket god teoretiker, lämplig som högskolelärare, men synnerligen olämplig i praktiska frågor, något som han dock absolut inte ville inse. Han gav mig gång på gång instruktioner som jag vägrade utföra då de voro tekniskt felaktiga. De konflikter som härav uppkommo ordnades genom min vän Malms mellankomst. Men ställningen blev alltmer olidlig och en dag gick jag till dir N och sade upp min plats. Han tycktes ha väntat detta och förstod genast anledningen. Han frågade efter mina villkor och erbjöd mig en annan plats vid bolaget, helt oavhängig av O. Vi enade oss om både arbetsprogram och lön. Jag kom sedan till provrummet och fick dessutom delta i ledningen av yttre anläggningar. Bland de arbeten jag nu fick vara med om var anordnandet av elektricitetsverket vid utställningen i Stockholm 1897.

Sommaren 1898 ledde jag som de Lavals Ångturbiners representant inrättandet av elektricitetsverket i Härnösand. Ehuru jag nu officiellt var helt oberoende av O fortsatte han att trakassera mig på olika sätt. Han hade från början projekterat anläggningen i Härnösand och träffat en del mycket opraktiska anordningar, av vilka en skulle lett till mycket svår katastrof om jag ej träffat vissa motåtgärder, vilka av honom på det skarpaste fördömdes. Trots att jag från början opponerat mig mot hans anordningar, försökte han dock efteråt skjuta skulden för följderna på mig, vilket dock ej lyckades honom. O:s fortsatta förföljelser gjorde att jag fortfarande ej trivdes med min ställning inom bolaget och till stor del därför med nöje lystrade till ett förslag, som jag i det följande skall beskriva och som kom att fullständigt omgestalta hela mitt kommande liv.

Hur jag kom att resa till Ryssland

Sommaren 1897 var en internationell industriutställning anordnad i Stockholm på det område, som nu upptages av Nöjesfältet och Tivoli samt området vid Djurgårdsbrunnsviken inkl nuvarande Höganäshuset, vilket uppfördes för denna utställning och ännu står kvar i samma skick, ehuru införlivat med Skansen. Som ovan nämnts hade de Lavals Ångturbin utfört centralstationen för leverans av elektrisk kraft och belysning med de Lavals nya högtrycksångpannor jämte därtill hörande ångturbiner. I likhet med flera av de hos denna firma anställda ingenjörerna hade jag fått fribiljett till utställningen gällande för hela sommaren, med skyldighet att assistera vid behov. Inom utställningsområdet fanns en rysk avdelning, som väckte stort intresse genom sina vackra och originella hemslöjdsarbeten. Själv höll jag till där ganska mycket och fann bland annat en svensk-rysk vokabulär, avfattad i kort och praktisk form. Av ren nyfikenhet studerade jag denna och lärde mig bokstäverna samt en del ord, utan någon tanke på att jag skulle kunna få användning för dem. Längre fram på sommaren fick vårt ritkontor i uppdrag att rita en skylt med ryska bokstäver enligt en text, som överlämnats av vår nya ryska generalagent FRANKENFELDT & Co. Skylten skulle vara i jätteformat, bokstäverna ända till fotshöga och måste dessa vara fullt korrekta, enär varje fel skulle väcka uppmärksamhet vid detta stora format. Jag åtog mig arbetet och utförde det till belåtenhet. Något år senare, det var hösten 1898, kom från vår ryska generalagentur en förfrågan huruvida firman kunde sända en ung ingenjör till Sydryssland på 6 månader för att hjälpa därvarande agenten med anläggningar, som ej gingo bra. Alla voro eniga om att jag var den enda som kunde komma ifråga för detta arbete – man hade för sig att jag kunde ryska – och så träffade jag avtal betr resan. I denna ingick att jag efter hemkomsten skulle återinträda i firmans tjänst i Sverige, dessförinnan skulle jag genomgå en tre månaders monterings-utbildning i verkstaden, så att jag ej så ofta behövde tillkalla montörshjälp från fabriken. Med dessa arbeten var jag färdig i februari 1899 och startade resan i mars till Ryssland via Finland.

Som nämnts skulle min bortvaro begränsas till 6 månader. Huru dessa kommo att svälla ut till 13 år, skall i det följande beskrivas. Jag läste en gång en saga om en ung man som gick till trollen i trollskogen. Han hittade där en påse full med guld och gav sig iväg hemåt med denna. Men när han kom hem märkte han att han blivit en gammal gubbe, den tid han varit borta hade för honom gått så fort, att han trodde det var blott några dagar, men det hade varit lika många tiotals år. Något liknande kände jag, när jag år 1912 återvände till fosterlandet, även om guldpåsen var mager och åldersökningen ej särdeles tyngde. Bristen i påsen fick uppvägas av den stora erfarenhet jag samlat om det stora landet i öster, vars språk och förhållanden jag grundligt lärt känna och som i ett senare skede av mitt liv skulle komma mig och mina uppdragsgivare till mycket stor nytta.

De små brottstycken av mina upplevelser jag här vill försöka att skildra äro inga fantasier utan byggda på verkliga upplevelser och samvetsgrant samt sanningsenligt återgivna. Om än livet hade sina ljuspunkter så var det hela ingen dans på rosor utan ett hårt och strängt arbete, förenat med stora försakelser och ofta även med direkt livsfara. Det var nog ej utan anledning jag en natt (omkring 1904) drömde att jag läste min egen nekrolog, som bl a sade: ”han drunknade i en flod i Sydryssland”.

De meddelanden som i andra länder spridas om Ryssland hava alltid varit inhöljda i en viss hemlighetens slöja. Anledningarna hade varit olika. Förr var det den tsaristiska regeringens mer eller mindre grundade fruktan för stämplingar mot det bestående samt planer på landets utvidgning på bekostnad av grannars territorium. Så kom kriget och föranledde en avspärrning som var strängare än i något annat land och efter detta revolutionen, vilkens segerherrar av olika skäl söka ej blott hindra spridandet av kännedom inom Ryssland betr förhållanden i andra länder utan även nedlägga stort arbete på att utåt söka framställa sitt system och verkningarna av detsamma i möjligast rosiga färger.

Då min Rysslandstid tog sin början – det var som nämnts kort före sekelskiftet – synes en livlig verksamhet av politisk art ha pågått i det fördolda. Man märkte aldrig något härav utom när något särskilt inträffade, såsom när en minister blev skjuten, någon bank plundrad el dyl,. Endast korta meddelanden fingo införas i den strängt censurerade pressen, dock utan kommentarer. Märkligt nog såg man dock ganska ofta utförliga meddelanden om misslyckade attentat mot tsaren eller hans familj. Onda tungor påstodo att detta var den styrande hovkamarillians sätt att hålla kejsaren i ständig skräck för att hindra honom upptaga understundom framkommande förslag till införande av en friare författning i landet. De åtgärder, som vidtogos efter varje allvarligt attentat voro ytterst rigorösa och allt annat än effektiva. Jag tänker t ex på den farliga revolten å Svarta Havsflottan, då besättningen å pansarfartyget Potjemkin år 1902 gjorde uppror och i Odessa hamn mördade alla sina officerare utom en löjtnant Schmidt som var deras ledare. Denne lät hissa röd flagg, bombarderade forten vid Odessa samt de kejsartrogna fartygen varefter han gav sig på äventyrsfård söderut för at till slut interneras och avväpnas i en rumänsk hamn. En av de första åtgärder som med anledning härav vidtogos var att telegrafiskt befalla häktandet av alla, både ryssar och utlänningar, med namnet Schmidt eller liknande! Och dessa voro många på grund av det starka tyska inslaget.

En god vän till mig, chefen för elektricitetsverket i Riga, satt av nämnd anledning häktad i över tre månader. Liknande löjliga och för allmänheten ytterst störande åtgärder kommo oupphörligt.

Ett beslut att resa till Ryssland på längre tid var under ifrågavarande tidsperiod, enligt den svenska allmänhetens mening att betrakta som ett ytterst vågat tilltag. Överallt bland mina vänner hörde jag betänkligheter uttalas: ”Kan du då inte skaffa dig ditt levebröd i Sverige, så du slipper fara till det där hednalandet?” När jag omtalte att jag hade en bra plats vid de Lavals Ångturbin, som gav mig mycket gott levebröd och goda utsikter för framtiden samt att jag ansåg mig böra ställa mig till disposition där jag bäst behövdes och kunde göra den mesta nyttan så var oförståelsen ännu större. Och när jag efter några månader kom hem på kort besök i Sverige, så var det inte bara i miner utan rent ut i ord som mina vänner uttalade: ”Jasså, du lever än”. Som ett exempel på huru litet Ryssland på den tiden var geografiskt känt även i högt bildade kretsar, vill jag nämna en liten episod.

Jag var ett par dagar före min första avresa till Ryssland inbjuden på middag hos en professorsfamilj, Tore Lindmark, i Stockholm. Då det nämndes att min egentliga destinationsort var Odessa så yttrade en dam i sällskapet: ”Tänk så bra, om jag då kunde få skicka med en hälsning till en god vän, som bor där i närheten”. Jag förklarade mig gärna beredd att framföra densamma, om jag finge litet närmare reda på adressen. ”Jo, hon bor i en stad som heter Baku och den ligger straxt intill, också i Sydryssland”. Jag uttalade genast min åsikt att det torde vara en rätt så bra bit mellan de båda städerna, men möttes av motsägelser från det övriga sällskapet. Så kom man fram med en karta för att övertyga mig och då visade det sig att avståndet från Odessa till Baku, fågelvägen räknat, är något större än det är från Stockholm till Odessa! Lägger man till vägen Stockholm-Uppsala så blir det ungefär lika! Järnvägsresan Odessa-Baku som jag senare kom att göra upprepade gånger, tog ca 4½ dygn. Förväxlingar mellan

Ukraina och Ural, Kaukasien och Sibirien mm förekommo naturligtvis ofta, i likhet med vad som ofta ännu kan iakttagas såväl bland allmänheten som i våra dagliga tidningar.

