Ruth Stigzelius

Ruth Grapengiesser är en 23-årig sjukgymnast med examen från GSI i Stockholm. Hon är släkt med Hilda Haglins släkt och ”anställd” av Hagelins att massera Hilda, som är klen av sig, och se efter barnen Boris, Anna och senare minstingen Volodja. Hildas man, Wilhelm Hagelin är en av bolaget Bröderna Nobels stöttepelare. Brevet ger en bra bild av Ruths tillvaro och livet i Baku och S:t Petersburg där Branobel har huvudkontor. Ruth är gladlynt, företagsam och stark. Hon roar sig i Villa Petrolea där familjen Hagelin bor när Wilhelm är chefsdisponent 1893 – 1900. Ruth har även patienter, som får massage. Posten tar en vecka mellan Sverige och Ryssland.

Brevväxlingen mellan Ruth Grapengiesser, gift Stigzelius och mor Maria och systern Ava på Norrby i Sverige ger en bild av livet i S:t Petersburg och Villa Petrolea under åren 1895 till 1911, då familjen bosätter sig i Sverige. Det är en bild av ett familjeliv under goda, roliga tider fram till att orosmolnen djupnar med arbetarrevolter och oro för maken Lars hälsa.

Baku den 1 oktober 1895

Käraste Syster! Inte ska du vara orolig för mig, ty jag befinner mig utmärkt väl och bor i ett utmärkt trevligt rum i en utmärkt trevlig våning bland utmärkt trevliga människor i en utmärkt trevlig hetta, som dock ibland bliver allt för utmärkt. Ännu har jag ej lagt mig till med livstycke. Går nu om dagarna klädd i mitt muslimsliv, mina övriga blusliv tvättas idag. Ingenting håller sig rent i följd av dammet. Nu är klockan snart sex och vi skola då äta kväll. Jag ser nu ej mer, går väl därför och ser på hur Wilhelm packar, ty han ska resa bort på ett par dagar; ack den som finge följa med. På vägen ska han se en vulkan, som nyss hade ett utbrott.

Efter kvällsmaten sutto vi som vanligt och pratade och Wilhelm läste högt. Sedan vid 10-tiden följde Hilda och jag med ned till båten. Vi ha nu de skönaste aftnar med månsken och du kan tänka dig att Kaspiska havet tog sig något till bra ut där vi sutto på däck och väntade på att deltagarna i färden skulle samlas. I natt sov jag i sängkammaren hos Hilda och gör det väl i natt också. Vi har idag haft sömmerska här för att få en hel del åt barnen lagat och ändrat. Vi ska också på ett lämpligt sätt ändra de av Helgas klädningar i det vi ämna skära upp den ena fram och bak så att den kommer att falla i måleriska veck på båda sidor om den åsna, som vi ämna köpa och rida på! Den andra en vacker klädeskjortel göra vi till vida turkiska byxor i den händelse att vi skulle rida båda på en gång. Någon gång när jag lyckats nypa Wilhelm riktigt i nacken skall jag väl passa på att få löfte av honom att få rida hans häst, som är en svart utmärkt vacker passgångare. Jag håller just på att sy honom ett nytt sadeltäcke.

I afton har vi varit ute och åkt och for då genom närmaste liggande perserby. Nu har jag sett sådana flera gånger, så nu mistar jag mig ej mer på att det verkligen år människoboningar. Deras hus är platta, som alla byggnader här för övrigt, men sakna därtill fönster i regel, är ej höga samt har en slags bikupa på taket, det är skorstenen. Dessutom stå husen så nära varandra, att på de flesta gator kunna ej två vagnar köra om varandra. På gatorna ligga personer och sova eller sitta de på marken och prata. De bär några små kalottliknande mössor ofta mycket fina, samt har håret rakat. Vid öronen låta de dock ofta en tofs växa, vilken de när de ska vara fina, färga röd. Sina vita hästar och åsnor sätta de också röda plakater (?) på här och där. För övrigt är ju människorna här svarta med buskiga ögonbryn. Barnen är ofta riktigt vackra.

Hilda är vådligt klen och känner hon sig kry så sparar hon sig ej utan då ordna vi inomhus, åka med Wilhelm, gå på visiter, men vid minsta fläkt måste hon svepa om sig för att ej bli förkyld. Hon ber hälsa dig så mycket.

Om söndag skola vi troligtvis resa på besök till en perser, till vilken vi är bjudna. Det är en civiliserad perser, men jag lär väl ej kunna säga något till honom, ty han talar väl blott persiska och ryska. Så har Wilhelm lovat mig att vi ska fara och se på eldsdyrkartemplet, som finns ej så långt borta i en by. Wilhelm är vådligt hygglig, ty han förklarar för mig och blir aldrig förtretad när jag ansätter honom med mina frågor. I söndags var vi och såg på en eldsvåda. Ännu i afton synes röken hit fast än den är mer än en mil borta. Nu har det brunnit en vecka. En baderska har vi som ser efter barnen och badar oss alla utmärkt väl. Det är skönt att få bad när man vill på kvällarna innan man kryper i säng. Nu farväl!

Din syster Ruth

Baku, oktober1895

Kära syster lilla förlåt mig, att jag alldeles glömde bort din födelsedag! Just för ett par dagar sedan kom jag ihåg det och då fick jag sådan förskräcklig bondånger. Inneliggande sköna fotografi kan du ju anse som födelsedagspresent, fast det ej är mycket. Sådana där perserpar får man se allt emellanåt. I början tyckte jag att det var oförskämt att sitta 2 på en så liten åsna, men det är ändå intet mot vad de ibland lasta dem. Vi har nu rätt länge haft en åsna. Mitt första mandat på den var att jämte sadeln dansa runt, så att jag hamnade i backen. Nu har vi en tartarsadel på vilken man som du ser ledigt kan sitta 2 personer. Jag rider således ibland med någon av ungarna framför mig, ibland ensam. Då tar jag en pojk benämnd Lars Eklund, 8 år gammal samt ägare av en åsna med mig, varefter vi styra färden utåt stäppen. Igår fick jag för första gången rida Wilhelms häst. Du kan knappast ana vad jag njöt, ty man kan ej tänka sig något behagligare än att sitta så mjukt på hästryggen, som man gör på dessa passgångare. Obs! Vår åsna är också passgångare!

Denna månad får jag goda inkomster, men jag får kanske inga nästa månad, så det får uppväga vartannat. Enligt Hildas sista brev garanterades jag ju en summa av 25 rubel i månaden och då jag nu förtjänar ungefär tre gånger denna summa, så får jag ju intet av Hilda, vilket gör att jag kan känna mig mer ledig här i huset. Med Anna (Hagelin) läser jag katekes, bibliska, svensk historia, geografi, naturlära, räkning och skrivning på griffeltavla. Det tillgår så, att jag en dag högt läser för henne och om 2 dagar berättar hon sedan för mig vad vi gått igenom. Jag minns vad jag tragglade med buden, men med Anna behövs det just ej. Det är verkligen skada, att hon ej ska få läsa, då skulle hon komma långt!

Som du ser på kortet har persen hög panna, men du skal ej ro, att det är natur. De raka sig och lämna blott en krans från ena örat till det andra, som sticker fram under mössan bakpå. Mössan är av fårskinn med ullen utåt och under den har de en liten fint virkad mössa.

5 dec 1895.

Wilhelm är nu ute på resa sedan ett par dagar, men kommer väl åter hem om någon vecka, om resan ej sträckes till Petersburg, då han väl ej hinner hem till julen. Här vet man aldrig någonting. Hilda ligger nu åter till sängs för ett par dagar av vissa orsaker, så i eftermiddag har jag varit ensam borta på kaffekalas hos fru Stahr. Där fick jag för tredje gången höra att min bror var förlovad.

En fransk läseförening har nu börjat. I förrgår var de hos oss. Hilda och jag är svenskorna, fru Segerkrantz ung finska, fru Spitkevich ryska eller polska, fru Permolen och Lampe ryskor samt fru Garsorjef, armenska. De tala alla bra, är ej farliga att prata dumheter med. Att läsa har jag ännu ej försökt mig på.

Idag har jag knappt alls varit ute, ty det har varit uselt väder, regn och blåst. Tre dagar å rad har jag varit ute och ridit både åsna och häst, men idag var det omöjligt. Wilhelm har lovat mig att rida när jag vill medan han är borta. Åsnan rider jag numera aldrig ensam utan vanligen har jag Anna eller Boris (Hagelin) framför mig eller också en framför och en bakom mig. Jag ska bedja doktor Fegraeus fotografera oss så när han kommer igen, ty han är också ut och reser.

Baku den 17 mars 1896.

Käraste syster! Tusen tack skall du ha för att du trots min långa tystnad grep till pennan och sände mig ett så långt och innehållsrikt brev. Så visar jag ju också min tacksamhet genom att genast svara dig och efter som du verkligen tyx sätta värde på att få se mig i sommar, skall jag väl lugna dig med att jag ej kommer att stanna här i sommar. Jag har haft brev från Alma Häckner, som frågar, om jag vill komma till Ramlösa i sommar och jag svarade ja, men ej för hela tiden utan blott en och en halv månad.

Jaså, du vet intet om mig sedan mitt julbrev! Nå då skall jag väl berätta, men jag går baklänges, tror jag. Jo, vi hafva nu storfrämmande, Emanuel Nobel. Han bor hos doktor Figraeus, men äter middag och kväll här hos oss. Han är gladlynt och trevlig, pratar gärna och ser bra ut. Sedan han kom gnor han omkring överallt häromkring och drar också Wilhelm, den arma människan med sig mellan 9 på morgonen till 9 på kvällen. Idag har de båda varit i Balakani trots att vädret är svårt, ty det blåser bra och har regnat ett och ett halvt dygn, så vägarna bestå af en tunn lervälling. Jag har varit i staden i eftermiddag och gjort uppköp av mat, men nog lurade dom mig åtskilligt, så är det inte lätt att begripa sig på varken hur kött, fisk mm ska se ut eller hur mycket det bör kosta, huvudsaken var att jag fick vad jag skulle ha och köpte jag upp för omkring 9 rubel, 18 kronor. Egentligen skulle köksan gjort det, men hon bad så vackert, att jag skulle fara, ty hon har så svårt att göra sig förstådd.

Sedan Emanuel kom hit, har det varit två tillställningar i klubben. Den första var svensk teater, då ”Tosingar” samt ”En cigarr” uppfördes. I Tosingar spelar jag jungfrun och Thyra Inga. I söndags gick den ryska teatern av stapeln efterföljd av sång samt slutligen dans.

18 mars.

Här blev jag avbruten, ty herrarna kom hem. Idag har vi haft ett skönt väder, om det nu blott ville fortfara. Idag har jag varit i staden och talat vid mamman till en ny patient, som jag skall börja misshandla i morgon. Det är en ung fru 17 år som lider av för stor fetma. Har ännu ej sett henne. Skall ha 35 rubel i månaden och massera henne på hela kroppen. Hoppas om en 14 dag få ännu en patient, en herre, som har reumatism i ena knäet.

Om jag bodde i staden och annonserade, så skulle jag få fullt med patienter, men när man bor så här långt bort så får ingen reda på en. För en tid sedan gjorde Thyra och jag något som komma fruarna att himla sig och undra om vi voro vid våra sunda 5. Jo, vi ingick vad med herr Bäärnhielm att vi skulle en söndag morgon rida på åsna från Villan till Nobels kontor inne i stora staden. Och en söndag kl 7.30 redo vi härifrån och voro framme kl 8.30, men om du kunde ana hur vi skrattade under denna timme, så skulle du undra över att vi ännu hängde ihop när vi kommit fram. Sedan stannade vi i staden och roade hos hela dagen. Vi passade på, medan Wilhelm var att möta Emanuel Nobel, ty han skulle ej ha tillåtit det, men Hilda hade intet däremot. När Wilhelm kom hem fingo vi nog litet för vårt tilltag, men han kunde ej själv låta bli att draga på munnen.

Ännu har det ej blivit av att sy någon dräkt påt mig. Armenisk kommer aldrig i fråga ty skola de vara något till ordentliga så bli de kolossalt dyrbara. De ryska äro nog mindre lämpade, men kanske kommer jag att göra någon sådan.

Här blev jag åter avbruten af att Wilhelm kom hem och skulle ha massage innan han gick i säng. Anna har blivit sjuk idag och är nu på kvällen har febern tilltagit, att jag nyss måste telefonera efter doktorn som jag nu i vart ögonblick väntar. Wilhelm är i staden och Hilda ligger. Thyra har just nu klistrat upp en liten nätt sotmålning på svart kartong. Den skall sedan sättas in i en eldskärm. Ramen har jag målat litet med tusch i små ornamenter. Det hela blir mycket trevligt.

Du frågar vem Thyra är? Jo, hon kom hit till Baku för att bliva lärarinna hos en familj, men denna familj hade fått sjukdom i huset och Thyra blev erbjuden plats hos Sandgrens i Svarta staden. Uppgörelsen var att hon skulle lära fru Sandgren svenska och själv lära ryska, samt hjälpa till litet, när så behövdes. Fru S är emellertid en person, som alla be Gud bevarar sig att bo tillsammans med och hon fann snart att Thyra var beskedlig och började använda henne till alla möjliga köksgöromål. Också började hon tala om att det var så dyrt att ha henne, att hon tänkte säga upp henne fastän hon hade bett henne komma över vintern, med ett ord på allt sätt göra livet surt för Thyra, mest därför tror jag, att när de voro borta blev Thyra lika uppmärksammad som hon, hvilket är mindre underligt enär Thyra är intelligent, af en fin familj samt ser bra ut och fru S själv har utsprungen varit högst hushållerska. Så kom Hilda att tänka på att här vore fullt upp att göra för en artistisk människa och föreslog så Thyra att komma hit, vilket alla parter blev mycket belåtna med. Thyra målar och borde egentligen helst ägna sig åt det, men hennes ögon äro ej starka nog att ideligen måla och rita. Hon har nu målat med sot på ljus grönt siden fyra stycken stiliga landskap, som skola sitta i en ny stor skärm. De äro utomordenligt vackra. Nu sirar hon de svarta träskivor som ska sitta ovan och nedom målningarna.

April 1896, brev till sin mor Maria

Thyra sitter även och skriver. Vi hafva båda smitit från klubben där det nu är stort kaffekolifej för fru och fröken Nobel. Voro där över Kaffedrickningen, åt sedan så mycket konfekt, som utrymmet tillät, samt försvann sedan för att åter dyka upp hos herr Stigzelius. Figge sade, han hade nervös tandvärk och jag gnodde honom litet mot det, att jag fick seltersvatten på allt snask jag ätit. Idag var här främmande till middag, säga vi, men Nobels säga frukost. Fru (Edla) och fröken (Anna) Nobel kom hit i onsdags. Fröken tror jag nog att man skulle kunna tycka rätt bra om. Om fru Nobel kan jag ju ej alls döma, ty hon är ju fru. Nobels ämna i kväll fara till Surakani och se på eldsdyrkartemplet. Jag vet ej än om vi blir bjudna med, men som de beställt extratåg, så antar jag att det blir gott om plats. En afton voro vi åter ute för att tända eldar på vattnet, men hade ej heller denna gången god tur i det vinden friskade upp.

Igår spelade jag lawn tennis, nu kan jag litet grand, vilket är mycket roligt, ty spelet är vådligt intressant tycker jag. Slut. Mammas eget Troll.

April igen.

I söndags bjöd Nobels på en stilig utfärd till Surakani för att bese eldsdyrkartemplet, där Zoroasters anhängare tillbad de eviga eldarna, vilket fortfara att brinna, fast än helgedomen står öde och tom. Förr brann där eldar i alla celler och även på gården och på krematoriets torn, nu blott lågorna på det stora tornets fyra spetsar, men dessa lyste upp tempelgården och syntes vida ut på steppen i nattens mörker. Vi foro dit med extratåg kl 9 på kvällen. Det var förtjusande vackert och stämningsfullt. Thyra och jag skulle gärna gömt oss i en av cellerna och låtit sällskapet resa sin väg under det vi stannat kvar för liksom Zoroasters anhängare dyrka den eviga elden. Nu måste jag krypa i säng, ty eljest får jag för mycket bannor af Wilhelm i morgon. Han är allt vådligt rar, fastän han här litet bråkig ibland när han lägger sig i mina angelägenheter.

21april el 3 maj 1896.

Vi har hela denna vecka kunnat njuta av ett vackert väder, men som det idag är söndag så regnar det förstås. Detta är så mycket förargligare som idag grundstenen lägges till en kyrka för tyskar och svenskar här. Vi skulle rest in till staden och sett på, men nu fick Wilhelm fara ensam. Troligen komma Nobels att resa idag, men ännu har de ej bestämt sig. Sedan kommer Wilhelm att bliva mer ledig, ty Emanuel tar nu hans tid i anspråk.

Ruth knådar patienter på förmiddagarna och planerar sommarresor till Finland och Sverige. Man umgås med besökare, går på middag och en dag görs en utfärd till Nargen, en liten ö utanför Baku ”där finns inte en tillstymmelse till träd på hela ön, men ännu hade ej solen förbränt gräset utan slätterna mellan klipporna voro gröna. Ön bebos av fyrvaktarefamiljen, dessutom finns där kaniner och ormar i oändlighet.” Thyra och Ruth tar ett härligt bad. Efter supé lektes ”två slår den tredje”. På väg hem via oljefältet Bibi Eibat tänder man eld på vattnet.

På väg till S:t Petersburg och semester i Finland och Sverige stannar Hagelins i Tsaritsyn några dagar. Ruth övertalas att hjälpa fru Mihaelchefski som har svår ischias. Först är hon dock i Moskva under tsarens kröning ”…. som här var pyntat överallt kan mamma ej tänka sig, men det får ni väl läsa i tidningarna. Roligt var emellertid att få de något så stiligt”. Hon skickar hem sina pengar till mamma, som sköter sparbanksboken. Ruth reser tillbaka till Tsaritsin med tåg, får beskydd av en tjerkess med fru och bror i nationaldräkt – ”de vackraste människor jag sett”. De tar hand om den unga flickan som reser ensam. Familjen Mihaelchefksi består av herrn, sjuka frun, en gammal fröken, en ung son på 17 år och en 7 års flicka. Det är hett. Hon dricker massor med te under värmeböljan. ”Vattnet måste kokas och hinner aldrig svalna. Den kallaste dryck jag fått sen jag kom hit är mjölk, men den är också kokt”. Ruth drabbas av hemlängtan och gråter sig till sömns, magen är i olag.

Några dagar senare. ”Jag har simmat i Volga, men det gör jag inte om. Jag steg upp en morgon vid 5-tiden för att folk ej skulle finnas och gav mig rätt ut, som jag trodde, men faktiskt for jag utför med ej obetydlig fart. Jag hade simmat helt kort en stund, då jag skulle se mig om efter badhuset, hvilket jag till min överraskning ej fanns där jag tänkt mig. Detta gjorde med ens klart för mig varför jag tyckte, att vattnet bar så bra och jag sköt sådan fart. Att komma i land var ingen svårighet, men att komma i land vid badhuset var svårt nog. Hade jag blott simmat rätt i land, så skulle strömmen ha fört mig ända ned till bryggan, där alla båtarna ligga och där folket var i fullt arbete. Det var således intet annat att göra än att som käringen söka flyta mot strömmen. Jag klarade det tack vare mina starka lungor och ledamöter, men jag var riktigt matt när jag kröp i kläderna. Om min patient bleve bra, då skulle jag som flyttfågeln ila mot norden, mot norden!!!

