Arthur Lessner

Arthur Lessner

Arthur Lessner var född 1867, möjligen i S:t Petersburg där hans far drev en fabrik förmodligen med namnet Lessner. Den unge Arthur Lessner blev chef för fabriken, men stördes av bankernas agerande. Han lämnade faderns fabrik och blev chef för Naftabolagets tekniska sektionen i S:t Petersburg, kom 1904 till Balakani och blev teknisk chef 1907, utsågs 1914 till direktör i S:t Petersburg och blev den siste disponenten 1917 – 1920 i Baku.

Varvet Noblessner tillverkade u-båtar för marinen. 1908 sjösattes Minoga, den första med en dieselmotor. Den följdes av fler u-båtar i samarbete med Kolomna och varv i Reval (Tallinn). Chef för det 1912 bildade Noblessner var M S Plotnikov med Emanuel Nobel som aktieägare. Arthur Lessners roll i Noblessner är inte klarlagd.

Arthur Lessner var chefsdisponent i Naftabolaget i Baku vid den första nationaliseringen 1918. Cheferna fick sitta kvar, men skulle kontrolleras av arbetarråd. Wilhelm Hagelin berättar att Lessner var den ende av bolagens chefer som trakasserades av bolsjevikerna. Han måste lämna sin våning och fick inte använda firmans bil. Man burade in honom och några andra chefer för att de vägrade erlägga den kontribution som proletariatet fordrade. Lessner förklarades senare som kontrarevolutionär och enligt armenska källor dömdes han i tysthet till döden, en dom som sedan ändrades till förvisning från Bakuområdet. Lessner fick utstå några otåliga veckors väntan i Petrograd. När bolsjevikerna gett sig av, återvände Lessner i augusti 1918 med den sista båten till Baku. Han berättar här om vad som hände med början den 17 september då turkarna tågade in i staden.

”Nobels hade ej många förluster i folk och inte heller i egendom. Orsaken var att vi inte hade många armenare i vår tjänst, dessutom hade vi alltid haft goda relationer till den muhammedanska befolkningen, både till hög och låg. Men utan offer blev vi ej. Vår mångåriga, skickliga och trogna telefonist Minas mördades i sällskap med en del andra armenare. En turkisk bomb kreverade inom fabriksområdet. Jag skyndade dit och fick se hur en av våra äldre maskinister svårt sårad bars ut från vår stora ångcentral. Samtidigt rapporterades det att en fru Wlassenko dödats av en bomb, som slagit ner i deras våning.”

På kontoret får han telefon: ”Melik-Nubaroff ber, att för Guds skull – rädda honom och Mantacheffs chef!” De befinner sig hos den belgiske konsuln Aivasoff, (armenare) i staden. Runt omkring mördas och rövas det och om ej snar hjälp kommer är de förlorade.

Det var inget annat att göra än att fara till Gamla Polisgatan i staden. Lessner har aldrig förr haft ett så sorgligt intryck av Baku, inte en människa ute denna sköna septemberdag. Lessner närmar sig Aivasoffs bostad, men plötsligt rusar en vrålande hop av tatarer fram bakom ett hörn: ”Här ha vi en engelsman, han ska mördas!” ”Jag börjar parlamentera, tala om vem jag var och att jag skall till belgiska konsuln i ett viktigt ärende. Till min lycka fanns det en tatar i hopen, som kände igen chefen för Nobels – och tog mitt parti. I detta ögonblick kom konsuln själv i full paraduniform ner för trappan. Hopen beslöt sig för att inte döda oss med detsamma utan föra oss till turkiska överbefälhavarens stab. Vi for dit under beväpnad bevakning och fördes in i en stor sal, fylld med folk. Staden underhandlade med stadens representanter (vår Tagianosoff var en bland dem) om överlämnandet av stadens förvaltning till turkarna. Stabschefen trodde att vi – jag och Aivasoff – även hörde till stadens representanter och bad oss sitta och deltaga i förhandlingarna. Jag gav sedan stabschefen en osminkad skildring av det jag sett i staden – hur vilda tatarhopar mördade och rövade och bad honom om skydd för den fredliga befolkningen. Han lovade, men gjorde intet.

Så for vi tillbaka till Aivasoffs våning, i sällskap med Tagianosoff och den danska konsuln Biering. Under vägen dit bevittnade vi den turkiska arméns inmarsch i staden. Hos Aivasoff fann vi hans uppassare mördad. De två vi skulle rädda hade gömt sig väl. Vi for vidare till Biering, vars våning var full av armenare med deras prästerskap i spetsen.”

