Hans Olsen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hans Olsen (1859 – 1951) hade stor betydelse för Branobels framgångar från 1894. Han blev styrelseledamot och skötte utrikes- och handelsavdelningen i S:t Petersburg fram till 1908 då familjen lämnade Ryssland och slog sig ner i Oslo. Han skrev fram till sin 85-årsdag 1944 på ”Livserindringer”, 800 sidor. Olsen var gift med Emanuel Nobels syster Mina.

Sammanfattning av Olsens Livserindringer

I Norge är Ryssland mer okänt än Amerika när Hans Olsen erbjuds arbete i Kronstad som water clerk hos en norsk skeppsfurnerare. Den unge norrmannen tar chansen att se sig om i världen och får för första gången se elektriskt ljus på en bro i St Petersburg. Genom den skandinaviska kolonin lär han känna Emanuel och Carl Nobel, de är jämngamla. Av sina nya vänner får Hans epitetet Sportfånen, ty herrarna Nobel är totalt ointresserade av sport medan Hans cyklar, paddlar, seglar, åker skridskor och skidor. Emanuel fängslas av färd med isjakt och köper en jakt, som Hans disponerar och anar att det ”troligen var mest för min egen skull, som jag senare lärt känna honom”.

När Skandinaviska Föreningens räkenskaper skulle revideras av Emanuel på våren 1887 var Hans behjälplig. Året efter blir Hans tillfrågad om han vill arbeta i Bröderna Nobels oljebolag, men avböjer. Han har just startat eget och handlar med sill, tomfat och trävaror. Det går framåt. Den unge företagaren lånar 5 000 kr i Drammens Privatbank mot borgen av en onkel och en svåger. När han betalar tillbaka konstaterar han ”Og därmed var mina pengesorger slut, og siden har jag heldigvis ikke mer haft sådanne”.

Hans är välsedd gäst hos Nobels, träffar Ludvig och deltar vid hans begravning. Den vintern skadas Carl när han ovan vid segling råkar ut för en olycka med isjakten. Hans känner skuld att han släppt iväg den ovane Carl med isjakten, kanske skadorna gav upphov till sockersjukan som 1893 ändar hans liv i en insulinchock i Schweiz? När Carls fru Mary tre år senare gifter om sig med Åke Sjögren och flyttar till Sverige, fortsätter Hans som en av barnens förmyndare.

Det verkar som om Emanuel smyger in Hans i Bröderna Nobels oljebolag (Branobel). Hans väljs in i konseljen i juni 1893 under förespegling att handlar om några möten om året. Uppdraget är bra betalt. Emanuel ber Hans att resa till London 1894 där han ska besöka Branobels försäljningsagenter och sätta sig in i organisationen. Hemkommen hamnar hans rapport med kritik från representanterna i någons låda på kontoret – det var möjligt på den tiden. Emanuel lockar vidare med korttids vikariat som direktionsmedlem under sommaren.

”Jag lämnade mitt företag i händerna på Wiegardt och satt kl 9 varje dag på nobelkontoret, vilken ingen annan gjorde… Utlandsavdelningen saknade chef och jag tog rollen.”

Ryska språket var en svag punkt, men han läste all korrespondens, studerade organisationen och träffade alla som kom till kontoret. Direktionsmedlemmarna kom hem efter semestrarna och Hans blev fast anställd. Han avslutade sitt egna företag med 104 000 rubel i tillgångar och inga skulder.

”Min framgång i livet har aldrig någonsin gott mig til hodet, varken då eller senare.”

I bolagets direktion satt den åldrande Michael Beliamin och Harald Berg med ansvar för handelsavdelningarna, Carl Nellis skötte administrationen, Hjalmar Crusell ansvarade för det tekniska, Emanuel svarade för förhandlingar med regeringen och för finanserna och så nykomlingen, norrmannen Hans Olsen.

Dagligen kommer han och går i det stora huset vid Sampsoniffskaja som är både hem och kontor. Emanuels yngre syster Mina har vackra blå ögon, är beläst och intelligent. Han trivs i hennes sällskap, känslorna för henne ökar, kanske litet av medkänsla för att hon har puckelrygg (troligen tbc-skada), men han vågar inte ta steget att fria till henne, inte än.

Sin första riktiga utlandsresa för bolaget gör Hans tillsammans med Michael Beliamin, dennes hustru och dotter, en trevig resa som stärkte vänskapen. De besöker London och Paris, bolaget höll sig till den europeiska marknaden. Michael Beliamin har på det som blir hans avskedstur möten med Alexandre André, smörjoljeagent i Paris och Naftaports ledare i Berlin. Men huvuduppgiften var att diskutera med den italienske agenten, som man nu tar över från Standard Oil. Den italienska marknaden blir mycket givande. Men Rothschilds drog stora fördelar av sin export på Orienten och Hans förstår att Branobel hade missat möjligheten.