27 juni 1896.

På kvällarna överfalls hon av loppor. ”Nu är jag så styv i lopptagningskonsten, att jag skulle kunna taga anställning hos själva kungen som lopptagare. Jag kan också taga död på dem på många sätt och är jag riktigt ond på den fångne stackare, så knäpper jag den mellan naglarna så det säger skvätt, men dessa bestar äro egentligen de enda jag kan försöka gräla med, ty någon annan begriper inte riktigt vad jag menar. Jag försökte en gång med Inafatt, men han svarade blott ”sloscheios”; jag hör och jag lyder. Och innan jag hunnit tala till punkt var han långt borta med vattenämbar i händerna, ty jag grälade på honom för att han glömt hämta vatten till min översköljning. Är inte Inafatt ett fint namn? Karlen heter Bonifasius, men så kallas han, blott när man vill skoja med honom.

Något umgänge finns just ej, en grannfru finns dock, som kommer ibland en stund, en riktig rulta som röker och dricker te, men sen sträcker hon på armarna för att hon ska få dem att räcka så att hon kan knäppa ihop händerna på magen. Sedan detta är gjort börjar hon sno tummarna omkring varandra med den djupsinnigaste min i världen. Första gången jag fick se det höll på att sälla till skandal vid tebordet, men lyckades svälja innan jag brast i skratt.

Fru M är bättre, men blir inte helt bra. Och denna hemresa, hur ska det bli?

Hur kunde mamma bara tänka på att jag skulle resa direkt till Baku! Jag är säker, att mamma ej längtar mer efter mig än jag efter min egen lilla rara mamma. Ruth är med på slåttern i byn tillsammans med Dimitri och de lånar hästar. Och redo gjorde vi i vildaste fart, så både hästarna och vi voro lungsura när vi kom tillbaka till det övriga sällskapet. Ännu kan jag ej fullt ogenerat sätta mig, men tack vare potatismjöls helande verkan så är jag snart redo att göra om turen, men med ett täcke under mig. Dimitri sitter omväxlande på ena skinkan….

Ruth är den 21 sept 1896 tillbaka i Baku.

Jag välkomnades vid bryggan af Wilhelm, herr Stigzelius och doktor Fegraeus. Alla människor strömma nu hit från sin vistelseort för sommaren. I Derbent kan båten inte gå in till land, utan passagerare och gods hämtas ut i båtar. Det var det värsta oväsen jag någonsin hört eller sett. Perser kom i en liten roddbåt för att sälja frukt och kanske lika mycket för att stjäla. Medan en stor roddbåt med en förfärlig mängd folk låg jämsides med vår och alla slogs för att kunna komma ombord, så passade perserna på och hoppade över i den, blandade sig i mängden, tjöt och skrek värre än alla andra för att när ingen märkte det åter hoppa tillbaka i sin båt försedda då med ett knyte vardera. Så ändrade de upp längs ångbåtens sidor och blev av besättningen överrösta med vatten och när det ej tog – med skulor – tills de med väldiga hopp förpassade sig ner i båten och underligt nog kom ingen av dem i sjön helt och hållet.

Baku den 16 sept 1896. Bröderna Nobels brevpapper.

Wilhelm reser om torsdag och jag har just idag varit staden och köpt sidentyger som han skall ha med till Hilda. Wilhelm är allt bra rar. Vi ha det så trevligt tillsammans. Herr Stigzelius har bott här tills i förrgår. En natt fick vi främmande, herr Crusell från S:t Peters-burg, vilken ej väntades förrän följande dag. Han är mycket hygglig, jag presiderar som värdinna förstås och mig tacka de för maten, vilket allt är skojigt tycker jag. Herr Crusell kom hit med ont i nacken, så jag har gnott honom ett par gånger. Rätt komiskt är det att jag som hela sommaren varit på fruntimmersställen om jag får uttrycka mig så, nu är nästan uteslutande med herrar. Vi har spelat lawn tennis och jag är nu alldeles öm i höger arm. Wilhelm går nu och talar om för alla människor att nu kan jag ryska, så nu gäller det att ej skämma ut sig, utan försöka kliva på i ullstrumporna. I går när Wilhelm och jag gjort en promenad mellan 9 – 10 gingo vi in på kägelbanan där de som bäst spelade. Herrarna voro stiliga må du tro utan kragar i bara skjortor och byxor med svältrem om livet, flottiga och varma. Därefter gingo vi upp i klubben och drucko seltservatten och där var förstås också bara herrar….idag började Nobels skola och jag var med där. Fyra kvällar å rad har jag varit med Wilhelm i fabriken, vilket jag tycker är så roligt. Ibland berättar han så mycket intressant för mig om allt där.

10 okt 1896. Hösten är kommen, det blåser och regnar. Trevlig kväll hos Stickan med Figge och herr Crusell. Vi hade så vådligt roligt. Sedan masserade jag herr Crusell och därefter gingo vi i klubben och spelade biljard. Vi tog herr Bäärnhielm med oss till en perser, som lovat visa oss en persiandräkt. Den var så stilig att man aldrig kunde se nog på den, men så sade också den kanaljen att en sådan kostade 200 rubel, men hälften skulle man ledigt pruta. En enkel dylik skulle jag dock gärna vilja hava.

Hon skriver till mamma okt 96 från Baku och berättar om ”en fin present jag fick av Stickan, men jag ska ej göra mamma den sorgen att tala om vad det är. Thyra och jag fick den gemensamt. Får se om jag vågar tala om det för Wilhelm. Det var en liten vacker revolver!

17 nov 1896

På eftermiddagarna åka vi, Hilda och jag, velociped värre. I går när vi kom ner på velocipedbanan stod där en herr-velociped och medan jag väntade på damditon försökte jag komma upp på den som fanns och under, det lax! och när så Hilda kom, så surrade vi 8-or värre åt alla möjliga håll. I går kväll var stor fest i klubben till förmån för herrarnas musikanförare. Där spelades flera nummer, fru Lampe sjöng och så spelades teater. Wilhelm överlämnade mig i herr Crusells vård, vilket hade till följd att jag fick stanna så länge jag ville. Då superade vi och hade ohyggligt stiligt. Thyra var bjuden av Tausons och var där över natten. Om du visste hur jag dansade! Jag t o m dansade rysk masurka, fastän det gick väl knackigt nog. Men roligt var det. Wilhelm hade lämnat balkongdörren öppen så jag kom fint in när herr Crusell och Figge lämnade mig i trädgården kl 4.15. Hilda kommer nog att ha en herrbjudning i veckan – då får jag roligt! Nu har jag gnott Wilhelms nacke och han bad hälsa dig så mycket.

5 jan 1897.

Kära älskade lilla mor! Får jag snart något brev? Jag har intet fått sedan julbrevet. I förra brevet berättade jag visst om, att jag varit med om att döpa 2 barn. Sedan har jag inte döpt några mer, men i onsdags, nyårsdagen festade vi ändå. Då var det stor frukost på klubben kl 11. Där åts och dracks och stämningen var hög. Några arbetare utklädde sig till rövare inträdde och bådo om lov att uppträda och utförde så en rövarlek där knalleffekten var, att anföraren sköt ihjäl några, som gjorde myteri och de stöp med den största naturlikhet till golvet, varefter alltsamman upplöstes i den ryska folkdansen ”kamarinski”, som var mycket roligt. Dricka kunna de här och gott vin och god likör hava de och så till slut den svenska punschen, som de smugglat in. Man spelar tennis, dricker kaffe och likör och spelar mer tennis tills mörkret faller. En episod: Jo, här om dagen när jag skulle gå hem hade jag fastnat mitt på vägen och stod till fotknölarna i lersmörja, en gemytlig arbetare kom och ropade ”vänta fröken, jag ska genast hjälpa er” och så med långa steg och ett knyte under vänstra armen kom han tvärs över vägen, slog högra armen om mitt liv och bar mig som ett annat paket över vägen. Ruth har fyra patienter på massage och bor nu med Thyra i staden. Herr Stigzelius blir Stickan och senare Lasse och vänskapen växer även med Figge, den svenske geologen Torbern Fegraeus.

31 jan 1897.

Jag är nu hemmastadd här i staden och har haft rätt mycket att göra denna tid, men nu slutade de på en gång flera, så nu får jag visst åter lediga dagar. Om de blott, d v s 2, ville klarera sin räkning. En teaterdam, mycket stilig och behaglig, som jag masserat en månad, reste helt hastigt i går utan att betala, men lämnade adress på en herre, som skulle klarera hennes skuld. Jag har redan sänt en karl med kravbrev dit. En liten fattig gosse har jag haft till patient men nu har läkaren lagt ett så bra bandage om hela pojken att jag ej alls kommer åt honom förrän det borttages, då jag skall ta honom om hand på nytt. Det är vice pastorn, den tyske, som bad mig ta honom om hand. Kanske skall jag ta betalt af tyskarnas fattighjälpkassa, som är bra rik, men jag skall först rådgöra med Wilhelm. Är det inte tur att Wilhelm är en så rysansvärt stilig och rar karl? Honom kan jag fråga till råds om allting.

Thyra och Ruth har inflyttningskalas – novaselie. Hit voro bjudna så många rummet tillät: Hagelins, Tausons, Sandgrens, Stahrs och slutligen våra köksor: Figge och Stickan. Köksorna medförande glögg i en väldig flaska, seltersvatten och en stor stilig tårta. När invigningskalas hålles bör gästerna medföra salt och bröd, vilket de inflyttade skola äta. De andra medförde också hembakat bröd eller kakor och Wilhelm gav åt oss en liten burk med liljekonvaljer, som under veckan slagit ut och var dag fröjdar oss. Här är jämförelsevis vådligt hyggligt väder. Regnet är slut, vägarna farbara och solen så skön och varm att en dag sutto vi och arbetade vid öppet fönster. Vet mamma vad. Jag har köpt mig en palass. Den är stilig tycker, men rätt dyr. Vet bara ej hur jag skall få hem den utan tull. Det är ett aber.

1-13 febr 1897.

Jag bor nu alldeles lös och ledig i den stora staden Baku, där pängarne trilla bort mellan fingrarna på en. Jag har haft rätt bra inkomster om också ej som förra året. Jag skulle dock vilja ha så mycket att jag kunde leva på det i Stockholm en tid under utställningen.. Lägenheten ligger ganska högt upp i Staden. Men så har man till belöning för besväret en härlig utsikt. Längst bort havet med dess många fartyg över vilket vi se solen stiga rosenröd upp om morgonen. Så se vi den gamla muren, som innesluter perserstaden med dess mystiska gator och slutligen hela det civiliserade Baku i vars mitt den väldiga ryska kyrkan med sina guldlänsande kupoler höjer sig. Det är skönt att vara så fri. Thyra och jag ströva ibland omkring på kvällarna och njuta af att ingen förbjuder oss det nöjet. Härliga figurer, så sköna, att man ej vill taga sin blick ifrån dem möter man ofta, men det är riskabelt att visa sin beundran, ty de hava eldiga ögon dessa karlar, ögon som tala om ett häftigt sinne och beundraren gör ingen hemlighet av sina känslor. Vin har vi heller ej saknat, tack vare bekantskapen med kaptenerna. Dessa äro ofta ungkarlar och trevliga sådana. De tar med sig apelsiner från Persien… Hon ska åka med Wilhelm till Villan och det i ett ekipage vars make du ännu ej sett, ty det är nämligen en vagn som drives med benzin och således trillar iväg utan hästar.

Mars 1897.

I förrgår kväll såg något så vackert, så storartat vackert! Det kändes som om jag skulle kvävas. Den som bara kunde beskriva det! Det var en eld förstås! en fontän av nafta, som slog af egen kraft omkring 1000 fot högt fattade eld. Kan ni tänka en eldpelare af den höjden och betydlig tjocklek stiga i höjden med ett dundrande ljud. Den brann med ett intensivt ljus vilket antages synas på omkring 50 mils omkrets! De som levat här i många år påstår att man sällan eller aldrig se dylikt, en stor damm af massut antändes också. De lågorna bildade bara en röd botten till den kolossala pelare som reste sig linjerak i luften trots en ej obetydlig blåst. Ägaren till den brunnen var en rik armenier (tror jag), Tagieff heter han och han tål vid förlusten, ehuru den räknas i millioner rubel. Och tänk att jag fick komma dit och se den. Thyra och jag voro i Villan och skulle just sätta oss till bord då herr Stigzelius rusar (underligt ty han är annars mycket lugn) in och frågar om vi ej sett, vilken eldsvåda det är? ”Släng på er och kom med!” Vi voro inte sena. Faeton (droska) hade han redan beställt. Det är en mil från Villan till Bibi Eibat, men redan från verandan var det en ståtlig syn. Och om du så kunde se vilken underbar belysning som vilade över hela Bibi Eibat. Det var som ett sagoland där allt är af renaste silver. O, mamma, det var det skönaste jag hittills skådat i mitt liv! Vi niotiden voro vi tillbaka i staden och som herr Stigzelius då var hungrig gingo vi på Grand Hotel och superade. Sedan skjutsade han oss hem, men den natten sov vi ej mycket, ty det var omöjligt att bringa den storartade eldpelaren, det silverskimrande Bibi Eibat och fontänens dundrande från sin inre syn.

Mars1897.

Käraste mamma! Tack för ett länge efterlängtat brev, som jag fick för en vecka sedan. Inte behöver mor vara ängslig att jag ej sköter mig! Det är nästan bara med Figge och Stickan som vi 2 flickor äro ute med om kvällarna. Och de äro nu en gång för alla så hyggliga. Men det var så rätt. Just igår voro vi på Operan och hörde Aida, bjudna af kapten Palmros och herr Bäärnhielm. Ännu en ung svenska, en fröken Schutzenheim var med. Vi superade först hos herr B och for så till Operan. Jag har ej hört Aida förr, så kunde jag ej alls följa handlingens gång, helst som det förstås spelades på ryska. En sådan där förklarande text som man får i Stockholm bestå de en inte här. Jag är idag så sömnig att jag kan gå åt. I natt kommo vi ej i säng förrän efter ett, i förrgår vid 12-tiden efter en kväll hos Junelius och i söndags lade jag mig vid 4-tiden, vilket ej hindrar att jag var morgon stigit upp kl 7. Ikväll få vi främmande, men de glyttarne skola vi köra ut tidigt. Det är Lakvist och Julin, som länge önskat tillåtelse att få besöka oss. Mamma undrar väl varför jag vakade söndag natt. Jo, vi spelade då teater i villaklubben och jag med ehuru ej hade just mycket att säga, men skulle vara där som herr Ekelund så sant uttryckte sig ”för att se bra ut”. Och det gjorde jag så väl, att jag blev förvånad över mig själv, men när jag fått höra det under aftonens lopp av en oändlig massa gånger, så måste jag väl tro det, Stycket som spelades var ”Magister Bledstadius” och jag var en av skolflickorna. Alla voro förstås klädda i dräkter från den tiden. Jag hade min vita kjol och en svart sidenkorsett, som varit Hildas mors i hennes ungdom. Och så en vit hatt efter den tidens fason. Fru Ekelund hade kvällen förut lagt upp lockar på mig, vilka lyckades utmärkt. Ja, den kvällen var mammas Troll en liten nätt 16-års skolflicka. I lördags 8 dagar sedan spelade ryssarna teater i villaklubben. Jag förstod rätt bra, men hade allra roligast efter teatern, då jag dansade till halv 6 och drack champagne. Det var en sällsynt rolig afton och lustigt nog var jag ej trött dagen efter ehuru jag ej låg i 2 timmar den natten.

I går kan mamma tänka sig, att jag mitt på gatan på förmiddagen mottog en kärleksförklaring. Det var en perser, som kunde ryska. Han blev tydligen mycket tilltalad av mitt utseende, kanske huvudsakligen av mitt röda hår. Han förklarade när jag gick förbi ”du är vacker”. Jag svarade ”men inte du”. Det var då knappt sant, ty han hade härliga ögon. Han fortsatte ”jag älskar dig”, jag svarade ”men jag älskar inte dig”. Han sade ”betyder intet, jag älskar dig ändå”. Jag sade ”jag är ingen tartarka” han sade ”betyder intet, jag älskar dig mycket” varpå jag sade honom, att då var han dum och slank jag in i min port. Jag hoppas den kanaljen bara skojade med mig, ty annars kunde det bli obehagligt nog. Inte ska mamma vara ängslig för pesten. Inga förnuftiga människor tro att den ska komma. Mamma frågar vad Thyra gör. Jo hon läser med kapten Lassys pojke och går för det ändamålet dit var dag. Vidare broderar hon kuddar, målar mm åt folk som beställa av henne. Hon är nu bra slängd i ryska, men jag just ej, ty de här krabborna vi bo hos tala jämt tyska.

27 april 1897

I Tiflis hade vi roligt och stiligt och fint av bara katten. Bodde på ett stiligt hotell och fick allt vad man ville. Vi voro där fyra dagar, men de dagarna kan jag räkna till de roligaste i mitt liv. Stickan och Figge bjöd Thyra och mig. Berta och Anders Tauson, herr Bäärnhielm, herr Peterson, Julin och Lakvist fullkomnade sällskapet. Idag har jag varit på middag på hotel Metropol. Jag är vådligt sömnig och trött. Har spelat lawn-tennis och marscherat på steppen efter sköldpaddor ett par timmar. Hilda och Wilhelm sova nu redan.

Den 9 september 1897 ger hon sig av med kapten Paulson på Hermes, först till Rouen och sedan till England, därefter till Paris för att söka arbete. I november 1898 är hon tillbaka i S:t Petersburg.

Kära lilla mamma! Det skulle nu bliva ett gratulationsbrev på födelsedagen. Således – jag har den äran! Jag nu har jag redan varit här över en vecka och levat mig in i förhållandena. Vi gno värre för att i ordning men så börjar här också se stiligt ut. Nu hava vi fina persiska och tickinska mattor på både väggar och golv. Vi, fröken och jag äro nu slängda värre i att slå pluggar i stenväggar och spikar däri uti så starka att man ledigt kan hänga sig på dem. De klär taburetter, inreder, handlar. Ruth förundrar sig att hon kan så mycket ryska. ”Det är ett vådligt liv här på gatorna och det tycker jag så mycket om. När Hilda är med ute så åka vi alltid, men eljest, om det ej är för långt är det även roligt att gå i folkvimlet. En dag var jag med Boris i en finsk bod där man kan få knäckebröd. Oh, vad det är gott, ty nog var jag bra led vid schweizarnas eviga vetebröd. Hildas fröken är trevlig och snäll. Hon och jag voro på cirkus en kväll. Annars har jag ännu intet sett af Petersburgs sevärdheter, men nu ska jag börja ty fröken stannar blott en vecka till och hon ska också ut och se litet innan hon lämnar Petersburg. I morgon kommer Thyra Heikel hit på besök från Wiborg. Hilda hade redan innan jag kom skrivit och bett henne komma och jag skrev ytterligare när hon kommit, vilket brev dock korsat hennes. Jag ska gå och möte henne. Det ska bli roligt att åter få se Thyra. Jag antar att hon dock blott kan stanna ett par dagar. Då måste vi använda tiden väl.