Ryssland har alltid i västerlänningens ögon varit ett land fullt av outgrundliga hemligheter och faror. När jag i mars 1899 för första gången reste dit ut var jag från alla håll förberedd på det värsta. Särskilt ansågs faran att bli bestulen vara synnerligen stor, man ansågs ej ens säker få behålla de kläder man bar på sig. Under överresan till Finland ombord å ”Bore” saknade jag plötsligt en hårkarda med läderfodral som jag haft i bakfickan. Troligen hade någon fattat ett oemotståndligt tycke för den på grund av dess stora likhet med en portmonnä! Då jag omtalade detta för min reskamrat sade han: det är bara en liten början. Vänta du, därute stjäl dom som kråkor, de komma att ta både byxor och skor av dig. Han hade visserligen aldrig varit i Ryssland, men så mycket mer i Finland och där visste man allting om Ryssland, i synnerhet det som var dåligt. Det var alltså med en viss förutfattad mening beträffande folkkaraktären som jag beträdde det stora landet i öster. Men troligen var denna lilla erfarenhet av stor betydelse för mig. Jag vill redan nu föregripa skildringen av mina upplevelser i Ryssland med att nämna att jag under de år jag vistats där ej blivit bestulen på någonting som kan åsättas egentligt värde. Nog för det jag tror att det i Ryssland alltid har stulits mer än i andra länder, men detta torde till stor del bero på invånarnas lättvindiga sätt att se efter sina tillhörigheter – samt ej minst på kvinnornas lilla svaghet att gärna vilja skryta med sina dyrbarheter och hänga på sig allt vad de äga i den vägen.

Mitt första intryck av Sankt Petersburg var relativt gott. Det är bra att vara på förhand beredd på det värsta, illusionerna äro då ej så stora. Överhuvud taget är denna stad mest till sin fördel på vintern. De små bekväma slädarna, dragna av pigga snabba hästar och körda av skäggiga, mångdubbelt påpälsade ”iswoshtschikar” äro både fängslande för ögat och bekväma som fortskaffningsmedel. Staden har en mängd sevärdheter dels i muséer, dels i byggnader och minnesmärken, men framförallt i det underbara panorama som Newafloden ger.

Ändamålet med min resa var som redan nämnts att för de Lavals Ångturbins räkning fara ner till Sydryssland eller mera bestämt till Odessa för att hjälpa bolagets agenter till rätta med en del maskinanläggningar som krånglade och misskrediterade affären. Alltså ett både delikat och svårt uppdrag. Det var avtalat att jag skulle återvända till Sverige och där fortsätta mitt arbete vid fabriken. Föga anade jag då att denna tid skulle utsträckas till det 25-faldiga.

För att jag skulle få tillfälle att från början sätta mig in i det nya landets säregna förhållanden bestämdes det att jag skulle stanna en månad i S:t Petersburg samt lika länge i Moskva och därvid vara fabrikens resp representanter till hjälp. På så sätt kom jag tack vare vår utmärkte S:t Petersburgrepresentant, sedermera svenska generalkonsuln Frankenfeldt, och hans makas utomordentliga gästfrihet i tillfälle att ej blott sätta mig in i landets ekonomiska förhållanden utan även se dess liv från de mest olika sidor. Mycken tack är jag även skyldig min kamrat från de Lavals, ingenjör Nils von Bahr, som redan varit därute en tid och satt sig väl in i förhållandena. Den därpå följande månaden tillbragte jag på samma sätt i Moskva. Jag hade där förmånen komma i förbindelse med vår bekante landsman, operasångaren Hagman, som var gift med en rik ryska och i Moskva levde den ryska miljonärens sorgfria liv och därvid utövade en storartad gästfrihet mot sina landsmän när de kommo på besök från Sverige.

/…/

Som ovan nämnts var huvudmålet för min resa till Ryssland att revidera en del ångturbin-anläggningar, särskilt i Sydryssland. I Odessa med omgivningar var detta snart ordnat, då orsaken låg i felaktig montering vilken jag raskt kunde avhjälpa. Svårare var det med en anläggning i grannstaden Nikolajew. Vid det stora skeppsvarvet Chantiers Navals, tillhörigt ett franskt bolag, hade det franska Laval-Bolaget levererat ej mindre än 6 st 200 HK ångturbindynamos. Samtliga dessa arbetade mycket otillfredsställande och voro vid tiden för min ankomst satta ur funktion. Felet låg i en felaktig konstruktion av kugghjulen, som fransmännen utfört enligt sin egen konstruktion, vilken aldrig blivit godkänd i Stockholm. Då denna anläggning var känd i hela distriktet och våra konkurrenter sörjt för att felen blivit kommenterade så möttes jag överallt där jag förordade de Lavals ångturbiner med spydiga hänvisningar till denna anläggning. För att avväpna dessa utförde vi gratis ombyggnad av ett aggregat, som sedan visade sig arbeta utmärkt och den svenska de Laval-fabrikens renommé var återställt.

Bland de uppdrag jag hade fått för Sydryssland var även att undersöka huru det gått med en leverans av 6 st 100 HK ångturbiner, levererade för en guldgruva i östra Donetzområdet. En dylik beställning var ju på den tiden att betrakta som högst betydande och vi ville gärna ha reda på hur den arbetade. Av någon obekant anledning visade sig detta omöjligt. Vi visste blott att den monterats och provats under ledning av en av Bolagets skickligaste ingenjörer, B Ingeström. Maskinerna hade punktligt betalats. Men sedan hade alla spår upphört. Enligt vad som uppgivits till oss voro de avsedda för en guldgruva invid byn Nagultschik i östra Donetzområdet. Emellertid visade mina efterforskningar att det ej alls fanns något guld i denna del av landet.

/…/

Språkfrågan

För verksamhet i främmande länder är givetvis språkkunskap av allra största betydelse. Jag hade i skolan kommit att läsa tyska och franska, dock ej engelska utan latin och grekiska. Jag har försökt genom självstudier lära mig engelska, dock ej tillfyllest, beroende på att jag haft mycket lite praktik och behov av detta språk. Desto mer dock av tyska som var mycket använt i tekniska kretsar i Ryssland. Även franska som på den tiden var diplomatspråket i Ryssland. Av de båda döda språken har jag nog haft betydande indirekt nytta vid studier av ryska språket. Ej så mycket genom någon likhet som genom grammatikalisk träning. I Donetzområdet hade jag stor användning för franska språket bland den stora mängd belgier och fransmän som där arbetade.

Vad ryska språket beträffar så ägnade jag detta en alldeles särskild uppmärksamhet. Redan före min avresa hade jag som tidigare nämnts lärt mig bokstäverna och en del ord. /…/ Mitt första prov i detta hänseende fick jag då jag vid besök i St. Petersburg efter 6 månaders vistelse i Ryssland, fick åtfölja vår generalrepresentant, Herr F, som tolk på en förhandling på ryska språket. Själv hade F då bott i landet i 23 år, men kunde praktiskt taget ej göra sig förstådd eller själv förstå. På eget initiativ utfärdade han ett intyg betr mina språkkunskaper, vilket i hög grad bidrog till att jag erhöll ett Svenska statens handelsstipendium på 3.600 kr per år.

Mina språkkunskaper och kännedom om landets olika industrier kommo mig till alldeles särskilt stor nytta under min senare verksamhet i Ryssland. Vid besök som jag avlade i fabrikerna för att söka avsättning för våra maskiner m m, fann jag ofta anordningar som jag ansåg vara opraktiska. Jag försummade aldrig att påpeka detta förhållande, även då jag ej hade något intresse av saken. Jag kom senare underfund med att de följde mina råd och voro tacksamma för dem. På så sätt kom jag att betraktas som en gratiskonsultant och var alltid välkommen nästa gång. ”Nu är den där svensken här igen, har vi något att fråga honom om?” Vanligen var så fallet och vanligen ledde konsultationen till order av ena eller andra slaget, ofta ej alls i samband med det som var föremål för förfrågan. – Jag hade en lista på alla de Lavals maskiner som levererats i Ryssland – ca 2.000 st – och besökte på mina resor de kunder, till vilka vi levererat. Gick maskinen illa, gjorde jag den i ordning, gick den bra, var det en reklam. I båda fallen ledde besöket oftast till efterbeställning antingen genast eller senare.

Även under min verksamhet efter revolutionen har jag praktiserat den nämnda gratiskonsultationen med stor framgång och på detta sätt kommit in i fabriker, dit främlingar egentligen ej äga tillträde

Resa till Astrachan 1902

De Lavals Ångturbin hade under åtskilliga år levererat en mängd mindre ångturbindynamos för belysning av båtar på Volga. Dessa hade visat sig vara mycket praktiska och fått stor spridning av följande anledning. På grund av de laster med mycket eldfarliga oljor som transporterades med dessa båtar, var det förbjudet att hålla fyr under ångpannorna, då båten låg vid kaj för att lossa eller lasta. Elektrisk belysning vid kajerna fanns ej på den tiden och annan kraftkälla än ångdrift kände man ej till. Nu hade Nobels ingenjörer kommit på den goda idén att man kan konstruera ångturbinen för ett mycket lägre tryck än det som båtens ångpannor arbeta med samt fylla pannorna till högsta vattenstånd och elda upp till högsta tryck innan elden i fyren släckes. Sedan låter man ångturbinen arbeta, till en början med maximitrycket och sedan utnyttja det så småningom sjunkande trycket ner till det tryck, för vilket ångturbinen beräknats. Det visade sig att om man använde en ångturbin för 5-10 hkr så kunde man köra hela natten på detta sätt, dvs hava full belysning hela natten och utföra alla arbeten med lossning och lastning. Ett mycket stort antal sådana maskiner hade levererats, även till andra firmor än Nobels.

Emellertid hade det försports klagomål över att en del av dessa maskiner arbetade otillfredsställande och jag blev därför ombedd företaga en inspektionsresa till Volga- distriktet. Jag reste först till Tzarytsin (Stalingrad), som är en centralpunkt, där alla båtar passera och lägga till. Jag tänkte att man där kunde passa dem. Emellertid visade det si

att båtarna passerade på natten och besök på denna tid var olämpligt. Jag nedreste därför till Astrachan, som är slutpunkten för flodbåtarnas resor. Här fick jag möjlighet att besöka alla båtar som anlände. Efter cirka en vecka hade jag klarat upp saken, kommit underfund med och avhjälpt felen samt dessutom instruerat en montör att fullfölja arbetena på båtar som skulle anlända senare.

Jag besökte här i första hand Nobels storartade anläggningar och deras överingenjör Arfvidsson. Dessutom besökte jag en svensk ingenjör Norén, som ägde ett stort skeppsvarv i A. Åt honom överlämnade jag agenturer för de Lavals Ångturbin.

