Axel Blomgren

 

Den svenske civilingenjören Axel Blomgren är pensionär när han 1969 ”låter tankarna bläddra i minnenas bok”. Han ser tillbaka på sitt liv, sin barndom i Smedjebacken, skoltiden med studentexamen i Falun. Efter examen vid elektriska fackskolans treåriga kurs med mekanik vid Tekniska Högskolan i Stockholm har han sitt första jobb i Stockholm. Kort efteråt får han anställning på en elektrisk firma i Helsingfors. Han tar ångbåt till Hangö och tåg till Helsingfors. För första gången är han i utlandet.

Finland var under denna tid storfurstendöme under rysk överhöghet och styrdes av en rysk generalguvernör. Ryska krigsfartyg låg i krigshamnen och militären i sin helhet var rysk sedan den finska armen några år tidigare upplösts, dock med möjlighet för officerare att övergå i rysk krigstjänst, som den senare beryktade marskalk Mannerheim.

Axel skriver poetiskt ”Ödet har fogat det så, att jag många gånger tyckt mig nära händelsernas centrum, men städse har en dimslöja, en ridå hindrat klar sikt och den bild man trott sig se, har upplösts i ett intet.” Men det är klarsynta och välskrivna minnen som kommer oss till mötes, tyvärr omöjliga att återge in extenso. Memoarerna finns hos familjen Barre.

Axels berättelse tar alltså sin början i Helsingfors, där han inledningsvis trivs bra:

Chefen och ett par kamrater var svenskar, övriga finnar, ett par tyskar och dessutom en ryss som i sitt hemland ansågs som revolutionär och här hade funnit en fristad. Jag hade svårt att i denne försynte, alltid villige man med milda drag och vänliga ögon se en farlig revolutionär. Jag fick några år senare se denna typ, men i ett annat sammanhang. När firman fick en ny chef som var burdus och otrevlig, sade jag upp mig.

Ryssarna som människor hade jag sett och fått ett gott intryck av, varför jag sökte och senare också fick anställning hos Naftaproduktionsbolaget Bröderna Nobel i Baku. Det var början till en ny epok i mitt liv, under vilken jag på nära håll skulle se goda tider, krig, revolution, nöd och elände.

Axel lämnade Helsingfors, återvände till Smedjebacken och förberedde den långa resan till Baku.

Jag avreste från Stockholm den första oktober 1910 och kom till Baku den 24 september. Förklaringen härtill är att man då i Ryssland hade den gamla tideräkningen som låg tretton dagar efter vår. Min restid var således sex dygn.

Resan österut började på ångfartyget ”von Döbeln”. Sida vid sida med en japansk prins, betraktande det ljusskimrande Stockholm, viftade jag de sista avskedshälsningarna till de på stranden kvarvarande kära nära. Från akterdäck såg jag ljusskimret från staden allt mer och mer försvinna. I skymningen igenkände jag platser på Lidingön, inloppet till Skurusund med mera. Vid en titt under däck blev jag sedan bekant med min hyttkamrat, en finsk tekniker. Denne hade varit på studieresa genom Tyskland och England under halvtannat år och befann sig nu på hemväg över Stockholm. I den härliga kvällningen gick vi fram och tillbaka på däck och han berättade om sina resor. Vi hade under tiden passerat det av ljus skimrande Vaxholm och sedan vi konstaterat att några personer som skulle gå av i Furusund ordentligt kommit i land, gick vi till kojs.

Överfarten blev stormig. Vi nådde Hangö vid tolvtiden. Till Helsingfors anlände vi vid halv åttatiden. Vid tiotiden bar det sedan åter iväg österut. Vi var då endast ett fåtal passagerare. Till S:t Peterburg anlände vi vid tvåtiden på måndag middag. Eftersom tåget avgick först klockan nio på kvällen beslöt jag att bese staden litet och följde då spårvägen för att lättare komma tillbaka igen, något som jag av erfarenhet funnit mycket fördelaktigt. På mitt strövtåg kom jag till Nevski Prospect, den förnämsta gatan i staden.

Det var en i många avseenden intressant resa i främmande land utan kunskap i landets språk med undantag för två ord: ”tjaj” och ”vada” det vill säga ”te” och ”vatten” i svensk översättning. Men allt gick väl och överallt gjorde man sitt bästa för att hjälpa mig tillrätta. Jag lyckades alltid spåra upp någon person som förstod tyska och av vilken jag kunde få önskade upplysningar.

Efter ett uppehåll i Moskva tog Axel tåget, söderut.

I flygande fart rusade vi fram över stäpperna norr om de kaukasiska bergen, som hela dagen syntes rätt i söder ingjutna i ett blåaktigt töcken i vilket skuggorna framträdde med ännu blåare färgton, och högst uppe glittrade de ständigt snötäckta topparna i solskenet. Majestätiskt höjde sig bergstoppen Elbrus som är betydligt högre än Mont Blanc över hela den imponerande bergskedjan. Järnvägen är här framdragen i absolut rät linje. Telefonstolparna på sidan om spåret tedde sig lik en vägg som sträckte sig så långt ögat nådde åt båda håll.

Som vanligt här nere föll mörkret mycket hastigt på och den sista natten på min resa var inne. Efter ett glas te och ett par smörgåsar som jag fick på tåget gick jag till kojs på samma sätt som föregående nätter. Detta innebar att jag lade mig att sova fullt påklädd med resväskan och en kudde som huvudgärd, filten till underlag och överrocken till täcke. Snart var jag försänkt i en djup sömn.

Följande morgon steg jag upp ganska tidigt, rakade och tvättade mig, samlade ihop mina anletsdrag och började hålla utkik efter om petroleumindustri vittnande byggnader. Jag fick också snart sikte på några borrtorn inte långt från järnvägen. Jag förstod dock att detta inte kunde vara allt och om en stund syntes också en riktig skog av borrtorn avteckna sig mot himlen. Eftersom vi styrde kosan något snett däremot och det följaktligen inte kunde vara Baku antog jag att det måste vara Balachany, vilket senare visade sig vara riktigt.

Med under resan förvärvad skicklighet spårade jag nu upp en tysktalande person och frågade honom vart jag skulle vända mig i Baku. Han sade att det var enklast att fara till firmans kontor i Svarta staden och därifrån få hjälp att komma till Balachany. Han instruerade mig vilken adress jag skulle ge kusken.

Väl framkommen till Baku fick jag också tag i en vagn dragen av två små magra eländiga hästkrakar och körd av en i lumpor höljd kusk. Jag bara behöver säga Nobel och så bar det iväg till Svarta staden.

Jag hade dock inte hunnit långt då jag helt apropå mötte en tekniskamrat om vars tillvaro här nere jag inte hade den dunklaste aning. Som han skulle till Balachany flyttade jag över till hans vagn och vi for till den station varifrån tågen till Balachany avgick. Mellan Balachany och Baku upprätthålls trafiken av lokaltåg som gå oupphörligt hela dagen. Efter cirka en halvtimmes resa var vi framme. Min kamrat som var anställd vid sin fars firma i Baku kände en del av den högre personalen vid härvarande kontor och följde mig upp på firman och presenterade mig.

Jag blev mycket vänligt mottagen och satt och språkade med chefen en längre stund. Jag fick en hel del förhållningsorder. Särskilt noga måste man vara med dieten innan man blev acklimatiserad och inte äta mycket frukt, något som annars ligger nära till hands då den är så billig. Jag inkvarterades tills vidare på ett resanderum alldeles intill klubben. På kvällen kom chefen upp till mig på mitt rum och hämtade mig med sig hem på supé och där var mycket trevligt.

Nu till själva Balachany!

På grund av uppblandning med fet nafta är själva marken, där den inte är stenlagd, slipprig och hal och ger ett smutsigt intryck, vilket naturligtvis ytterligare ökas efter ett regn. Överallt dit man vänder blicken syns bara borrtorn vid borrtorn i tusental. Då dessa till större delen drivs med ångmaskiner utvecklas dagligen också en rätt intensiv rök. Alldeles obefogat är nog inte det av Sven Hedin gjorda påståendet att renlighet här är en okänd lyx. Någon nämnvärd roll spelar det dock inte, åtminstone inte vid denna årstid då man har dörrar och fönster tillstängda. På sommaren antar jag klarar man sig nog också.