Wilhelm är i Baku och lär väl ej återvända medan jag är kvar. Ungarna äro så rara. Den lille är just inte vidare trakterad när jag tar honom, men han vänjer sig väl. Om morgnarna brukar han komma till mig när jag tvättar mig och stå och skratta åt mig. Boris är så stor och ostyrig men i alla fall min rare pojk. Hilda hälsar så mycket till mor och syskon. Hon säger, att hon skall försöka att fostra upp mig bra på den här månaden, ty jag är i stort behov därav! Många hälsningar till alla från Trollet.

Brev till syster Ava i nov 1898 från S:t Peterburg.

På ett par visiter har vi varit, hos Nobels och hos fru Olsen, född Nobel, och hos Kaufmanns, Hildas synnerligen goda vänner och i går hos ägaren till detta hus Beljamin. Hos Kianders, gamla bekanta till Hagelins som bo här i huset titta vi in allt ibland. Ett par visiter har vi även haft, men oftast har vi just varit ute när någon kommit, vilket föranlett Hilda att på sitt visitkort sätta ”lundi j.f” så nu får vi hålla oss hemma om måndagarna. Ungarna är så rara och Volodja är så nätt, när han bara inte gör i byxorna! Han förstår redan allt så bra, bäst dock när man säger nam-nam som för honom innefattar allt ätbart. En dag fick vi besök af Kapten Palmroos från Baku. Jag har nog talat om honom och hans porträtt har jag väl även visat. Han kom följande dag tillbaka och stannade till frukost, som målet kl 12 här benämnes. Det var roligt att få färska nyheter från Baku. Ruth åker hem över jul, arrangerar julklappar via Ava. Du frågar efter Thyra! Jo du må tro vi njöt av de två dagarnas samvaro. Hon kom på fredag morgon och jag var vid stationen och mötte henne. Hon var sig rätt lik. Vi pratade och sladdrade vådligt förstås. Vi skulle blott sitta uppe helt litet sedan Hilda gått i säng, men rätt som det var, var kl. l !. Vi var ute mycket, på Eremitaget och i Alexander III:s museum vilket senare behagade mig mest, vidare besökte vi Isakskyrkan och Kazanska kyrkan. Med fröken Hult var hon på cirkus. Eljest har jag ej varit ute på vift, ty Hilda orkar ju ej på kvällarna någonstädes.

Ruth lämnar Ryssland och återkommer i oktober 1901 till S:t Petersburg.

Den 1 oktober 1901.

Kära lilla mamma! Ett ögonblicks lugn i huset och ändå äro ej barnen i säng. Boris sitter helt stilla bredvid mig vid Wilhelms skivbord och läser en rolig bok och Anna har jag mitt emot i full fart med sina läxor. Hemska indiantjut antyda Volodjas tillvaro i en annan ända av huset, men lill-tant håller honom sällskap för närvarande. Att jag for från Sthlm på måndag em med Bore I vet mamma- en utmärkt överresa hade vi – sjögången påverkade mig inte alls. Fru Crusell samt hennes kusin, en ung flicka, båda bekanta till Hagelins och släkt med Nobels voro även med på båten och sedan hade vi sällskap med dem ända hit. Efter en god frukost på båten kom vi fram till Åbo omkring 10.30 där vi först for till järnvägen och styrde om biljetter och bagage, d v s Wilhelm styrde om och jag såg på, så tog vi en åkare, for till Åbo gamla slott där de nyligen inrättat ett museum med alla möjliga gamla saker. Det var mycket roligt huru vi blott hunno se en liten del. På stadens finaste hotell åt vi en god middag, strövade litet i staden och gingo så till stationen där vi återfann vårt ressällskap. När jag far med Wilhelm, så blir det i första klass sovvagn, varför mamma kan förstå att det ingen nöd gick på mig alls. Fru Crusell med kusin hade kupén bredvid vilken medelst en bred dörr var skild från min. Sedan dörren öppnat blev det rymligare och vi sutto hade helt gemytligt tills kvällsmatsdags.

Vid ankomsten stod Hilda och Anna på perrongen och Hilda tog mig genast med sig efter deras egen häst medan Wilhelm stannade och ställde om sakerna, vilka skulle förtullas här. Aldrig har Hilda sett så kry ut förr. Hon är riktigt fet och Wilhelm med för övrigt och Anna ger dem ej efter. Men så äta de också. Anna är nu längre än jag och har vuxit till sig på alla sätt. Wolodja har även blivit mycket sötare och är verkligen alls ej ful. Och Boris har ju alltid varit en behändig och rar gosse. Båda pojkarna äro vilda av sig, men jag tror Volodja mest ändå. I förrgår var jag redan med barnen att se på hästarna, som äro kvar i stallet. De äro 2 vagnshästar, finsk , ej stora med vita svansar och manar. Så har Wilhelm en grå ridhäst från Kaukasus. Våningen är rätt trevlig, men ingen enda garderob finns eller skåp eller dylikt som vanligt säger Hilda. Men badrum förstås där stortvagningen hålles var lördag.

Lördag. Ja, just nu badas det av alla krafter, min tur komma väl efter middagen, vilken ätes kl 6. Det har beslutats i höga rådet, att jag skall vägas netto förstås, så nu är bäst bli riktigt ren tills den proceduren skall försiggå om måndag. Det blir visst ett större skoj, ty Hilda och Anna komma med. De ämna äta upp mig ty de finna mig mycket för mager. Jag har börjat litet gymnastisera med Anna, ty hon är så kutryggig. Även Hilda gnor jag över ett slag på morgonen. Anna och jag sova tillsammans och dessa dagar ha vi även efter frukosten varit ute och gått ett slag för motions skull. Om måndag äro vi bjudna på en enkel middag till Nobels. Där blir bott släktingar och vi.

18 nov 1901.

Hemresa över julen planeras. Wilhelm är fördröjd på hemresa, antagligen från Kaukasus. Hilda och jag har nog försökt att få herr Emanuel Nobel att skriva, att Wilhelm skulle komma hem genast, men han gick inte in på det skojet. Lilla Anna tycker, att vi roar oss så bra, men vore nog bra om att få hem sin pappa. I fredags voro vi hos Crusells och föll in hos dem då de voro mitt i en finare middag, vilken ej slutade förrän 10. Vi tänkte smita då herr Crusell högg oss i tamburen och förde in oss. Vi placerades vid bordet hade roligt. Jag tackade för all mat utom glace, konfekt, päron och vindruvor, samt var innerligt gerne med om skålarna som druckos i både vin och champagne. Efter maten fingo vi höra sång av 2 af herrarna, för övrigt tycktes alla särdeles upplagda och jag hade mycket roligt, men olyckades men en kaffekopp, som jag välte över Hilda, till vilket hon dock själv var delvis skuld. Jag har säkert inte på de två åren i Liége skrattat tillsammans hälften så mycket som jag gjort redan här. Inte vet jag åt vad, men här är ständigt något tokigt och Hilda är så full av rolighet.

Petersburg 1901.

Ja, nu har två dagar kilat iväg sedan jag började detta. Vi äro ständigt upptagna alla i detta huset. Under hela förra veckans alla sju dagar voro vi blott hemma i ro onsdagen. Eljest voro vi ute eller hade besök hemma. Det är bara så skada, att ej Wilhelm är hemma. På detta vis räcka ej mina klädningar till, huru det ej är bjudningar, ty man måste ju vara rätt snygg när man går till Crusells eller Nobels på dessa damers mottagningsdagar. Man går bort på visiter efter frukosten, d vs 2 – 3 eller vanligare efter middagen kl 8. Fredags, lördags och söndags kvällar voro vi så borta och hade trevligt utom söndag då vi voro hos Nobels, där det är högtidligt och dit jag alls ej har lust att vara med vidare…

1 dec 1901.

Antagligen kommer jag väl att resa härifrån den 10 och tänker då besöka Thyra, som vi förgäves gjort allt för att få hit. Hon har ej kunnat lämna sin lille Rolf och sitt hushåll, medan systern ej kunde komma och ersätta henne. Så har jag tänkt taga vägen Hangö – Sthlm tisdagen den 17. Och sedan har ni mig väl snart hemma. Hilda försöker få henne tillbaka omedelbart efter jul. Orsaken till Hildas önskan att få mig tillbaka är tvåfaldig. Största tyngden är att Wilhelm i medio av januari antagligen måste ut på en eller 3 månaders resa till Amerika och då vill hon hava mig som ersättning. Som medverkande orsak må nämnas, att Wilhelm kommer att åtföljas af ett par herrar från Baku, vilka för att rusta sig för resan komma något och då blir här vådligt skojigt. Förra veckan voro vi tämligen ordentliga af av oss, men denna ha vi återfört ett mindre regelbundet liv, i synnerhet Hilda, som varit borta alla dagar i veckan. Hon började med ett bröllop på söndag. Vigseln var i X-kyrkan och jag följde med som åskådare, ty det var roligt se hur det gick till vid en rysk vigsel. Den varade bra länge och mycket konster hade de för sig. Sedan for jag hem, men Hilda var till brudens hem där det gratulerades och dracks en stund.

Mor kan ej tro vad Hilda snobbat upp sig med stiliga toiletter, de allra stilfullaste och präktigaste ljusa sidenklädningar så det är en fröjd bara att se på dem. Onsdag kväll voro Hilda och jag bjudna på Operan av Nobels. Vi såg ”Jolanta” samt ” Hansel och Gretel” på ryska.

9 dec 1901.

Lilla mamma! Jaså mamma är så färdig att avstå från mig och tycker t o m att det ej vore en missräkning! Men jag har för min del aldrig haft en avlägsnaste tanke på att ej få jula hemma utan alltid tillbakavisat Hildas böner ty jag trodde att ni därhemma glatt er åt att hava mig där, liksom jag gjort att få ha mor och syskon omkring mig. Sedan mammas brev kom är det mig än svårare att komma härifrån ty nu kan jag blott säga, att jag själv längtar hem, vilket för dem här lätt blir liktydigt med att jag längtar härifrån. Förut skyllde jag allt på mamma och då hade folk ju intet att säga.

Helsingfors den 9 januari 1902.

Kära min lilla mamma! Nu börjar väl mamma tycka det var på tiden, att jag låter höra av mig och det tycker jag med. Ty det är ju inte alldeles rysligt att gästa sina blivande släktingar och gå och förlova sig o s v utan att låta sin lilla mamma få reda på saken. Alltså varder mamma härmed kungjort att jag tänker gifta mig med Lars Stigzelius och mamma får vara snäll och låta annat folk på behörigt sätt få det till sin kännedom. Vill mamma ställa om att det kommer i Smålands Allehandla och Stockholms dagblad tisdagen den 14. Vi tänkte växla ringar den dagen.

Lars skriver till Högädla fru Grapengiesse! Han presenterar sig: Lars Anton Isidor Stigzelius, skeppsbyggare, född i Åbo 1856. Lars började på Nobels ritkontor i Tsaritsyn 1880, tjänstgjorde i Astrakhan och kom 1887 till Baku som konstruktör, blev chef för tekniska avdelningen 1892 och byggde slipen i Baku 1897-98. Familjen lämnade Baku 1913 och Lars avled 1916 i Stockholm.

16 januari 1902. S:t Petersburg. Ruth vill språka litet med mamma, hennes brev har just kommit. Det skulle vara roligt att vara hemma nu men det är ju så roligt här med och mamma skulle bara se hur här alla glädja sig åt min förlovning, helst som det nu var med Lasse, som ju är en av Wilhelms bästa vänner och på vilken Hilda sätter sådant värde. Ledsamt nog får han ej med mig läsa mammas brev och se att mamma unnar mig åt honom, ty han reste härifrån i förrgår kväll. Vår samvaro blev således ej lång, men jag skulle vilja ha det (bröllopet) på Norrby och det vill Lasse med och då måste det hinna bliva varmt och vackert först. Jag sitter och ser på min ring, jag tycker allt bra mycket om den. Den är finne den med från Helsingfors.

När jag kom hit på julafton, vår trettondag, hade de sänt Ida, jungfrun mig till mötes, ty Wilhelm var själv vid andra stationen och mötte Lasse. Jag såg emellertid ingen till, utan for hit ensam och mottogs med indiantjut och omfamningar till höger och vänster. Tisdagskväll skulle Lasse resa till H-fors och hälsa på brodern och övertalade mig att följa med. På vägen sände vi dem ett telegram och Albert och Selma Stigzelius, kom båda ner och mötte oss, tog oss hem till sig och voro ofantligt snälla och trevliga båda två. Men hur roligt det var, att på så sätt bliva bekant med en del av den blivande släkten, så voro de dock tröttsamma de 2 dagarna i H-fors, ty människorna voro ju ändå alla främmande och så var jag trött efter alla nätter i tåg och på båt, och framför allt gick jag själv omkring och undrade om jag var jag och kände mig så lycklig och då så underlig till mods. Hos Thyra voro vi en stund båda dagarna, det var så roligt och så vilande, ty där fick jag sätta upp Lasse i ett gott soffhörn, själv krypa upp bredvid honom i en bekväm ställning och sedan sitta och njuta och höra dem prata om gamla kända saker och inte höra på alls, när jag glömde göra det.

19 jan 1902.

Om mitt brev, som mamma säger ”andas kärlek och förnöjsamhet” så visar det bott, att jag lyckats giva rätt uttryck åt min sinnesstämning och hur skulle den väl kunna vara annorlunda. Roligt, att mor gilla våra planer för bröllopet. Vill mamma se hans porträtt innan något nytt anskaffats, så gå i min översta byrålåda, tag mitt stora gamla Album. Där sitter han i kabinettsformat mitt emot Valborg.

19 februari 1902. Anna har tyfus. Ruth lanerar hemresa, inköp, kläder, utrustning. En ung ingenjör Borggren, som skall till Baku går här ut och in nu nästan dagligen och doktorn bråkar nu vådligt och påstår, att han kommer för min skull. Jag, nog får man öva sig i att ”slänga käft” här och nog får man lära sig tåla skämt även, men så goda skratt som vi ofta få oss, göra en gott in i själen.

Efter bröllopet gör de en lång resa över Berlin, Wien till Medelhavet och Korf,. Aten. I Triest ledsagas de av en herr Singer, anställd vid en nafta-filial.

Baku den 3 juli 1902.

Kära lilla mamma! Redan har fem dygn hunnit gå till ända sedan Lasse och jag kommit till målet för vår långa färd, vårt egna hem. Lika rolig och lyckas som resan varit, lika roligt och lyckligt kändes att komma ”hemma”. Vid stationen voro Tausons, Dr. Fegraeus och Ing. Ahlander oss till mötes. Fru Nilsson regerar ännu köksdepartementet. Detta skulle kanske känts om en missräkning om det ej varit så skönt att i värmen slippa genast tänka på maten, som jag har så lite reda på. På kvällen efter vår ankomst voro vi bjudna till klubben. I klubben möttes vi av idel gamla bekanta, ett långt bord var dukat på verandan och Lasse och jag placerades mitt på ena långsidan med Berta Tauson och Figge till vis a vis. Alla voro så glada och tal nästan alltid med någon galenskap uti hölls i rader….allt här i Villan är sig i huvudsak likt, människornas hava förändrats otroligt litet, men grönskan har vuxit, blivit hög och frodig, ja fiffats till på allt sätt. I vår trädgård där för fem år sedan små slokiga plantor för första gången funnos, hava träden nu delvis nått dubbel manshöjd, cypresserna stå där så raka och smärta, rosorna blomma ännu något och stora buskar av rosenlager är röda, underliga blommor titta fram mellan slingerväxterna på verandan som för övrigt ej får beskuggas därav, ty vin och andra slingerväxter sluta vid barriären och tillåtas blott följa pelarna i höjden, allt för fuktens skull. I rummen ser nu helt ordentligt och trevligt ut, allt från golv till tak nymålat. I sängkammaren är ju även möblerna nya. Rummet bredvid är vårt vardagsrum, möblerat med uppsnyggade saker plus två länsstolar samt ett stiligt fyrkantigt bord framför soffan.

Lördagen, d v s dagen för vår ankomst var den första överdrivet varma dagen jag varit med om och på tåget kändes det dubbelt. Kanske var värmen delvis skuld, kanske föråt jag mig i Klubben. Alltnog Bakus värsta onda magknip ansatte mig på söndag, men ett par dagars svält jämte en god dosis risinolja, då svält ej var nog, kurerade mig igen. Ännu har värmen ej kommit säga alla, men jag finner det vara tillräckligt. Termometern visar intet högt tal blott 26 grader inne, men att den kännes tryckande beror på fukten, säger Lasse. Så fort sängkammaren är städad, stängs fönster och täta luckor och mörkret får råda till solen gått ner, då den svalare kvällsluften släppes in. Om dagarna har jag blott varit ute då jag kilat över till Berta och setat på hennes balkong eller några minuters väg till ingenjör Borggren, som ligger sjuk i blindtarmsinflammation. Jo, en morgon vid 8-tiden var jag med Lasse i sågen, alldeles bredvid Villan. Jag söp in doften från nysågat trä och kände tydligare än förut att nog luktar här eljest, vart man kommer. Det började lukta i Bakum så snart man steg på det med petroleum eldade tåget. Fru Nilson är mycket snäll och tillmötesgående (ja dum är hon inte, säger fruarna) och låtsar alls ej om att hon förklarat Lasse vara en åsna som gifte sig. Hon tog emot oss med bara gudeligt och vänligt tal och givit mig fina presenter, ett halvt dussin kökshanddukar märka med R.S, ett par lakan med breda virkade spetsar samt en kudde av fjädrar efter de hönor Lasse ätit upp.

Agon Ballah är väldigt svart. Jag har svårt att förstå hans tal, men lätt att förstå hans gester. Han tyx behöva mycken tillsyn, att han ej glömmer en del saker, vilka han antagligen anser som lyx, men är mycket villig och färdig att rätta sig när man säger till honom. Jag kommer nog att tycka om honom. Hoppas han kommer att tycka bättre om mig än om fru Nilsson. Lasse är han alldeles förtjust uti.

Idag har jag ej varit torr på kroppen en enda minut sedan i morse. Vår balkong är så gott som oanvändbar om dagarna, ty Wilhelms rum repareras och arbetare går ut och in, där är ej trevligt. Vi dricka dock alltid kaffe där och sitta där även en stund på kvällen efter maten innan vi giva oss ut att driva litet. Sena bliva vi aldrig ty jag är så förfärligt sömnig ständigt, men så lär det vara med alla nykomlingar. Vanligen taga vi en middagslur, med det oaktat sover jag som en stock hela natten. Nu har det blivit bestämt var vi skola bo. Det blir i en av de gamla stora villorna där vi få efterträda Tremman (?) som dog i våras. Lasse säger, att det är det trevligaste kvarter som finnes i Villan. För mig är dessas största förtjänst att vi få en ensam liten täppa för oss med stora skuggande träd så man kan sitta ute så gott som osedd av alla

Idag har jag av fru Nilsson sökt få reda på hur och var man får mat, vatten, olja och en mängd saker och enligt hennes förmenande måste man själv fara och handla i staden en gång i veckan, vilket jag nog anser troligt då ju Lasse ej får äta som vanligt folk. Ännu har jag en börjat bada ute, men Berta och jag hava överenskommit att fara tillsammans från och med i morgon. Vi måste ända till Svarta staden där det enda användbara badhuset finnes. Till Lasses häst en hög kärra på två hjul, avsedd för två personer blott.

Sept1902, Baku. Brev till Ava.