Två gånger träffar han Alfred Nobel, som nu är gammal och liten till växten. Alfred berömmer hans arbete. Men Hans har ingen aning om att han hade Alfred att tacka för sin anställning. Alfred hade nämligen rått Emanuel att skaffa fram en norsk förrättningsman, ty Alfred var imponerad av kontakter med norrmän i dynamithandeln. Sista gången de ses är på en middag med Emanuel närvarande. Alfred är mycket spirituell, livlig och talar gärna om Andrés förestående ballongfärd till Nordpolen och om styrlinornas betydelse. På den ryska Konst-, hantverks- och industrimässan i Nizjnij Novgorod 1896 har Emanuel satsat pampigt med diorama över hela bolaget i egen paviljong. Det är här Hans Olsen lär känna bolagets agent i Moskva Knut Littorin, en man som senare får en framträdande position i bolaget.

När Alfred avled i december 1896, trodde man allmänt att oljebolaget skulle gå under. Testamentet föreskrev ju att hans tillgångar skulle bilda en stiftelse som skulle vara grunden för utmärkelser inom litteratur, vetenskap och fredsansträngningar. Man gissade allmänt att Alfred hade mer än hälften av bolagets aktieinnehav och att en snabb försäljning av dessa papper skulle ruinera bolaget. Testamentsexekutören Ragnar Sohlman tog Alfreds aktier till S:t Petersburg där Emanuel köpte dem för två miljoner rubel.

Hans har en ”våldsam påkänning av det nya arbetet, men ger inte akt på symptomen”. Därtill kom inre kval och oro för Mina. Vågar han fria? ”Men jag var liksom sammanväxt med denna mig så kära familj.” Strax innan Edla reser till Alfreds begravning i Stockholm vill han fria till Mina och får av Edla besked ”att fråga henne själv”.

Nu börjar förhandlingsturer i Europa. Emanuel var i Paris januari 1897 för att diskutera testamentet. I Berlin får bolaget ett obligationslån på 10 miljoner rubel, 21 600 000 Rm (Reichmark). Samtidigt träffade de Roberts barn Hjalmar och Ludvig Nobel och deras svåger greve Ridderstolpe. De vill hålla farbroderns förmögenhet inom familjen och avser att på sitt sätt fullfölja hans avsikter. Hans vill hålla sig utanför, men anser att deras skäl att protestera är svaga. Ragnar Sohlman förhandlar fram en överenskommelse som innebär att de som protesterar får dela på två års ränteinkomster av Alfreds kvarlåtenskap.

Mina tycks ha väntat på honom i flera år. Efter bröllopsresa är de tillbaka i S:t Petersburg lagom till den årliga direktion, som alltid föregick bolagets ordinarie årsmöte i slutet av juni. Det tog tid att samla bolagets alla delresultat och får ett grepp om förra årets resultat. Hans har nu ansvar för utlandsavdelningen, inhemska petroleumhandeln och avdelningen för masut (restprodukten efter raffinering) och smörjoljor. Hans har gradvis tagit över Beliamins dagliga uppgifter. Beliamin är kvar som ordförande i styrelsen till 1899.

Det är nu vid sekelskiftet de bittra oljekonkurrenterna börjar tala med varandra och jämka samman sina intressen. Det mäktiga finanshuset Rothschilds chef för den kommersiella avdelningen Jules Aron Rothschild kom 1897 till St Petersburg. Hans hade insett betydelsen av att knyta goda relationer till Rothschilds och Standard Oil där James McDonald ersatte Gordon Libby som direktör för Standards engelska dotterbolag. Samarbetet blev det allra bästa enligt Hans, som uppenbarligen var en god människokännare med avsevärd begåvning som förhandlare.

Standard Oil hade tidigt insett problemen med att ha enskilda agenter. Dessa såg mest till sin egen vinst, sällan till producentens bästa och de var rivaler sinsemellan. Standards metod att knyta samman återförsäljarna utomlands i en organisation blev en förebild för Hans Olsen.

”Det gällde nu att övertala herrarna att tillsammans med oss organisera distributionen av våra produkter i deras områden.”

Agenten i Warsawa, Bruno Wunderlich i Moskva, Bessler & Wächter i London, André Fils i Paris och Parvainen & Co i Helsingfors borde övertygas om fördelarna. Naftaport i Berlin och Oenig i Wien leddes av självständiga direktörer. Hans arbetar med sin plan och lär sig mer om bolagets vardag.

Baku-administrationen var den mest betydelsefulla och kanske mest krävande inom bolaget, då fabrikationen och expeditionen av alla produkter var bolagets livsnerv. För Hans Olsen utvecklades samarbetet med Wilhelm Hagelin i Baku till stor samstämmighet.”Många hade före honom haft jobbet, men få så länge och med så stor framgång.”

Hagelin var duktig ingenjör, mycket skicklig administratör och hade intresse för kommersiella frågor. De diskuterade nya inmutningar, inköp av mazut eller stora partier petroleum.

Hans Olsen var en grundlig man, som skaffade sig de kunskaper och kontakter han ansåg sig behöva. I tre veckor reste han med hjulångare han på Volga, vars vattenstånd gjorde omlastningar nödvändiga. Han får fisk till alla måltider. ”Det jag först tröttnade på var den färska kaviar som man fick morgon, middag och kväll, i överflöd”.