Någon vidare märkbar lukt eller smak av petroleum har jag för min del inte kunnat märka. Vattnet är friskt och gott och utan bismak. Då det pumpas hit genom långa rörledningar från de höga bergen kommer det inte i beröring med naftan.

Balachany upptar en mycket stor yta. Det är genomkorsat av en många gator men är som stad betraktat ganska originell då man här inte finner några hus som vetter mot gatan, utan endast murar varmed var och en omgjordat sina arbetsfält. Inne på själva områdena finns förutom borrtornen, bostäder för tjänstemän och baracker för arbetarna. Längs gatorna löper en mängd rör genom vilka pumpas de från jorden, ofta från ett djup av sex à sjuhundra meter upphämtade naturprodukterna. Genom eget tryck brukar naftan, i synnerhet vid nyborrningar, komma upp med sådan hastighet att den slår sönder nästan allt som läggs i dess väg för att hindra en alltför hög stråle. Någon dylik så kallad fontan fanns dock ej där för tillfället. Här och var rinner ganska stora bäckar av naftabemängt vatten som tillsammans med naftan också upphämtats ur jorden, men sedan avskilts.

I utkanten av staden i närheten av stationen finns några kvarter som påminner om historierna från ”Tusen och en natt”. Det ena lilla kyffet bredvid det andra med åt gatan vettande öppen dörr. Innanför dörrarna finns olika slags hantverkare: skräddare, sittande på golvet med korslagda ben och sömmande på något plagg som tycks utgöra hela lagret; skomakare lagande ett par skor; nyckelsmeder och så vidare, samt frukthandlare i mängd. I ett kyffe sitter en grånad man, troligen arab, och röker en pipa med mycket långt skaft. Framför sig har han till salu ett fat med pärlor, en del äkta, men större delen falska. Alla ger sig med höga tillrop tillkänna och alla vill göra affärer.

Staden är här mycket sank. Över gatorna ligger en djup lervälling varför man alltid måste färdas till häst. Som gatorna är mycket smala blir det ett väldigt bråk när man möter någon åkande. Endera parten måste då dra sig in i någon om möjligt smalare gränd, i någon port eller dylikt, medan den andre passerar och då är det ett väldigt skrik av ungar, hundar och svin. Dessa sistnämnda springer här fritt på gatorna och tillgodogör sig vad de kan komma över, i synnerhet hästspillning med väldig aptit. De utgör följaktligen ett sorts renhållningskonsortium. Dessa svin är av en annan ras än dem vi har i Sverige, magrare och mycket högbenta så att de lätt kommer undan och de är också mycket vaksamma på alla åkande.

Hela den sfär man här lever i är så annorlunda den man är van att se och röra sig i, att intresset att iaktta allt nytt ständigt är på helspänn. Det torde nog ta ganska lång tid innan man ens tillnärmelsevis lär känna dessa folkslags seder och bruk, deras leverne och deras fanatiska religionsåskådning, som bland annat tar sig uttryck i att själv misshandla sin kropp med grova kedjor och allehanda tillhyggen och att med en dolk sönderstinga sig så att polisen måste inskrida för att bevara dem till livet.

Ett stort företag

Jag började så min tjänstgöring hos Naftabolaget Bröderna Nobel i Baku. Denna firma var den största inom branschen i Ryssland och hade vid denna tid en årsomsättning som motsvarade Sveriges, Norges och Danmarks sammanslagna stadsbudgetar. Huvudkontoret låg i S:t Petersburg och avdelningskontor fanns över hela Ryssland ända bort till yttersta östern.

Centralkontoret för denna landsdel låg i Baku med underkontor på de olika naftafälten. Jag blev placerad på det största av dem, det i Balachany. Den första tiden bodde jag som tidigare nämnts på ett resanderum invid klubben. Denna var inrymd i samma huslänga som därvarande huvudkontor och hade restaurant, sällskapsrum, biljard samt också en teater på vilken förmågor ur den egna tjänstemannakåren uppträdde. Det var inga dåliga prestationer man fick beskåda. Det var skönhet, det var grace, det var behag, det var tjusning, det var spirituell vitterhet, spelad på skälvande känslosträngar. Det var många nationers sköna kvinnor som här uppträdde i ädel tävlan.

Första söndagen i varje månad samlades alla som så önskade till en gemensam middag på klubblokalen varefter följde ett improviserat program med deklamation, sång och musik och till slut dans.

Nyårsdagen och påskdagen höll firman stor mottagning på klubblokalen. Vid dessa tillfällen dignade borden under allehanda läckerheter. Där var kaviar och stör, där var helstekta grisar och fågel av olika slag, aladåber, sallader, legymer och ho vet allt som sköljdes ned med kaukasiska mineralvatten eller viner, allt avslutat med kaffe och avec. Hit samlades man och önskade chefer och varandra glad helg i ord och handling.

På kvällen den första i varje månad hade högste chefen en mera privat mottagning hemma hos sig där man samlades i gemyt och trevnad. Man var nästan som en stor familj, man trivdes med varandra, diskuterade helg och söcken. Arbetet berördes endast i exklusiva fall för när man var fri skulle man vara fri, arbetet hade sin tid och samarbetet var gott.

Huvudparten av tjänstemännen var givetvis ryssar men det nordiska inslaget, mest svenskar och finnar, var talrikt och markant. Vanligtvis var chefen svensk eller finne.

Borrtorn och åter borrtorn

Det naftafält där jag först hamnade, Balachany, var beläget 11 kilometer från Baku och ett av de först bearbetade. Borrtorn reste sig vid borrtorn över hela det stora området och de olika firmornas naftafält skildes från varandra och från gatan av höga stenmurar. Det gjorde ett beklämmande intryck att färdas längs dessa gator där man endast såg stenmurar åt alla håll, framåt, bakåt, åt sidorna både på egen gata och på korsande gator. De enda öppningarna i murarna var kraftiga, väl bevakade järnportar genom vilka man kom in på de olika naftafälten.

Längs fältens ytterkanter stod alltid rader av borrtorn medan man inne på själva fälten fann bostadshus för den del av personalen som ständigt måste finnas till hands samt kontor, förråd, bad- och tvättstuga och inte minst långsträckta ångpannecentraler. Då ångtrycket var lågt, endast fyra atmosfärer, måste man ha många pannor. Det var inte ovanligt att se ända upp till tjugo pannor, den ena efter den andra i en lång rad, alla brinnande med ett dovt dån från de eldkvastar av finfördelad nafta och ånga som utgående från förbränningsapparaten slickade eldrörens väggar.

Alltifrån den mekaniska driftens början hade man begagnat sig av ångmaskiner som var lätta att reglera och vintertid också varma och sköna att värma sig vid. På dem kunde man också värma mat och te.

Då ångdriften var i hög grad oekonomisk och dessutom mycket besvärlig med sina långa ångledningar hade styrelsen beslutat om övergång till elektrisk drift och även delvis genomfört densamma då jag började min tjänst i nobelföretaget.

Jordens flytande guld, naftan, ligger nere i jorden i sandlager på olika djup. För att komma åt naftan borrar man hål i jorden och sätter ned grova rör av järn genom vilka naftan sedan pumpas upp. Om man då träffar på ett naftalager med övertryck sprutar naftan av sig självt upp genom röret i en kraftig stråle, 50 till 100 meter hög om ingenting hindrar. Detta är dock inte alls önskvärt varför man i strålens väg skjuter in en halv meter eller mer tjocka gjutjärnsplattor mot vilken strålen krossas. Men strålen innehåller sand och har hög hastighet varför det inte dröjer många timmar innan den har grävt sig igenom gjutjärnsplattan och en ny måste sättas i dess ställe.