En resa på Volga verkade på denna tid som en utfärd till Asien. Överallt på stränderna såg man kamelkaravaner och publiken vid de bryggor som anlöptes voro till minst 90 % kirgiser. En intressant iakttagelse gjorde jag i Astrachan. Elektrisk spårvagnsdrift hade där nyligen kommit igång, inrättad av Siemens. Jag var ögon- och öronvittne till följande episod. En kamelkaravan med kirgiser närmade sig staden och dessa fingo för första gången syn på en elektrisk spårvagn i full gång. Ryttarna sutto genast av och samlades i en stor klunga. Enligt landets bruk skreko alla på en gång och svängde med armarna. Man kunde se att de voro på det högsta uppbragta. Jag bad min tolk utforska orsaken härtill. Han rapporterade att kirgiserna ännu aldrig sett något motordrivet fordon, bil, tåg el dyl, än mindre en elektriskt driven vagn. De voro fullt på det klara med att här förelåg en tydlig yttring av djävulskraft (trolldom), för vilken de voro mycket rädda och som måste bekämpas. Det var egentligen endast om medlen härför som diskussionen fördes. Min vän hörde bl a följande: ”Det finnes ju varken kamel eller häst eller åsna, men vagnen går, jag ser det själv, det måste vara Schaitan (djävulen)”. Emellertid susade vagnen ifrån dem och de fingo andra saker att tala om, kanske minst lika upprörande.

Jag har ett särskilt, mindre behagligt, minne av denna resa. Jag hade nämligen glömt medtaga mitt pass. I Ryssland har man alltid varit rättslös utan ett sådant. Man får enligt polisföreskrifterna icke taga in på ett hotell utan att på förhand avlämna passet. Jag vet

än idag icke hur det lyckades mig tack vare den snälla portiern, att få stanna en hel vecka utan pass. Jag smög mig ut morgon och kväll samt vågade ej visa mig på hotellet om dagarna. Portiern drog en lättnadens suck, då jag äntligen gjorde allvar av att fullfölja mina ofta upprepade försäkringar att resa ”nästa dag”. Ännu eftr många tiotal år återspeglas den vånda, jag kände beträffande passet, i mardrömmar.

En annan svårighet som var förenad med passfrågan var att det var omöjligt utbekomma en rekommenderad försändelse utan företeende av pass. Min resekassa var inte beräknad för denna långresa och började sina. Jag kunde ju få pengar om jag telegraferade till kontoret, men jag skulle ju ej kunnat få ut dem utan pass. Genom Nobels eller Norén skulle jag naturligtvis kunna ordna saken, men jag ville inte för dem erkänna min nödbelägenhet utan drog in på svångremmen. Då jag på hemresan stod vid biljettkassan i Rostow hade jag pengar precis för 2:a klassbiljett. Jag hörde en röst som beklagade sig över att det endast fanns l:a klass. Detta skulle för mig varit en katastrof av oöverskådlig art. Emellertid stannade jag kvar vid kassan och fick min 2:a klassbiljett. Det var för en annan linje som biljetterna tagit slut.

Detta var ej sista äventyret under denna resa. I E-slaw åkte jag hem från stationen i droska. Strax innan jag kom fram till min bostad skenade hästarna i en brant utförsbacke. Kusken hoppade ur och jag försökte göra detsamma men fastnade med ena foten i fotsteget samt släpades med, åkande med stjärten mot gatstenarna. Jag visste att jag närmade mig en krök, vid vilken det stod en lyktstolpe, mot vilken jag skulle krossa huvudet. På något oförklarligt sätt lyckades jag vrida mig loss. Jag vaknade på mitt rum i sällskap med några studenter, som tagit hand om mig och mitt bagage. Hästarna hade fortsatt i sken ner mot Dnjeprn. De hade då blott dragstängerna med sig. Vagnen var krossad i små bitar, som kantade gatan.

Hur jag kom att återgå direkt i de Lavals Ångturbins tjänst

Den fabrik där jag arbetade med största framgången och lyckades anbringa dels en mängd ångturbiner, dels en hel del andra fabrikat, som vi representerade, var Dnjeprowska Järnverken, belägna cirka 5 mil ovanför E-slaw vid Dnjepern.

Överingenjören där var en finne vid namn Sundgren, med vilken jag kom särdeles väl överens. Någon gång i början av 1902 gjorde han mig ett förslag att gå i hans tjänst och överta ledningen av en fabrik som ägdes av honom jämte några vänner. Fabriken låg i norra Donetzområdet (Dekonskaja) och tillverkade en sorts specialtegel (Dinas – för metallurgiska ugnar). Jag invände att jag inte alls kände till denna fabrikation. Han svarade: ”Det lär ni er snart. Ni får på vår bekostnad fara till Tyskland och Amerika och lära er metoden”. Löneförmånerna voro storartade, även övriga villkor var mycket tilltalande, varför jag bad om betänketid. Till att börja med sade jag upp min anställning hos Levenson. Han förstod ju genast vid min uppsägning, att vårt samarbete ej kunde fortgå som dittills och erbjöd mig att, utan kapitalinsats, inträda som kompanjon och halv delägare i firman. Detta var ju mycket lockande, men jag ville ej binda mig – jag hade ju då blivit ryss! Jag skrev till de Lavals Ångturbin att de skulle se sig om efter en efterträdare för mig, enär jag ansåg det klokt att icke släppa det tag om marknaden, som jag fått. Som svar på detta brev fick jag ett telegram med uppmaning att icke antaga någon ny anställning förrän vi fått talas vid och ombads omedelbart att komma till Stockholm, vilket jag även efterkom.

De förhandlingar som nu fördes ledde till, att jag ånyo gick direkt i de Lavals tjänst med uppdrag att verka som konsulterande ingenjör och främst övervaka deras intressen i Ryssland. Lönen bestämdes till 12.000 kr per år samt fria resor och vivre överallt utom i St Petersburg. Något bestämt program för mitt arbete fick jag ej. Jag skulle uppehålla mig där, varest jag ansåg mig vara bäst behövlig och uträtta, vad jag ansåg vara i firmans intresse.

På så sätt skildes jag från Herr Levenson. Det skedde i all vänskap, vi sammanträffade många gånger och jag har alltid bevarat honom i mitt minne som ej blott en utomordentlig köpman, av vilken jag fått lära mycket, utan även som en aldrig svikande god vän. Om hans senare öden vet jag blott att han omkom under revolutionen 1917.

Det arbete som nu började varade i 6 år avbrutet av ca ett års sjukdom. Jag hade under denna tid ingen fast bostad utan bodde överallt på hotell. För att slippa medföra tungt bagage på resorna, deponerade jag en större koffert med förnödenheter på tre olika huvudpunkter: St Petersburg, Baku och Lodz. Jag låg ständigt färdig för avresa dit, där min hjälp påkallades.

Denna period vill jag beteckna som den mest arbetsfyllda – och farligaste. Jag var faktiskt icke bofast någonstans under hela 6 år, var ständigt på resor i olika länder. Även i S:t Petersburg, som teoretiskt var min hemvist, bodde jag under mina korta besök på hotell. De huvudplatser, mellan vilka jag delade min verksamhet, var S:t Petersburg,

Mina första arbeten enligt den nya anställningen var att revidera och iordningställa bristfälliga anläggningar i S:t Petersburg och Lodz. På båda ställena lyckades jag väl. I Lodz med omgivningar fick jag dessutom mycket betydande beställningar för de stora spinnerierna, varför jag stannade där under större delen av år 1902. I november nedreste jag till Baku, dels för att undersöka avsättningsmöjligheterna för de Lavals maskiner inom Naftaindustrien dels för att utarbeta projekt för konstgjord bevattning av sydkaukasiska steppen. Mina upplevelser under denna period skildras i skilda uppsatser.

Under dessa 6 år utförde jag för firmans räkning tre viktiga uppdrag i andra länder, 1903 i Wien, 1908 i Spanien och Norrland. Dessutom låg jag en längre tid i Schweiz (Davos) för att sköta min hälsa.

År 1908 lämnade jag formellt de Lavals Ångturbins tjänst och övergick som prokurist till deras generalagentur i S:t Petersburg (H Treeck). År 1910 gifte jag mig med Kerstin Lüning och satte för första gången i mitt liv ett eget bo. År 1912 mottog jag ett förslag från japanske konsuln Sven Lindberg (sedermera svåger, gift med Kerstins syster Henny, red anm) att överta befattningen som verkställande direktör i AB Lux (blivande Elektrolux, red anm) och antog detsamma, varefter vi våren 1912 överflyttade till Sverige.

Mina arbeten i Sydkaukasien åren 1902 – 1905

Då jag i november 1902 för första gången nedreste till Baku var detta för att undersöka möjligheten att få avsättning för de Lavals Ångturbins fabrikat: ångturbiner, pumpar mm inom Naftaindustrin samt för bevattningsanläggningar i sydligaste delen av landet. De senare visade sig vara av ytterst brådskande art, varför jag kom att till en början ägna all min tid åt desamma. (Detta faller utanför berättelsen om Villa Petrolea och utgår, tyvärr, trots åtskilliga problem, erfarenheter och lustiga episoder .)

/…/

När jag senare under maj månad, kort före skörden, besökte trakten för att iakttaga resultatet av bevattningen, så överträffade detta alla förväntningar. Jag roade mig med att rycka upp ett havrestånd som såg ut som en tuva. Det innehöll fullt utvecklade ax, alla ur samma sädeskorn. – Trots allt blev det ekonomiska resultatet för de firmor som åtagit sig att finansiera vattenverksbyggena mycket dåligt, beroende på befolkningens tjuvaktighet. Här ett exempel: Sädeskärvarna kördes til vattenverket för att tröskas, varefter enligt avtalet ägaren till verket skulle erhålla 1/3 av det uttröskade. Nu använde man mycket små tvåhjuliga vagnar för transporten. Dels var vägen knagglig, så att vagnen skakade våldsamt, varvid en mängd korn föllo ur axen. Dels stod kusken mitt upp i lasset och hjälpte till att öka skakningens inverkan genom att stampa och trampa. Men under vagnen hängde ett av uppskurna säckar gjort skynke i vilket de urfallna kornen uppsamlades och kvarlämnades detta på vägen för transport till byn. Vad som sålunda framkom till vattenverket var mest urtröskad halm och gav endast ringa korn. Liknande förhöll det sig med bomullsskörden. Då en fröknopp ”slår ut” så väller bomullen fram och måste avplockas snarast möjligt för att ej bomullen skall föras bort av vinden. Nu gjorde de infödda arbetarna så. att när de under dagen skulle arbeta för verkets räkning, så sölades därmed så att mot kvällen den mesta bomullen var oplockad. Men på natten kommo kvinnor och barn från byn och plockade för egen del i förkläden, kjolar och säckar allt som fanns. Senare infördes viss kontroll mot detta ofog men alla dylika åtgärder möttes av stort motstånd och ledde ofta till blodsutgjutelse, tom med dödlig utgång.