Tack för brevkortet för ett par dagar sedan. Jag skulle också gärna vilja vara med i krusbärsbuskarna, men det bjuds ej här. Vi har fortfarande skönt väder, idag blåser det dock rätt ordenligt, men dammar ej mycket och då gör det blott nytta, ty tvätten torkar av alla krafter. Jag kommer just ifrån tornrummet där jag stått och dragit servietter och näsdukar, men sen orkade jag ej med mer och hade heller ingen hjälp till dukarna. Gårdagen hade varit ansträngande med inköp och middag på hotell Metropol.

Sedan avslutade Berta och jag våra inköp, provade koftan samt slutade i bastun. Det var en fin bastu. Då man steg in i badrummet kom en kvinna att tvätta en. I anseende till den temperatur som rådde där hade hon bara ett skynke knutet om midjan, som liksom ett köksförkläde räckte runt om henne nästan till fotknölarna. Hon satte en på en bred marmorbänk och började energiskt tvätta mitt hår. Detta färdigt, började hon gno mig på torra eller rättare svettiga kroppen med en torr hård yllevante, så mitt skinn rullade om det. Jag trodde jag skulle bli flådd, men skönt var det. Ideligen sköljde hon över mig med rent vatten. Då hon inte fick skinnet att rulla sig mer, började hon tvätta mig med två sådan där vanlig trådig fiber. Och äntligen när allt var bort sköljt fick jag stiga i badkaret och sätta mig att njuta i lugn och ro. När jag steg i badkaret kom Berta in och började undergå samma behandling. Vi hade nämligen tagit samma rum, ty lustigt nog kostar det lika mycket om man är en eller 2. Betala för lakan och tvål och dylikt får var göra för sig förstås. Man kände sig åtskilliga skålpund lättare når man gick därifrån. Fru Bäärnhielm är Berta Tausons syster.

Att sy nattskjortor åt Lasse har jag uppgivit, inseende att det blev mig övermäktigt då jag utom all märkning har så mycket annat att sy, laga och ändra att tiden ej räcker till. Redan kl 6 slutar jag alltid, ty vanligen är det jag som läser tidningarna högt för Lasse, som fortfarande har mycket kontorsarbete och att hans ögon är trötta på kvällen. Förra veckan gjorde jag ej annat än lade ut kläder åt mig, ty allt måste vara så vitt att jag får fästa det med nålar i livstycket, annars mår jag genast illa. Hilda Hagelin är i Stockholm och Wilhelm har sett ”misslyckade” fotografier från bröllopet i Norrby.

Baku den 14 dec 1902 skriver Ruth en julhälsning till familjen.

De har flyttat in i nya bostaden. Men det elektriska krånglar och telefoninstallation pågår. Värst av allt är att spisen inte vill brinna ordentligt. Den har en ny sorts ”farunka” bränninrättning (eldas som alla här med olja) och är ett experiment och jag beklagar Charlotte, som har blivit utsedd till offer därför. Redan hade murat om den tre gånger och nu skall Lasse själv hålla i med den. Vore jag Charlotte, så fräste jag bara jag finge se en karlslusk i köket efter detta, ty de har suddat till ohyggligt för henne dessa dagar. I Aga-Ballahs ställe har en, tillsvidare åtminstone vådligt behändig liten ficka på 15 år kommit. Hon är ryssinna och kom och sökte platsen som hon hört vara ledig. Hon är så snygg och nätt och ser så bra ut och tyx vara riktigt händig. Hon får den efter härvarande hållanden ej stora lönen av 10 rubel i månaden. Imorgon skall jag sätta upp gardiner och då blir här trevligare. I detta rum, vanligen vardagsrummet kallat, är allt ganska i ordning, likaså i matsal och sängkammare, men gästrum och hörnrummet se ännu ej trevliga ut. I skåp och skänkar har jag fått i ordning till största delen. Idag är Lasses födelsedag och jag har presentat honom en plättplåt på vilken han ska få plättar. Så snart han får plitan att brinna. Det är egentligen förbjuden mat, men han tycker så mycket om det. Med herr Borggren sände jag ett par små julklappar, som han stoppade i västflickan. Lasse kom här från kontoret och hade med sig ing. Allander och kapten Högman, de ville hava 11-kaffe. Så stannade de även till middag och åt buljong, köttbullar och mandariner medan vi sutto vi kaffe och punsch efter maten kom en rysk visit och just när de alla gingo dök Berta och Anders (Tauson) upp och gratulerade med en blommande primula.

Det är alls ej som skulle vi vara i medio av december, ty vi ha haft så sköna dagar hittills och vid flyttningen hade vi utmärkt väder. Idag är grått, men Lasse säger, att jag måste ut och gå med honom, så snart jag slutat detta, han ska lägga sig litet på vår nya takta och njuta medan han väntar. Den är så skön och bred, två ligger man ledigt att vila middag och där är ändå god plats för lillen när han kommer. Hoppas Lasses julklapp är sådan som han ville hava. Mitt öronsus vill ej giva med sig och beror på svår blodbrist, säger läkaren. Antagligen komma vi att fira svensk julafton i Klubben med härvarande svenskar, finnar och tyskar, men ej så säkert ty jag är ej mycket hågad därför. Någon firning med klappar och gran i hemmet blir det ju först på den ryska julen – då här är helgstämning.

Brev till Ava om dopet. Den 15 april döps Ester, deras första barn.

Då hade vi tillika vårt första kalas med fruar. Gästernas antal var 18. Jag var litet undrande hur det skulle avlöpa, med det gick över förväntan väl och gästerna voro så muntra ja, Emanuel Nobel förklarade att han visst aldrig haft så roligt i Baku förr. Faddrar var Emanuel Nobel och Hilda, samt Gustaf (?) och Berta Tauson. Ester låg så rar och såg på alla, samt log helt glatt ett par gånger, men gav på hela tiden ej ljud ifrån sig. Mammas klänning var så vacker och passade utmärkt. I tullen lär det ha varit en mycket rolig scen med den, då Pojken måste uppge att det var till hans egen unge. Fästmön hans tyckte det var väl tidigt påtänkt. (?) Herr Nobel presenterade oss en dopfunt i form av en skopa. Den är utmärkt vacker av matt silver med upphöjda slingor samt besatt med stenar, ej mindre än 6 st chrysoprater stora som en lillfinger nagel samt mellan dem på 2 sidor av skopan en större ametist, samt Lasse säger att den nog kostar minst 500 rubel. Fyra ametister på skaftet. På 4e sidan sitter mellan de gröna chrysopravierna en stor almanden – han sade mig, att den håller att döpa många ungar uti, samt att nästa gång han kommit skulle döpa Esters lille bror, men det kunde jag ej lova honom.

Ruth och Lars Stigzelius serverar smörgåsbord med färsk kaviar, tryffel, sardeller, rökt sik, färska gurkor, sparrisomelett, spenat dito, köttbullar. Drycker. Buljong i koppar samt pastejer med champinjonfyllning. Till middag bjöds kalvstek med grönsallat, färska gurkor, inkokt melon och dito paradisäpplen, följde så vild sparris med rört smör och kall kokt skinka i små tunna skivor. Därpå så något med äpplemos och ”ploff”, ris lagat på armeniskt vis med kokta torkade frukter, vidare kompott av persikor och körsbär samt ost, knäcke- och svartbröd.

Osten var jag ej med om ty medan kompotten åts började Ester skrika i sängkammaren, då gästerna instämde och vida överröstade henne, varefter de körde ut mig för att trösta henne med mat. Efter maten drogs vi in i de andra rummen och drack kaffe och likör. Konfekten, som jag köpt i staden, glömde jag taga fram och går ju idag och fnallar i mig den. Emanuel tog fadder kyss av Berta, trots skrik och proteser, ej mindre än 3 gånger, ty alla fick ej se första gången. Mammas fina Stenbergsduk hade jag på ena bordet och Norrby-damasten på den andra. På bordet där jag satt hade jag Anna I-ds vackra löpare som väckte allmän beundran. Den invigdes då och räckte just från ena ändans glas till andras. Servis och glas har vi köpt i höstas för 18, så det stämde jämt, men knivar och gafflar lånade vi av Tausons. Strax efter 11 avlägsnade sig gästerna och jag gick ifrån alltsammans och lade mig. En öppnad odrucken champagneflaska som jag fann gav jag ut i köket och när jag i nattlinne tittade ut för att säga något, så skrattade alla fyra och skurade knivar så det stod härliga till. Ja, som sagt allt gick bra och maten var överdådigt väl lagad och god så Charlotte hedrade sig riktigt på sistone. Redan nästa vecka lämnar hon oss och få henne tillbaka är ej att tänka på, ty de ämnar gifta sig, Aga-Ballah och hon. De tyckas verkligen fästa vid varandra. Han tänker gå över till den Kristna läran, vilket Lasse säger är riskabelt, ty hans trosfränder har för vana att knacka ihjäl sådana avfällingar här. Måtte det bara reda sig för dem, ty man känner sig dock ha litet skuld i det, då man haft Charlotte hit ner.

Amningsbekymmer. Ester sover bra, men vill ha sällskap. Kläderna går inte om Ruth, men det är varmt och skönt. Vi har så vackra blommor i trädgården, lövkojor, gyllenlack, hyacinter, krokus, liljor, tulpaner, penséer och bellis ej att förglömma. Lite sparris skörda vi även var dag, så varannan dag får vi ett mål ungefär. Nu leva vi flott på kalas överlevor. Vi har långfredag i dag. Jag har redan en köksa på försök, d v s en som kommer när Charlotte flyttar.

April 1903.

Liten Ester växer, Ruth kuttrar av förtjusning över dottern. Påskafton på Klubben. Emanuel Nobel serverade mig påskägg, ett riktigt och ett att hänga i klockkedjan. Det senare är så fint av någon blå emalj och prydd med S:t Petersburgs vapen. Efter maten gingo vi några stycken ut i solskenet och slog oss ned på en gräsplan där herr Bäärnhielm tog några fotografier av oss och jag bjöd på konfekt. Om mamma läst fröken Bäckmans artiklar från Baku, så vet att det är 80 % osanning, vad hon skriver. Somliga här skratta, andra är förargade åt det.

22 febr. 1903 Mamma Maria skriver till

Älskade Ava min! Så är jag nu i Ruths hem här nere i Asien och finner henne, Lasse och båda de små jäntorna glada och lyckliga. Ruth är ännu i sin säng och bör hålla sig där några dagar, men hon är sällskaplig och livlig som alltid, vill berätta och höra berättas om eder alla och detta ämne blir ej snart uttömt. Ännu har jag ej varit ute sedan, icke ens i trädgården – intresset för de innevarande håller mig fast i de soliga luftiga rummen. Här är så riktigt trevligt överallt, jag tänkte mig finna ofullständig möblering, men så är ej fallet, allt är fint, ordentligt och hemtrevligt. Ester har vuxit betydligt, är fet och rund samt röd och vit som ett smultron. Fröken traktera Ruth mest med thé och blev helt förvånad då jag föreslog att utbyta det mot havresoppa. Hon påstår att havresoppa ger man mot diarré och vet inte annars. Nu har hon likväl tillåtit Ruth att följa min ordination och jag är glad däröver, det kan omöjligt vara nyttigt att leva av thé då man så väl behöver bättre näring. Mitt lilla Troll har allt blivit betydligt mager och Lillan fordrar mycken mat, det synes också finnas gott om den, måtte det blott fortfara till glädje för dem båda! Mamma Maria beskriver sedan resan väl och i detalj, om besök i Åbo, P-burg och Moskva och tåg till Baku där Lasse möter med häst och vagn. Maria

10 juni 1904. Mamma Maria skriver till

Älskade min Ava! Ruth har rest till staden, Ester leker med Dara på köksbalkongen och Lis sover i sin vagn här utanför fönstret på balkongen, alltså finner jag mig, ovanligt nog, helt allena och vill språka med dig en stund. Ava får förhållningsorder inför hennes och Ruths hemkomst. Hel lista på vad Ester äter varje dag t ex. Lilla Lis är nu döpt, ungefär som för Ester – storslaget med smörgåsbord och middag, dock utan fisk för Lasse hittade ingen som dög. Maria konstaterar att pastorn ”ej döpte efter vår ritual utan gjorde akten betydligt längre och korstecknet över lillan ingick däri. Lis uppförde sig mönstergillt, skrattade och såg nöjd ut. Också yttrade Pastor Zimmermann till Ruth ”Det är ett litet glatt och vänligt barn”.

I juli 1904 är Ruth med barnen på besök i Norrby.

Baku okt1904.

Åter i Baku går kolera, men få fall hos Nobels. Emellertid ha vi fått kran på vattentunnan samt bättre vatten. Anders Tauson svarar för snyggheten och går omkring och snokar. Fru Eklundh i Balakahani har varit och är så sjuk. Hon skulle i november få en liten, men samma kväll vi kom blev hon så sjuk i kramp. Barnet var så stort att de ej kunde taga ut det levande och läkare från staden i samråd med Antinoff var där och verkställde operationen. Hon hölls sövd i två dygn, men var en eller två gånger vaken och undrade varför de bråkade så mycket med henne. Nu tror de, att hon är räddad, men ännu kan sårfeber lätt tillstöta då ju operationen företogs hemma. Vi får för kolerans skull ej äta frukt alls, så inte ens vindruvor har jag smakat. Barnflickan Lydia prisas, men Charlotte har lämnat huset skitigt.

Okt 1904.

Mina trevliga jungfrur hava hemlängtan eller rättare – de vantrivas. Tycka att smutsen är för tråkig och det lunsiga folket hemska att ständigt se, men vad de finna värst av allt är att de ingen städes gives någon musik att höra någon kväll då och då.

Nov 1904.

Nu är syföreningen igång. Den hålles i klubben var onsdag k l3 med två värdinnor åt gången, nästa gång är det fru Bauer och jag. Arbetena som förfärdigas skola i vår lämnas till Frauenvorein i staden att tillika med deras lottas bort och inkomsten tillfaller en asyl för ålderstigna som tyska kyrkan ska bygga. Det är omkring 40 deltagande damer tillsvidare.

Dec 1904.

Julen firas traditionsenligt med dans och klappar och god mat i Klubben med hela kolonin.

Igår stod hela fabriken i följd av allmän strejk, inte en kotte arbetade, det började i Balakani på morgonen och på em var hela Svarta staden med. Det var ej blott Nobels folk utan alla fabriksarbetare i hela Baku, Balakani och Bibi-Eibat. Idag arbetades åter av närmare 80 %, men detta är väl bara början, ty uppviglaren låta ej folket arbeta. Kosacker finnes nu till deras skydd, som sagt största delen av Nobels folk våga återtaga arbetet. Jag åkte på e m med Lasse till Svarta staden där allt såg lugnt ut, det enda ovanliga voro kosackerna som stod där på gatorna och pratade eller ledde sina hästar.

Man gör dagsutfärd till ön Svetoi där Nobels ha borrningar. Stämningen är hög, till vilken nog den mycket rikliga champagnetillgången bidrog. En annan utflykt gör man till en tartarby ”Chishova” belägen ej långt från Bibi Eibat.

Jag hade ju egentligen ej där att göra, ty dit vallfärda egentligen ofruktsamma hustrur. Den låg förtjusande på en bergssluttning, men sedan vi besett deras ”Metjed”, kyrkan där en avkomlig av Muhammed ligger begraven gick vi ut ur byn upp på en bergplatå där havet brusade på ömse sidor. Här kom matsäcken fram, kaffe kokades, bär kringbjöds och vi njöt av utsikt och frisk luft.

September el januari 1905.

Jag tror att en orsak till oro för oss nu bör vara över. Visserligen är här långt ifrån lugnt, men dock betydligt bättre än första två veckorna efter utbrottet. Här skjuts och mördas dagligen men numera nästan uteslutande inne i staden, men då man varken är tartar eller armenare, kan man vara lugn för sin egen del, såvida man ej råkar ut för några fulla soldater, ty de skjuta löst nästan utan anledning. Nu lär ej heller faran för eld vara stor, ty tartarerna har själva sagt, att de ej vilja anlägga eld i den armenarfabrik som möjligen i fall av brand skulle antända villan, ty de vilja Nobels intet ont. Väl att ha så mycket tartarer omkring sig, ty skulle något hända så hjälper de en nog, vilket armenarna aldrig skulle. Klokast vore att en utvisningsorder från Baku utfärdades för hela armenarpatrasket. Men som sagt, deras mördande har nu antagit helt små proportioner. Nu är det de ryska revolutionärerna som utfärdat hotelsebrev, att varje fabriksföreståndare eller ägare, som vågar återuppta arbetet blir nedskjuten och hans fabrik bränd. Jag här råder ingen lag och rätt alls för närvarande. På båtarna få fattiga familjer fri resa härifrån för att folket skall komma bort och nöden och eländet ej bli så stora, ty det blir ju ett fåtal arbetare som kunna få sysselsättning när arbetet en gång återupptages då ju igen nafta finnes att bearbeta och minst tre fjärdedelar av borrtornen brunnit upp.

En storartad hemsk syn var det då vi på natten väcktes och rusade upp och funno hela himlen som ett hav av eld och väldiga rökmassor i svindlande fart drivna av en rasande nordan fara fram över huset, slående gnistor i tusendetal runt omkring, men faran var mindre än man trodde vid första ögonkastet ty den naftagrop som brann var rätt avlägsen och man lyckades hindra elden att antända dem som ligger alldeles bredvid Villan. Julen har för alla varit en rätt orolig tid. För oss i Villan väl minst då vi ej ha arbetarna precis utanför dörren men herrarna ha alla mer eller mindre haft bråk och obehag, mest förstås herr Eklundh, som ej fått se av sina från Finland hemkomna barn då det ständigt varit sammanträden till långt in på natten och Vivi har setat med ängslan och undrat om han skulle komma helskinnad hem.

I Svarta staden har allt varit lugnt hela tiden men de stackarna i Balakani fick alla fönster utslagna med stenar och måste rusa iväg till stationen och fara till staden. Mamma minns nog Kjellmans, som i våras flyttade till Balakani. Deras flickor blev vettskrämda och de med sin (?) komma till julen till Matilda Kjellman, herr Kjellman måste ju stanna på sin plats. Eklundhs ha haft Lessners barn, som ju ej kunde vara hemma då även hos dem inte en hel ruta fanns, t o m luckorna som sattes för krossades med stenar. I Bibi Eibat har pöbeln ej tillåtit dem att laga krossade fönster och dörrar, utan de fick spika för bräder och bränna lampa hela dagen och flera dagar och nätter ej kläda av sig. Det hela är ett politiskt armenaruppror säges det och tartarerna skulle gärna vilja hjälpa polisen och skjuta de bråkiga. Bolagets folk ville alls ej deltaga i strejken, men tvangs av strejkledarna. I Balakani har det varit eldsvådor två gångar och nu åter i natt. Han säger att i natt brann 38 borrtorn och förut tillsammans 73, tror jag. Nu arbetas åter här i Svarta staden.

Jan 1905.

Vi har snö sedan en vecka, ej snö som ibland händer ett tum högt eller par, utan snö i drivor som på sina ställen gå mig över huvudet och var natt blir det mer och människorna stå handfallna och förfärande, trken (?) har upphört ty från staden hit hem kostar ett åkdon 9 kr i vanliga fall 1.40. Det händer att herrar som måst ut fått ge 15 kr. Om detta fortsätter har vi väl ingen mat, kött har stigit 50 öre per kilo och annan mat i förhållande därefter. Emellertid har saken en god sida och det är att vi nordbor ej kunna hålla oss inomhus då allt ute är så bländande vitt och vi ha haft snöbollskrig och snöfästning och kälkåkning. Kälkar snickrades första snödagen i verkstaden och sedan har vi åkt med två långa smala kälkar efter häst och haft vådligt roligt. Lasse håller sig kry och tycker nog att vädret är skönt och deltar i våra krig även, men säger ”detta kostar bolaget 20 000 rubel om dagen” (40 000 kr). Ingen olja kan pumpas på tåg och sändas av, ty inga tåg gå sedan 3 dagar eller mer. Herr Petterson från Jönköping blev insnöad på närmaste station och sedan han väntat där i 2,5 dygn vände han om till Derbent, närmaste stad norrut.