Från borrtornet strömmar naftan fritt åt alla håll. Har man inte i tid vidtagit åtgärder för dess uppsamlande, kan det hända att hela omgivningen så småningom bildar en naftasjö. Då gäller det att snabbt dra fram rörledningar dit och montera upp pumpar för att pumpa över oljan till lämpliga upplagringsrum på dess väg ut i världen. Nafta är en mer eller mindre lättflytande blandning av olika kolväten av vilka de vanligaste är bensin, fotogen och smörjoljor men också paraffin och asfalt.

Nobels och andra större firmor hade alltid upptagningsdetaljen klarad i förväg men det kunde hända att någon mindre firma fick en sådan självgående källa, en så kallad fontan, och själv inte hade möjlighet att tillvarata den. De brukade då erbjuda Nobelverken att inköpa naftan. Uppgörelse träffades och berörda avdelningar fick order att omedelbart vidta erforderliga åtgärder.

Manskap sändes ut med spadar och verktyg för att dirigera naftaflödet till någon lämplig sänka. Rörledningar och elektriska kablar lades ut på marken och kopplades in på närmast liggande magistrala linje av tillräcklig kapacitet. När detta var gjort vågade man sätta upp de elektriska pumparna och påbörja överpumpningen. Det kunde annars hända att om man monterade upp pumparna för tidigt och något sedan klickade med rörledningarna kunde naftasjöns yta stiga så mycket att pumparna blev översvämmade.

Först när pumpningen hade kommit igång kunde man börja tänka på någon vila och det kunde under svåra förhållanden dröja flera dygn. Manskapet arbetade i skift, men avdelningschefer – och mot slutskedet också högste chefen – ledde arbetet hela tiden dag och natt. Det var miljoner som stod på spel. Mat och dryck serverades dygnet om och man åt en bit eller drack ett glas te när det passade. Det var lätt att se vilka som vakade, de blev allt mörkare och mörkare i ansiktet. Sprit undvek man sorgfälligt men när allt var igångsatt och man fick rapport om att naftan började strömma in i cisternerna, då kunde man ta sig en cognac och åka hem och lägga sig att sova ut – ett dygn om så behövdes. Fontanen var under kontroll och rutinarbetet tog vid.

En fontan kunde slå i månader eller tills trycket i naftalagret sjönk men det kunde också hända att ett ras i jorden framkallade en propp i rörets nedre del så att fontanen avstannade. Det allra mesta av naftan tillvaratogs, men man kunde inte hindra att stora partier gick förlorade, ty dels sögs en stor del av naftan in i jorden dels kvarlåg på jordytan, när pumpningen hade upphört, ett tjockt lager av mera trögflytande beståndsdelar såsom paraffin och de tjockaste oljorna. För att förebygga detta monterade man – när en fontan var att vänta – en stor slussventil på rörets övre del, genom vilken ventil man arbetade. När fontanen sedan började slå, stängde man till ventilen och kopplade in ett rörsystem som avslutades med ett munstycke genom vilket naftan fick spruta ut när ventilen öppnades. En sådan fontan kunde slå i åratal och i den mån trycket i lagret sjönk, satte man på munstycken med allt större öppning.

Naftan flöt nu lugnt och stilla fast trycket i naftalagret i ett uppmätt fall var 120 atmosfärer. Men om dessa 120 atmosfärer, många gånger kanske ändå mer, får fritt utlopp genom det grova röret, tycks det som om jorden våndas och vrenskas och endast motvilligt släpper ifrån sig naftan med ett helvetiskt vrål som hörs vida omkring medan marken skälver och naftakaskaderna dala.

Firman Nobel hade många naftafält. Där det över huvud taget fanns nafta hade de minst ett fält som då var av försvarliga dimensioner. Då det elektriska omfattade samtliga fält fick jag allt emellanåt företa resor också till mer avlägsna trakter. Urbefolkningen var tatarer av turkiskt ursprung. I och med erövringen av landet hade en mängd ryssar bosatt sig här men också georgier, armenier och stolta bergsbor från de kaukasiska alperna. Söderifrån kom perser. Alla hade sina speciella kynnen och seder vilka var nog så intressanta att studera.

Kaspiska havet.

Baku ligger vid Kaspiska havet, jordens största insjö, 26 meter under världshavens nivå, genom avdunstning ständigt sjunkande och därigenom ett av världens saltaste vatten. Baku betyder vindarnas hemvist och gör ofta skäl för namnet. En soligt glittrande yta kan plötsligt förändras till ett hav i uppror med höga, av vinden sönderpiskade vågor, tjutande storm och yrande skum. Det är den så kallade ”nordan” som kommer på ett tredagarsbesök, det är så länge den varar. Den föds av den kaukasiska bergskedjan, drar fram längs efter denna tills den når havet, då den svänger söderöver ned mot Persien.

Det är omöjligt att vistas ute utan att ha skyddsglasögon när stormen drar fram, eftersom luften då är full av sand, grus, hästspillning, stickor och bråte av allehanda slag. Säkrast är också att knipa ihop munnen.

Jag har många gånger färdats över havet, såväl i stiltje som i rykande storm och alltid funnit det tjusigt eftersom jag inte lider av sjösjuka. Firman hade naftafält på en ö benämnd Svjatoj (den Heliga ön) några timmars båtresa från Baku och jag hade ofta ärende dit. Ön har fått sitt namn på grund av att tidigare eviga eldar hade brunnit direkt från marken. Inget bränsle fanns, ingenting förbrändes, men ändå brann elden.

En sådan mark måste vara helig, och resande kom långväga ifrån, liksom till en annan plats, Surachany. Där hade man byggt ett tempel ur vars fyra hörnpelare höga eldslågor steg mot skyn. Dessa eldar hade nu sedan många år slocknat. Det var från jordens inre utströmmande gas som brunnit. När man sedan borrade efter nafta hade trycket i jordlagren minskat, vilket medförde att gas upphörde att strömma ut och elden följaktligen slocknat. För eldsdyrkare som kommit från Persien och Indien var dock dessa platser fortfarande heliga då de hade seklers hävdaminne över sig. Den omständigheten att eldarna inte fortfarande brann berodde enligt deras uppfattning på att guden förtörnats på de otrogna som erövrat dessa trakter och han hade därför släckt elden.

Trafiken på ön ombesörjdes av en av firman från Sverige inköpt ångare ”Est” som tidigare, enligt ett i kaptenens hytt inom glas och ram sittande certifikat, hade gått på Vättern under befäl av en kapten Karlsson och då hetat ”Örnen”. En ödets lek! På Vättern hade min far i sin ungdom rest med denna båt många gånger. Åtskilliga år senare skulle jag resa med samma båt på Kaspiska havet! Båda kunde vi konstatera att det var en utmärkt båt för gång i hög och krabb sjö. Vättern är ju också känd för att inte höra till de lugna sjöarna.

Ungefär en mil rakt österut från Baku ligger en liten ö i havet ”Nargen” med en vänligt blinkande fyr som dirigerar kursen när man rundar den i havet utskjutande Apsjeronska halvön och sedan svänger norrut mot Svjatoj på betryggande avstånd från stranden med dess grund.

”Est” avgick sent på kvällen från Baku för att vara framme i lämplig tid på morgonen. Det var bäst att embarkera henne mot kvällningen då man kunde gå och lägga sig direkt eller först dricka te och språka ett tag med den gemytlige kaptenen. Vid framkomsten till ön lade ”Est” till vid en rakt ut i havet byggd kilometerlång brygga med tillräckligt djup för stora tankångare som här hämtade naftan och transporterade denna till den så kallade 12-fots-redden utanför Astrachan.

Volgas delta är relativt grunt så att de ankommande tankbåtarna måste lossa sina laster långt ute till havs och därför hade ”12-fots-redden” anlagts. Denna bestod av en helt flytande större anläggning med bostäder, kontor och pråmar med förvaringsmöjligheter för ett temporärt upptagande av naftan, eller dess redan färdiga produkter. Förvaring tills den ständigt cirkulerande flottan av mera grundgående båtar hann vidarebefordra lasterna till Astrachan eller längre upp efter Volga.