De här nämnda ekonomiska svårigheterna med vattenverkens exploatering hade intet inflytande på våra affärer. Vi erhöllo vår likvid omedelbart efter varje anläggnings utförande, igångsättning och provning. Visserligen i form av växlar, men köparna voro förmögna män, så att allt ordnades.

Det var ju tydligt att på detta sätt kapitalisterna ej fingo ut mer än en ringa bråkdel. De under det första driftsåret (1904) anställda beväpnade väktarna voro för fåtaliga för att få ordning på förhållandena. De anordningar som träffades för följande säsong kommo aldrig i funktion enär dessförinnan svåra oroligheter utbröto, som närmast voro att beteckna som ett inbördeskrig mellan armenier och tatarer (perser). På grund av sitt ringa antal i dessa trakter drogo armenierna, vilka i regel representerade den ovannämnda kapitalistiska gruppen det kortaste strået mot den övermäktiga infödda befolkningen. Under de år jag sedan besökte Sydkaukasien (1905 – 1910) var ingen ordning möjlig därnere, men jag har erfarit att vattenverken sedermera arbetat mycket tillfredsställande, jag vet dock ej under vems regi. Troligen hava kapitalisterna måst frångå avtalen och lämnat det hela till byinvånarna.

Vid bolsjevikernas övertagande av makten 1917 konfiskerades dessa anläggningar liksom alla industrier och förklarades som statens egendom. Efter vad jag erfarit hava ryska statsmyndigheterna låtit iordningställa dessa vattenverk samt även anlagt nya dylika. Försöken med bomullsodling å dessa platser, som påbörjades i samband med mina arbeten, hava slagit väl ut. Ryssarna täckte redan år 1929 en stor del av sina bomullsbehov därifrån. Av en del bomullssorter erhölls t o m ett överskott som såldes till Polen.

Inspektionsresa till Kura-floden 1904

På våren 1904 sedan de av mig byggda vattenverken voro igång företog jag en resa ner till Kurafloden, dels för att inspektera anläggningarna, dels för att driva in pengar från en kund, som höll sig undan.

En av våra kunder var en armenier S som hade en kompanjon K. Jag hade haft uteslutande med S att göra och han hade varit närvarande när jag provade deras anläggning samt intygat att allt var i bästa ordning. Betalningsväxlarna skulle han lämna till vår representant så snart han kom till Baku. Då jag efter någon tid kom till Baku hade han ännu ej låtit höra av sig. Det meddelades att han nyss ånyo rest ner till steppen. Jag beslöt mig då för att ånyo fara ner och medtog nödiga växelblanketter. Han gjorde tydliga försök att undkomma mig men till slut fick jag tag på honom. Han beklagade mycket att han ej hunnit med att ordna växlarna i Baku, men att han snart skulle resa upp igen och då skulle det ske. Jag föreslog att han kunde göra det genast, men han skyllde på att han inga blanketter hade. Jag förklarade att jag medtagit sådana. Ja, men enligt avtalet hade han rätt att acceptera beloppet, sammanlagt ca 100.000 rubel, i småposter. De ryska växelblanketterna voro vid försäljningen stämpelbelagda med påtryckta valörer. Jag drog då upp ur fickan ett tjockt paket med växelblanketter i mycket rikt urval och alla invändningar mot acceptering voro nu förgäves. Han slog sig ner och började skriva, sökande på allt sätt draga ut på tiden med samtal. Men till slut var dock skriveriet färdigt och jag fick växlarna i min hand. Min förvåning blev dock stor när jag fick se att S icke skrivit sitt eget namn utan kompanjonens. Jag ville se fullmakt, men sådan fanns ej. Emellertid hade jag intet annat att göra än att taga emot växlarna, mina blanketter voro till största delen förbrukade. Då jag tog avsked utfrågades jag mycket noga vilken väg jag ämnade taga. Jag uppgav den sydöstra och startade, men så snart jag var utom synhåll ändrade jag till motsatta riktningen och for till järnvägsstationen Adshikabul i stället för till hamnplatsen vid Kaspiska havet. Då jag berättade detta i Baku sade mina vänner att det var riktigt gjort, eljest kunde svåra ”missförstånd” ha uppstått. Steppen är aldrig säker. Färden längs de besådda fälten var som en dröm. Växtligheten översteg allt vad jag hade sett på annat håll. Det uppgives att man erhåller 75 – 80 kornet på denna jord.

Då jag framkom till järnvägsstationen Adshikabul mötte mig en obehaglig överraskning. Järnvägsarbetarna strejkade och inga tåg gingo. På resan hade jag gjort bekantskap med en armenisk förvaltare och en rysk maskinist, som båda skulle till Baku och hade åkt med i min vagn. Vi slogo oss ihop. Det meddelades att möjligen något tåg skulle gå på natten och man lovade att väcka oss, om vi lade oss att sova i väntsalen. Kl 6 på morgonen hade ännu inget tåg avhörts. Vi fortsatte våra förhandlingar. Efter någon tid rapporterade maskinisten att på stationen stod ett långt tåg med cisternvagnar, innehållande sötvatten för Baku. Han hade förhandlat med arbetarna och dessa förklarade sig intet ha att invända mot att låta detta tåg gå och ej heller att vi fingo följa med om vi inte betalte biljetter utan proforma togo anställning som bromsare. Armeniern och jag tog nu upp förhandlingar med kontorspersonalen och utverkade deras samtycke till planen.

Kl 1 fm rullade tåget iväg. Jag hade i god tid bundit fast mitt bagage med en rem under en bromsarstol, i vilken jag tog plats. Till Baku är det ca 120 km. Terrängen är jämn, varför ingen vidare bromsning behövdes. Som väl var, ty våra tre bromsar hade ingen nämnvärd inverkan på det tunga cisterntåget. Vi rullade förbi stationerna ända tills vi kommo ungefär halvvägs, då vi stoppades. En gendarm gick och visslade i en pipa och befallde att passagerarna skulle samlas kring honom. Utom oss tre hade cirka ett 100-tal gratispassagerare klängt sig med, delvis sittande gränsle på cisternerna. Gendarmen plockade nu fram oss och uppläste ett telegram som hade ingått från Tiflis: ”Med tåg Nr—- reser en mängd gratispassagerare, förfar med dem enligt lag. Strejkkommitténs ordförande Dshugaschwilli”. Denne senare var samma man som senare under namnet Stalin tog Rysslands öde i sina händer. Enligt lag skall gratispassaterare kvarhållas och straffas med böter uppgående till dubbla biljettpriset för den tillryggalagda sträckan. Våldsamma rop av förtrytelse hördes. Plötsligt kände jag min armeniers arm under min: ”Vän min, här osar katt, följ efter mig”. Vi kröpo båda under tåget som snart satte sig i rörelse. Vi äntrade närmaste bromsstolar och voro de enda som kommo med tåget. Alla de andra, inklusive vår vän maskinisten, blevo kvarhållna. Tåget stannade sedan vid varje station, men för att inte råka ut för vidare obehag, stego vi ur då vi närmade oss en station och gingo förbi för att sedan ånyo äntra våra platser på andra sidan stationen. Efter en 12 timmars resa kom jag äntligen fram till Baku, så uttröttad, att jag utan att tala till de närvarande lär ha kastat mig på min säng utan att ta av mig vare sig överrock eller mössa.

Villa Petrolea

Så kallades de Nobelska tjänstemännens i Baku klubblokal med tillhörande område. Den var belägen bortom den egentliga fabriksstaden och bestod av ett stort antal byggnader, av vilka den största, den s k ”Villan” innehöll klubblokal, restaurant, teater, kägelbana mm. Runt om lågo en mängd större eller mindre byggnader innehållande bostäder för tjänstemännen. Dessa voro omgivna av en välskött park och det hela omgavs av en hög mur, vars portar bevakades av beväpnade vakter, som hade order att ej släppa in obekanta. Denna anläggning var en sannskyldig oas i en öken av smuts och oordning. Besökande landsmän voro ständigt välkomna gäster. En särskild byggnad innehöll gästvåningar för styrelsemedlemmar och familjen Nobel, då de kommo på besök.

Från ”Villan” ledde en hästspårvagn genom fabriksstaden ner till det i densamma belägna huvudkontoret. Denna bana tjänade för transport av tjänstemän morgon och kväll samt en gång mitt på dagen vid middagstid. Vagnen var av samma typ som remmalagen på Visingsö, d v s längs vagnens mitt i längdriktning gick ett ryggstöd mot vilket passagerarna lutade sig rygg om rygg med fötterna på längs gående sidbräden.

Vagnen passerade genom fabriker, Bolagets och andras, över gator och öppna platser fram till Huvudkontoret. Det hände ofta att främmande personer i förbi farten togo plats på vagnen, om plats fanns. En dag år 1904 hände det att ett par obekanta individer togo plats på detta sätt. Plötsligt hördes ett revolverskott och en av de svenska passagerarna föll död av vagnen. De båda obekanta, varav en hade avlossat skottet, sprungo av vagnen, hoppade över ett staket och lyckades undkomma. Den döde var överingenjör Tauson, den förste av de fyra svenskar som lönnmördades under denna tid.

Men det förekom även gemytliga intermezzon. En dag, då jag under min syssel sättning med monteringsarbeten vid fabriken varit med uppe i ”Villan” och ätit middag inträffade följande. Innan ekipaget sattes i gång frågade någon om alla kommit med. – ”Nej, Hellerström fattas!” Hellerström var en skånsk ingenjör av mycket omfångsrika dimensioner. – ”Det var allt tur för H för han hade inte fått plats”. Från den pigga och munviga Fru Fegraeus hördes: – ”Jo, jag kunde ha setat i knä på honom”. Från en annan ände av chaisen hördes: – ”Det går inte för H har intet knä”. – ”Jo det har han visst, men det är upptaget (av magen)”.

Om samme H berättades att när han gick på teatern måste han alltid köpa två biljetter för att inte grannarna skulle klaga på honom. Stolarna hade nämligen inga karmar. Malisen förtäljer att en gång hade H per telefon köpt två platser bredvid varandra, men när han skulle besätta dem visade det sig att de befunno sig en på varsin sida av mittgången. Malisen förtäljer ej huru detta problem löstes.

