Carl Nobel

Carl Nobel var född 1862. År 1884 tog Ludvig med sig sin andre son Carl till Kaukasus. Carl hade gått på Tekniska gymnasiet i Barmen och tagit civilingenjörsexamen vid KTH i Stockholm. Likt den förste sonen, Emanuel hade han fått god träning i inom företaget och tog 1888 över skötseln av maskinverkstaden i S:t Petersburg. En längre tids vistelse i Kaukasus och Baku för att lära känna Naftabolagets villkor ingår i Carls utbildning. På väg till Baku gör båten ett uppehåll i Astrakan.

Systern Anna i S:t Petersburg får alltså 1884 brev från Carl där han berättar om sina upplevelser, som här ett besök i en vingård. ”Utan några svårigheter kom vi in i trädgården och fick där tillåtelse att gå omkring och även plocka druvorna. Detta gjorde vi även och åt oss riktigt mätta därpå. Vindruvorna odlas här mycket väl, de få slingra sig upp på ställningar under vilka man kunde spatsera, man behövde ock endast gapa för att få munnen full av bär.”

Så fortsätter båten söderut och man gör ett strandhugg i Derbent i södra Dagestan. ”Här i staden var jag i tillfälle att bese för första gången en muselmansk moské. Denna moské hade den respektfulla åldern av 1109 år, som du ser en gammal gosse. Hela golvet och en del av väggarna var här betäckta med mattor. Annars var väggarna fullkomligt kala och vitmålade utan tillstymmelse till ornamentering. Det enda som fanns på väggarna var ett par speglar och ett par klockor av europeisk fabrikation.[—]. Vad persernas religion och andra seder beträffar så har jag mycket litet reda därpå, men jag ska under min vistelse härstäder att taga reda på ett och annat av deras bruk.”

Carl reser med Gustaf Törnudd med tåg till Svarta havet och skickar kort från Tiflis, så att Anna ska se hur befolkningen i Kaukasus ser ut. Han berättar om hur man bakar bröd: ”Oaktat detta primitiva förfaringssätt blir brödet utomordentligt gott och det hände mig ofta, att jag gående på gatan åt av detta brödet tillsammans med litet vindruvor.” Men också om att hantverkarna har primitiva verktyg, ”vilket tydligt visa, att de stå långt under vår civilisation och att de ej vilja eller lära sig något av andra, utan envist hålla fast vid sitt gamla sätt”.

”Vägen från Tiflis till Batum är mycket intressant. Järnvägen går här nästan hela tiden i smala djupa dalgångar och på bergssluttningarna finns rätt mycken växtlighet, vilket för en person som kommer från Baku är ofantligt angenämt. På ett ställe av vägen stiger banan ofantligt starkt och vid den högsta punkten hade jag det nöjet att få se litet snö på närmare håll. Detta blir troligtvis den enda gången i vinter, som jag trampade på frusen mark.”

Återkommen till Baku besöker Carl en rik tatar som är bek (ungefär furste) och som bjuder på middag i sitt hem. Aschtar Bek bor i Sabunchi i närheten av Balakani. Nobel arrenderar en del av hans jord där de borrar där efter nafta. Hos Aschtar Bek trakteras gästerna med traditionell musik. ”Den som skötte fiolen var en äldre man och spelade ej så illa. Ibland brukade han falla in i den andres sång och då lät det ej så illa, men när den andre sjöng solo och trummade på sin trumma, så gick det genom märg och ben på en. Deras sång är för det mesta vad vi kalla för skrik och är enformig och melankolisk oaktat den för det mesta handlar om kärlek.”

Bordsskicket hos tatarerna väcker tankar. ”Vår värd och så en tatar till satt vid samma bord som vi och för att visa sig civiliserade åt de med gaffel och kniv, men mycket tafatt bar de sig åt. De andra tatarerna satt alla på golvet där det var dukat för dem och bar sig ingalunda tafatt åt. [—] Soppan slevade de i sig på det viset, att de tog en brödbit, doppade den i soppan och åt upp den sedan. Köttet och risgrynen åts däremot utan någon förmedlare. Handen togs full av risgryn och sedan stoppades allt i mun. Detta förfaringssätt var just ej mycket aptitligt.[—] Före och efter varje mål bruka dock tatarerna noga tvätta sig med rent vatten om händerna. Tatarerna sitta alltid på golvet med benen i kors.[—] Ber man dem sätta sig på en stol klänga de upp på den och sätta sig där med bena i kors.”

Det är julafton, den 24 december 1884. Carl rapporterar till Anna, att han under de sista åren aldrig firat jul i S:t Petersburg – än har han varit för långt i västern, än i östern. Detta är den första jul han dock upplever utan sina närmaste släktingar. ”När jag var i Stockholm var det ändock icke så ensamt, ty där hade jag ju mina kusiner, farmor och många andra vänner.[—] Jag bor nu i Balakani, men red dagen före dopparedagen till Villa Petrolea dit jag var bjuden av ingenjör Törnudd att tillbringa dopparedagen. Först vid middagen samlades vi och då vankades det julmat och efteråt satt gubbarna, d v s ingenjörerna Törnudd och Bergroth och samtalade och jag satt bredvid, som ett snällt barn och hörde på de vackra rövarhistorierna som de berättade.”

Den 16 mars 1885 så skriver Carl till Anna igen: ”Tiden går här raskt undan.[—] Att jag trivs och finner trevnad här bidrager mycket därtill.[—] Underrättelsen att Hjalmar (Crusell) ämnade komma hit gladde mig mycket och jag undrar ifall han ämnar taga Sigrid med sig. Det skulle göra henne mycket gott tror jag att tillbringa en sommar här i Baku, då bleve hon nog snart av med sitt överflödiga fläsk och sitt onda i knäna.”

Den engelske journalisten och tecknaren Simpson besöker Naftabolaget med Carl som ciceron: ”Simpson har i 35 år rest jorden runt och varit med i en massa krig. Han kommer från Afghanistan, det land ryssar och engelsmän kommer att slåss om snart”. Carl visar runt i fabriken, Villa Petrolea, Balakani och eldstemplet i Surakani. ”Titta nu flitigt i Illustrated London News så kanske du finner där om några månader vyer från Baku.” Det blir artiklar och bilder den 21 november 1885 och 5 juni 1886.

I Paris lever farbrodern Alfred Nobel, som hårdnackat vägrat att hälsa på Robert i Baku, vars klimat han ansåg vara förskräckligt och förklarar i brev till Robert: ”Vad som kunde locka mig dit vore sällskapet – ditt och kanske Ludvigs – men den vattenlösa, neddammade, oljebesudlade öknen själv bjuder mig intet lockande. Jag vill leva bland träd och buskar – stumma vänner som respekterar min nervositet – och fly då jag kan både världsstäder och ödemarker.”

Vid Ludvigs bortgång 1888 fick Carl ansvar för Maskinfabriken Ludvig Nobel. Han var diabetiker, avled 1893 och lämnade sin fru Mary och tre döttrar.