Du ska ej tro att här är så revolutionsaktigt som i Petersburg. Men vid ryska julen var en orolig tid, ehuru ju lugnast för oss i Villan, då vi ej hava arbetarna i omedelbar grannskap. Det var strejk på alla håll och kanter, i Svarta staden strejkade 30 000 arbetare, alla fabriker stod och kosacker redo omkring med laddade gevär, men ingen oordning förekom där. I Balakani vid källorna däremot gick det värre till, ty folket gick löst på chefens och ämbetsmännens bostäder och krossade fönster och dörrar med stenar dagen för julafton. Alla familjer med barn fick i hast resa hit och inkvarteras över julen hos bekanta, men herrarna måste förstås stanna och sköta sitt, så inte hade de alla rolig jul. Så kom soldater och sköt ihjäl en del och så återgick de till arbetet och nu är allt lugnt igen.

Ev mars 1905.

Nu skriver jag för att lugna er om Ni äro oroliga ty jag antar att tidningarna meddelat hemska saker härifrån. Vi har nu fått tidningar två dagar, en hel hög förstås, med det var i alla fall nyheter från yttre världen. I staden är nu åter lugnt. Ledsamt nog fortsätter strejken hos Nobels alltjämt, icke blott arbetare utan vakter och, kuskar och lykttändare, med ett ord alla tvingas att deltaga. Vår portvakt gick sin väg idag. Herrar Bauer och Nyberg har varit på bazaren och handlat för oss alla idag. Herrarna sitta som portvakter i tur och ordning vid Villans portar och gå även som nattvakter omkring. Vatten köpa vi från Kischli af tartarerna, men det är salt värre som mamma nog minnes från vårt tedrickande hos mjölk-karlen. I kägelbanan bo 26 soldater, befälet i klubben och i stallet 8 kosacker. I Erzerum, byggnaderna uppe på steppen, mamma minnes på väg till Svarta staden, bo 100 soldater, allt blott försiktighetsåtgärder för att arbetarna skola förhålla sig lugna och då vill de flesta så innerligt gärna arbeta, men våga ej i följd av de yngres och de främmande uppviglarnas hotelser. Det vilar en tryckt stämning över allting och man bara önskar, att det snart måtte vara över och allt komma i den vanliga trallen igen. Lasse är föga hemma, till middag kommer han kl 3 vanligen, äter, sover och ger sig genast av om han ej väntar någon hit till sig. Han håller sig kry men är allt trött ständigt.

Vi hava regn och rusk dagligen nästan, men en skön luft ofta däremellan så barnen äro ute två gånger dagligen och spatsera och leka dessemellan på balkongen. Vi elda dagligen i något eller ett par rum för att hålla luften torr. Bäärnhielms hade väl tur, som flyttade, ty efter vad jag hört lär deras gamla hus vara förstört. Där de nu bo hade föga eller intet märkt av upproret i staden. Lassys däremot hade tillbragt en hemsk natt med brinnande hus på ömse sidor och stridande folk utanför och kulor susande in allt ibland. Följande dag hämtade Stahr dem hit ut och därpå kom kapten Lassy och de flyttade ombord på båten som nu ligger på redden. Kanske har de nu återvänt sedan allt lugnat sig inne i staden.

Sommaren 1905.

Jag väntar middagsgäster, nämligen hela familjen ovanpå, som i kväll reser på sommarvistelse i Schweiz och under sin bortvaro skall få hela våningen, reparerad och måste stuva undan allt. Ännu har vi själva ej fullt beslutat om vår sommar, men antagligen reser barnen och jag till Schelesnavodsk, en stilla kurort på norra sluttningen av Kaukasiska bergen. 2 á 3 veckor kan nog Lasse få ledigt och då dit blott är ett dygns resa kan han ju lätt komma till och oss dricka brunn, vilket skulle nästan kunna ersätta Karlsbad, ty där gives nästan samma vatten. Jag hoppas nu innerligt, att inte farsoter och uppror skola lägga hinder i vägen för detta. Var ska du vara i sommar?

Jag väntar på att Lasse ska komma hem till kvällsmaten. Vi ha åter orostider. Hela fabrikens personal strejkar och hade ej guvenören ställt tillräckligt kosack– och soldatbevakning till fabrikernas disposition, så skulle arbetarna med våld bryta sig in och avstänga de enda ångpannor, som måste arbeta, nämligen den som driver elektriska ljusen och den som pumpar vatten från havet. Kunde de blott göra det så kunde de föreskiva vilka villkor som helst, ty utan ljus och vatten kunde de hota att bränna allt. Nu nöja de sig med att genom hot tvinga även dem, som ej vilja, att deltaga i strejken. Lasse kommer hem om kvällarna fram emot 9, trött och ledsen och gnor iväg 6 eller 7 på morgonen. Även hans middagstid är avknappad, så jag ser honom blott helt litet.

Vi har fått den härligaste sommar i ett enda tag. Rosorna blomma, iris stod hög som Ester i trädgården förra veckan, körsbär och smultron bjudas var dag, med ett ord: Baku har sin allra skönaste tid! Strejken fortfar, staden och vägarna är överallt bevakade av kosacker natt och dag. Hos Nobels strejka 6 000 arbetare, en del tartarer har återtagit arbetet. Vi får Lasses brorson Gösta hit om ett par dagar. Han har rymt från den fabrik där han var anställd, ty där strejkades även och arbetarna kastade sten på honom, så han skriver, att han är blå på kroppen. Måtte det ej gå därhän även här! Och underligt nog, så leva vi som vanligt, besöka varandra, prata om allt och alla, resa till staden på uppköp, obekymrade om soldater och kosacker, men under allt ligger dock en jäsande oro, blott ett häftigt rop på en gata och alla tänka på mord, butikerna är på ett par minuter stängda, åkarna jaga bort utan att släppa upp någon i sina vagnar och oemotståndlig människomassa rusar skräckslagen utan besinning in på närmaste gata, tryckande med sig alla på sin väg.

Februari 1905

Julklapparna från Sverige har just kommit, tågen har stått stilla p g a snö. Här råder fullkomligt lugn nu på alla håll och har ej varit något bråk alls sedan strejken vid jul. Snön ligger ännu i drivor men sjunker undan för var dag. Det var en kall tid. Vi kunde med svårighet hålla temperauren upp till nära 15 under den varmaste delen av dagen. Ruth skriver om barnen, gäster, kläder på Klubben.

April 1905.

Lis fick av den sin rare guffar Wilhelm Hagelin till minne af första tanden ett ägg av silver i vanligt äggs storlek. Det är av silver, matt med ingraverade slingrande blommor och blad i guld, tandens datum likaledes nygraverat samt L S i monogram av guld påsatt. Ägget går att öppna och av de två halvorna med inuti ägget befintliga fötter, vilar två äggkoppar. Ester fick även en docka så fin, att jag låst in den. På lördag hade Wilhelm ett kaffekalas att fira Hildas födelsedag och i går kväll reste han. Jag tyckte han föreföll ovanligt gladlynt denna gången. Vi var upp hos honom ett par gånger och han kom hit även, några gånger, men mestadels helt kort. Ruth ber mamma köpa kökshandukar, näsdukar på marknaden.

Maj 1905.

Sommarplanering pågår. Nog blir det oroligt i Kaukasus, men antagligen ej på den norra sidan bergen, vilken av de verkliga invånarna ej räknas till Kaukasus och ej bebos av samma folk. Omkring Schelesnavodsk är visserligen ett par tartarbyar, men eljest är där kosackbygd. För övrigt hyr familjer härifrån på sina vanliga ställen mitt inne i själva Kaukasien, alla onda rykten till trots. Här väntar en skön sommar och vår doktor uttalar som sin privata åsikt, att Baku blir minst av Rysslands städer hemsökt av kolera.

Barnen leker ute. I trädgården är förstås allt grönt, men det stora vackra trädet hos oss har helt små nya blad och aprikosträdet mamma minns till höger om verandatrappan blommade först i förra veckan. I köksträdgården blomma päronträden och sparris skördar jag sedan en vecka ungefär, små mycket att jag redan kunnat dela med mig åt ett par hushåll här i Villan, först åt Mohrenschilds, ty av dem hava vi i vinter fått jaktbyte flera gånger. I morgon natt resa hela Bergers familj på sommarnöje till Schweiz och som våningen skall remonteras har fru Bergers ett göra att stuva in alla deras ägodelar i ett enda rum, som ska låsas. Jag har därför bjudit hela familjen hit i morgon till middag och kväll, vilket de visst tyckte var skönt. Jag väntar nu var dag att få höra från Norrby, måtte allt vara gott och väl där. Det är verkligen ledsamt att tiderna skola vara sådana med sjukdomar och oro bland folket. Tänk var det eljest skulle passat bra, att Ava kommit att hålla mig sällskap i Schelesnavodsk och så fått äta sig mätt på frukter i höst! Lasse och jag har så ofta talat därom, Men nu riskerar man ju att bliva sittande på en liten station, som strejk på järnvägen utbryter på bibanor och krångliga vägar under soldatbevakning komma vidare. Här gå nu alla tåg igen, men vem vet hur länge det varar? Runt omkring staden är kosacker ständigt på vakt och i staden på alla stora gator och öppna platser.

Juni 1905.

Lasse har varit med kapten Högman och inspekterat sommarhuset i Schelesnavodsk. Nu rustar Ruth för sommaren och syr klänningar till flickorna. Lis har gripits av sin första kärlek. Vi har fått en ny tartar, som stökar i vår trädgård och första gången han uppenbarade sig släppte Lis min hand och for med ett glädjetjut till honom, blev upptagen på armen och bortburen under det hon gladliga vinkade farväl åt mig. Sedan en och en halv vecka har vi Gösta Stigzelius hos oss. Han var anställd vid ett jernverk upp i Ryssland där arbetarna ställde till bråk och höll på att stena honom, så han rymde därifrån en natt. Nu är hans sår läkta, armar och ben i brukbart skick igen och karlen för övrigt rund och trind. Han har fått plats här efter en finne, som nyligen avgått. Antagligen stannar han väl hos Lasse i sommar, tills familjen kommer i höst. Nu har jag förkortat ärmar på skjortor och sytt i knappar i nyköpta underkläder åt honom, ty vid sin flykt fick han endast det allra nödvändigaste med sig. Det är synd om honom, ty han tyx ha haft en mycket god plats och inte får han ju så genast en dylik.

Igår reste hela familjen Tauson till Sverige, med dem följde Helga Fegraeus. De tog vägen över Berlin. Eklundhs ha även rest, likaså Ekelunds. Snart resa alla grannar i detta hus samt en del från Svarta staden. Alla tycka de att det är så synd att resa nu när här som allra vackrast och alls ej varmt, akaziernas blommor hava börjat snöa ner, rosorna blomma som bäst och allt är friskt och grönt i följd av regn som kommit då de som bäst behövts. Den stora strejken är längesedan slut, men den lär väl upprepas snart nog. Nyligen bombade de ihjäl vår guvernör och i misstag gick andra åt. Mitt på gatan kl 12. Mördaren förstås ej gripen, här gripas aldrig mördare eller tjuvar! I förrgår slogs ett par tartarer ihjäl i staden med det lär ha varit ett sådant där privat slagsmål, som under vanliga tider ej omnämndes alls, men nu stängdes ögonblickligen alla butiker och alla bävade i ängslan vad nu komma skulle. I förrgår fann de även ett upplag bomber samt i ett vedskjul en liten fabrik för dylika. Butik och en gata dit funna döda fördes för att igenkännas, vilket i de flesta fall lär varit omöjligt. Även i fall av förnyad strejk behöver ni ej vara oroliga för oss, ty här är nu samlad en sådan mängd militär och kosacker, de mest fruktade av alla i hundradetal. Överallt ser man dem på vakt. Nu är det middag. Vi får dolma i vinbärsblad.

Juli 1905.

Ruth är med barnen och Lydia i Schelesnavodsk. Men Lis drabbas av dysenteri och är rejält dålig, troligen smittad på tåget. Det är förtjusande vackert här. Snöbergen se vi visserligen ej, ty det är fullt av bergskäglor helt nära här, som skymma utsikten, men en härlig saftig grönska möter blicken vart man ser. Från vår balkong se vi en lång dal. Vi få samovar morgon och kväll och till middagar är vi inackorderade hos värdinnan. Värdfolket är tyskar och frun ensam regerar ståtligt och strängt. Man är här mycket ogenerad. Endast när man ska gå i parken och höra musiken klär man upp sig, eljest går man hur man vill. Ingen förundrar sig om jag kommer ut på gården och handlar bröd, ägg eller smör klädd i kammkofta. Invånarnas barn är ofta blott klädda i ett plagg. Fru Brock bor här i samma gård. Vi ha ju vårt lilla hus för oss själva, men i det större huset bo fem familjer alla med barn.

Juli 1905.

Lis hämtar sig, men är argsint och bortskämd. Lis doktor har upphört att besöka oss. Han är kanske på väg till kriget, hans öde skulle avgöras igår. Han ordinerade för mig att bada järnbad med salt i för mitt öronsus. Dessa tagas varannan dag kl12 och då är Ester ej sen att hålla reda på mig. Hon får nämligen vara med om nöjet och roar sig av hjärtans lust i badkaret huru vattnet endast är 32 grader. Lis badas här hemma i vårt jordstampade kök där allt utblaskat vatten försvinner i jorden. Jag vill rysligt gärna ha tidningarna direkt hit. Skriv adressen både på ryska och svenska! Om mamma vill finna oss på kartan, så sök platsen Mineralni Vodi på järnvägen mellan Rostof och Petroffsk. Därifrån går rätt söderut upp mot bergen en liten järnväg vars ändpunkt efter delningen av S. Här var tjänarstrejk igår. Vår gårdskal gick bort en stund och kom hem full. Utom honom finns ingen manlig person i gården, och så är väl förhållandet i de flesta hus. Kosacker postera överallt för att upprätthålla ordning och lugn. Livet går sin gilla gång, men armenarne är lite uppskrämda ty det påstås att en grusinarstam ämnar ställa till blodbad på dem, nu är all möjlighet att komma bort från de här badorterna är utestängd. Det lär nog vara lösa rykten, ty här är ju i Petigorsk en större truppstyrka samlad. Rykten har nog uppkommit i följd av två rånmord, som nyligen begåtts i Petigorsk på armenare. Här finnes få av den sortens folk i allmänhet.

Augusti 1905.

Dags att resa hem till Baku. Flickorna har varit magsjuka i omgångar. Fru Alander har hela sommaren varit sjuk i något underlivslidande och nu förlorat förtroendet för Bakus läkare. Så hon reser, eller har, rest hem till Stockholm. Hon tänker komma tillbaka i november, skriver Lasse. Kanske kommer jag att be om flera saker med henne hemifrån. Den tid av två veckor som Lis och Ester samtidigt var friska, var här strejk, tågpersonalen strejkade, dvormirar strejkade, brödhandlarna strejkade studenterna ställde till upproriska folksamlingar och alla människor var ängsliga och försträckta dag och natt. Så den tid man hade kunnat få komma ut litet för barnens skull gjorde andra omständigheter det omöjligt. Här har inga bekanta varit i sommar utom fru Brock. Lasse har en veckas semester och de gör utflykter med barnen.

Nov 1905.

Kära lilla mor! Månne censuren behåller alla brev? Det är mycket länge sedan jag hörde något hemifrån, men tidningar har kommit mig tillhanda, returnerade från Schelesnavodsk. Ett brevkort har jag sänt härifrån för att underrätta om att vi kommit lyckligt hem. Oron började här två dagar efter vår hemkomst. Vi är alla så friska, och Lis tilltar synbart för var dag. Redan andra dagen efter vår ankomst var bådas magar i ypperligt skick är så alltjämt. Ännu är ej lugnt här, men dock så att man på dagen vågar sig in till staden att skaffa mat. Efter 20 får igen vara ute. Hemska voro de nätter när det brann på alla håll, men värst dock den när en stora naftagrop på norra sidan av Villan tändes och vi hade eldflammorna, som det tycktes, mitt över oss och gnistor regnade omkring en. Man ordnande sig förstås för att sig av om Villan skulle fatta eld, men det inskränkte sig, som väl var, till blott förskräckelsen och litet bränt gräs inom Villan. Jag tror jag var den lugnaste av alla, d v s bland fruntimmer i huset den natten. Fru Bergner var alldeles förbi och jag måste lugna henne på allt vis. Hon är rätt klen av sig och väntar en liten i nästa månad.

Okt 1905. Bara om familjeliv, barnens lek. Ruth är stor denna gång, frisk och kry.

Nov 1905.

Det är så underligt att på detta vis intet veta om er därhemma, men nu sedan tågen börjat komma igång bör jag väl få brev av både äldre och yngre datum såvida de ej gått förlorade, vilket ej vore underligt under denna oredans tid. I staden här har allt återtagit ett tämligen normalt utseende, ja igår upphävdes t o m förbudet att vistas ute efter 20 på kvällen, vilket ju borde betyda att myndigheterna ej vänta mer bråk. Men Nobels arbetares strejk har ännu ej fått sin avslutning och herrarna bli allt nervösare och allt mer förargade eller rädda, allt efter sina naturer. Lasse är trött och nedstämd, sällan hemma och då han är hemma sover han. I natt har han vakt från 3 – 5, förra natten fr 5 – 7. Men nu måste det väl snart komma till ett avgörande och sen får man väl hoppas på lugnare tider.

Nov 1905.

Ja, nu är allt lugnt hos oss, som väl är. Kosacker och soldater har dragit sina färder. Fabriken är i gång och livet inne i staden har tämligen antagit sitt vanliga utseende. Idag var dock post- och telegrafstrejk, men Lasse visste berätta att redan imorgon skulle post befordras. Vårt eget vardagsliv är inne i sina gamla gängor, t o m börja vi fruar besöka varandra och idka umgänge, vilket aldrig fallit någon in under den gångna oroliga tiden.

Dec 1905.

Ni veta kanske af tidningarna att posten i Ryssland strejkar så vi är tämligen ifred för underrättelser från yttre världen. Vi tänka samlas alla svenskar och finnar som vanligt i klubben på den svenska julaftonen, men allt blir så stillsamt som möjligt, ty större samlingar passa ej under dessa tider. Men barnen få dansa kring granen, vilket ju är det största nöjet att åse.

18 dec 1905.

Lasse skriver till mamma Maria i Norrby att Ruth har fått sin tredje flicka, Karin.

29 dec 1905.