Problemet med agenturerna löstes efter hand. I Moskva talar han om för Knut Littorin att bolaget vill avluta kontraktet med Wunderlich och därmed jämt. Littorin ömmar litet för sin chef. Men denne är en stenrik gammal man som förtjänat bra på att ensam distribuera Branobels varor i Moskva. Wunderlich dök upp i S:t Petersburg för att vädja om en fortsättning, men bolaget hade bestämt sig för att upprätta ett eget kontor från 1 januari 1899. Efter några månaders förhandlingar gick Littorin och hans medarbetare Vogel in i Bröderna Nobels oljebolag med ansvar för den viktiga Moskvaregionen. ”Jag kände det som en personlig triumf, för det visade sig mycket snart att omsättningen tilltog i ett omfång som översteg mina djärvaste förväntningar och att jag knutit Littorin till bolaget med hans eminenta kvalifikationer på handelns område.”

Bröderna Michael och Saweli Pollack representerar Rothschild och är Branobels största konkurrenter i Moskvaregionen. De kallas till möte med Littorin och Vogel och i ett enkelt PM skriver de ner hur de fördelar marknaden sig emellan. Nobels och Rothschild kunde ju samarbeta utomlands, då måste de kunna det inne i Ryssland också. Överenskommelsen håller tills långt efter det att Olsen flyttat till Oslo.

Han reser med Wilhelm Hagelin till Baku i oktober 1898. De besöker Zaritsin och Astrakan och bolagets alla anläggningar i Baku. ”Villa Petrolea är en oas, ett bevis på vad bröderna Nobel i tidens lopp hade utfört i regning av sociala och hygieniske och till fromma för deras många högre och lägre medarbetares välfärd och trivsel.” Men han finner disponentbostaden sparsamt och smaklöst inredd och vänjer sig med tiden vid den starka lukten av olja.

Fyndigheterna i Baku började sina. Bolagets anläggningar klarade att raffinera stora kvantiteter och marknaden efterfrågade petroleumprodukter. Man behövde köpa nafta eller öppna nya fält. På hemväg från besök vid Kuraflodens inmutning ser de slamvulkaner på ön Bulla. Ett kuröst och intressant geologiskt fenomen, skriver Hans Olsen. Han tittar tillsammans med geologen Torbern Fegraeus på provborrningar på den heliga ön Svjatoi. Han är med till Tjeleken på andra sidan Kaspiska Havet och norrut till Krasnovodskbukten.

Han bor fyra-fem dagar i Balakani hos Eklundh som är överchef för det mest givande fältet, träffar underchefer och förmän. Han besöker eldsdyrkartemplet och får se en fontän i Surakani, som sprider en odör av de finaste eteriska gaser. Han ger tre fester för alla anställda, vilket är tradition när någon direktör kommer på besök. Efter tre veckor i Baku reser han med Fegraeus över Tiflis till Batum, men måste avstå från resa över den intressanta härvägen över bergen. I Batum beser han anläggningarna, cisternerna, rälsar och vagnar, rörledningsnät, pumpstationer och landningsbryggor för oceanbåtar. Chefen var herr Hager, som mördades senare av infödda arbetare. Från Batum tog man båt längs kusten till hamnarna Poti, Suchum Kaleh, Gagry, Tuapse och Novorossisk. Via Jalta med sina palats och parker på

Krim kom de till Odessa där bolaget hade ett större nederlag. Efter en konferens i Warsawa med bolagets polska avdelning kom han hem efter två månader, stimulerad och med nya krafter.

”Dessvärre min första och sista resa till Baku och Kaukasus, men stor nytta av att känna platser och människor.”

I fortsättningen är det Hans Olsen som kallar samman bolagets distributörer, oftast i Berlin på Hotel Bristol Unter den Linden. Han spar resetid och krafter. Resor till London och Paris är ändå nödvändiga. Och åter till Berlin till Naftaports årsmöte och diskussioner om en ny stor depå.

I London i slutet av juni 1900 förhandlar man med Naftaport och Standard Oils Deutsch Amerikansche Petroleum Gesellschaft i Hamburg som alltid levt i fejd med varandra. Det andra gällde en sammanslagning av Rothschilds och Nobels försäljningsorganisation i England.

Kontraktet med Bessler & Waechter sades upp. De insåg att Rothschilds och Nobels var dem övermäktiga. Rothschilds man i London var Fred Lane, firma Lane & McAndrew i London. Olsen ansåg att ”Lane ar en osedvanligt duktig och klartänkt man med praktisk blick och målmedvetenhet”. Vänskapen mellan Lane och Olsen bidrog till det goda samarbetet i utlandet och i Ryssland. I tio dagar förhandlar man, misslyckandet hotar gång på gång. Så får man Naftaport och Standard Oils Deutsch Amerikansche Petroleum Gesellschaft att samarbeta. Rothschild och Nobels bildar British Petroleum Company. Hans arbete har burit frukt. ”Jag törs nog utan självförhävdelse säga, att det till en stor del skyltes mig och mitt långa och sega arbete att det kom tillstånd.”