Som synes förflöt livet i ”Villan” under glad stämning. Högtidligare fester firades med svensk mat, även så exklusiva rätter som svartsoppa och lutfisk. Även surstömmingsfester begingos, men dessa förlades till kägelbanan.

Jul i Baku 1903

De första 6 åren av min vistelse i Ryssland firade jag julen i Ekaterinoslaw hos familjen Rahm, med undantag för år 1903, då jag kom att stanna över jul i Baku. De arbeten jag påbörjat därnere tilläto ej någon längre frånvaro. Det var under ganska dyster stämning jag åt min frukost på julafton i hotellets matsal (Europa). Plötsligt kommer en obekant herre fram till mig och presenterar sig som finsk gymnastikdirektör Adler. Han hade hälsningar från styrelsen i Nobelska klubben i ”Villa Petrolia”, där koloniens ungkarlar enligt sin vana komme att fira sin julafton på sitt speciella sätt. Festligheten bestod dels i avätande av en supé med julgröt och lutfisk, dels utdelning av julklappar och dans kring gran. Jag fick en antydan om att de besökande brukade medföra några små föremål av obetydligt värde men av skämtsam art. Dessa slogs i paket och lottades ut bland deltagarna.

Det blev en mycket animerad afton ehuru den ganska mycket avvek från vad vi kalla julefrid. Ett 30-tal ungkarlar hade infunnit sig. De gifta fingo ej vara med – de måste sitta hemma och – efter vad som sades – ha tråkigt. Men efter midnatt började de uppenbara sig, vilket bidrog till glädjens stegring.

Under julklappsutdelningen förekommo många roliga scener, närmast att beteckna som privat cabaret. Den tjockaste och den magraste i kolonien hade fått varsin käpphäst och uppförde en storartad pantomin. I gröten fanns en mandel, men denna hade intet att göra med ungkarlar! Nej, den som hittade mandeln skulle få brännvinsflaskan. En dylik anskaffades för varje jul i form av en 4-kantig literflaska av vanligt vitt glas med ett kungligt namnskiffer som etsats in på laboratoriet. Detta år var det Gustaf den 3e. Det påpekades att detta var ett ovanligt lätt nummer att klara, enär suparnas antal bestämdes av siffran å flaskan, alltså nu 3 supar. Jag hörde en skåning kommentera saken: Det värsta vi haft var Karl XV, men Karl XII var svår han också. Det var jag som fick mandeln och flaskan.

Festen blev sen och återfärd genom ”Svarta Staden” till Baku var otänkbar. Jag inbjöds stanna kvar över natt hos en av de gifta deltagarna: överingenjör Alander. Tyvärr kom min nyvunna trofé bort på obekant sätt. Skada, den skulle varit mig ett kärt minne.

Swjatoj Ostrow

Då jag i slutet av år 1902 kom till Baku hörde jag talas om att Nobels hade haft en stor ekonomisk motgång, som kommenterades i konkurrentkretsar, ej utan en viss skadeglädje. Nobels voro kända som djärva föregångsmän och togo risker, som ju ej alltid kröntes med framgång. De övriga firmorna höllo sig i bakgrunden och avvaktade tills resultat syntes, för att gå efter i kölvattnet, om det såg lovande ut. Så hade nu skett på en ö i Kaspiska havet benämnd Swjatoj Ostrow (Den heliga ön). Nobels hade inmutat betydande områden och utfört provborrningar efter olja, vilkas resultat strängt hemlighölls. Så spreds omkring årsskiftet (02 – 03) ett rykte att provborrningarna misslyckats och arbetena inställts. Detta skulle betyda en osedvanligt stor förlust för Nobels. Någon tid senare träffade jag en av Nobels ingenjörer som varit ledare för arbetena och nu hemkommit medförande hela arbetsstyrkan och allt material.

Efter något år döko nya svårkontrollerbara rykten upp. Det sades att Nobels ånyo hade folk därute och hade inmutat hela ön, sedan konkurrenterna släppt de inmutningar som de sin vana trogen hade lagt runt om Nobels. Jag fick bekräftelse på dessa rykten då jag fick förfrågan från Nobels å maskineriet till en stor kraftstation för Swjatoj Ostrow. Jag besökte den svårtillgängliga platsen flera gånger och utförde kraftstationen, som näst den stora centralen i Baku blev den största i Sydkaukasien.

Det visade sig nu att det ovan relaterade var en skickligt anlagd kamoflering från Nobelbolagets sida för att få bort konkurrenterna. I själva verket fanns här mycket nafta och av en säregen, mycket värdefull kvalitet. Den största avsättningen av nafta var på denna tid för eldning av ångpannor och transporterades med båtar och pråmar uppför Wolga. Enligt föreskrifter fick man ej på detta sätt forsla olja som innehöll så mycket lättantändliga substanser som den vanliga naftan (råoljan). Denna måste därför först undergå en destillationsprocess, varvid bensin och fotogen avgingo och resten, masut, sändes uppåt landet för att användas som bränsle. Då på grund av omkostnaderna tillverkningspriset å dylik brännolja var högt, så var en dylik procedur ekonomiskt ogynnsam. Nu visade det sig att råoljan på S O var så tung att den fick skeppas utan föregående avdestillering. De stora tankbåtarna lade till vid lastkajen på S O och förde oljan direkt till Astrakan för vidare befordran med flodbåtar uppåt landet. Även pumpanordningarna för dessa transporter utfördes av mig.

Den enda förbindelsen med Swjatoj Ostrow var en liten Nobel-ångare vid namn Est som uppehöll trafiken med Baku. Döm om min förvåning när jag kom underfund med, att denna var identisk med ångaren Örnen, på min tid Vätterns stoltaste och sjösäkraste båt, som inköpts av Nobels och satts in på denna trade, där hon verkade vara en ynklig ångslup!

Den stora kraftstationen på S O blev på flera sätt en stor succé. Den var det första större verk som endast betjänade ett naftafält och jag fick här tillfälle att göra iakttagelser betr belastningsförhållanden, som dittills ej kunnat utföras och som blevo grundläggande för frågan om utjämning av belastningarna i dylika anläggningar. Den rapport jag i St Petersburg avlade å Nobels huvudkontor väckte stort intresse.

Det första ryska arbetarupproret i Ryssland

Under vintern 1904 – 1905 rådde stor oro bland arbetarkretsarna i Ryssland. Man kallade tillståndet ”det första försöket till allmän revolution”. Svåra strejker i samband med revolutionära rörelser uppstodo i olika delar av landet, huvudsakligen i St Petersburg och Moskva, men även i Donetzområdet. Överallt blevo rörelserna blodigt undertryckta av militär. Belägringstillstånd infördes i hela landet. Jag vill skildra en av dessa rörelser i Donetzbasinen.

Arbeten i Baku 1905

Dessa bestodo i montering, igångsättning och provning av en hel del ångturbinaggregat, som under min frånvaro levererats från Stockholm. Arbetena stördes dock av den allmänna orosstämningen. Strejkandet låg ständigt i luften och partiella strejker förekommo. Vid ett tillfälle hade strejk vid elektricitetsverken utbrutit. En festafton var sedan länge annonserad i Nobelska klubben i Balachang nära Baku. Chefen för Nobelska fabrikernas elektriska anläggningar, ing Åman, hade hela tiden lyckats hålla igång, men nu föreslog chefen att festen skulle uppskjutas. Då emellertid Åman personligen garanterade att allt skulle gå som vanligt, så kom festen till stånd. Han hade fått en kosackavdelning som förstärkning till vakten. Men så slocknade plötsligt ljuset. Stor villervalla uppstod. Fru Åman fick tag på mig och frågade om jag visste var hennes man fanns. På våra förfrågningar fingo vi höra att det sista vi sågo av honom var när han hoppade ut genom ett fönster. Detta var ett mycket oroande meddelande, då han var klädd i frack och som vanligt beväpnad. Dessutom meddelades att man sett en blixt som av en kortslutning. I den riktningen hade Åman sprungit. Efter en liten stund återkom ljuset och även Åman, arg och smutsig.

Vid ett annat tillfälle stoppade av någon anledning isfabriken i Balachang. Det var en varm vår och svårigheter för livsmedelsförsörjningen hotade. Då erbjöd sig den beryktade ”personalleverantören”, persiske f d stråtrövaren Schaban , att hämta is från lagret i ”Svarta Staden” och han fick ett brev med sig till kontoret. Efter några timmar infann sig S med en stor karavan iskärror. ”Hur bar du dig åt”? ”Jo, det var så att vi voro 15 man persiska f d rövare, alla beväpnade, vad skulle de andra göra?”…

Under denna vår inträffade flera mord å fabrikschefer, däribland 3 svenskar: Tauser, Andersson och Pockendorf. Tauser omkom på följande sätt. På en spårvagn som förbinder huvudkontoret i Svarta Staden med svenska kolonins Villa Petrolea, sutto passagerarna med ryggen mot varandra. Tauser jämte några kamrater var på återväg från lunch. Vid en gatukorsning stego två obekanta personer på och efter några minuter tog en av dem fram en pistol samt avfyrade ett par skott i nacken på Tauser som föll ner död. Bovarna hoppade av och försvann in över ett plank, förföljda av ett par av de svenska passagerarna och tillskyndande kosacker. Förföljelsen blev utan resultat.

Andersson och Pockendorf känner jag ej. P hade fått flera hotelsebrev, varför han sagt upp sin plats hos Nobels och sänt sin maka och lilla barn till Sverige. Då han tillsammans med en kamrat, finnen Lind, for i droska till kontoret för att taga avsked, blevo de beskjutna, hoppade ur vagnen och kastade sig på marken samt besvarade elden, d v s Lind sköt, men från P hördes intet skott. Då Lind tittade på honom fick han se att han blödde ur ett skottsår i huvudet och var död.

Denna säsong kom jag att stanna längre än vanligt i Baku och kom iväg först i början av juni. På återvägen stannade jag i badorten Kislowodska för att ”ta igen mig”. På grund av järnvägsstrejk utsträcktes kurtiden till omkring midsommar då jag hemreste till Sverige.

På grund av arbetsuppdrag i andra länder samt sjukdom, vilken särskilt beskrives, kom jag att vara borta från Ryssland i nära två år.