Ruth skriver mycket om barnens reaktion på nya babyn. Ruth stiger upp åtta dagar före ryska julafton, fullt rörlig. Sängliggande i två veckor! Kerstin kom så in efter finsk sed klädd till julgubbe, bärande en säck med klappar. Julgranen väcker enorm förtjusning. Man umgås, byter klappar och trivs i Villan. Lasse syndar mycket, men håller sig kry, dock antar jag att han till sommaren måste bort för att kunna hålla sockersjukan på avstånd. Ständigt bråk är det ju och därmed förargelser med arbetarna menar jag och det är heller ej nyttigt för Lasse. Han skulle intet ha emot att komma bort härifrån nu om lämplig plats funnes att tillgå. Strax före jul hade vi åter strejk hos Nobels ock då lider man genast brist på vatten, olja och ljus och ens liv kommer ur gängorna då nya tider för måltiderna existera. Därtill var en häftig snöstorm, så alla telefonstolpar blåste omkull och samfärdseln till staden så gott som omöjlig, så man var glad man fick mat om ock till dubbla priset. I staden skjutes var natt och allt ibland om dagarna uppstår panik om t e x någon råkar nysa för högt. Så nervös är stämningen! Efter mörkrets inbrott laga sig alla hem. Enstaka mord är så vanliga, att det ej mer talas om dem. Dock har vi här ute lugnt och bo ju även bra, enär vi ju mest är omgivna av tartarer. Kanske är det tack vare dem som Baku ej fått undergå sådana rysligheter som andra städer.

2 jan 1906

I går önskade vi varandra gott nytt år i klubben Ruth klagar på sina jungfrur som klagar över mycket arbete, men ”20 rubel i månaden är ej att ta på hyllan”, så de bör sluta gnälla.

Lasse ler när det i breven komma några vinkar om hans besparingar, men något kommer han väl att flytta bort härifrån tänker jag. Eljest tyckas ju tjänstemännens kassa böra vara säker, då direktörerna med sina privatförmögenheter svara därför. Och fördelar erbjuder den ju rätt stora. Kanske vore lämpligt placera något i inteckningar hos mamma? Jag ville nog gärna att vi flyttade bort omkring 25 000 kr härifrån, det är ju en rätt bra summa och då blir ungefär lika mycket kvar här. Jag undrar så om mor fick brevet med underrättelsen om lindebarns ankomst? Det sändes med en herre som skulle söka krångla sig fram till Petersburg på de tåg som strejkarna lät gå för sina privata behov. De lät då ibland folk komma med mot god betalning, vilken gick till strejkkassan.

Febr 1906.

Oroligt har det varit förstås, dock ej så farligt kanske som man tänker sig det i Sverige och vi här ute i Villan ha ju under värsta tiden haft militärskydd som lyckligtvis aldrig behövde träda i verksamhet. Lasse och jag är som väl är ej rädda av oss, så vi tog sakernas läge med tämligt lugn. Många övergav sina hem flera gånger och bodde på båtarna under nätterna. För tillfället är ingen strejk hos Nobels och förhållandena tämligen lugna, d v s det mördas och plundras dagligen, men blott i singularis. Ofta plundras det ju även mitt på dagen, men det egentligen blott när bovarna veta att personen i fråga bär på sig ett större penningbelopp. Nobels kassör har två gånger blivit överfallen, första gången kl 12 på dagen på öppen gata i staden. Jag vill minnas rövarna fick 10 000 rubel. I förra veckan räddade han sig och penningarna, samt sköt en av bovarna och ligger ännu i följd av skottstår i benet. Muntert att vara kassör i detta land och hämta pengar från banken! Jag har starka funderingar att köpa en ko tillsammans med en mjölkälskande ung studerande magister Nyberg, ungkarl. Men tartar korna ha den idén att de ej låta mjölka sig om inte en kalv först börja suga åt sig litet och kalv har jag ingen lust att ha.

Okt 1906.

Kära lilla Mor! Tack för brev! Det kännes så lugnt att mamma tar hand om pängarne åt oss! Jag skriver detta medan jag vaktar en som sätter i handtag på fönstren här i Lasses rum. Eljest stiger han med stövlarna på de nymålade fönsterbräderna. Denna ständiga tillsyn man måste ha på dem, att ej den ene förstår den andres arbete, tar ohyggligt med tid. Det värsta är att de avresta tjänsteandarna förstört eller tagit med sig en hel del saker, vilket jag aldrig kunnat tänka mig. Jag har blott att trösta mig med att ”det är världsligt”!

Ruth är i september 1906 med Lasse på vilohem i Karlsbad för att få ner sockret, dieten är sträng. De planerar att resa över Norrby, tillbaka till Baku.

Nov 1906. Baku

Igår satt Lis på pallen och kammades av Ester och blev ständigt uppmanad af Ester ”sitt nu stilla Anders”. Slutligen kunde jag ej hålla mig utan frågade vem Ester väl vore? Jag fick till svar ”jag är tant Berta och Lis är tant Bertas Anders”. Anders fick ganska roligt när jag berättade det för honom! Jag har fått vanlig simpel barnmask. Doktorn har givit mig en otäck kur att driva ut dem med. I går var Lasse och jag på kyrkogården. Det muras upp en ny mur runt om Olgas gravplats, så sedan kanske man kan plantera där med någon liten utsikt att få det att växa. Ritning till det hela är gjord av Göstas syster Anna, som är arkitekt. Ruth har uppenbarligen skaffat symaskin. Idag ställde jag maskinen till stoppning och morgondagen tänker jag expediera hela handdukar och servetter, det går så fint och lätt på maskin. I förrgår bakade jag utmärkt goda mandelberg och Berlinerkransar. Sänd mig en god pepparkaksbeskrivning, den jag har är olämplig för Baku. Glöm ej detta.

Dec 1906.

God jul! Att ingenjör Hellerström dött har ni väl sett i tidningarna hemma. Han skämtade ännu på morgonen och på middagen var han död. Han dog av hjärtslag utan att känna något och tänka något, drog blott en suck som han satt och föll död ner tillbaka i sängen. Hans gamla hushållerska gick omkring i rummet och stökade för tillfället. Alla voro mangrant med på begravningen, vid hans öppna grav talade Anders Tauson några ord, så särdeles bra och så hjärtegott. På hans grav resa visst hans kamrater en sten.

Jan 1907.

Bauers voro hedersgäster på middag med foreller, rapphöns, inkokta frukter, ost. Bauers flytta om några dagar härifrån. Han har fått bättre plats i Rumänien dit redan en hel del yngre rest före honom härifrån. Det blir tomt efter Alma Bauers små besök. Lilly roade sig denna jul; ”som de är 5 á 6 faetoner tillsammans är det ju ingen fara för dem att resa, de åker till Balakani och till Cirkus. Att de skjuter på avstånd ibland bara sätter krydda på nöjet,” tycker de, ungdomarna. En ny finne blev ett par dagar före jul ihjälskjuten i Balakani och en svensk Forsman sårad och nu i förrgår sköt de ihjäl en av läkarna, men han var jude så det var nog rashat. Vår nye chef med fru och familj har kommit för någon vecka sedan. (Arthur Lessner) Herr Berkholm ligger sjuk i scharlakansfeber. Han är nog nu över febern, men har fått stark äggvita. Hans fru är alldeles uttröttad nu och så väntar hon om 2 eller 3 veckor en liten. Och inte vågar man ju erbjuda sig att hjälpa henne för den farliga sjukdomens skull, eljest kunde man ju tagit lilla Katy om hand, men som doktorn sade var det ej rådligt för någon.

24 jan 1907.

Ruth har bekymmer med köksa, att få någon som är bra. Nu har jag idag börjat taga min maskkur. Jag har bara simpel spolmask, men halv alnslång! Vi ha vinter med tjutande nordan och snö. Jag blev nästan bet när jag försökte ta mig hem gående från Svarta staden idag, så jag trillade in till Alda Tiedemann och fick en kaffetår att styrka mig med. Så när jag gick hem fick jag nöjet se en eldsvåda i vårt laboratorium. Där gick Lasse i rök och vatten på taket så jag vet aldrig hur jag får de byxorna skapliga mer och det är förstås ett par snygga!!! Lasse har mycket arbete, ännu så länge har Lessner ej hunnit sätta sig in i allt. Snälla! Sänd mig en almanacka inbunden med vita blad emellan!!

Mars 1907.

Kära lilla mor! Tack för brevet i förrgår kväll! Det kom till mig tillsammans med mina gäster Tausons och Alanders, som jag bjudit på kvällen. Det skojades rätt mycket om att de voro blott bjudna som försökskaniner för att utrannsaka min köksas förmåga och däri hade de fullt rätt, men de funno maten mycket trevlig som väl var. Det har varit bättre tider för mig sedan nr 6 kom. Hon är kunnig och villig och sparsam, blott litet för gammal och ej stark, hon är 55 år. Alltså, om nr 6 fortsätter som hon börjat vore jag överlycklig. Barnflickan Lampea är hövlig och snäll och alltid glad och så pålitlig och snäll vid barnen. – som får kikhosta. Att vi för 14 dar sedan hade maskerad lär ni ej veta. Ruth är uppasserska och lurar fru Tavaststjerna, som hajar leken. Man roar sig igen på Klubben och gratulerar Anders Tauson, som fyller 51 år.

22 april 1907.

Vi hade i förra veckan storstädning till påsken. I denna vecka kommer tvätten och nästa vecka är ju påsk hos oss, jag skulle gärna vilja ha ut Lasse på någon liten tur då ty nu arbetar han så mycket. Själv är han hågad, men då inga båtar gå ännu så vet man ju ej hur det kan gå och något annan än sjöresa kommer ej ifråga. En av Nobels båtar har gått en tur med soldater som skydd för dem som vågade bli besättning. Ostbåtarna gå bemannade med flottans matroser, men alla dagliga vanliga båtar ligga på redden.

Klockan 2 mötte vi Lasse och en svensk ingenjör Dahlgren på Hotell Europa och åt en god och glad middag på fyra man hand (Lilly var med). Efter middagen reste vi upp till kyrkogården där vi tog ett par plåtar av Olgas grav. Det som planterades hade allt tagit sig utmärkt och Lasse var nöjd som jag arrangerat det hela. Under stadsbesök sköts 2 personer på torget, men som vi voro inne i en butik fingo vi ej se det till Lillys förargelse. Det är så vanligt nu, att man ej mer talar om det ens. Den ene var en gymnasist, antagligen skjuten av kamrater av vilka han gjort sig hatad.

Olga avled den 30 mars 1906. Hon var gift med Karl-Gustaf Stigzelius, född i Åbo 1874. Lill-Stickan, är Lasses brorson. Lill-Stickan gifte om sig 16 juli 1907 med Eva Maria Schott. Av fem barn föds i ett Baku 1913 och ett annat 1916. Lill-Stickan är i Baku 1905 – 06, arbetar i Helsingfors 06 – 08. Återkommer till Baku 1908 som chef för mekaniska verksstaden. Var med 1914 bolaget Rapids började projekteras i Baku mekaniska verkstäder. Han tog hem familjen till Grankulla 1917 och återvände som chef för Nobels borrfält i Grosny och dog där 23 dec 1919.

Den 25 juli 1907 mördas Anders Tauson, förman på Mekaniska verkstaden. Den svenske ingenjören Gunnar Dahlgren är underställd Anders Tauson med Lars Stigzelius som chef på verkstaden i Svarta staden. Gunnar Dahlgren berättar i sina dagboksanteckningar om händelseförloppet.

Aug 07.

I går kväll följde vi af Berta och Mascha, Det var en svår stund, såväl för dem som för oss alla. Måtte nu resans omväxling lite tvinga deras tankar in i andra spår ty de voro båda så förbi kunde varken äta eller sova. Ett sådant avsked från Baku hade de ju aldrig kunnat tänka sig. De fingo ett gott ressällskap i herr Kvarnström som alldeles tar hand om dem, styrde med biljetter, bagage platser och allt. I Petersburg möter dem antagligen Vivi Eklundh och på överresan till Sverige få de sällskap av Bertas svägerska Brita Tauson.

Jag har nu Lejla Kullberg hos mig tills Bäärnhielms komma hem från Sverige. Hon var hos Tausons över sommaren. Lejla är Bäärnhielms lärarinna och gammal god vän till Mascha liksom till hennes mor Berta. Det blir förfärligt tomt efter dem alla, men jag är glad de nu kommit bort ty blev dem för tungt här där de ändå ständigt erinrades om det förfärliga sätt, på vilket deras käre ryktes ifrån dem.

Voro väl både Gustafs, Stens och Lasses på Norrby på en gång? Nog hade det varit roligt vara med. Det är ej roligt bo här nu, som det var förr i tiden, men det örat hör Lasse ej på, så det lönar ej tala om. Jag undrar blott hur länge det skall dröja tills folket blir så omöjligt att man måste bort. Nu ha vi en massa soldater i villan, ty Eklundh har kommit och bara han sticker ut näsan, har han en bakom sig. Månne han skall komma lyckligt härifrån, ty han om någon är väl illa omtyckt. Figge har även kommit hem igen. Helga är bättre och läkarna ha givit gott hopp om att hennes hjärtfel ska gå över. Augusta Alander reser bort i kväll på 5 á 6 veckor så en har jag blott de unga tyska fruarna till sällskap här i villan.

Norrby den 8 augusti 1907.

Älskade lilla Ruth! Det var en outsägligt sorglig underrättelse som telegrafen först meddelade till Sverige och ditt brev sedan bekräftade. Dag och natt återkommer för mig tanken därpå. Mitt varma deltagande i Bertas och barnens förlust och min oro jämte fruktan för vad mer som kan inträffa fylla sinnet. Det en personlig fiende till ingenjör Tauson som siktade skotten så direkt på honom att de måste träffa honom och ingen annan, det är ju alldeles säkert och man tycker ju att han skulle ej haft någon sådan att frukta men därpå kan ju ingen vara säker. Hela kolonin har gjort en oersättlig förlust genom att familjen Tauson ej mer finnes där och kanske Baku kommer att övergivas af flera svenskar. Nu måtte den tid vara kommen hos er som är den mest prövande för hälsan, stackars liten Karin som i följd av tandsprickningen har oro i kroppen därtill. Här är fortfarande ganska svalt och ofta regn. Höskörden pågår ännu och rågen mognar långsamt. Ack ändå om ni ville och kunde lämna Baku för alltid! Systern Lisa tillägger på skrodden över brevet: skriv till oss snart!

Sept 1907

Nu ser här åter normalt ut i staden. D v s butikerna är öppna och trafiken i gång som vanligt, men man påträffar extra mycket militär och soldater förstås. I Svarta staden ser mera ovanligt ut enär fabrikerna ännu ej åter upptagit sitt arbete. Vår närmaste granne, sågen, är dock nu igång. Jag var igår morse på basaren med Kristin för att se vad som fanns och litet höra efter stadspriserna. Vi gjorde en massa uppköp och jag var belåten med resultatet av vår färd. Vi köpte bl a en köttkvarn från Huskvarna! I förrgår var jag även inne i staden för att gratulera Maja B (Bäärnhielm), som fyllde 30 år. De flyttade i början av veckan in i sin nya våning, som är så stor och vacker, men avlägset belägen mot deras förra bostad. Man far dit förbi armenska kyrkan och viker av åt höger på en gata, som varit så att säga gränsen mellan tartar- och armenardelarna i staden. Nu bebos den uteslutande av tartaren, tror jag, och det är ju betydligt lugnande. Dessutom är en mängd soldater inkvarterade i källarvåningen. Men Maja var ängslig att flytta dit, ty huset äges av armenare. Nu såg hon dock belåten ut. Jag medförde en stilig present från Lasse och herr Nyberg vilka ej själva hade tid resa in. Det var ett dussin teskedar av silver till tack för alla koppar kaffe och alla färska bullar, som ätits och druckits hos Bäärnhielms på balkongen varenda lör- och söndagseftermiddag hela sommaren. Det var ju en särdeles lämplig present, då som mamma kanske minns allt deras silver blev bortstulet i våras.

Sept 1907.

Folk kommer tillbaka från sommarvisten i Europa eller i bergen. Rykten gå om än den ene och än den andra att de skola flytta härifrån, men tills vidare gör ingen allvar av någon flyttning. Dock torde nog Tiedemanns ej bli allt för länge kvar. Alanders möjligen ännu ett par år högst. Lambert har ej blivit mycket bättre i sommar, så få nu se om han stannar. Hans mening har varit hålla ut till 30års tjänstetid, vari visst felas 2 år. Att Lessners endast bli över denna vinter anses som säkert. Berta (Tauson) och Mascha har varit tillsammans med Bäärnhielms i Säter.

8 Sept 1907.

Jag har haft en strejk som närmare berör mig nyligen. Det var Tanja, som söp sig full och försvann under 4 dygn. Men då hon kom ångerfull tillbaka och bad om ursäkt, så jag tog henne till nåder igen. Det var Marie Himmelsfärd och den dagen firas vilt här. Alla tjänare och tjänarinnor i hela huset voro fulla och uppförde de vildaste danser och sång ute på köksbalkongen. Lilly sprang ständigt och hade roligt åt att se på dem, men hon var alls ej så glad följande dagar då det huvudsakligen var hon som fick stå vid spisen.

Okt 1907.

Tack, tack för brevet igår kväll. Jag hade så länge väntat därpå. Nu är jag uppe och i rörelse, i morgon kryper jag i riktiga kläder. Jag känner mig bättre än jag vågade hoppas efter den stora blodförlusten. Ruth har förlorat en flicka. I tidningarna har mor väl redan läst om att ännu en av våra svenska ingenjörer slutat för mördarhand, skjuten mitt på dagen på väg till ett sammanträde i Balakani. Han var en ung man ingenjör Packendorf, gift sedan ett par år med en tyska, en liten gosse ha de och fru P väntar visst snart liten. Nu kom Lilly hem från kaffekalas och berättar att fru P fått missfall och är rätt dålig. O, mamma vaddetta är gräsligt. Lasse följde i dag liktåget till stationen. De föra honom till Tiflis, av vad orsak vet jag ej. En ingenjör Sundkvist som skjutit på mördaren sändes bort härifrån i all hast i hemlighet. Hans bostad bevakades av mördarna, ty han var det enda vittne som skulle kunna våga angiva. Hade han ej kommit av så fort hade han ej levat vid detta laget. På Packendorfs avdelning i Balakani blev 3 dagar före honom hans kontorist och någon vecka förut hans 1e maskinist skjutna, så den avdelningen stänges nu visst. Ett par till ha fått hotelsebrev och ämna nu snart resa.

Här i själva Svarta staden har ingen hos Nobels blivit anfallen, men rån på gatorna höra till ordningen för dagen. Lasse har t o m slutat bära pängar på sig och köpt sig en billigare klocka i st f sitt vackra guldur. På tal om pengar så delar bolaget ut en stor procent åt sina ämbetsmän och arbetare i år. På vår lott kommer antagligen 5 000 rubel, en skön present eller hur! Lasse har nu återfått sitt vanliga hull, han var lite mager då han kom hem från sin kur i Petigorsk. Lessner är hemkommen och Eklundh rest med livet härifrån. Tiedemann gav nyligen en örfil åt en tartar som rökte inom farligt förbjudet område och den kostade honom 100 rubel och ett hotelsebrev, så Alda vänder nog ej åter med glada känslor. Bäärnhielms kommer i kväll. Jag fick igår en köksa och Lillys humör är briljant. Mascha är Nr 9 sedan förra hösten.

Okt 1907.