Nu återstod smörjoljeförsäljningen i och utanför Europa. Men också Alexandre André och hans lierade insåg att det var nya tider. I Paris kallar han samman de som sålde smörolja i Europa. Resultatet blir efter en veckas sega förhandlingar S.A.I.C, en organisation som med säte i Antwerpen. S.A.I.C blev mycket framgångsrikt och var rätt tänkt, ”tills världskriget kom och slog allt detta och mycket mera överända”. Branobel band på detta sätt ett stort kapital i utlandet, som undgick att beslagtas av bolsjevikerna. ”Detta var det enda som blev räddat av Nobels storartade och dyrbara anläggningar och tillhörigheter i Ryssland. Sic transit gloria mundis.”

Alla resor, allt arbete började ta ut sin rätt i form av sömnlöshet och stor trötthet. Rothschilds och Nobels kunde nu till en viss grad behärska marknaden. Emanuel bad honom sakta farten. ”Jag kunde då svara att han visste ju hur bra affärerna fick, vart år med överskott och goda utdelningar och att han nu måste ha tillräckligt rörelsekapital. Emanuel var emellertid ganska konservativ och isär i de finansiella kreditförhållandena. Han var medlem i Rikbankens diskontokommitté och satte möjligen för stort värde på den kredit bolaget fått och ville inte rubba detta. Men bolaget hade för länge sedan vuxit ur detta kreditlopp. Vi hade mycket väl kunnat få avsevärt större krediter hos privatbankerna. Det gick inte att tala med Emanuel om en ändring och jag gav med mig. Då alla finansspörsmål var hans speciella område blev det som han ville.”

”Nyårsnatten 1901 då det 20e århundradet föddes blev naturligtvis firat över stora delar av jorden. När jag nu 1937 ser tillbaka på vad sedan är hänt i världen och sammanlägger situationen nu och då fylles sinnet med djupt vemod över alla de förskräckliga tilldragelser om den gångna del av den nye århundrade allaredan har haft i sitt fölge och med en känsla av stor rädsla och oro för vad det ännu måtte ha sitt sköte för en stackars förpinad och av blindhet slagen mänsklighet som efter vad det synes, är på god väg mot upplösning och avgrundens rand i hänseende på moralisk- själsligt och sant andligt liv.”

På våren 1901 går han till läkare för sin plågsamma sömnlöshets skull, susningar i öronen och huvud. Han ordineras kurort i S:t Blasien, Badish-Schwarzwald. Emanuel hade tidigare varit drabbad av stark yrsel och uppkastningar, men blev frisk i S:t Blasien. Lahman och Weisser Hirsch-terapi var på modet så han reser via Dresden till Emanuel i Karlsbad, stannar i två dagar, ser på köerna till vattenkiosken, fotvandrar och fortsätter till S:t Blasien. Han ordineras halvbad med frottering och brombaldriandroppar, promenader och vila. Han lovar att träffa affärsfolk i Baden-Baden i slutet av september. På hemväg reser han genom Alperna, med flodbåt på Rehn och besöker Sverige och Norge, där han återser alla syskonen efter 10 års frånvaro.

Emanuel hade 1898 skaffat den ryska ensamrätten att tillverka dieselmotorn, Rudolf Diesels epokgörande uppfinning på bränslemotorns område. Motorn kom att få stor betydelse både för Luvig Nobels mekaniska verkstad och för Naftabolagets vidare utveckling. Det första exemplaret var klart 1898-99. Ångmaskiner byttes ut mot dieselmotorer. Här med skulle man spara naftan, som Mendelev förutspått skulle komma att ta slut. Emanuel bjöd in tekniska föreningen i St Petersburg till visning, avslutade med stor supé och utsökta Rehnviner i sitt nybyggda Klubbhus.

Den sammanslagning av Standard Oil och Branobel som Alfred varit inne på tidigare, skulle ”utan tvivel borde kunna bli av den största betydelse for bägge, bli ännu mer omfattande och av mer fast och varaktig karaktär än hittills.” Standard skulle förvärva så många aktier i Nobel som möjligt och betala med Standard aktier. Hans Olsen framförde tanken, McDonald fann den sympatisk och han skulle framföra förslaget när Emanuel gett sitt samtycke. Den ryska regeringen kunde dock ha invändningar.

Emanuel, Hans Olsen, Libby och McDonald träffades i Berlin i februari 1903. Emanuel Nobel informerade om bolaget och påpekade att aktien var undervärderad, hur mycket visste man inte. De fortsätter till Paris. Emanuel är för en gångs skull intresserad av att delta i SAICs sammanträdet. De bjuds på middag av baron Edmond Rothschild. Åter i S:t Petersburg bad de Hjalmar Crusell att i hemlighet göra en inventering av bolagets tillgångar och därmed fastställa aktiekursen.