Från bryggan på Svjatoj, vilken ur sjöhävningssynpunkt placerats på öns landsida åkte man med hästspårvagn direkt till kontoret eller till bostäderna som låg på öns andra sida där även huvudfälten låg. Ön var föga kuperad. Markytan bestod av sand eller konglomerat med en och annan förtorkad grästuva, inga träd eller buskar med undantag för några mindre planteringar vid kontoret och bostäderna men också dessa var stormpiskade.

Temperaturen kunde på vintern gå ned till någon grad under noll med en eller annan snöby, men snön blev aldrig långvarig. Mest var det regn som föll, vilket begärligt sögs upp av den torra jorden. När så värmen kom i februari eller mars grönskade marken upp med en mångfald färgrika blomster som dock snart förbrändes i det allt starkare solskenet. Samtidigt blev regnen allt sällsyntare för att sedan helt upphöra under sommaren.

Det var alltid en välkommen omväxling att komma till Svjatoj. Jag trivdes mycket bra där, arbetet var intressant och jag kunde beundra havet i dess mångahanda skiftningar från stiltje till rykande storm såväl genom fönstret i mitt rum som också utomhus. Mer än en gång sökte jag mig till den norra stranden när stormen rasade som värst. Om man så gick ned till stranden när stormen bedarrat kunde man se mängder av fåglar och även kadaver av sälar som slagits ihjäl av vågorna och kastats långt upp på land. Naturen hade talat.

Övergången från natt till dag och tvärtom skedde mycket snabbt på endast några minuter och var mycket vacker, koncentrerat vacker med hastiga variationer från det ena av spektrets nyanser till det andra tills havet i öster tycktes ha fattat eld för att så småningom tona ned till normalt dagsljus.

Och solen gick vidare över en molnfri himmel och nalkades tövande horisonten i väster bakom sandstäppen på andra sidan det breda sundet mot Apsjeron där den blev allt rödare bakom ett soligt dis för att efter ett varierande färgspel försvinna helt.

När solen gick ned över havet i väster satt jag ofta på en klippa vid stranden och beundrade det livliga, hastigt växlande färgspelet. En gång kom, utan att jag märkte det, tre stora svarta fåglar flygande över mitt huvud rakt in i solen. Ljudlöst gled de fram, jag såg bara vingarnas rörelse den korta stunden innan de liksom helt uppslukades av solen. Det hela verkade spöklikt. Hur länge jag än spanade syntes de inte komma ut ur solfältet. Kvar stod endast att tre stora svarta fåglar flugit in i solen. Var detta ett varsel om kommande tider? Jag vet inte.

Kaspiska havet är mycket fiskrikt, i synnerhet vid flodernas utflöde där fisken storligen trivs i det bräckta vattnet. Den viktigaste fisken är stören som inte har benstomme, men väl brosk inuti kroppen och på utsidan fem rader taggformiga benplåtar, i övrigt naken. Den har ett mycket välsmakande kött och lämnar dessutom den dyrbara och mycket eftersökta kaviaren. Vidare finns här en del speciella fisksorter och dessutom sill och gös i mängder. Och kräftor. En resa till den heliga ön betydde sålunda proviantering av nyfångad fisk och kräftor. De enda personer som bodde på Svjatoj var några fiskarfamiljer. Av dem passade man alltid på att köpa fisk, vanligtvis stör, sterlett eller gös och, samt och synnerligen, kräftor, visserligen havskräftor, men goda när de var som bäst

Skymning i egentlig mening förekommer inte. Några minuter efter solnedgången råder full natt, mörk natt med enbart gnistrande stjärnor, dock inte tillräckligt ljusstarka för att man skall se handen framför sig om inte månen hjälper till. Vid fullmåne verkar det som om man skulle vandra i ett sagolandskap.

Mot Turkestan

Tiden går fort när man trivs. 1911 hade redan passerat och vi var inne på 1912. Denna vår var jag för det mesta på Svjatoj för utvidgning av den elektriska stationen. En dag i april när ”Est” hade kommit med posten som vanligt var jag nere vid kontoret för att höra nyheter. Tidningarna hade just denna dag stora rubriker om att en jätteångare, ”Titanic” hade förolyckats varvid över 1600 människor omkommit.

Jag vill minnas att vid denna tid det inom bolagets högsta ledning viskades om att man skulle för Svjatojs räkning anskaffa en nyligen uppfunnen apparat, benämnd radio, genom vilken man kunde samtala på avstånd utan ledningar. Denna uppfinning var en militär hemlighet. Bara armén var i begränsat antal utrustad med dessa apparater.

Vid något tillfälle hade jag yttrat att hela naftaindustrin var så intressant att jag gärna skulle vilja sätta mig in i dess olika områden. Detta hade tydligen fallit i god jord, för när jag var färdig med Svjatoj blev jag förelagd att resa till Centralasien, där firman hade inköpt i drift varande naftafält. Där skulle jag införa elektrisk drift och blev samtidigt därvarande chefs närmaste man på det administrativa och naftatekniska området.

Det gällde nu först att få inresetillstånd för mig eftersom Turkestan var stängt för utlänningar. Ett telegram till styrelsen i S:t Petersburg klarade denna detalj och generalguvernören i Taschkent fick regeringens uppdrag att utfärda erforderligt tillstånd för mig.

Jag hade bara att resa och jag for iväg med en stor hjulångare. När jag debarkerade möttes jag genast av en gendarm och en äldre distingerad herre, som visade sig vara firmans representant, en norrman vid namn Olsen.

Vi gick direkt till gendarmeriet, stannade i det yttre rummet och diskuterade en stund. Jag lade märke till att gendarmen höll sin högra kupade hand något omotiverat till höger nedtill. Jag frågade Olsen vad detta betydde. Småleende sade han: ”Lägg i ett par rubel får Ni se.”

Jag gjorde så. Handen ströks nedåt med en svepande gest och var när den kom upp tom. Gendarmen sträckte upp sig, gick in i det inre rummet till sin chef och genom den öppna dörren hördes deras samtal.

”Har den resandes identitet fastställts?”

”Ja.”

”Inga vapen?”

”Nej.”

I höger bakficka hade jag en revolver, Scott & Webley.

”Ingen fotografiapparat?”

”Nej.”

I rem över axeln hade jag en stor lådkamera på ryggen. Vägen var fri men först följande dag kunde jag resa vidare.

Krasnovodsk betyder ”Det röda vattnet” och det var inte svårt att se varifrån den fått sitt namn. Staden ligger i bottnen av en tratt bildad av omgivande berg med en bred öppning mot en insvängd vik av havet. Eftersom en del av bergen är röda till färgen verkar vattnet rött när man seglar in vid stiltje.

Det var fruktansvärt hett i denna värmedal. Solen sken från en molnfri himmel och vinden hade somnat. Man törstar och dricker hett te med en citronskiva i och sedan vilar man.

Följande dag gick färden vidare, till en början med ännu någon glimt av havet, sedan norr om bergskedjorna vid persiska gränsen direkt in i öknen Karakuffi (Svarta sanden) med dess hetta. Solen bara stekte, innetemperaturen var 55 grader C, tåget svepte upp sandmoln vars mindre partiklar trängde in och lade sig på allt. När jag drack te gnisslade det mellan tänderna fast glaset hela tiden varit täckt av en servett.

Det var långt mellan stationerna, samhällen där vattenfrågan löstes. Dessemellan fanns också anhalter med ett par stickspår med tankvagnar för vatten och masut, eldningsolja för loken samt en mindre vitmenad byggnad för vaktaren. Det hela gjorde ett beklämmande intryck, i synnerhet en av uttjänta skarvjärn omgiven inhägnad yta där några kors reste sig med sina tvärslåar, en sned, en rak.

Allt emellan vid större stationer blev jag uppvaktad av platsens gendarm som granskade mitt tillstånd och önskade god fortsättning. Det gjorde ju ingenting på dagen men det var mindre trevligt att nattetid, när man äntligen somnat in i värmen, väckas för kontroll.