Hushållsbestyr, vinterstädning av hela lägenheten, barnen är sjuka. Jag läste igår i Stockholms Dagblad att fem svenskar skulle blivit skjutna hr, men Hagelin och Forsman som voro uppgivna ha kommit med av misstag. Forsman blev sårad när Lötbergs sköts, de åkte i samma droska. Nu ha de emellertid skjutit in i det hus där Ing Thulin bor. Mamma kanske minns honom, Tausons nye släkting. Det anses att skottet var ämnat åt honom, ty han har fått hotelsebrev förut så han lär nog resa härifrån snart. Här i Svart staden är allt så lugnt, men Balakani är ej trevligt. Lasse menar att detta allt har snart en övergång, då de ej vinna något därmed. Folk som träda i de bortgångas ställe fås i massor, vi ha fått och få ännu nya ingenjörer hit.

Okt 1907 Brev till Hilda Hagelin.

Fru Stahs ber mycket hälsa dig. Jag förmodar mig, att de ej lämna Baku, ty det har berättats att arbetarna menade, att han skulle snart få följa Tauson, men det kan ju också vara osanna rykten, det pratas så mycket här nu. Omtyckt är han ej. Det är tomt efter Berta och Anders T, jag riktigt längtar efter att Alda skall komma. Hon är så gott som den enda av det gamla Baku, det glada sorglösa Baku. Du kan ej tro vad här är nervöst nu för tiden. Och inte är det bättre efter mordet på Packendorf. En hel de av de yngre i Balakani ger sig av berättas det. Jag är så glad att Lasse alltjämt är samma lugne man, inte tyx nervositeten smitta honom, men vad jag ej tycker om är att han lätt får hjärtklappning av rökning och för mycket kaffe, vilket aldrig generat honom förr. Eljest är han kry, men håller sig kanske något magrare än förr, vilket klär honom. Han är nu så fåfäng, att han rakar sig och så ekonomisk, att han gör det själv. Han är så god och snäll och rar så jag tror verkligen ej hans make finnes; tänkt dig blott, att han aldrig sagt mig ett ovänligt ord, fast än jag nog ibland förtjänt det. Nej, det var inte meningen att bikta mig för dig, att jag håller av min Lasse och han mig, det lär du nog ha klart för dig ändå.

7 nov 1907.

Vi ha regn och blåst dag ut och dag i och elda redan dagligen, ehuru ej i alla rum. Lillys rum blir nog bättre i vinter ty vi har låtit sätta in dubbeldörrar och så därtill hängt en palass framför för att förhindra drag. Lilly börjar repa sig efter sommarens lidanden, har åter fått god färg och börjar se mindre tunn ut. Och ändå sparade jag henne så mycket jag kunde i somras. Hela Lillys underrättelser om fru Packendorf voro lyckligtvis ej sanna. Hon är nu på väg eller redan anlänt till Sverige med mannens kvarlevor. Han lär önskat få vila i svensk jord. Här är nu lugn redan en hel vecka, d v s inga mord på kända personer. För någon tid sedan sköts polismästaren i Balakani mitt på förmiddagen bredvid järnvägsstationen, den platsen blir inte rolig att ärva. Koleran finnes här nog, men ingen talar därom. I Svarta staden finnes ingen. Jag tror att folk i staden anse faran att få kolera bra mycket mindre än faran att bli skjuten av någon man råkat förolämpa eller helt enkelt av misstag. Sådant läser man dagligen om.

Bertas (Tauson) beteende har till den grad förvånat mig att jag ännu knappast kan tro det är sant. Jag visste nog detta allt redan länge men har dock ej velat sätta tro därtill. Det är Lindqvist i Karlshamn, som lär styvt hålla på att hon borde ha en förmögenhet på 100 000 kr, med mindre skulle hon ej vara nöjd. 25 000 har hon förut, utom dessa 60 000 hade bolaget skänkt Hans, sonen, 12 000 kr att fullborda sina militära studier. Vid Bertas anhållan om 75 000 bestämde bolaget att hon skulle få sina 75 000, men de 12 000 till Hans indrogs istället. Jag förstår inte Berta. Anders hade dock här ingen lön som motsvarade 6 000 i Sverige och om han tjänat till 80 års ålder, hade de dock aldrig samlat en förmögenhet på 60 000 kr. Ja, måtte hon aldrig ångra detta! Min kokerska misstänkes älska dryckjom, är otjänstaktig och snurrig, men lagar god mat! Förblir hon som hittills behåller jag henne.

Nov 1907.

Lasse dricker brunn nu en längre tid igen, då han fått mer socker. Han har mycket att göra nu, ty Bamer från Petersburg är här och det medför alltid ökat arbete och så är ett par sjuka. Och hela det oroliga livet omkring är ej ägnat att minska sockret. I staden skjutas dagligen några och nu börja de klå upp folk och ta kläderna av dem på vägen mellan Villan och Svarta staden, påstås det. Tvättgumman, som vi just nu ha, vågar ej gå hem till Erzerum ensam, sedan det blivit mörkt. Och ingen av herrarna reser numera till staden efter 6. Men vi bo i lugn inom våra murar. Jag skulle så vilja att tiderna lugnade sig så man åter kunde tänka på att få besök hemifrån. Ava skulle väl ändå gärna vilja se Baku och vara tillsammans med oss litet, men här är ju ej roligt som förr nu. Då nu alla stadsresor på kvällarna äro slut om man ej är i stort sällskap, så har här ordnats konsert i Klubben var annan måndag med musik från staden. Dit köps säsongbiljett och följden blir, att alla gå då de ändå måste betala.

Dec 1907.

Käre Wilhelm! Kanske det också intresserar dig att höra något från vår privata familjekrets. Vi äro nu relativt friska alla men jag har varit skral i höst. Doktorn tänker pigga upp mina domnande livsandar med arsenikinsprutningar och jag hoppas att det har lika god verkan på mig som på gamla hästkrakar. Lasse dricker brunn och känner sig bättre än för en tid se då han ofta var trött av sig. Och så har vi de tre små pullorna, som tävla om priset i levnadslust. Hos Bäärnhielm har de fått en pojke, som ser duktig, ut, jag hälsar allt ibland på Maja, som saknar Berta och Anders och deras hem mycket. Och det gör vi många andra även. Men vad vi alla blivit pinsamt berörda av Bertas uppträdande1 Jag hade hållit något sådant för omöjligt, men tyvärr är det väl sant. Alda ser kry ut och jag tyckte hon rörde sig litet ledigare, men nu går hon i en ständig ängslans för sin mans liv, ja inte ville jag vara i hennes ställe.

Det är verkligen inte roligt att bo här nu. Alla människor är så nervösa och rädda och utom Villan kan man ej gå ensam, så fort det skymmer, ty folk blir ständigt plockade på kläder och pängar eller pryglade av slynglarna i Erzerum. I staden är nästan dagligen någon förstörelse av det slaget. Idag var Lasse och jag inne för att prova och måste resa i krok, ty vid parapeten hade 2 poliser dödats. Sedan Berta rest är jag mest tillsammans med Augusta Alander, som vinner på närmare bekantskap. Jag är dock glad ha Alda åter, ty henne tycker jag bäst om. Om jag inte genom Alanders finge lite skvaller till livs, så skulle jag vara den oskyldigaste av alla här, ty Lasse vet aldrig något. Hos Lessners är jag ju även ibland. Fru Lessner är mycket snäll och – dum. Hon ordnar en klubbafton i slutet av december. Jag ska visst stå i thé-stånd. Hoppas jag ej somnar på min post kl 10, då skulle nog fru Tavaststjerna anse mig ohjälplig, hon hyser nog redan ett visst förakt för vår plebejiska vana att sova om natten. Hon är i alla fall trevlig och rolig i sällskap och Lasse beundrar henne och står även hos henne i stor gunst. Nej, jag märker jag börjar skriva elakheter, jag är proppad av dylikt för närvarande.

Jönköping den 15 dec 1907

Mina älskade Ruth och Lasse! En fridfull och god jul önskar och hoppas jag kommit till Edert hem på samma gång som denna min helsning. Måtte ni får fira högtiden med helsa och glädje! Och måtte Lasse få någon frihet från arbetet att Du min käre rare Gosse ej blir alldeles uttröttad. En julhelsning till Eder och till de tre små pullorna är avsänd o, jag hoppas att dess innehåll ska roa Eder. Ruth tackas hjärtligen för brev. Det är kärt och roligt att höra omtalas hur de små jäntorna utvecklas och jag gläder mig åt att åter få se dem då ett halvår förgått. Om blott Lasse kan ordna så att ni kommer tidigt på sommaren då brunnsdrickningen i Ronneby är lämplig. Godt att fru Maja har lyckligt sin lille pilt i vaggan, hälsa henne på det hjärtligaste och framför min lyckönskan.

Mars 1908 till systern Ava.

Sedan jag kom hem från S:t Petersburg har vi haft maskerad i Nobels Klubb. Det var natten mellan 23 – 24 februari rysk tid. Henning Bäärnhielm, fröken Kullberg, Herr Lambert (ny svensk) och jag utgjorde ett zigenarsällskap. Kostymerna syddes hos Alanders av mig och Augusta tillsamman och voro ypperliga, min dräkt är riktigt vacker. Vi kom tågande in i salen med tält, simbin (?) med ved och gryta och mattor släpande med oss. Så slog vi upp tältet och Henning skuffade in sitt följe. Vi bredde ut mattan, staplade upp ved och satte på grytan under vilken vi tände bengalisk eld. Och så började prisbiljetter hagla över oss. De flesta voro menade åt oss alla som grupp betraktade. Skada att vi ej kom en timme förr, då hade vi roat oss bättre före demaskeringen. Inte lönar det taga dräkten med hem? Maskerad var jag med stor svart peruk, brunmålad i ansiktet och rynkig i pannan samt svart plåster på 2 tänder så det såg ut som hål i tandraden, en valk under överläppen så talet blev oigenkännerligt samt en pipsnugga i mungipan på vilken jag blossade så jag blev yr i huvudet.

Så kommer frågan om vår hemresa. Lasse har fått permission mellan 5e april och 5 juli. Här följer en lång diskussion om vad som är bäst för alla parter, Lasse, barnen och mottagarna i Jönköping, dvs mamma. Så ville jag bedja mor att hålla fria på sparbanksbok åt mig minst 2 000 kr, gärna mer, det går säkert åt. Vår förra sommar borta från Baku gick till bortåt 5 000 rubel, men så voro vi ju båda i Karlsbad. Vad ska jag ha med hem åt er i år? Vill mamma ha siden till blus eller underkjol? Eller kuddar år sig själv eller att vid behov ge bort i present? Det blir under åren åtskilliga mattor, kuddar och prydnadsföremål. Jag återupptager än en gång frågan om fröken Wallin. Det skulle vara härligt för mig att ha henne, men jag fruktar att hon söker samma umgänge som Lilly och där skvallras så hemskt så det vore mig okärt. Och så är ju ej hennes hälsa stark? Hur skulle hon tåla 2 somrar efter varann här? Nästa års sommar måste vi alla tänka oss här och följande års sommar, Lasse ju delvis och då förstås hon även. Jag skulle knappast råda Lilly till ännu en sommar här. Skulle vi nu stanna, skulle jag anse som min skyldighet att sända hem Lilly innan hettan börjar och Lilly är dock en frisk människa. Kommer fröken Wallin att kunna lära sig så att hon kan handla något alls på egen hand? Och än en sak. Ej bjuda Hetten, ty då reser jag bort. Hetten och barnen kommer jag på inga villkor att ha ihop. Säg mor, att det är mitt allvar.

Idag reste Lessner till Petersburg. Lasse får knogigt ty Lambert (som är andre chef) har fått slag och är och förblir oförmögen till arbete. Lasse känner sig mycket bra men har på länge ej undersökt sockerhalten. Han funderar på ett sockerinstitut i Frankfurt.

Okt 1908. Till systern Ava

Vi hade en särdeles bekväm och mycket dyr resa. Jag har aldrig haft så god hjälp vilket var tur, ty Karin sov mycket illa hela tiden och Lis var även bråkig ett par nätter. I Alexandrova vid tullen rev de vilt i våra saker. Jag fick betala mellan 17 och 18 rubel för den gardinpacken som låg i kofferten, samt en del andra bitar som den klädesbit, som legat allt sen jag sydde velocipeddräkt, det rutiga tyg som blev över på barnens förkläden, den lilla duken från hemslöjden och en del annat, barnens ylleliv m m. Från fröken tog de en hel del men det en del lappar och annat ur min koffert gav de tillbaka utan tull. Genom allt detta trassel höll vi på att förlora vårt tåg och barnen blev utan frukost, men vi tog skadan igen sedan ty på tåget fanns fin restauration. I Warschau bytte vi åter tåg, med det kom vi till Rostoff där Lasse mötte oss. Lägenheten görs om en del under sommaren, saker försvinner.

Mars 1909 till systern Ava.

Det låter så underligt att höra om vinter och snö där hemma då vi ha den härligaste vår. Pullorna leka ute från morgon till kväll klädda i sommarkoftor. De rullar tunnband, kasta boll och baka i sandhögen och lär all odygd av andra barn då de äga sin frihet att springa fritt omkring. Ester är en riktig liten mamma för Karin. Jag förundrar mig ofta över hur hon hjälper henne och väntar på henne när de andra springa för fort eller hon ej orkar med.

Familjen har haft influensa, stökiga dagar och nätter med sjuka barn. Hanna, d v s fröken Wallin, tyx slippa alldeles undan och jag med blott snuva. Men jag är rätt förbi av vaka och bråk med alla mina sjuka så nu ser Hanna till alla tre barnen om nätterna en tid, så jag får sova ut. Både Lasse och jag är utledsna på att ha Lampea i rummen, men till slabbgöra är hon utmärkt genom sin sällsynta renlighet. Jag har i tankarna en på en husa, en 14-åring som aldrig tjänat förr, dotter till en av kuskarna. Hennes mor är nu vår lördagshjälp och vill vådligt gärna ha flickan hit. Hanna kunde då hjälpa mig lite mer med sömnad när hon slapp så mycket dammtorkning.

Wilhelm Hagelin har varit och farit. Han såg ovanligt frisk och glad ut och var flera gånger hos oss på en titt. Söndagsmiddag åt han hos oss och Hanna hade lagat så god mat. Om lördag ha vi kortparti igen. Vi tänka litet smörgåsbord, sparrisomelett och någon fiskaladaube samt ett par olika sillar till supen, vidare fläskhare stekt och rimsaltad tunga samt efterrätt, vad vet jag ej än. Så börjar nästa vecka med påskstök, onsdag är här Marie Bebådelse och då tänka en hel del ungdomar ut på en promenad. Jag ska förstås låta Hanna vara med och får väl laga middag själv. Nu få Alanders sin förra jungfru åter från Sverige, men deras avsatta fröken kommer att stanna här i annan familj, varåt jag är glad för Hannas skull ty hon är Hannas enda jämställda och jämnåriga flickbekanta. Hanna lider ej brist på herrbekanta. En av dem vore intet dåligt parti och jag tror ganska passande. Hon hade kaffekalas för tre herrar och fröken Fogel i söndags. Jag drack kaffe med dem, men gick sen bort så de fick roa sig själva.

Aug 1909 till systern Ava.

Ruth har skrivit adress och telegramadress på ryska i början av brevet. Ava planerar att besöka dem i Petigroskbergen där Lasse hämtar sig från sjukdomstid med högt socker. Ruth har hastigt rest ifrån barnen i fröken Snaars vård då Lasse var mycket dålig. Något roligt är här alls ej, men för dig har det åtminstone nyhetens behag och intressant är ju att se dessa platser, då man ej måste vara för länge. Nu leva vi så stillsamt och enformigt som möjligt, då doktorn ej vill att Lasse skall gå för mycket med kuren varar, med medan Lasse badar brukar jag kliva upp och titta på utsikten åt ena eller andra sidan något av bergen. Lasse läser tidningar och fysik, hälsar.

Sept 1910 till systern Ava.

Dags att göra skolrum i lägenheten. Ny köksa igen och lilla Pålja är duktig och glad och läraktig och fattig – vore hon blott några år äldre! Emanuel Nobel och Wilhelm Hagelin väntas hit så småningom och då vill jag gärna ha i ordning. Barnen är så intresserade av sin skola och fröken Liljeström är nöjd med dem. På planen bredvid tennisplatsen är nu anlagd en rullskridskobana. Ester börjar önska sig rullskor nu ty Lars-Erik har fått löfte om dylika om han är snäll i skolan. Karl-Gustav har blivit så stor i sommar och talar allting helt tydligt, men med den roligaste blandning av tyska och svenska. Hur koleran mår i staden har jag ej reda på, men vi är försiktiga, äta ingen annan frukt än druvor som jag själv tvättat i kokande vatten. Jo, jag äter äpplen som jag fått av Zeifert. Vår tambur är nu tapetserad och det har jag extra visat min vän Zeifert och påpekat att rinner hans badkar över, så får han genast låta tapetsera hos mig. Jag tillade att jag låtit sätta tapeter just därför att på dem syns det mycket värre än på målning, så ingen kan begära att jag ska nöja mig med randade dylika. Sen fick jag en halv cimbill färska valnötter genast! Zeiferts yngste rullas fortfarande till sömn. (Zeifert bor i våningen över Stigzelius)

Mars 1910 till systern Ava.

Har jag verkligen ej skrivit om min grå klänning? Den blev mycket vacker men – jag fick den ej till Lessners fina supé på Lasses jubileumsdag. Den kom en timme för sent! Jag var så ond så nog fick hon, sömmerskan veta besked, men jag var inte hälften så ond som Eva, som extra reste dit samma dag när sömmerskan per telefon sagt, att den ej skulle bli färdig och predikade för henne grundligt! Nu ligger den tills vidare oanvänd, kommer väl på när vi snart ska nog ha Moulin Rouge i Klubben. Där blir väl mest rika stadsfruar så då är ju roligt ha något att sätta på sig som är vackert. Lars Erik saknar Ester (Hanna och Ester är hos Blixts), han tycker allt att de andra är lite för små. Han är nu 7 år, fyllde i förrgår och hade 17 barn på kalas. Barnen har också varit på kalas hos Braches, där åt de sig sjuka, d v s egentligen Ester, som kräktes upp alla goda saker och sen var frisk igen. Att jag vill ha Bonniers månadshäften har jag säkert ren sagt. Direktör Eklundh med son har kommit hit, Vi skall väl ha någon liten fest för dem också. Wilhelm lär vara att vänta i nästa månad. Hanna syr på trevliga förkläden åt flickorna och tänker komma tillbaka till hösten till Baku.

Okt, nov 1910 till systern Ava.

Ester och köksan har haft tyfoidfeber. Ännu har läsningen ej flyttats till Svarta staden, där vi under Lassys fått ett rum. Detta är ännu upptaget, men väntas var dag bli ledigt. Så länge läsningen är här har jag pojkarna, Evert och Lars-Erik, ofta till gäster. De bruka komma och be mig telefonera till Eva och be att de skola få stanna hos oss till middag. Jag har en utmärkt hållhake på dem därmed, ty är de bara lite bråkiga så telefonerar jag inte, utan klär på dem, låter dem gå hem. Lars-Erik i synnerhet ser då ganska avsnoppad ut. Lis och Evert jaga pärlhöns med passion. Nu är fru Tavaststierna hemma och hon bara kelar med Lis och skrattar åt det. Lis är hennes favorit bland alla barn här. Hon har mist sin far nyligen och Harry sköter nu spikfabriken och är så frisk igen. Att Alda Tiedemann alls ej kommit åter och kanske ej mer kommer saknar jag mycket. Hennes gossar behöva henne nog. Ja egentligen blott Herbert, som skild från sin äldre bror visar anlag att följa dåliga kamratföredömen.