Hjalmar Crusells beräkningar överraskar dem alla. Aktien borde vara 8 – 10 gånger högre värderad. Mc Donald förmodade vid en sammankomst i Berlin att priset skulle avskräcka direktionen i USA. Samtidigt hade ett uppror brutit ut i Baku. På Balakanifältet brändes 30 av Nobels borrtorn ner. Ryska tidningar fick inte skriva om detta, men ryktena slapp ut ändå. I Batum var det också varit oroligheter. ”Detta var det första tecknet på yttre tecken på politiskt uppror inom det ryska proletariatet och förde till den lilla revolutionen 1905, och till den stora med bolsjevikväldet 1917. Under och efter upproret i Baku 1903 började den ryska regeringen att förhandla och göra eftergifter för arbetarna och deras ledare. De fick rätt att välja representanter och fri mötesrätt, ”det första farliga steget på upplösningens väg. Strax efteråt kom beskedet att greve Witte avskedats från sin post som finansminister, ännu ett dåligt tecken . Witte hade ju lyckat få ordning på de tidigare så förvirrade ryska finanserna.”

Han umgås i Paris med Jules Aron Rothschild som bjuder på bildtur i 80 km i timmen! Emil Nobel får lärlingsanställning i London på Bessler och Wächter.

Standard Oil ger avslag på ett samgående och inga kompromisser föreslås heller. Olsen är besviken ”Es wäre so schön gewesen, es hat nicht sollen sein. Men 25 år senare kom en försäljning av Branobel till stånd, denna gång hade jag inte tid att resa med Gösta till Amerika, som Emanuel önskade.”

Michael Beljamin den yngre blev 1902 invald i direktionen och tog över den inhemska försäljningen. Detta avlastade Olsen. Ändå klagar han över ”min sömnlöshet, hur tröttande och uppslitande dessa resor och långa förhandlingar med så många olika människor var för mig”.

År 1904 började med krigsrykten när japanerna anföll den ryska flottan i Port Artur och sänkte flera av de största och bästa slagskeppen. Sedan kom det ena nederlaget efter det andra och en fred slöts i Portsmouth, USA. Nederlaget var en enorm prestigeförlust och tilltron till regeringen försvagades hos folket. Den 28 juli omkom inrikesminister von Plehve i ett bombattentat i S:t Petersburg. ”Jag kände detonationen tydligt men fick först senare veta vad om hänt”. Betydelserna för ryskt näringsliv märktes först under 1905.

Familjen Nobel fick andra påkänningar av hårdare tider. Hans Olsen sitter ju på första parkett och berättar om hur Marta Nobels förlovning med den ortodoxe ryssen och militärläkaren Georg Oleinikoff väckte bestörtning i familjen. Hans tror, att ”familjen förblivit alltför exklusiv svensk och hade alltför litet förbindelser med rent ryska kretsar som gjorde att Georgs inträde i familjens kändes som ett intrång av en främmande, som egentligen inte hörde dit”. Sigrid Crusell hade anlitat Georg som läkare för sig eller sin son och han hade varit bra. Intresset för läkekonsten hade fört Märta samman med Georg, som var betydligt äldre, av okänd släkt och som med energi funnit sin egen väg. Märta började sin läkarutbildning efter förlovningen och giftermålet.

När Anna Nobel gifte sig med geologen Hjalmar Sjögren blev denne som hennes förmyndare ansvarig för hennes förmögenhet, arvet efter Ludvig. Hjalmar misshushållade och Emanuel fick ge Anna ekonomiskt bistånd. Det är möjligt att hon tänkte på skilsmässa, men överlevde sin man med många år. Hjalmar Sjögrens bror Åke gifte sig med Carl Nobels änka Mary och lyckades liksom son bror försnilla hennes arv.

I S:t Petersburg har en fader Gabon lett folkmassor till Vinterpalatset i protest mot tsaren och regeringens politik. De möts av militär som huvudlöst skjuter rätt in i folkmassan. Detta är den blodiga söndagen den 9/22 januari 1905. Hans finner händelsen svårförklarlig, möjligen visade detta ryssarnas ”gamla arvsynd; brist på ordning, organisation och samarbete inom ledningen”. Stämningen var tryckt i staden när Emanuel och Hans i skymningen försöker ta sig fram, men de stoppas av polis och militär. Hur många som omkom hemlighölls. ”Allt gjorde ett förfärligt intryck på oss alla och vi frågade oss nu vad som kommer att följa – är detta bara inledningen på något ännu värre? Händelserna bidrog till det laglösa tillstånd som utmärkte 1905.” Märta och Georg vigdes nästa söndag under stillsamma former, det passade inte med stor fest.

Bolagets kredit hos Riksbanken kunde nu under dessa oroliga tider sägas upp när som helst. En nyemission var inte heller lämplig under rådande förhållanden. Vid Direction der Disconto Gesellschaft i Berlin hade bolaget ett lån från 1897 på 21 600 000 Reichmark på 20 år. Emanuel och Hans förhandlar om ett nytt lån när nyheten om mordet på Moskvas generalguvernör, storfursten Sergei nådde Berlin. De blev helt förfärade och förmodade att banken inte ville skriva under ett nytt lån, men de beviljade 32 400 000 Reichmark mot en ränta av 5% på 20 år, litet dyrare än det tidigare. Lånet skulle erbjudas allmänheten för teckning den 25 februari. Dagen innan kom nyheter från Baku om strejker, oro och blodsutgjutelse i Baku. Banken drog tillbaka lånet från marknaden, när det blev omsatt vet Hans inte. Det hade varit på håret att få avslag. Emanuel for i sporrsträck till S:t Petersburg, medan Hans fortsätter till London och förhandlingar.