De persisk-armeniska oroligheterna i Baku 1904

I början av februari 1904 nedreste jag till Baku för att fortsätta mina arbeten på kraftstationer och pumpanläggningar vid oljefälten resp bevattningen av Muganska steppen. Jag hade tillfälligt ressällskap med en ung engelsman som reste dit för första gången och kände sig mycket orolig. Han hade hört hemska rövarhistorier beskrivas. Jag hade varit därnere tre vintrar förut och kände mig mycket säker. Han bad att få sluta sig till mig.

Vi inträffade måndagen den 4/2. Stationen hade ej sitt vanliga utseende, den var så gott som folktom, inga bärare, inga kuskar. Inifrån staden hördes skottväxling. Jag frågade en tjänsteman vad som stod på, han visste inte riktigt säkert, trodde att det var armenierna som gjort uppror mot ryssarna. ”Då komma de nog att angripa mig också fastän jag är utlänning”. ”Ja, det gör de säkert”.

Under tiden närmade sig en stor flock beridet manskap. Det visade sig vara en tropp kosacker som eskorterade en armenisk familj till bangården. Engelsmannen och jag överenskommo med dem om att de skulle eskortera oss till ett hotell i staden. Jag gick efter mitt bagage men då jag kom tillbaka hade eskorten redan gett sig iväg medförande samtliga passagerare, däribland min engelske vän. Då jag stod där villrådig om hur jag skulle göra, närmade sig en tiggare och erbjöd sig bära min kappsäck till Hotell Kaukas (ett mindre hotell ej långt från bangården). Arvodet: en rubel.

Man sade mig sedan att han nog hoppades få vara med om att plundra mig, då jag blev ihjälskjuten. Promenaden gick utan äventyr tills vi stötte på en militäravdelning. Jag gick fram till den unge ryska officeren som förde befälet och frågade vad som stod på. Han förklarade sig inte förstå något alls, men han ämnade spärra gatan för trafik. Detta tyckte jag visst att han borde göra, i synnerhet som gatan var folktom, men han borde släppa fram oss båda först. Vi kommo sedan utan äventyr fram till Hotell Kaukas där jag fick ett rum och återfann min engelska vän.

Här fingo vi nu närmare förklaring på förhållandena. Sedan längre tid hade rykten varit i omlopp att de i Sydkaukasien och på andra sidan turkiska gränsen bosatta armenierna förberedde ett uppror för att slita sig lösa och bilda ett självständigt armeniskt rike. Detta företag ansågs ha chanser på grund av den osäkerhetskänsla som vållats av det olyckliga kriget mot Japan. Faktum var att den ryska polisen sedan längre tid företagit husundersökningar hos armenier och beslagtagit vapen. Dessutom uppgavs det att de ryska myndigheterna bedrevo propaganda bland den persiska befolkningen (”tatarer”) och inbillat dem att armenierna ämnade överfalla och döda alla perser i Kaukasien. Det berättades även att de hos armenierna beslagtagna vapnen utdelades bland perserna. I varje fall förekommo inga husundersökningar hos perser.

Sådan var situationen då på em den 3/2, det var en söndag, en bomb exploderade mitt i en park (Parapet) där en massa armenier promenerade. Skadan blev ej stor, det var en liten bomb, endast ett fåtal personer sårades. Men paniken var oerhörd. Alla ansågo det vara signalen till allmänt angrepp, rusade hem och plockade fram vapen, skottväxling var snart igång. Detta var på söndag afton. Under måndag fm hördes från de inre stadsdelarna ett ständigt smatter av skott. Vid en rekognosering blev jag i tillfälle se huru det tillgick. Vid alla gathörn stodo beväpnade folkhopar tryckta till väggen, omväxlande armenier och perser. Om någon försökte springa över gatan blev han beskjuten. Träffades han fick han ligga kvar tills vidare. Fram mot eftermiddagen hade skjutandet avtagit åtminstone i den stadsdel där hotellet ligger, varför jag beslöt mig för en expedition till stationen för att hämta min poletterade koffert.

Jag gick en bakgata, parallellt med huvudgatan. Framför mig på ca 50 stegs avstånd gick en persisk man, han såg sig försiktigt om åt alla håll. I handen hade han något som sedan visade sig vara en reovolver. Plötsligt knallade en mängd skott och persern föll. Från ett gathörn kom en grupp armenier fram och vände på honom. Jag hade fortsatt min promenad och hann fram lagom för att se hur en av armenierna högg den fallne i bröstet med sin dolk upprepade gånger, blodfradga sprutade ur den tätt sittande tröjan. Jag förebrådde armeniern för att han misshandlade en fallen motståndare. Han svarade: ”Det var säkrare så, han kanske bara låtsades var död och jag kunde fått en kula i ryggen själv, om han fått vara ifred”. Jag kom emellertid lyckligen fram till bangården, fick ut min koffert och en kusk tog den i droskan, varvid jag gick bakom för att vara bättre skyddad.

Efter denna lyckade expedition beslöt jag mig för att avlägga ett besök hos firmans representant. Han var jude och bodde åt samma håll, som jag nyss passerat, han hade därför ingen direkt anledning känna sig orolig. Men jag fann familjen i panikartad skräck, våningen barrikaderad på det underligaste sätt. Jag beslöt mig därför mottaga deras erbjudande att kvarstanna hos dem över natten. Då jag följande dag återvände till mitt hotellrum fann jag polisen i full fart med att upprätta förteckning över mina tillhörigheter – man hade rapporterat mig som försvunnen.

Under det därpå följande dygnet stegrades oroligheterna i våldsammaste tempo. Man kan säga att från det inre av staden hördes en praktiskt taget oavbruten salva av pistol- eller gevärsskott. Jag vågade mig inte alltför nära, men såg massor av lik vid gatuhörnen. Den hårdaste striden tycks ha utkämpats kring ett hus som tillhör den armeniske advokaten Adámów. Jag vet ej varför han blev särskilt angripen, men hans hus belägrades under ett par dygn och besköts natt och dag från kringliggande tak och fönster. Själv tycktes han ha försvarat sig utomordentligt energiskt. Han var ordförande i ett skyttegille, det sades om honom ”en som träffar svalan i flykten med kula, bommar ej när han försvarar sig och de sina”. Faktum är att från denna trakt kördes massor av vagnslaster fullastade med lik till de kringliggande byarna. Under natten till onsdagen hade belägrarna lyckats taga sig in i husets undervåning och antänt ett fotogenlager. Jag såg på avstånd den våldsamma eldsvådan som skövlade ett helt kvarter.

Själv hade jag inga möjligheter att fotografera dylika scener, men jag köpte av en engelsk industriman ett 10-tal av honom tagna fotos föreställande bl a Adámóws nedbrända hus, man kan tydligt räkna 9 förbrända lik, A:s familj. Dessutom hade han en massa fotos från gårdar och platser, där massor av lik – delvis på det förskräckligaste sätt stympade – samlats.

Under de här skildrade dagarna förhöll sig polis och militär fullständigt passiva. På onsdag morgon utrustades en ångslup från Nobel-fabriken, som förde en deputation industrimän till Guvernörens palats. Dessa förklarade, att om ej inom tre timmar något åtgärdas från myndigheternas sida, så kommer man att beväpna arbetarna och taga pacificeringen i egen hand. Detta hade fullständigt åsyftad verkan. Efter ett par timmar voro alla huvudgator besatta med infanteri, som allt emellanåt avlossade salvor, visserligen utan att träffa någon, men den satte skräck i allmänheten, alla rusade till sina hem och gömde vapnen. Samma dags em var ett stort möte anordnat av guvernören, i vilket bl a deltogo den armeniske översteprästen och persiska mullahn. Dessa herrar utväxlade kyssar och eder, bekräftande att evig fred nu skulle råda mellan de båda folken osv. – Lugnet var nu till det yttre återställt, men ännu flera månader rådde ett visst osäkerhetstillstånd i trakten, flera mord än vanligt förekommo, tydligen utslag av någon slags vendettor. Jag har lyckats själv taga en mängd fotos från denna tid, som visa polisens och militärens energiska sökande efter vapen hos trafikanter, såväl gående som åkande. Men jag såg dem aldrig hitta några.

Den allmänna åsikten i Baku var att hela upploppet var provocerat av myndigheterna för att skrämma upp armenierna som börjat visa oroväckande tendenser.

Ovanstående skildring är en in i minsta detalj sann bild av de rubr händelserna. Jag har ej ord nog starka för att uttrycka min harm över den sensationella romantiska skildring som en känd svensk – internationell författarinna utgav något år senare. (Ida Bäckman?) Hon har aldrig vistats i Baku, allra minst under de dagar hon säger sig beskriva. Utan överdrift kan man kalla dessa händelser i Baku som en av mänsklighetens hemskaste tragedier – i sanning lämna de ingen plats för sliskiga romantiska utgjutelser.

En äventyrlig afton

Efter de inbördes oroligheterna mellan armenier och tatarer i Baku 1905 rådde stor nervositet i staden under längre tid. Dels var det efterdyningar efter den inbördes fejden, en sorts vendetta, som nu rådde i dessa kretsar, dels började andra oroselement våga sig fram. Jag vistades där under hela första halvåret för att övervaka anläggningar av kraftverk och pumpstationer vid fabriker och borrfält. Jag bodde som vanligt på Hotel d’Europe.

En afton hade jag tillsammans med ett par landsmän från Nobels (J Paues m fl) intagit min kvällsmåltid på restaurangen och gått upp på mitt rum, sedan mina gäster rest hem. Rummet var beläget en trappa upp över den inbyggda gården, över vilken jag hade utsikt över till restaurangen. Det var vid 11-tiden, jag tänkte just gå till sängs, då jag fick höra högljudda rop från restaurangen och en mängd skott. Genom fönstret kunde jag blott urskilja att en massa folk sprang om varandra. Ett oavbrutet skrikande hördes fortfarande. Jag stoppade min Browningpistol i fickan och rusade ut i korridoren där jag kom i sällskap med en rysk kollega Lindby, som vistades i staden av liknande anledning som jag. Han byggde stadens vattenledningsverk. Vi hade lärt känna varandra genom namnlikheten och därav förorsakad brevförväxling. Även han var beväpnad och hade samma mål som jag, att taga reda på vad som hänt. I trappan mötte vi den armeniske rockvaktmästaren, han sprang och vrålade av alla krafter. Tala kunde han icke, ty han hade fått ett skott genom kinderna, kulan hade även genomborrat tungan. Nere i vestibulen låg den gamle portiern i en blodpöl. Han var död, skjuten bakom disken och under borden. För övrigt var allt lugnt. Det dröjde en god stund innan vi fingo klart för oss vad som hänt.