Frampå dagen öppnades dörren och en stor, ståtlig turkmen kom in och slog sig gravitetiskt ned på den motsatta soffan. Jag hade ingenting emot honom men hans vaddstoppade långrock spred en doft av rökblandat härsket fårfett som verkade äckligt i värmen. Som mohammedan var allt som hade med svin att göra orent för honom. I förhoppning att han skulle gå ringde jag och beställde en fläskkotlett, fick in den och började äta, men han reagerade inte särskilt, granskade kotletten noga men fann den tydligen inte farlig. Då beställde jag in en stor skiva fet skinka och när den kom in fick turkmenen bråttom ut och jag övergick till en stilla svettning.

Samarkand

Följande morgon var tåget framme vid Samarkand. I Baku hade man rått mig att i förbifarten bese denna intressanta åldriga stad. Så jag tog mitt handbagage och lämnade in det på stationen. Jag stod just i begrepp att ta en droska till den sju verst avlägsna staden, då jag tilltalades av en herre som sade sig vilja bese staden och undrade om jag kunde ge honom några råd härvidlag. Vi slog oss ihop och hade mycket trevligt tillsammans hela dagen med besök i en mängd moskéer, främst av dem Guri-mir, uppförd av Timur-lenk. Där vilar han själv under en mörkgrön sten med inskriptioner på alla sidor. En av dessa lyder:

”Om jag ännu levde, skulle världen bäva.”

Denne Timur var en mongolisk erövrare vars fälttåg utmärktes av fruktansvärda härjningar och otrolig grymhet. Med sina ryttarskaror erövrade han hela Centralasien, nästan hela Indien, Persien och Syrien. Med sina härskaror framträngde han till Moskva och förberedde sig att anfalla Kina. Med hans död sönderföll hela detta välde, ett av världens största. Axel tar tåget för vidare färd.

Jag lade märke till att en viss oro hade spritt sig bland gendarmerna som stod i grupp och diskuterade livligt. Jag nalkades dem bakifrån och uppsnappade av deras samtal att de sökte någon. Chefen läste från ett telegram upp ett signalement som passade in på mig. Han gav order att ännu en gång genomsöka tåget. När gendarmerna återvände till sin chef gick jag lugnt in till min plats. Tåget gick och så småningom redde jag mitt nattläger och allt medan olika läten från öknens nattdjur trängde in i kupén somnade jag och sov ostörd denna natt.

Tjimion

Följande dag anlände jag till min bestämmelseort Vannovskaja, stationsort för naftafirman Tjimion, i vars tjänst jag nu började.

Själva naftafälten låg 18 km söderut uppe bland bergen, varifrån naftan av självtryck strömmade in i upptagningscisterner vid järnvägen där naftaförädlingsfabriken låg. Järnvägen var den fasta förbindelselänken med yttervärlden och längs densamma löpte telegraflinjerna som kablade nyheter natt och dag. Stationspersonalen var väl informerad om vad som hände ute i världen. De delade gärna med sig och genom vår interna telefon visste även vi på fälten allt. Detta var av särskilt stor betydelse när senare oroliga tider bröt in.

Genast vid ankomsten vände jag mig till fabrikskontoret för vidaretransport till naftafälten. Där visste man inte när jag skulle komma, så inga förberedelser hade vidtagits. Men eftersom man från fälten hade sänt en trojka för att möta en geolog från Petersburg, Kalitsky, så fick jag till och med trevligt sällskap den sista biten.

Kalitsky var en mycket intelligent man, ungkarl, och som sådan litet säregen. Han fruktade malarian och för att inte insjukna började han redan i Petersburg att dagligen intaga kinakapsel med resultat att hans hy var gulaktig. Han brukade varje sommar företaga exkursioner i dessa för en geolog särskilt intressanta trakter. Här finns gott om olika slags metaller, även guld samt stenkol och asbest. I förbifarten tog han in en eller två dagar på fältets gästhem, där han var en välkommen gäst.

Naftafältet Tjimions tillkomst förtjänar att berättas. I anslutning till erövringen av Turkestan byggde ryska staten etappvis ut järnvägen österut till Andisjan, långt in i Fergana-dalen. I järnvägsbygget deltog bland annat två unga ingenjörer, A Kavalevsky och H Graftio. Man berättade för dem att uppe i bergen var marken på sina håll täckt av asfalt. Alltså måste nafta finnas i jorden.

Kavalevsky lyckades intressera kapitalstarka personer och började borra efter nafta. Det första borrtornet blev en fontan, det vill säga naftan sprutade av eget tryck upp ur jorden. I fortsättningen blev det sämre, visserligen nafta, men borrtornen är dyra, och friskt kapital måste tillföras. Det var i detta skede Nobelbolaget övertog driften och så hamnade jag där för de närmaste fem åren.

Det första världskriget bröt ut och följdes av revolution. Jag flyttade åter till Baku och så småningom även hem till Sverige, där jag efter en tid fick anställning vid Asea i Västerås. Tiderna var svåra men Asea hade lyckats skaffa sig en flermiljonorder för ett kraftverk vid floden Volchov öster om Leningrad. Chef för kraftverket var en personlig vän till Lenin, en professor Graftio.

En kväll efter en direktionsmiddag kom jag och professor Graftio att sitta litet avsides och språka. Givetvis var han intresserad av min vistelse i Ryssland och när jag kom till Turkestan och Tjimion blixtrade det till i hans ögon och han frågade: ”Då kände Ni Alexander Kavalevsky?”

Han berättade så om sin ungdom och sina upplevelser som pionjär, om kamratskap, om österns basarer och folk. Han kunde delvis deras språk, eggade upp sig och tänkte sig som körsven på hästryggen med fötterna på skalmarna körande en arab genom öknen och började på körsvenners sätt i falsett sjunga om allt han såg.

Sällskapet tittade undrande på oss. Vi var inte överförfriskade. Det var bara professor Graftio som sjöng om sin lyckliga ungdom och samtidigt sjöng in en vänskap, som kom mitt företag till stor nytta på sin väg ur depressionen. Det var genom mitt ingripande som Asea fick sin koncession i Jaroslavl, ett företag som gav flera tiotal miljoner i ren vinst, men än är vi inte där.

Jag hade alltså börjat min anställning på Tjimion. Genom att jag kom i sällskap med geologen lade ingen märke till min ankomst utom förstås chefen, ingenjör Maximoff som jag kände från Baku. Han hade flyttat hit något år tidigare.

Först ett par dagar senare kom fältets gendarm och undrade om kontoret hade hört något om en svensk ingenjör, som enligt ett ingånget telegram var på väg till Tjimion, men som försvunnit i Samarkand. Detta var alltså orsaken till att jag kunde sova ostörd sista natten på tåget.

Min första uppgift var att avsluta montaget av kraftcentralen, fördelningsnätet, motorinstallationer, pumpar och all övrig servisutrustning.

I Baku förekom naftan över stora ytor. Här fanns den endast efter en krokig, buktig linje där tornen stod i en längd av flera kilometer. Det blev långa inspektionsresor dagligen i droska eller till häst. Vi hade några beväpnade kosacker som skydd vid penningtransporter och vid kontoret nattetid. Dessa hade väl inridna, bolaget tillhöriga, hästar som det var ett nöje att rida. Jag blev faktiskt vän med dem. Det hände mer än en gång när jag på inspektionstur var vid det sista tornet att jag fortsatte ut i öknen.

Öknen är inte så öde som man föreställer sig. Där fanns massor av djur; schakaler, springråttor och andra som varaner, krokodilliknande ödlor samt en mångfald ormar, spindlar och skorpioner, de flesta giftiga. Bland fåglar vaktlar och mängder av rapphöns, lätta byten för falkenerarnas falkar eller också fastnade de i utsatta snaror. I områdena vid Aralsjön finns även tigrar i mängd.

Det fanns inga vägar i öknen med undantag för de enstaka så kallade postvägarna från ockupationstidens början, innan järnvägen hunnit byggas. På lämpliga avstånd från varandra låg längs dessa vägar väl muromgärdade gästgivaregårdar, lika anspråkslösa som vägarna själva. Men man kunde få mat och värme här, husrum och om så behövdes ombyte av hästar. De flesta resande var officerare, tjänstemän och köpmän. Längs dessa vägar har också många och långa kamelkaravaner fraktat dyrbara bördor med äkta mattor, siden och bomullsvaror och inte minst kinesiskt te.