Det var i sanning en orolig tid. Spänningarna i unionen mellan Sverige och Norge kommer till sin spets den 7 juni. Stortinget förklarar unionen upplöst för Norges vidkommande. Som unionsvän blir Hans djupt bekymrad över Norges utspel som en egenmäktig och hänsynslös handling. Så blir han uppkallad till Emanuel där en högre dignitär vid storfursten Wladimirs Alexandrovitch hov sonderar om en av deras söner skulle kunna bli föreslagen som norsk kung? ”Jag försökte hålla mig så allvarlig som möjligt och förklarade att ingen av oss hade något som helst inflytande utan han fick söka andra vägar”.

Mina är dålig, har haft missfall och de reser till kurort igen där Mina stannar, hon ser inte sina tre små barn på ett helt år. På hösten kommer ännu en omgång dåliga nyheter från Kaukasus där borrtorn står i brand, det är stridigheter och mord, fullkomligt kaos. Arbetarna vill ta över ledningen av naftabolagen, nästan allt arbete upphörde på borrfälten när myndigheterna förhalade förhandlingar med arbetarnas representanter för att sedan kunna sätta hårt mot hårt. Emanuel vädjade till regeringen att göra något, men det tog tid. I Europa undrade distributörerna hur det skulle bli med leveranserna.

Man beslöt inkalla den första duman efter kraftiga påtryckningar. I Sverige och Norge stod arméerna vid gränsen. Hans nerver är på helspänn, han har ont i magen och ligger till sängs, men tar sig till en konferens som hålls i svärmors stora sal. Här möttes Bakus industriföreträdare och inresta utlänningar, kallade av Hans. Då kommer nyheter från Moskva om strejker. Ludvig Nobels verkstad och bolagets kontor stängs. Georg Oleinikoff hamnar i finkan för att han deltagit i ett politiskt möte. Emanuel var arg på honom för att Georg provocerat gendarmeriet och bara gjort saken värre. Det tar två månader att få ut honom.

När Finland stänger gränsen till Ryssland, avskärs familjen i Kirjola. Kort efter öppnas gränsen igen, då förhandlingar gett resultat. Men nu är paniken nära. Den 20 november reste Hans och barnen med många andra familjer med Bore till Stockholm. En juvelerare Tellander hade med sig en del av sina mest värdefulla dyrbarheter för att deponera dem i Stockholm. ”Jag hälsade på Marcus Wallenberg som jag kände från han hyppige besök i Petersburg och han hjälpte mig ordna en del transaktioner.”

I Stockholm går han till en läkare som äntligen ger rätt diagnos på det magonda. På Hjalmar Crusells födelsedag hade han bjudit på ostron och Hans blev dålig en tid efteråt. Med rätt diet hämtar han sig och tar barnen till Mina, som inte sett dem på ett år. Oroligheterna under 1905 hade skrämt upp dem ordenligt. Mina sålde en del av sina aktier i Branobel, de hade hållit sig bra. Hans förde över en miljon kronor till Sverige, Norge och Danmark och omsatte dem senare i obligationer. Allt oftare pratade de nu om var de skulle bosätta sig för gott.

1906 gick i lugnare tecken i Baku, men skadan var skedd. Det tog bolaget nio år att nå samma resultat igen. Bolaget köpte ofta nafta från andra, hade mer kapacitet än egen utvinning.

Ångmaskiner eldades med mazut medan engelsmännen och ryssar konkurrerade med kol. Man köpte in mazut och sålde. Åren mellan 1906 – 1914 minskade exporten medan den inhemska försörjningen tog över allt mer och till allt bättre priser. Nu gällde det att klara en exportsvacka, men man förlorade marknadsandelar till amerikanarna ”så bittert det var att på detta sätt ge upp en del av den så surt erövrade terrängen”.

Den rumänske oljeproducenten Steaua Romana såg nu sin chans att ta över marknaden när den ryska oljan uteblev under dessa oroliga tider. Det är Steaua Romanas store aktieägare Deutsche Bank som leder förhandlingarna med Olsen, Jules Aron Rothschild och Frank Lane. Man diskuterar i fem dagar utan resultat. Mötet skulle återupptas senare. För att klara amerikansk aggressiv konkurrens, går man till sist samman och bildar EPU, European Petroleum Union i mars 1906. S.A.I.C. fortsätter som en separat för organisation för försäljning av smörjoljor.

Hans Olsen blir ganska motvilligt norsk generalkonsul och firar 17 maj i St Petersburg 1906. Gösta Nobel blir student 16 maj i Norra Latin, förste och ende i släkten! Själv var Hans trött och beredd på en kollaps när som helst. Han hade börjat förbereda Emanuel att han ville dra sig tillbaka till privatlivet, men varken Emanuel eller någon annan förstod vad det ville säga när nervsystem är i fullständig i oordning, men man fortsätter att arbeta utan att se sjuk ut.