En grupp obekanta personer, tydligen bergsinvånare, hade slagit sig ned vid ett bord i restaurangen och beställt öl, som serverades dem. De hade suttit där en stund tysta. Plötsligt rusade de upp med revolvrar i händerna under rop: upp med händerna, ej från platsen! (ruki uverch ni s mesta). En mängd skott lossades av vilka intet sårade någon. Bråkmakarna sprungo fram till buffén och försökte taga med sig det där förvarade penningskrinet. Detta var emellertid fastskruvat och de kunde ej bryta loss det. Medan man höll på härmed kom en annan grupp liknande typer, tydligen de förutnämndas kumpaner, och sökte tränga in genom vestibulen, då portiern och rockvaktmästaren sökte hindra dem. De blevo då skjutna, den ena till döds, den andra svårt sårad. Det syntes som om hela sällskapet, så snart det konstaterats att kassaskrinet ej kunde medtagas, tagit till flykten.

Allt detta utspelade sig under en tidsrymd, knappast större än den på vilken man hinner relatera förloppet. När vi, min kollega och jag, kommo in var som sagt det hela över. Folk började, tydligen påverkade av vårt lugna uppträdande, krypa fram från sina gömställen. Händelsen kommenterades naturligtvis högljutt sedan den värsta skräcken lagt sig.

Plötsligt hördes höga kommandorop från vestibulen och de flesta närvarande togo ånyo betäckning. Genom huvudingången inträdde en trupp ryska officerare med stadens militärbefälhavare, general Mazimow, i spetsen. Han vände sig mot mig och min kollega och frågade vilka vi voro och vad vi visste om händelsen. Jag relaterade på ryska vad vi visste och att vi båda stodo till förfogande, om vi kunde vara till nytta vid utredningen. Han mottog tacksamt erbjudandet samt omtalade att han låtit omringa de närmaste kvarteren med trupper som hade order att anhålla alla personer som anträffades på gatorna. Åtgärderna inom restaurangen inskränkte sig till att upprätta protokoll enligt vittnens berättelser samt att leta efter kulhål i väggar och tak och plocka upp utkastade patronhylsor för att fastställa antalet skott samt vapentypen. För detta ändamål var jag honom till god hjälp tack vare en elektrisk ficklykta, som vid denna tid var en stor sällsynthet. Som man kunde förmoda lyckades det ej att infånga någon av brottslingarna. De voro utom räckhåll innan militären kom. Ej heller fick man någonsin några spår på den.

En sorglig episod utspelades i vestibulen där den gamle portiern, allas vår vän Fjodor, låg död i sitt blod. Vi hade styrt om att liket lagts in i ett rum och blodpölen beströtts med sågspån. Men något måste göras för att på ett försiktigt sätt meddela hans maka om vad som hänt. En rysk pop, som kommit att titta in, åtog sig detta uppdrag. Men detta hade tydligen ej utförts med önskvärd försiktighet. Efter en stund kom gumman springande med popen hack i häl. Hon kastade sig över liket med högljudda klagorop och när hon slutat härmed rusade hon mot oss åskådare och överöste oss alla, inklusive generalen, med de grövsta förebråelser och okvädingsord.

Något vidare efterspel fick denna episod ej, utom det att en del kontorspersonal under de senare dagarna uteblevo från sitt arbete. De höllos kvar för förhör hos polisen.

Livet i Baku 1905

Efter det persisk-armeniska inbördeskriget i början av 1905 dröjde det länge innan lugn återinträdde. Å ömse sidor fruktade man repressalier som blodshämnd för dödade anförvanter. Särskilt voro armenierna oroliga. På en klubblokal i Guvernörsträdgården , som huvudsakligen frekventerades av armenier, vågade sig allmänheten ej ut på terrassen då man fruktade för beskjutning från den närbelägna stadsmurens krön. En ljum vårafton då jag satt där och läste tidningen hade dock rätt mycket folk vågat sig ut. Plötsligt slår ett hårt föremål mot en fönsterruta och faller ner på terrassgolvet. Man kunde genast se att det såg ut som en tillplattad blykula. Flykt och panik. Alla flydde in i våningen utom en student och jag, som tog upp och undersökte ”projektilen”. Denna visade sig vara av järn, tydligen härstammande från en maskin, där man i grov järnplåt pressar ut hål, en mycket vanlig företeelse i Baku. Denna hade tydligen av någon okynnig individ kastats eller möjligen skjutits med slangbåge från gatan. Jag gick in och demonstrerade pjäsen och förklarade att endast den omständigheten att den träffat en glasruta och fallit ner utan att ha skadat rutan, väl vore bevis för dess ofarlighet. Inga argument hjälpte, publiken vågade inte på flera dagar gå ut på terrassen.

Faktiskt hördes varje afton och natt ivrigt skjutande, vilkets sammanhang vi aldrig fingo erfara. Jag delade våning med två armeniska unga män och vi höllo oss i regel hemma, första månaden var det dessutom utegångsförbud efter viss tid på kvällen. De hade hittat på en förtjusande förströelse. En skådespelare hade suttit uppe på kontoret hos en känd mycket rik man, en mycket obildad och råbarkad naftaproducent och råkat åhöra ett samtal som denne förde med en kund. Det rörde sig om en naftaleverans och de grövsta tillmälen och fula uttryck kommo till användning. Skådespelaren gick omedelbart och talade in samtalet ur minnet i en grammofonupptagare. En dylik platta hade mina vänner lyckats få tag på. Vi hade telefon i våningen, även grammofon, och nu gjorde de så att de ringde upp den ene naftagubben efter den andra och släppte igång grammofonen i taltratten. Själv kunde han med hörapparaten för örat avlyssna hur hans offer försökte försvara sig mot alla de skymford som utslungades av grammofonen. Verkan lär ha varit mycket kraftig på nervösa och vanligen skuldmedvetna individer.

Arbetena lågo till stor del nere. Jag övervakade en del monteringar, men på nybeställningar var ej att tänka.

På hemvägen beslöt jag mig för att stanna ett par dagar på den berömda Nordkaukasiska badorten Kistowodska. Just som jag kom dit utbröt en järnvägsstrejk som lamslog traktens trafik i tre veckor. Denna påtvungna viloperiod var för övrigt både välbehövlig efter en strapatsrik säsong samt på alla sätt behaglig.

Sjukdom 1906 – 1908

Till följd av det ansträngande livet i Sydkaukasien och de osunda levnadsförhållandena därstädes hade min hälsa börjat kännas otillfredsställande. Särskilt plågade mig en hosta som ej ville ge med sig. Jag utverkade därför förlängd semester (6 i st f 4 veckor) för att sköta mig. Flera förslag om sällskap med trevliga kamrater förelågo (Reichenhall, Spaa m fl). För säkerhets skull frågade jag en känd svensk läkare om råd för att komma till lämpligaste platsen. Efter undersökningen förklarade han att den besvärliga hostan härrörde från en bronchialkatarr som vore lätt att häva, men att det dessutom fanns tuberkler i lungorna. Visserligen var det ett tidigt stadium men något måste göras och ju förr dess bättre. Ingen av de föreslagna platserna gillades. Han rekommenderade Davos, Sanatorium Turban ansåg han vara det bästa. Jag var mycket överraskad, kände mig ej alls sjuk, utöver hostan, hade t o m spelat tennis dagen förut. Men jag beslöt att följa rådet och avreste till Davos med, som jag trodde, risk att genast bli återsänd.

Emellertid fick saken ett helt annat förlopp. Till en början lade man mig i säng två månader och sedan togs det hela så försiktigt att det var först efter 9 månader (maj 1907) jag var så pass återställd att jag kunde friskskrivas. Då emellertid läkaren hört till vilket svårt arbete jag ville återvända, rådde han mig att taga ett lätt arbete under sommaren och på hösten återvända till sanatoriet för en kortare vinterkur, varigenom lungorna skulle komma i sådan ordning att jag ej behövde tänka på dem mera. Jag lydde rådet och har sedan trots allvarliga påfrestningar ej haft något obehag. Har t o m fått en relativt god livförsäkring. Men 1½ år hade gått, jag återvände i april 1908 till Ryssland och återupptog mina arbeten i Sydryssland, fortsatte sedan i S:t Petersburg.

I S:t Petersburg insjuknade jag på sommaren i tyfoidfeber, som höll mig i sängen en hel månad, men därefter var jag fullt arbetsför och utförde en hel del viktiga arbeten, bl a i Spanien, Sundsvall m m, om vilka jag skrivit särskilda artiklar.

Hur jag lärde känna min Maka och gifte mig

Sommaren 1908 hade jag som vanligt tillbragt en semestermånad i Sverige. Då jag kom till dir Norrman för att taga avsked före min återutresa till Ryssland förklarade han att, enligt de underrättelser han hade, rasade en våldsam koleraepidemi i Ryssland och han ville inte att jag skulle resa ut nu. Han hade arbeten för mig hemma, för vilka jag behövdes. Jag uppsköt därför min resa och stannade vid Järla, sysselsatt med diverse arbeten.

En dag uppenbarade sig vid det gemensamma lunchbordet en ny dam som jag aldrig hade sett förr. Hon hade just kommit hem från semestern och var bedårande söt och stilig. Inte minst klädde henne den härliga solbränna hon förvärvat sig ute i skärgården (Stavsnäs). Hon hette Kerstin Lüning, var sekretererska hos Kamrern och tydligen allas favorit. Inte underligt då att vildmarkspioniären C G fäste sig vid henne. Vi blevo snart mycket goda vänner och innan jag på nyåret reste ut igen voro vi förlovade.

Att hon var en modig flicka förstår man då hon, trots sin ungdom (23 år) inte tvekade ett ögonblick att följa med över till det där ”gräsliga hednalandet”, ett år senare, som min Maka.

Hur vi levde oss in i S:t Petersburg är en särskild historia, men huvudsakliga orsaken till att Kerstin lyckades bedöva sin längtan efter de sina därhemma tillskriver jag att vi just nyss hade bildat en ny svensk förening, i vilken jag hade åtagit mig att vara klubbmästare. Vi kommo därigenom att genast få beröring med ledande kretsar såväl bland svenskar som tyskar.