I våra trakter var öknen ingalunda plan, där var höjder, stup och raviner. Här och var fanns någon planare yta där vi, hästen och jag, kunde sträcka ut i full galopp.

En gång stötte jag helt plötsligt på ett par små kirgisbarn, en flicka och en pojke, som lekte i en klyfta. På ett ögonblick var de försvunna. Jag hann inte se vart de tog vägen och givetvis sökte jag inte efter dem, men däremot var jag mycket intresserad av vari deras lek bestod. Träklotsar, kvistar och småstenar var placerade i någon sorts ordning. Mest intressanta var dock ett par flathandsstora platta stenar, på vilka figurer var ristade med någon hård spets. Upptill fanns en oval med ögon, näsa och mun, nedtill en större oval med armar och ben som slutade med några småstreck, fingrar och tår. Skillnaden på barn är tydligen inte så stor. Det hade mycket väl kunnat vara svenska barns fantasiskapelser.

Det stora diesel-elektriska aggregatet blev färdigt och sattes successivt i drift. Allt klaffade maskinellt, men det var en hel del svårigheter med den orutinerade personalen, innan den blev intrimmad. Längre fram på hösten uppstod nya problem.

Tidigare hade varje borrtorn en ångmaskin och den utnyttjades i stor utsträckning av den persiska personalen för att hålla tekanna och matkärl varma. Nu fick man kraft från en helt inbyggd motor medels en rem genom ett hål i väggen. Den kunde man ju inte värma något på. Det var impopulärt, men man började nu att mera utnyttja de värme- och rökrum med spisar som fanns litet varstans sedan man genom de ständigt cirkulerande förmännen fått ersättare vid reservpersonalen.

I mina löneförmåner ingick fri bostad med värme och lyse samt en månads semester varje år, med undantag för det första året. Vi nordbor brukade ta semester vartannat år med två månader för att inte de långa resorna till Norden skulle ta bort alltför mycket av ledigheten.

Vi var nu inne i år 1913. Jag var längst nere i Turkestan, inte långt från den kinesiska gränsen. Jag var berättigad till min första semester. Men styrelsen hade bestämt att vi omedelbart skulle utvidga kraftcentralen med ytterligare ett aggregat, varför jag fick skjuta ytterligare ett år på min semester och i stället ägna mer uppmärksamhet åt det nya bygget. Allt gick perfekt och de första dagarna i januari 1914 var allt klart och i ordning. Samkörning av aggregaten var i gång och allt såg ljust ut, men skuggan av illavarslande rykten siade annorlunda fast ingen ville riktigt tro på dem.

Kriget förutsägs

En som trodde på krig var vår gamle badmästare, en gammal halt kosack, Agapoff. Sommaren hade som vanligt i dessa trakter varit ohyggligt het. Med glädje hälsade vi höstens ankomst då åtminstone nätterna blev något avkylda så att man kunde vila ut. Vi hade visserligen gjort vad man kunnat för att mildra sommarens hetta men när solen steker från morgon till kväll på brännande ökenslätter och under ett halvt års tid inte en molnflik syns på himlen eller en droppe regn faller, så förslår det inte långt det man gör. Det är först när hösten kommer som man lever upp på nytt.

Jag återvände just från en uppfriskande promenad och var på väg till badstugan då jag blev varse att fullmånen som just gått upp i kanten hade fått en inskärning som blev allt större. Jag beslöt att skämta med badmästaren som utan tvivel borde vara vidskeplig.

Denne gamle kosack hade den för en hästkarl karakteristiska framåtlutande hållningen och vaggande gången. Han hade nu på gamla dagar bytt ut sin krigiska sysselsättning mot den fredliga badmästarens yrke. Man förvånades över att hans händer som förut för det mesta hållit i pik och sabel, med sådan mjukhet smekte efter kroppen när man låg under hans tvålbehandling.

Alltså frågade jag honom genast om han hade sett att ett stycke hade fallit bort från månen. Ett par stora ögon riktades på mig och så försvann han ut. När han kom in igen sade han mycket allvarligt: ”Nu blir det snart krig någonstans.”

Jag ställde mig tvivlande, vilket föranledde honom att hålla en längre utläggning om solens, månens och stjärnornas betydelse när himlen genom dem gör tecken åt människorna att någon stor olycka skall drabba folken.

”Jag är gammal”, fortsatte han, ”och har varit med om litet av varje och har lagt märke till mångt och mycket som ni unga skrattar åt. Så om vi suttit hemma på jorden – för jord har vi som kosacker, och bra jord är det, inte så långt från Orenburg – och sett något tecken på himlen, då har gummorna fått se efter att vapen och häst var klara, och det har inte heller dröjt innan lille far behövt oss. Men det märkvärdigaste jag sett, det var under ett fälttåg i Manchuriet där vi en gång såg fyra solar.”

Att folk kan se två solar det har jag hört talas om, men fyra, det var för mycket. Han upplyste då att solen var som vanligt men runt omkring den var tre stora koncentriska ringar, som lyste mycket starkt så att det såg ut som om man lagt fyra solar på varandra.

”Och”, fortsatte han, ”solen skulle aldrig ha visat sig sådan om vi inte följande dag börjat vår blodigaste drabbning på hela fälttåget. Det var manchuriska rövare som hade slutit sig samman till stora arméer och förutom det skräck- och våldsregemente de utövade i eget land, gjorde de även de ryska gränstrakterna osäkra genom ständiga överrumplingar. Ryssland hade då skickat dit en straffexpedition och det var i denna som jag deltog.

Om det gick blodigt till? Jo, det vill jag lova. Dagen efter hade vi stängt in dem i deras starkaste fästning och började skjutningen från alla håll. I tre veckors tid fick man ingen ordentlig vila. Och det skall jag säga, att vilddjur var de och som vilddjur det slogs de, för de visste att ingen skulle komma undan med livet. En liten avdelning bröt sig igenom en natt men den blev uppriden och nedhuggen till sista man.

Och maten, ja, hade man en brödbit att stoppa i mun emellanåt så var det bra, annars så gick det ändå. Värst var det för fingrarna för geväret blev så hett så man kunde inte hålla i det. Men alltid hade någon kamrat fallit som man tog geväret ifrån eller också kröp man ned ett tag och tog sig en sup eller två, för se, det var det bästa det, för då svalnade geväret alltid något och sen kände man inte så bra om man brände fingrarna litet. Efter tre veckor sköt vi de sista nere i källargångarna och då var det tjugu tusen odjur mindre, för människor kan man då rakt inte kalla dem. Så fick vi vila ett tag och sedan tog vi en fästning på tio tusen, och så en till på åtta tusen, men det var bara småsaker.

Men om det nu blir krig som vi kommer med i så behöver jag inte gå ut mera; jag är för gammal. Men pojkarna mina får nog gå ut och då blir det nog bäst att jag far hem och ser efter jorden för krig blir det alldeles säkert.”

Den gamle kosacken hade rätt, det blev krig, om än av andra orsaker än en månförmörkelse.

Oro på arbetsplatsen

År 1914 hade ju börjat bra och jag började planera för min semester då plötsligt disponenten Maximoff blev sjuk och reste till en kurort i södra Kaukasus för rekreation. Jag blev så utan vidare chef för naftafälten och fick till assistent en äldre ingenjör från Baku, en finne vid namn Blumenthal. Vi kände varandra från Baku-tiden och samarbetet var mycket gott.

Men i övrigt började mycket annat hända. Bland de anställda arbetarna var många perser av olika släkter som sinsemellan var ovänner med blodshämnd som axiom. En morgon hittades en perser mördad och motparten begärde skydd för att våga gå ut i nattarbete, eljest strejk. Deras krav var ju fullt berättigat, men omöjligt att uppfylla, då denna kategori var pumpare som mesta tiden var ensamma i sina respektive borrtorn.