Rothschild frågar om en sammanslagning med Branobel, men för Hans är det en olämplig tid – bolaget vill inte ta på sig mer egendom i Ryssland under de existerande politiska förhållandena. ”Senare kom ett större och intressantare förlag från dem, att tillsammans med dem, delta i Royal Dutch Petroleum Co förestående kapitalutvidgning med Shell-gruppen. Rothschild stod denna grupp nära och hade gjort stora och goda affärer med dem på den orientaliska marknaden som var deras speciella område. Den ledande mannen var holländaren Henry Deterding, en energisk och duktig ung man. Deterding satte fart på Royal Dutch. Han planerade samarbete med Rothschilds och Rothschilds ville dela hälften med Branobel. ”Jag gjorde allt vad som stod i min makt för att söka att vinna Emanuel för planen, men förgäves. Han hade som det syntes ingen sympati för affärer med orienten, som var honom fullständigt främmande och dessutom en viss aversion för Samuels släkt, som var judar. Eftersom jag ville dra mig undan, hade han heller inte personal att sköta denna utvidgning”.

Hans anser, att Nobels hade haft en framstående position i petroleumhandeln om de antagit anbudet när möjligheten gavs. Men Hans var inte längre så ung och hälsan sviktade. Han vägde 90 kg och ordinerades vegetarisk diet av en tysk läkare. Efterträdaren föreslås bli Ernst Grube av tysk härkomst, född i St Petersburg. Han arbetade nu i Riksbanken efter uppdrag för Witte i Persien. Olsen fann snart Grube att vara för passiv.

Hans Olsen och Mina Nobel påverkas av oroligheterna i Ryssland. Barnen ska börja skolan och man diskuterar allt oftare var man ska bo. 1908 bryter familjen upp. Emanuel Nobel, familjens och bolagets främste festarrangör bjuder in 160 personer till stor fest. Hans tackas för sina insatser och 28 år i Ryssland till ända.

”Under middagen hölls många tal till min ära, fler lovord än jag någonsin hört förr eller senare. Jag tror inte jag tog någon skada därav”.

Stämningarna i Sverige var förbittrade mot norrmän och det var lättare för Mina att bosätta sig i Oslo än för Hans i Sverige. När de slagit sig ner i Oslo, vill man byta bort från det intetsägande ”Olsen”, delvis en modesak. De funderar på olika namn, men svärmor Edla föreslår att barnen och Mina tar Nobel, medan Hans får förbli Olsen.

Norsk Hydro bildas 1910. Hans Olsen är en av grundarna, styrelsemedlem i Norsk Hydro och dess ordförande med Rothschilds som stora aktieägare. Hans fortsatte att representera Branobel utomlands vid förhandlingar i många år. På sin ålderdom blev Hans Olsen antroposof och 1930 svensk medborgare. Under tyska ockupationen av Norge på 1940-talet lär Hans Olsen ha bränt upp större delen av sina dokument.

Livserindringer. Hans Olsens memoarer.

Översättning och bearbetning Brita Åsbrink. Memoarerna finns i förvar på Nobelstiftelsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nordmannen Hans Olsen etablerte British Petroleum

”Jeg tør nok uten selvoverhevdelse si, at det for en stor del skyldtes meg og mitt lange og seige arbeide at det senere så kjente British Petroleum kom istand.” Mannen som skriver dette i sine private livserindringer het Hans Olsen. Ingen nordmann har hatt større innvirkning på oljeindustriens utvikling enn ham.

For å fortelle denne historien må vi først redegjøre for noen av deltagerne i det store spillet om oljemarkedet i Europa på begynnelsen av 1900-tallet. Den ”store, stygge ulven” er amerikanske Standard Oil (senere ESSO), som nesten til enhver tid har vært verdens største oljeselskap. På den europeiske scenen i det tidsrom vi er interessert i er selskapet nesten ansiktsløst, men er stramt styrt fra hovedkvarteret i New York. Nederlandske Royal Dutch og britiske Shell opptrer i perioden både hver for seg og samlet som ett selskap. Personlighetene her er den forfengelige briten Marcus Samuel og den harde, beregnende nederlenderen Henri Deterding. Så er det den tyske storbanken Deutsche Bank, som under ledelse av sin toppsjef Arthur von Gwinner aktivt bygger et industriimperium i olje. Tyskernes utgangspunkt er rumenskprodusert olje. Von Gwinner og Deterding kunne forresten ikke utstå hverandre. Den kjente bankierfamilien Rotschild er med gjennom sin franske gren, som på eier store interesser i den russiske oljeindustri.

Det er viktig å være klar over at Russland ved århundreskiftet var verdens største oljeprodusent, altså større enn USA. (Hele 60 prosent av verdenshandelen var imidlertid kontrollert av Standard Oil.) Det største oljeselskapet i Russland var Brødrene Nobel, der den russisk-svenske Nobel-familien var dominerende. Personligheten her er markedsdirektøren Hans Olsen. Han emigrerte til Russland i unge år, men gjør Kristiania til sitt utgangspunkt i den BP-perioden vi er interessert i. Olsen var gift med søsteren til Emmanuel Nobel, den største eieren og styreformannen i Brødrene Nobel.