Vi ha rart främmande i Villan. Vivi Eklundh kom nämligen med sin man till stor överraskning för alla. Vivi har varit hos mig flera gånger och setat och pratat. Nu är de resfärdiga, vänta blott på herr Nobel, som vill träffa Eklundh. Även Wilhelm kommer väl en af dagarna. Lasse har ej tid göra några prov eller att gå till läkare. Så länge de höga herrarnas besök varar är nog ej lönt tala därom, ty då är alltid mer göra därför att då går det ur spåren mer eller mindre med arbetet. Erzerums sömmerskan syr vinterklädningar åt barnen. Har just provat idag. Katja är ny husa, snäll och villig men okunnig och som det syns frisk. Min köksa är bra, men ofta sjuk och alltid klen. Eljest sällsynt renlig och ordentlig och snäll samt pålitlig och bra med barnen när jag är ute. Här skall flygas nu även och jag är mycket hågad gå och se på.

Jönköping den 15 december 1910.

God jul! Tomtarna kommer väl även denna jul med gran, som de smygande placera på verandan där Ester, Lis och Karin till sin förvåning finna den, tomtarna gå så tyst på tå att man omöjligt kan höra dem och de vilja just bereda de små pullorna en glad överraskning. Den stora händelsen har inträffat att elektrisk lampa lyser i vår tambur och förstuga och jag njuter obeskrivligt av att slippa känna oset från den avskedade lilla gröna. Så småningom tänka vi oss en lampa även i salen, ledningen är redan inne, den ska få sin plats på bordet framför soffan.

Jan, febr 1911 till systern Ava.

Idag är det förtjusande från fönstren sett, ty snön faller i lätta flockar och höljer åter allt i vitt. Igår blåste en isig vind, men icke desto mindre smälte solen vid middagstid bort allt det vackra från träd och buskar och kom slasket att stiga nästan över galoscherna. Barnen är åter de till skolan, har bestämda scheman och uppgifter. Vi har just skrivit till Finland efter glob, så att de få börja med litet geografiska begrepp och alla glober här är med ryska namn, så barnen ej själva kunna alls läsa på dem.

Den 2 januari fördes min Masha, köksan, till sjukhus hennes hjärta bråkade och det var för mig enda sättet att bli av med den svåra människan. Sen fick jag de flesta dagar Alma att komma på f m och hjälpa mig. Så tog jag en köksa från stan, som ”kunde Allting”. Hon kunde i mitt tycke ingenting, men tyckte här var för mycket arbete och gick ej efter fulla 2 dagar. Då jag kom i köket stod hon klädd och sade adjö utan vidare. Från pastorns kom en, men hon ville ha sin 12 årige son med sig. Sen har varit flera, mer eller mindre omöjliga, de ville ha mamma med eller barn med eller hade måst flytta från bekanta för att de varit ständigt oförskämda vid frun och därtill voro okunniga. Denna vecka har jag alltså rätt mig utan, men det går ej mycket längre. Ja, nu kom köksan nr 3 idag och avbröt mig. Henne antog jag med 18 rubel i månaden och skulle komma i morgon. Jag har skrivit till Valborg för att höra om hon vill bli vår lärarinna nästa år. Nog tycker jag egentligen att barnen är för små för henne, men har hon lust, så vore det trevligt för oss. Vi har ej lust behålla denna lärarinna, som saknar allt intresse för barn och inte tror jag hon själv vill stanna. Nu måste jag ut i köket. Alla barnen skala äpplen redan därute.

Juli 1911.

En het sommar och plötsligt väderomslag till kallt – 22 grader! I söndags döptes parveln (Ruth och Lars son) till ”Jarl”, som du ovan sett. Prästen var borta, så dopet förrättades av vikarien, den armenisk-lutherske pastorn, en trevlig ung armenare. Sedan var supéer, gående bord på balkongen där vi låtit sätta upp stora elektriska lampor så belysningen var storartad. På smörgåsbordet var blott kall mat, men god sådan: kaviar, lax, hummer med skarpsås, gåsleverpastej, sardeller, tonfisk mm. Följde de härligaste franska sparris med rört smör, vidare kyckling, färsk sallat, gurkor, sylter, ärter, potatis och slutligen en fin glace, beställd från Klubben. Vinerna var extra goda, vilket ju behövdes då champis ej bestods, gästernas antal var 18. Under själva döpelseakten var barnen uppe förstås och dessutom var gossarna S o Axel Bäärnhielm även med. Karl-Gustav (Kapusta) sade ej ett knyst, bara stirrade på prästen och jag tror Karin drog en suck av lättnad när prästen inte hällde vatten över den fina klädningen, ty hon hade så klart för sig, att han skulle helt enkelt välta den fina skopan över hela lille bror. Pojken hade fått ny ljusblå underklädning under sin dopklädning. Ester gläder sig redan att det är färdigt åt henne allting, antingen hon får en gosse eller flicka att döpa först. Barnen magra i värmen och Ester hostar litet. Går de ej över ska jag fråga doktorn. Eljest är de krya. Lis har en snällhetsperiod, så hon är extra rar men extra smutsig. Bland alla Villans barn är Lis alltid den värsta. Koleran har ännu ingen fart alls, men folk dö av solsting i år. Var det ej upprörande hemskt med Lullu Nobels barn. Där fanns fem tjänare och guvernant. Föräldrarna blott över natten i Petersburg.

Aug 1909 till mor Maria.

Så vill jag bedja Ava köpa Saxino-tabletter 2 á 3 hektogram, samt stoppa undan dem i tullen, ty dylika få ej ens mot tull föras i Ryssland, utan konfiskeras helt enkelt.

1911, april/maj.

Vi har haft sommar en tid, men igår och idag måste barnen åter ha jackor på ute. I trädgården är förtjusande, ty alla träd ha nu slagit ut men löven är ännu så späda och rena. Barnen ha skaffat sig snuva och hosta, den senare dock som väl är ej av svårare slag. Det är nog rullskorna orsak till, ty de arbeta tills de äro i upplösningstillstånd. Lilla Lis har nyss fått sina, men lärt sig redan gå helt bra. Hur många enorma stoppar hennes strumpor på en vecka även fått är bestämt rekord. Snart få de ta till kortstrumpor och slita på skinnet. Som jag just ej kan gå, så har jag ej sett Lis annat än på vår balkong men de säga att nere på banan lär hon vara så tosig i sina försök att göra efter alla större barn i deras sätt att gå. Karin är lite mer inlåst, d v s inom vår egen täppa nu för tiden, ty hon är opålitlig och olydig på många sätt Nyligen hotade en av våra poliser henne med att sätta henne i ”bulkan”, finkan. Då lydde hon honom äntligen, den fräcka ungen. Om jag blott visste vilken polis det var så skulle han få drickspengar av mig. Karins kinder hota att spricka av välmåga och hon har ändrade övertagit 2 av Lis klädningar från förra året. Ester är så ojämn, ibland rörande hjälpsam och påpasslig och så åter några dagar alldeles på tvären. Sina läxor sköter hon alldeles ensam, som det tyx bra.

Lasse är kry, men har magrat litet, intet under, vid allt detta köksbråk. Förra veckan har jag fått ny både köksa och husa. Den förra köksan sjuknade i staden och kom aldrig hit ut tillbaka. Min lilla Katja blev allt latare och surare och så fick hon gå och på fredag kom båda de nya. Alma var hos mig några dagar, men på lördag var hon redan bortlovad och då hade jag en svår dag med de båda nya plus städgumma och tvätterska. Min nya husa tror jag blir rätt bra. Köksan är tyska och pratar, så jag håller på att bli förtvivlad. Hur mycket hon kan vet jag ej rätt, ty hon är krypande angelägen att göra just som jag vill, så hon frågar ihjäl mig och är det möjligt, så räddar jag mig på dass när jag hör henne gå omkring och fråga efter ”die Gnädige” som hon alltid kallar mig. Som hon inte kan söka i evighet, utan måste åter till sina grytor så måste hon reda upp saken på egen hand. Om en vecka flyttar Alma hit ordentligt och hon får då laga byxor åt barnen i evighet. Ester måste även få nya. Jag kan så inte arbeta, ty sitter jag bara i samma ställning en liten stund, så får jag så svåra smärtor i låren, när de är över är jag så matt att jag måste ligga länge och väl.

Maj 1911.

Kära syster Ava! Eftersom tjänarinnefrågan spelat en så överväldigande roll hos oss den sista månaden, så skall jag upplysa om att jag under den gångna veckan varken bytt köksa eller husa. Husan Njura? Marfa ? är en snäll och rapp tös som jag hoppas få behålla. Köksan kanske jag kan vänja mig vid. Tills vidare får det gå som det går och kanske vänjer hon sig även så småningom. Här var ett litet avbrott ty tanddoktorn kom till mig. Jag hade en tillfällig plomb i en tand och den borde jag bytt för 3 á 4 veckor sedan, nu var den alldeles slutäten och som jag ej vågar mig ut så långt, bad jag henne komma hit. Idag har Hagelins silverbröllop och de är ej här alls. Hilda blev litet dålig i Tiflis och vips telegraferade doktor Arntinoff till Wilhelm att han ansåg bättre Hilda stannade ännu några dagar.

Aug el sept 1911.

Här gör hösten sitt intåg på en för oss ovanlig tid. Just nu brukar det vara den allra angenämaste sommar, men i år tyx på en ovanligt sval sommar följa en tidig höst. Vi ha trott att värmen skulle återkomma, men det ser ej så ut. För mig är detta av särdeles stor betydelse, ty nu vänjer jag av lille Jarl 2 á 3 veckor tidigare än jag eljest kunnat. Det möter inga svårigheter, ty han är lika glad antingen han ser flaskan nalkas eller jag lägger honom till bröstet. Schwitzer-mjölken tycktes han ej riktigt fördra, men när vi började med komjölk ökade han genast duktigt och blev lugnare och snällare. Nu syr Alma klädningar åt honom och på söndag lägger han bort att vara lindebarn. De andra barnen är friska och duktiga. Ester och Lis är mycket sysselsatta med sin skola, vilket nog behöves, ty Valborg finner dem bra okunniga. De ha på det hela taget en snäll period. Läsningen försiggår liksom förra året i Svarta staden. Valborg får nog knoga med dem för att få litet pli på dem. Lasse påstår att hennes disciplin i skolan redan märkes på barnens hållning vid bordet.

Kära syster Ava!

Ditt brev i går kväll kom för sent! Jag sade så förargligt men Valborg sade så bra! Jag vet nu inte hur du tar saken, men vi fann en lagom stor utomordentligt vacker matta och tyckte båda att du behöve inte knussla, har du sagt 250 kr så kan du också säga 300 och så köpte vi den. Detta var i förrgår. Alla som sett den värderar den till 250 – 300 rubel. Det är i stil med Rundqvists lilla, d v s gammal-teckinskt mönster. Jag tror du blir mycket förtjust i den, men vill du alls ej ha den, så skriv genast. Jag kan nog ändra det, men svårt blir finna någon så vacker. Säg mamma att jag köpt åt Lasse en vacker mörkröd med vitt för 100 rubel. Ingen av dessa mattor hade vi fått för dessa pris, om vi ej tagit båda. Förstås gå de i vår packning. Jag far alltså direkt till Norrby, får jag tjänare är det bra, eljest reder jag mig med Helga och Johanna. Vi var igår kväll hos Fegraeus, skola imorgon på kaffekalas till Berkhalms och på kväll till Riemschneiders. Lasse murra! Är vådligt nyfiken på din åsikt om vårt mattköp. Åtskilliga ha här föreslagit mig genast köpa dig en mindre, billigare och göra affär med denna, men jag skulle aldrig ha hjärta sälja den, om den en gång vore min, det vet jag så väl. Skriv hur du vill ha det! Jag packat: Lasses alla stolar, stora bord, tavlor, mitt eget hyllskåp, en piedestal, största delen glas. Skall i eftermiddag fylla mellanrummen på skåpet med diverse småsaker.

Jul igen, 1911? fattas sidor.

Hon bjöd kl 6 på morgonen på kaffe med gubbar till. Mina tjänarinnor tyckte det var en underlig tillställning (förmodligen Lucia) Sen alla hemma fått sin del for Ester och jag till Svarta staden och väckte upp hela Lill-Stickans hus. Guggi trodde, att ”det var eldsvådan som kom in”. Jarl stirrade stort och sen hytte han åt Esters ljus med fingret ”aj-aj aj-aj”, men när blicken föll på vetegubbarna glömde han aj aj för nam-nam. Han är ständigt matlustig men så är han knubbig. En liten vit yllekolt har han fått till svenska julafton, jag skall försöka hinna sy en liten bård kring hals och ärmar så blir han riktigt fin. Flickornas klänningar från förra året duga ännu i år.

Stockholm den 3 oktober 1914.

Käraste Ava! På födelsedagen sändes dig hjärtliga lyckönskningar från oss alla stora och så. Tack för brev från dig och mamma, samt för ostarna som kom i går. Jarls magonda gick ganska fort över, men vi är ännu försiktiga med maten. Han vill äta mer än vi våga ge honom, men så tog han också snart igen det på svältkuren förlorade hullet. Han talar mycket om Norrby och allt och alla där. Sådana lustiga frågor komma ibland: ”Kommer mamma ihåg Svens stora gädda? Eller ”Minns du att vi farde i båt i Kalle i Sjöbo?” Båtar är fortfarande hans vurm. Vi spatserade 1,5 timme igår och såg på båtar, men då var Lasse och jag rätt belåtna att få åka hem, men Jarl stretade emot av alla krafter, han ville gå mer och detta tyder ju på ganska stora krafter. Lasse är nu mycket bättre och vågar sig ut ordentligt alla dagar.

Ännu en gammal bekant till Lasse slår sig för vintern ner här i Stockholm, ingenjör Zetterström, föräldrar till den unge Z, som du kanske såg i Baku. De bor egentligen i Kronstadt, men ryssarna ha lagt beslag på alla hans bogserbåtar så han intet att göra för närvarande. Flickorna är friska och krya men ett fasligt arbete har jag med Karin och Lis, att få dem att läsa på sina läxor. Sista veckan vore de dock bättre i skolan åtminstone, men hemma är det rent eländigt ibland. Lis är då åtminstone vänlig när man pluggar i henne sitt, men Karin är arg och grälar och slåss, bara jag är utom dörren. Karin är nu hotad med hämtning från skolan, vilket ju vore ganska genant, men jag kan aldrig få klart var hon sista tiden tillbringar den 1,5 timme som hon tar åt att komma hem på.

Idag är Maja Bäärnhielms födelsedag. Hon stannar tills vidare i Sverige och hoppas att Henning kommer hit och jular med dem. Från Alda T hade jag ett kort från Itzehoe, Hoktein, där Herbert ligger i garnison och övas. Han skall snart ut i kriget. Otto, den äldre gossen är vid Röda Korset, ty hans hjärta var ej starkt nog för krigarlivet. Gamle Otto T i Baku är mycket klen, sämre än Alda synes veta. Alla de tyska ingenjörerna i Baku är fångar. De bor alla om nätterna i Bailov, flottstationen, tvärs över viken mitt emot Villan, du kanske minns. Men om dagarna få de resa till sina respektive platser och sköta sitt arbete. Från Selma har vi haft brev, De är ganska krya men vet intet om händelsernas gång, kan jag förstå. För ett par dagar sedan var fru Wiesler med 2 döttrar samt Maja L här på f m kaffe. Lite varm mat fanns förstås även. Fr Wiesler reser om någon vecka till Baku. Jag tänker beställa 1 låda med 105 litrar av Lotten, om hon nu har kvar. Vi har nu börjat elda i Lasses rum. Få nog sätta igång salen med kol snart, ty nätterna äro så kalla.

Sthlm 16 jan 1915.

I morgon lyser det första gången för Boris (Hagelin) och hans Annie Barth. Jag fick veta det först idag då Boris ringde upp och berättade det. Hilda och Anna, som efter lungkatarren hostade och såg klen ut är i Ulricehamns sanatorium och visst belåtna därmed. Wilhelm i Göteborg, då jag idag ringde till Bränninge. Otto Tiedemann som sista tiden varit i riktigt fängelse är frigiven och skall väl i dagarna komma hit, men jag vet ej hur jag ska få reda på när.

Stockholm den 5 dec 1918.

Ruth skriver till Valborg, sin syster. Lars har varit borta i två år. Det är ensamt.

Somliga dagar blir det mig så tungt. Jag tror aldrig Lis blir frisk, men jag bävar för att tänka mig att hon ska få leva som en ängslig sjukling, en börda för sig själv och andra. Hellre då att hon får dö, innan hon hunnit känna för djupt det tunga i ett liv utan nytta och uppgift. Jag har de sista 2 dagarna haft en sådan gränslös oro över mig. Nu ringde jag till överläkaren i Sävsjö. Han sade, att Lis inte var sämre. Hon har, som han sade ”full dagordning”, d v s får vara uppe det mest tillåtna samt ligga ute och ej i rummet om dagarna. Dr Bergstrand sade för övrigt det samma som Sjöberg här, att ena lungan var mycket, den andra litet angripen. Ester känner nog ofta den tryckta stämningen här hemma, i synnerhet på kvällarna då jag ofta blir så oresonligt trött, inte är jag heller lugn för Pocka. Han är så blek och fröken Julinder säger, att han är så trött sista timmen i skolan, att han ibland frågar om det inte snart är slut. Och dock är han intresserad och vill alls ej vara borta från skolan. Han har en glänsande aptit, som väl är, men han vaknar så hemskt tidigt, ofta fem – sex och då måste han ju bli trött. Ester har även magrat något i ansiktet men är eljest kry. Inte går det glänsande i skolan just, men arbetar gör hon samvetsgrant och då jag talar om att sitta kvar bli hon utom sig. Från Karin har jag goda brev. Fröken L måtte satt ner sina fordringar betydligt, ty den första tidens C-n efterföljdes av A och Ab i långa rader. Hon får stanna kvar där uppe över jul (hos kusiner).

Ruth beser sanatorier. Söderby sanatorium var tilltalade, ehuru enkelt förstås. Jag tyckte egentligen mer om det än det fina och dyra Sävsjö. Söderberg ligger mellan Uttran och Rönninge, ej fullt en timmes resa så får jag Lis dit så kan jag hälsa på henne ofta nog och om jag ej ska få behålla henne länge, så vore det gott att få vara lite med henne under denna tid. Vill du med mig och Lisa dela julklapp till Ava, vi tänkte på en elektrisk platta på vilken man kan ställa vilket kärl som helst att koka. Priset tror jag är mellan 20 och 30 kr.

Ruth Stigzelius disponerade under somrarna ett torp på Norrby fram till sin bortgång.

Ester blev gymnastikdirektör vid GCI. I Bern drev hon med Brita Bogren ett institut, Das Schwedische Gymn. Institut, tjänade bra, körde motorcykel, och senare bil; ”din tokiga faster är i Karlstad, hon kör som vanligt på fel sida av vägen”. Ogift.

Lis dog i tbc 21 år gammal.

Karin blev skolkökslärarinna i Borås, gifte sig och fick två döttrar.

Jarl blev civilingenjör, Väg- och vattenbyggare på KTH och naturvårdsdirektör vid länsstyrelsen i Värmland. Han gifte sig med Marianne och fick två döttrar och en son.

Marianne Stigzelius har sparat brev, lägenhetsritning och fotografier från Baku-tiden och generöst ställt dem till förfogande.

Breven är lätt redigerade till modernare svenska med en del sammanfattningar.