Vid ett tidigare analogt fall hade jag diskuterat med disponenten vilka mått som borde tillgripas för att reglera denna fråga. Han ansåg att det var polisens sak som vi inte kunde lägga oss i. Då hade man inte hotat med strejk utan arbetet hade fortskridit normalt. Jag kallade representanter för båda sidor samt gendarmen till kontoret för underhandlingar. Samtidigt gav jag kontorspersonalen i uppdrag att ta reda på vilken sida som hade minsta antalet arbetare och för dessa räkna ut hur mycket innestående lön de hade och därtill lägga två veckors lön, enligt lag vid omedelbar uppsägning.

Underhandlingar gav givetvis inga resultat. Alla var arroganta och bråkiga. Genom Blumenthal som fått i uppdrag att pejla stämningen bland arbetarna utomhus erfor jag att en viss oro var märkbar.

Jag förklarade då att det var omöjligt, om ett normalt arbete skulle kunna äga rum, att två så fientliga parter skulle kunna arbeta på samma plats. Bäst vore därför om den ena parten omedelbart ger sig iväg. Därför kommer att omedelbart till dem utbetalas deras innestående lön plus två veckors extra lön enligt avtal. Vidare skall de samla ihop sina tillhörigheter och samlas vid garaget om två timmar för resa till stationen där på firmans bekostnad biljetter skall köpas till en annan naftafirmans stationsort.

Så uppräknades deras namn och det hela började fungera. Ingen hade några invändningar att göra med undantag för gendarmen som ansåg att staten borde kopplas in. Jag frågade honom då hur många ouppklarade mord han ännu ville ha innan några extraordinära åtgärder vidtogs, och vad staten beträffar sär det i statens intresse att arbetet fortgår normalt då staten genom accis har andel av vinsten. Då teg han.

Så var den sorgen ur världen fast en hel del åtgärder måste vidtagas för att hålla produktionen på oförändrad nivå. Vi hade alltid svårt att få yrkesutbildat folk. Det var mera av tillfälligheter som folk sökte sig till dessa avlägsna trakter. En viss import hade vi dock från Sibirien varifrån då och då någon förrymd fånge sökte plats i vårt vänligare klimat. De var goda yrkesmän och anställdes gärna. Staten hade inga invändningar att göra, kunde de göra någon nytta så var det bara bra. Till Europa fick de dock inte återvända.

En morgon när jag gick genom den mekaniska verkstaden märkte jag genast att en del av arbetarna uppförde sig egendomligt och konstaterade att de var överförfriskade, särskilt en svarvare och smeden vid den stora ånghammaren. Jag skickade genast hem dem att sova ruset av sig och hade sedan en föga angenäm diskussion med chefen för verkstaden som tillät berusat folk att gå i arbete. Hade en dödlig olycka inträffat så hade jag som ansvarig för arbetsskyddet fått fängelse i minst tre månader.

Detta hade hänt på Baku-fälten med två överingenjörer, en svensk och en rysk, vilka båda fick tre månader, den svenske först. Redan första dagen blev han inbjuden till fängelsedirektören på middag som slutade med kortspel. Direktören vann och allt var frid och fröjd och tre månader gick fort. När det sedan var ryssens tur blev också han inbjuden på middag med kortspel, men bara en gång, ty ryssen vann och det får man ju inte göra.

Det gällde nu att fastställa varifrån arbetarna hade fått sprit och bromsa upp den trafiken. Detta var lätt gjort för som vanligt var det en armenier som varit framme. Denne hade en liten butik som egentligen var en lönnkrog, men på egen jord, så det var svårt att bli av med honom, försök hade tidigare gjorts. Denna gång hade han gjort ett större inköp av sprit som anlände under natten, men gendarmen hade anat oråd och beslagtagit hela partiet. Efter en del parlamenterande slutade det hela med att de delade upp partiet och tog hälften var. Så berättade initierade, men inga bevis fanns. Alla kände till saken och det förde med sig att man blev mer försiktig och ingenting vidare märktes.

När polischefen för distriktet något senare besökte oss rapporterade jag förhållandet till honom och bad honom undersöka saken. Det gjorde han tydligen också, för då jag återkom på hösten efter sommarens semester hade vi en annan gendarm.

Firman hade tidigare ansökt om nya områden för borrning efter nafta och en dag kom en hel delegation från Taschkent för att inmuta dessa områden. Bland dem var chefen för domänstyrelsen, hans högvälborenhet von Schvenson. Denne var en mycket pampig man, ännu i sin kraftigaste ålder, högväxt och med ett prydligt skägg. Han påstod sig vara av svensk härstamning och för att imponera på bergskollegiets folk berättade han att han hade en stol i svenska riksdagen, vilken stod till hans förfogande när helst han ville. Bergsingenjörerna betvivlade den uppgiften men det kunde jag inte göra eftersom det var genom honom vi fick jordarna.

Jag plockade därför fram ritningarna med de inprickade områdena och började diskutera möjligheten för förekomst av nafta med bergsingenjörerna. Von Schvenson blev intresserad. Han frågade mig om jag inte gick med på att samtidigt med markeringen av våra områden vi även kunde markera ett ytterligare område för en änka med flera barn i bekymmersamma omständigheter. Givetvis skulle ”änkan” få sitt område markerat med järnrör i marken och påmålade beteckningar om han bara ville pricka in området på ritningen. Allt blev fixerat men av detta projekt blev intet då den kommande revolutionen kullkastade alla planer, om nu inte ryska staten senare fortsatt arbetet, men om det vet jag intet.

En dag kom provinsens guvernör, general Hippius, finne i rysk tjänst på besök och meddelade att han om några dagar skulle återkomma tillsammans med biträdande ryske inrikesminstern, som önskade bese naftafälten.

Och de kom med stor svit. Jag hade försökt ordna på bästa sätt och hade tur att som värdinna till den obligatoriska middagen få anlita en strålande skönhet, en kaptenska vars man för tillfället upprättade kartor över området och med familj bodde i en lägenhet på fälten. Allt förlöpte trevligt och gemytligt. Vi besåg fälten, åt en lämplig vårmiddag, tal hölls. Ministern betonade särskilt att vi borde göra allt för att få fram ökade kvantiteter av bensin. Vår bensin var av utmärkt kvalité och gick uteslutande till det militära flyget. Jag lovade.

På förhand hade jag i viss mån oroat mig för besöket men allt förlöpte på bästa sätt och när ministern och hans sällskap avrest samlades vi agerande kring en kopp kaffe och svensk punsch, märke Cederlund. När jag ett par dagar tidigare i en affär i närmaste stad, Skobeleff på ryska, Margelan på sartiska, gjorde inköp för middagen såg jag på en hylla några flaskor som föreföll så bekanta att jag bad att få se närmare på dem. Det var Cederlundspunsch! Man berättade att de haft dem i många år men ingen köpte. Jag tog två flaskor på prov, inseglet visade att de var importerade före år 1900 och följaktligen nu simmiga och mycket välsmakande samt dessutom inte dyra.

Vid nästa stadsbesök inköpte jag de resterande fem flaskorna så nu räckte det för Blumenthal och mig att på traditionellt sätt fira sista april, första maj samt min strax därefter inträffade trettionde födelsedag. Jag fyllde alltså 29 år. Den middagen bestod av kyckling och, tack vare ständigt strålande sol, färska, mycket aromatiska jordgubbar.

Äntligen semester

I början av juni kom disponent Maximoff tillbaka efter sin semester, övertog arbetet och jag kunde påbörja min tre månaders semester i sovvagn direkt till Moskva. Någonstans efter vägen kopplade man in en, direkt till Petersburg gående, vagn till vilken jag under tågets gång flyttade över, och således utan tågbyte i Moskva, med färd från en station till en annan, kunde åka direkt från Centralasien till S:t Petersburg.

Här embarkerade jag en i hamnen liggande ångare som samma dag avgick till Stockholm via Helsingfors. Det var någon vecka före midsommar och jag återsåg de ljusa nätterna som kirgishövdingen inte trodde på. I Helsingfors eller Hangö kom en stor blandad sångkör ombord. Den skulle till Mariehamn på Åland för att fira midsommar.