Til sist, og i BP-sammenheng mest interessant, er selskapet Anglo-Persian. Sentralt er William Knox D’Arcy, gullgraveren som fant olje i Persia. Men langt mer sentral er Lord, senere Baron Charles Greenway, stabeisen som fikk de britiske myndigheter til å legge sin tyngde bak oppbyggingen av et av verdens største oljeselskaper.

For å kjempe med Standard Oil om markedsandeler fremforhandler Deutsche Bank, Rotschild og Nobel i 1906 et felles salgs- og distribusjonsselskap som de kaller European Petroleum Union (EPU). Fra sin start i 1907 går EPU for å være historiens første overnasjonale oljekartell. I EPU er Nobel den største aktøren når det gjelder andel av salget (1/3), men med bare vel 20 prosent av eierinteressene. Direkte og indirekte kontrollerer Deutsche Bank vel 50 prosent av aksjene.

De tre selskapene slår sammen sine tank- og distribusjonsanlegg rundt om i Europa. På det britiske øyriket blir dette til et betydelig selskap. Nobel, Rotschild og Deutsche bank har bygget opp hver sine selskaper. Særlig er Nobel-selskapet sterke i England, som følge av et intenst arbeid fra Hans Olsens side for å utvikle dette markedet. Sammenslutningen får navnet British Petroleum Company, forkortet BP, og får etter hvert over 2000 utsalgssteder. Hans Olsen er styremedlem både i BP og i EPU.

I størrelse overgås BP i England bare av Standard Oil. På grunn av opprør og borgerkrig i Kaukasus, der det meste av den russiske oljen utvinnes, mangler imidlertid EPU tilstrekkelig tilgang av olje til å kjempe på like fot med den amerikanske giganten om markedsandelene. EPU og Standard Oil deler derfor kort etter opprettelsen av EPU markedet i Europa seg imellom, med en andel på vel 20 prosent til EPU og resten til et fornøyd Standard.

EPU hadde siden etableringen i 1907 en avtale om distribusjon av Shell-produkter, spesielt bensin. Deterding kommer med fornyet styrke inn på banen da Royal Dutch Shell i 1911 kjøper Rotschilds oljeinteresser i Russland. Baron Edmond Rotschild får betalt i aksjer og får dermed stor innflytelse i Royal Dutch Shell. Den franske familien beholder imidlertid sin eierinteresse i EPU.

Med verdenskrigen befinner eierne av EPU seg på hver sin side av frontlinjene. Formelt sett har selskapet hovedkvarter i Tyskland, og Deutsche Banks eierinteresse er på vel 50 prosent. Lord Greenway – med klengenavnet ”old spats and monocle” – ser muligheten for å sikre et fikst ferdig distribusjonsselskap for Anglo Persian. Han ber britiske myndigheter beslaglegge selskapet som fiendtlig eiendom, til tross for at den ikke-tyske halvparten eies av selskaper fra allierte land. Hans Olsen har sett faren for BP, og gjennomfører et intenst arbeid med tilhørende reisevirksomhet i Tyskland, Frankrike og Storbritannia. Først foreslår han at Deutsche Bank skal selge sin del i BP til de andre EPU-deltagerne. Men von Gwinner svarer med et uantagelig prisforlangende og en kommentar om at det hele er uinteressant, Tyskland vil jo vinne krigen og slik kunne diktere betingelsene. Edmond Rotschild tør ikke åpent ta opp kampen med Deutsche Bank. Tilbake sitter Olsen ganske alene. Olsen forsøker deretter å få BP etablert som et britisk registrert selskap, hvor den tyske andelen skal deponeres hos britiske myndigheter som pant for eventuelle krav om krigsskadeerstatninger overfor Tyskland. Forslaget møter liten britisk interesse. Lord Greenway kjører et rått dobbeltspill med Olsen, og gjør den norske hedersmann så arg at han mange år senere ikke klarer å skrive navnet hans i sine private livserindringer. Greenway skal da også være forbilde for den usympatiske oljemagnaten i boken ”olje” av Upton Sinclair. (Imidlertid har han også tilnavnet ”Champagne Charlie”, så noen morsomme sider må han ha hatt.) Uten denne personligheten hadde BP aldri blitt et av verdens store oljeselskaper.

Standard Oil forsøker på sin side å få britiske myndigheter til godkjenne at det er amerikanerne som skal få kjøpe selskapet, med et forslag på linje med det Olsen fikk avslag på. Forgjeves. Lord Greenway får det som han vil, Anglo Persian overtar BP for en rimelig penge. Etter verdenskrigen skifter hele Anglo Persian navn til British Petroleum. I BPs offisielle historie betraktes kjøpet av markedsføringsselskapet som ”the missing link” og nøkkelen til at selskapet til det det ble.

Hvis en tar utgangspunkt i at BP som markedsføringsselskap bygger på det arbeid Hans Olsen la ned i begynnelsen av århundret, så har nordmannen spilt en helt sentral rolle i utviklingen av BP, slik Hans Olsen selv hevder. Denne del av selskapets fortid er imidlertid knapt nevnt i BPs offisielle historie.

Text av Hans Christian Erlandsen, journalist som arbetar på en biografi om Hans Olsen.