Skottlossningen på gatan ökade och Lessner stannade över natten hos Biering. Men senare får han telefon från Tagianosoffs bostad i Villa Petrolea med en bön om hjälp för bekanta armeniska familjer som sökt skydd. Men även dit kom de mordlystna tatarerna och sköt tre armenare. ”När jag kom till Villan på morgonen fick jag se en stor hop beridna tatarer, Villans hela befolkning och armenarna, vars hustrur bedja mig rädda deras män som skall föras bort och skjutas. Vi går iväg till tatarernas by där armenarna stängs in på en gård medan jag och tatarerna stannade utanför. Övertalningen började på nytt. Jag försökte förklara för dem hur orätt och ologiskt det är att döda oskyldigt folk och höll på så länge att de veknade. Armenarna skulle befrias, men jag skulle betala byn några hundratusen. På en lånad häst red jag till svenske konsuln Knut Malm, som hade hand om alla våra pengar. Han gav mig lösensumman och tatarerna fick vad de begärt. Armenarna befriades och vi återvände till Villa Petrolea. Familjernas tacksamhet var överflödande. Pengarna betalades tillbaka ordentligt.

Terrorn fortsatte, det gick inte att arbeta. Jag vände mig till den turkiske befälhavaren för att be om skydd på fälten och i fabrikerna. Jag träffade några tyska officerare, som tjänstgjorde i den turkiska armén och förklarade helt öppet situationen – att det var t o m i deras intresse att skydda Baku och petroleumindustrin. Tillsammans med en klok och energisk turkisk officer reste jag omkring i fabriksområdet en hel dag. Det var en hemsk bild, överallt döda kroppar och spår av rån. Min officer generade sig ej, så snart vi mötte någon misstänkt, klådde han upp honom och sände honom med en av de medföljande soldaterna att hängas.

I närheten av järnvägsstationen, där mördandet hade varit värst, kom en hel fil med automobiler. Det var den nya azerbajdzjanska regeringen som tågade in i sin huvudstad. Då jag bland dem upptäckte vår vän och medarbetare Djevanschir stannade jag kortegen och sjöng ut ordentligt för herrarna, uppbragd som jag var. Jag erhöll löfte om ett ingripande och redan samma afton kom fabriksområdet under turkisk militär.

De blev lugnt när turkarna visat att de inte förstod sig på skämt. Nu kunde man även efter mörkrets inbrott gå vart man ville utan att bli antastad. I två månader varade friden, livet började bli normalt. De allierade hade segrat, turkarna var tvungna att lämna Baku och den 17 november ockuperades Baku av en engelsk militär som stannade till augusti 1919. Jag kan inte påstå att denna ’engelska’ tid var till båtnad, vare sig för Baku eller naftaindustrin. Azerbajdzjanska regeringen började under den tiden taga det mesta möjliga av de industriella och kanske litet till. Deras traktan låg inte till att denationalisera industrin, utan att lägga sig till de stora förråd av produkter som hopat sig. Det blev oändligt långa och många men resultatlösa sammanträden med ’regeringen’. Arbetarefrågan blev allt sämre, tack vare engelsmännens oförklarliga taktik att alltid vara emot arbetsgivare. Var det för att ha arbetarna på sin sida?

Arbetet på naftafälten och i fabrikerna gick ganska trögt, allt mer material fattades. Och så kom den stora magasineringsfrågan. Från augusti 1918 var all transport på Kaspiska havet stoppad. Vad göra av rånaftan som kom till – och masuten som ej hade någon åtgång? Så förrann året 1919 och början av 1920. Norrut var Baku fullständigt avskuret – den enda förbindelsen med den övriga världen var över Batum. Mot slutet av april 1920 närmade sig bolsjevikerna Baku. Azerbajdzjanska regeringen var övertygad om att man ej skulle kunna försvara sig. Man inledde fredsunderhandlingar med fienden och den 22 april 1920 tågade de in i den – för oss alla så kära – stad, som alltjämt är i deras våld.

Nu nationaliserades all egendom och en mängd motsträviga – bland dem direktören för Azovbanken -sköts. Ingen vågade eller kunde göra något mot bolsjevikerna. Dock gjorde de mycket för att göra livet för ”de borgerliga” surt. Vi gjorde alla vår plikt i den tron att vi arbetade för vår firma, bolsjevikerna skulle snart jagas bort. Mitt arbete varade i fyra månader. Därefter fick jag tack vare högste chefens för industrien Serebrovskijs välvilja tillstånd att i Borjom få sköta min starkt åtgångna hälsa. Men Borjom ligger i Grusien (Georgien) och då den republiken ännu ej inkorporerats med Sovjetryssland kunde jag istället resa via Tiflis, Batum och Konstantinopel till Kissingen. Där befann sig då vännerna Emanuel Nobel och Wilhelm Hagelin, vilka den 2 september 1920 mötte mig på stationen.”

Samtidigt lämnade chefen för Balakani ingenjör Kristian Wannebo och den svenske konsuln Knut Malm Baku.