Min maka åtföljde mig på ett par kortare resor inåt landet. Den första var till Kiew, till den s k Vårmässan i febr 1911, där jag varje år brukade vistas ett par veckor för att förhandla om affärer. Denna tid var särskilt intressant enär man då sammanträffade med godsägare och sockerbruksledare från hela Ryssland, vilka träffades där för att dels göra upp affärer för det kommande och gångna året, dels ock för att tillsammans med våra familjer festa om och taga skadan igen för det långtråkiga livet på den ryska resp polska landsorten. De flesta av dem voro polacker, tjusiga och trevliga mäniskor och det hela gick naturligtvis ganska vilt till. – Vi fingo här tillfälle att bese de berömda gamla klostren och kyrkorna med deras underjordiska katakomber.

En annan betydligt lugnare, men ändå intressant resa gällde Riga, där vi sammanträffade med min Svärmoders broder Rauert och hans familj. På långresa till Kaukasien fick min maka ej följa med. Då fick hon fara över till Sverige på en tid.

På sommaren 1910 voro vi i Sverige i Fiskebäckskil och 1911 i Marstrand. På hösten 1911 föddes vår förste son Sten i S:t Petersburg. Det blev därefter ingen riktig trivsel i S:t Petersburg och välkommet var därför det förslag jag följande vår mottog att övertaga direktörsbefattningen vid AB Lux i Stockholm.

Vi överflyttade hela familjen i maj 1912 till Stockholm. På hösten samma år voro Makan och jag över i St Petersburg för att på ett mera värdigt sätt taga avsked av våra vänner därute. Vi råkade komma samma dag som repetitionen till Gustaf-Adolfsfesten pågick, ett synnerligen lämpligt tillfälle att sammanträffa med det ”gamla gardet” under möjligast glada förhållanden. Vid detta tillfälle foro vi även på ett par dagar till Moskva, den enda gång som Makan fick tillfälle beundra denna intressanta stad.

Som ovan nämnts, var den närmaste orsaken att jag sammanträffade med min Maka att koleran gick i Ryssland. Hade denna ej härjat just då, så hade vi inte träffats den gången, kanske för resten aldrig. Man kan då med fog säga att det finnes intet ont, som ej kan ha något gott med sig.

I Majkop 1910

Av en firma i St Petersburg hade jag blivit anmodad att på hemväg från Baku besöka en trakt i närheten av staden Majkop, en kosackstad i norra Kaukasien. Det var bekant att i närheten ett nytt givande naftafält påträffats och att en ”fontän” med mycket stor kapacitet brutit fram. Visserligen hade på grund av de primitiva anordningarna endast en ringa del av naftan kunnat tillvaratagas, det mesta hade flödat över och sökt sig ut till en kosackby, som antänts och brunnit ner. Men den nya fyndigheten hade väckt stor uppmärksamhet och massor av inmutningar hade företagits i omgivningarna. En mängd provborrningar hade igångsatts. Det var för att på ett försiktigt sätt söka utröna resultatet av dessa senare resp bilda mig ett omdöme om utsikterna för vidare inmutningar, som min resa företogs. Borrningarna pågingo invid byn Apscheronskoje, ca 40 km från Majkop i västlig riktning.

Jag reste med järnväg från Baku till Batum. Därifrån med båt på Svarta havet till hamnstaden Tuapse. Härifrån tog jag hästskjuts över de nordkaukasiska bergens nordvästliga del på den s k Asetinska härvägen. Efter två dagars resa nådde jag mitt mål utan äventyr, något som på den tiden var ganska märkligt.

I A träffade jag bekanta ingenjörer från Baku, vilka av olika firmor sänts dit för att leda provborrningarna. Det visade sig att ännu ingen olja påträffats utöver det ovan nämnda fyndet, trots att ganska djupa borrhål drivits ned runt omkring denna plats. Då de nya hålen nått ned till betydligt större djup än det första, var det tydligt att man här vid första borrningen stött på ett s k kupollager av oljeförande jordarter samt att dessa runt omkring sluttade brant. Det var tydligt att sannolikheterna för att här finna mer olja voro minimala, varför jag reste hem med negativt besked. Långt senare och med stora kostnader har man dock funnit olja, men betydligt längre väster ut, närmare Krasmodan och nästan ut till Svarta Havet. Det hela kallas dock Majkopdistriktet. Rörledningar och även järnväg byggdes ner till Tuapse. Dessa har fortsatts dels österut till Majkop, dels till de stora naftafälten i Grosny och vidare till en hamnplats, Machatj Kalé, vid Kaspiska Havet. En grenledning går från Armavir norrut ill Rostow och Donetzområdet. Järnväg har även byggts från Tuapse via Majkop och anslutits till den Nordkaukasiska banan vid Armavir.

Resorna inom distriktet voro synnerligen besvärliga. Vägarna voro dåliga, t o m sämre än i det centrala Ryssland. På en skogsväg visade det sig överhuvudtaget omöjligt att komma fram, då ena hjulspåret var närmast likt ett djupt dike. Kosacken som skjutsade mig förklarade sig ej kunna komma vidare. Jag steg då ut och gående på ”dikeskanten” lyfte jag upp ena sidan av vagnen medan vi passerade de värsta platserna. Jag frågade kosacken hur det skulle vara om han och ett par till skulle plocka i litet sten och jord i groparna för att underlätta körningen. Jag fick följande tänkvärda svar: ”Vad skulle dom som gör detta arbete äta den dagen?”

Att en landsvägsresa därnere år 1910 ej var ofarlig framgår av följande händelse, som inträffade kort före mitt besök. De utländska ingenjörerna i Majkop voro alla engelsmän. Vid ett tillfälle hade hela sällskapet i 3 st hästdroskor gett sig iväg till Majkop för att dels hämta pengar till arbetarlöner, dels äta middag och roa sig i ”huvudstaden”. På återvägen passerar man ungefär 21 km från Apscheronskoje en uttorkad flodbädd (ravin). Vägen sluttar brant på båda sidor. Just som de båda främsta vagnarna – den tredje hade blivit något efter – passerat flodbotten och befunno sig i uppförsbacken på andra sidan, sprungo en massa infödingar (asetiner) upp från kringliggande buskterräng och siktade med gevär. Några man togo fatt hästarna. Anföraren uppmanade passagerarna att stiga ur vagnarna och utan motstånd låta visitera sig. Visitationen slutade med att de väskor, i vilka pengarna förvarades, ”konfiskerades”. Rövarna voro nog ”ridderliga” att ej fråntaga dem andra värdeföremål. Väpnat motstånd är under dylika förhållanden lönlöst. Det är för många gevärsmynningar som ”tittar”. Engelsmännen voro emellertid alla beväpnade med pistoler. Sedan rövarna lämnat dem tog sig en av sällskapet det orådet före att avlossa ett par skott efter dem i småskogen. Detta kunde fått katastrofala följder.

Ögonblickligen omringades de resande på nytt. Anföraren förklarade att han skulle företaga en undersökning huruvida någon av hans män skadats, i så fall komme blodshämnd att krävas. Till alla lycka hade skotten bommat. Men nu vidtog en vida grundligare visitation som slutade med att samtliga vapen och värdesaker såsom klockor, ringar, privatkassor m m ”konfiskerades”. Den tredje vagnen som blivit efter, hann vända och fara tillbaka till Majkop där garnisonen alarmerades. Ett par hundra kosacker sändes ut för att fånga rövarbandet men misslyckades som vanligt. Dessa infödingar ha en fenomenal förmåga att uppslukas av jorden.

Meddelande om händelsen nådde mig före min återrresa och verkade ju inte lockande. Men jag hade ingen annan väg att taga för att nå järnvägen i Armawir. Det var med stor spänning vi närmade oss 21a verststolpen. Kusken berättade hela tiden om de hemska rövaranfall som asetinerna utförde. Men ingenting hände, jag kunde blott konstatera, att anfallspunkten var idealiskt väl vald, i bottnen på en dal med uppförsbackar åt båda hållen.

Nästa dag fortsatte jag skjutsresan från Majkop norrut till Armavir över Terska stäppen. Övernattade i en kosackby. På ett ställe passerade vi en underlig by, bestående helt och hållet av kupolliknande hus. Invånarna voro enligt min kusks utsago hedningar. De voro mycket skygga men det lilla jag såg av dem tycktes bekräfta kuskens påstående. De verkade som primitiva asiater, jag vill minnas att de kallas Inguscher. Resan gick f ö bra. Detta var sista gången jag besökte Kaukasien.

Återkomsten till Sverige från Ryssland

På våren 1912 erhöll jag ett brev från japanske konsuln i Stockholm, Sven Lindberg, i vilket han meddelade mig att han i egenskap av styrelsemedlem i AB Lux fått i uppdrag att erbjuda mig direktörsbefattningen i nämnda bolag och bad om telegrafiskt svar. Jag begärde telegrafisk uppgift betr de ekonomiska villkoren. Då dessa voro tillfredsställande, svarade jag jakande på förslaget. Men beslutet var svårt att fatta. Å ena sidan hade jag det bra ställt som de Lavals Ångturbins representant. Jag hade mer eller mindre direkt arbetat för detta bolag i 16 år och hade mina bästa personliga vänner bland dess tjänstemän. Vidare var jag utmärkt väl inarbetad i ryska förhållanden, kunde språket och trivdes bra med folket, varför jag nog även i fortsättningen skulle kunna göra en god insats för svensk industri. Det var svårt att slita sig från detta arbete och kasta sig in i nya okända förhållanden. Å andra sidan hade jag att tänka på mina familjeförhållanden, jag var gift med en svenska och hade en 6 månader gammal son, född i St Petersburg. För all framtid kunde jag ej tänka mig att förbli förankrad i detta land som, ehuru sympatiskt, dock förblev främmande för en svensk. Vidare hade jag unga medhjälpare som nog kunde utan svårighet övertaga mitt arbete. Här förelåg en utmärkt möjlighet att återvända till hemlandet. Jag telegraferade därför jakande svar och reste omedelbart över till Stockholm, dit jag kallats till bolagsstämma den 18 maj.

Här möttes jag av ett meddelande som icke var sympatiskt. Den förutvarande direktören hade blivit avskedad och vägrades decharge på grund av misskötsel. Jag visste på förhand att bolaget Lux´ställning ej var den bästa, men vissa chanser ansågos dock finnas för dess konsolidering. Jag undertecknade därför kontrakt och överreste till St Petersburg för att hämta hem min familj.

Huru jag sedan lade om Lux´verksamhet, rekonstruerade bolaget, upptog nya tillverkningar och föranledde ett samgående med Aga, har jag beskrivit i en särskild artikelserie.