Ung som jag var gick det dock fort och jag njöt av semesterns olika möjligheter. En skugga över tillvaron kastade dock morden i Sarajevo den 28 juni 1914 på Österrikes tronföljare och hans gemål, liksom stormakternas ställning till denna tragedi som tycktes förebåda storkrig och oro för framtiden. Man hoppades dock det bästa, problemen skulle börja om kriget verkligen bröt ut.

Då slog bomben ned. Kriget var ett faktum den första augusti 1914. Jag hade mycket kvar av min semester men nu gällde att snarast inställa sig till tjänstgöring.

Tillbaka till Centralasien

Att resa tillbaka under krigets första dagar var dock inte så enkelt. Vid krigsutbrottet upphörde genast all trafik på Ryssland och Finland. Också i själva Ryssland blev det stopp i trafiken då all rullande materiel togs i anspråk för trupptransporter. Och lång var min väg. Genom Finland och europeiska Ryssland över Orenburg, genom de turkestanska öknarna till Ferganas sydgräns mot Kina.

Av kriget märktes ingenting före Viborg men desto vildare gick ryktena och när alla visste bäst utspann sig heta dispyter. Från Viborg till S:t Petersburg blev kontrollen över de resande större och man fick inte vistas ute. Titt och tätt drogs gardinerna för fönstren när vi passerade någon befäst linje. Ryska soldater med påskruvade bajonetter såg till att intet forskande öga spejade ut. På kvällen den andra dagen kom vi till den gamla staden vid Neva och nu gällde det att komma vidare. För att ordna den saken i lugn och ro tog jag in på hotell Europa.

Följande morgon anmälde jag mig på naftafirman Bröderna Nobels huvudkontor. Här lovade man mig allt stöd och lyckades också att smussla in mig på ett sovvagnståg till Moskva, vilket huvudsakligen var avsett för militärer. Detta tåg skulle dock avgå först efter ca en vecka.

Väntetiden blev inte lång. S:t Petersburg hade många sevärdheter och kvällarna tillbringade jag ofta tillsammans med en studentkamrat, Ragnar Werner, som var sekreterare hos högste VD. Under denna vecka inträffade också total solförmörkelse, som jag åsåg i en stor park bland många, särskilt i dessa allvarstyngda tider, undrande ryssar.

Stämningen var dov, dagern dämpades ned liksom människornas röster och fåglarnas sång, allt tycktes stanna till, man kände draget av ett historiens frostiga vingslag. För att ha största möjlighet att komma vidare hade jag köpt biljett till första klass för hela resan och dessutom sovvagnsbiljett till Moskva. Senare fick jag göra de kompletteringar som erfordrades.

I S:t Petersburg regnade det och var ruskigt. Den ena transporten efter den andra av mobiliserade anlände och fyllde snart torg och närliggande gator och öppna platser. De kom direkt från sina hemorter, dessa ryska bönder; okammat och tovigt var deras hår och skägg, kläderna i trasor, på fötterna vanligtvis nävertofflor. Alla hade de med sig den oundgängliga tepannan. Det gjorde ett beklämmande intryck att se dem hopgyttrade i vattensamlingarna, genomvåta och huttrande. Allvarliga och bleka stod de där. Ingen sade ett ord. De var hitkomna för att utrustas och sedan transporteras till fronten. Andra redan utrustade anlände, lastades in och iväg. Stämningen hos dem var något bättre. Alla undrade säkerligen på vilket frontavsnitt de skulle hamna.

Väl framkommen till Moskva dröjde det endast några minuter innan ett annat tåg skulle avgå till Tula och längre gick inte tåget. Jag uppdrog där åt en bärare att på stationsexpeditionen efterhöra nästa tågs avgång i önskad riktning. Han fick besked att visserligen var ett tåg iordningställt för att avgå till Samara, men när visste man inte.

I Tula liksom överallt där det fanns någon kyrka klämtade kyrkklockorna dagarna i ända in allt fler och fler årsklasser under fanorna. Ingenstans var dock klangen så vemodigt sorgsen som här. Mot kvällningen satte sig tåget i rörelse och långsamt kröp vi mot öster medan klockklangen allt svagare tonade i fjärran. Klockorna i Tula ringde till seger men klangen var sorgset dov.

Vi hade beräknat fyra à fem dygns resa till Samara men följande morgon fick vi vid en station veta att vid nästa station skulle ett snälltåg passera oss i riktning mot Samara. Flertalet av oss beslöt sig då att flytta över till detta tåg för att kunna vara framme i Samara redan efter ett dygn.

Väl ombord på det andra tåget befann vi oss i ett sannskyldigt Jehenna. Det var folk och bråte, ungar och blöjor, te och mat, fruktrester och skal av vattenmeloner, allt i en enda röra. Skrik och diande och småbarnens toilettbestyr, varvid i nödfall en kastrull fick tjänstgöra. Jag föredrog att, det regniga vädret till trots, åka på plattformen.

Vid middagstid följande dag anlände vi till Samara och erfor där att ett snälltåg skulle avgå till nästa etapp, Taschkent, redan samma afton. När jag hoppade ned från tåget kom jag rakt i famnen på en gendarmunderofficer vars avskedande från anställningen som polischef på våra arbetsfält jag utverkat några månader tidigare, detta på grund av begångna oegentligheter. Under nuvarande nervösa stämning hade han nog kunnat åsamka mig en hel del obehag, men han visade ingen benägenhet härför utan drog sig diskret undan på vederbörligt avstånd.

Man märkte nu att järnvägsdriften tagit fastare former och att mått och steg vidtagits för att hindra rusning och stockning. Det tåg med vilket jag skulle fortsätta stod redan färdigt inne på stationen med stängda dörrar och bevakat av soldater med påskruvade bajonetter. Runt omkring det hela hade en stor folkmassa slagit sig ned och bildade en ring.

Så började inskeppningen varvid de lägre klasserna först besattes och det passade mig utmärkt. Ty, som sagt, den vagnsändan jag bevakade var andra klass. Enligt beräkning hade jag möjlighet att genom den passerade kontrollen inne i vagnen komma in i första klass innan denna öppnades. Allt gick efter beräkning och jag kunde i lugn och ro lägga beslag på en överplats i en avdelning för normalt två personer. Jag öppnade fönstret och försökte få in bagaget den vägen men en soldat med ty åtföljande gevär befallde mig genast att stänga fönstret.

På tågen i Ryssland har alltid rått en viss kollegial stämning de resande emellan. Man gör sitt bästa för att göra resan angenäm för sig och andra. Alla känner sig som gamla bekanta och man språkar fritt och obehindrat. Under nuvarande omständigheter var förhållandet ännu hjärtligare. Kriget hade fört människorna närmare varandra. Det dröjde inte heller länge förrän alla var bekanta. Den ene av mina hyttkamrater var en redaktör för en tidning i Taschkent och han kände sedan gammalt en stor del av de medresande som till stor del utgjordes av militärer och högre affärsmän från hans egen stad. Han var livlig och språksam och det var helt naturligt att vår kupé blev en samlingsplats där krig och politik resonerades dagarna i ända.

En omväxling i de politiska debatterna beredde en kaukasisk furste, som inte brydde sig det minsta om politik, men i stället inte tillräckligt noga kunde förklara vilket grovt streck kriget dragit i hans planer för förlustelse under sommaren. Han var åtföljd av en till tänderna beväpnad kaukasisk krigare som stod i sträng givakt utanför dörren under furstens besök i vår kupé och om nätterna sov i korridoren utanför sin herres kupé.

Genom denna mera framkomliga omväg var fursten på resa tillbaka till sitt land Georgien igen, och han inbjöd oss alla att vid tillfälle besöka honom. Det vore, påstod han, helt enkelt en förolämpning mot honom att passera Kaukasien och inte avlägga visit hos honom och beskåda alla hans härligheter. Jag har nu glömt hur många fruar efter mitt eget val han lovade att skänka mig.

Redaktören uttalade sin stora förtjusning över den vänliga inbjudan och undrade om inte fursten redan nu kunde visa sin gästfrihet och bjuda hela vagnen på ploff, en kaukasisk livrätt. Fursten strök tillbaka sina rockärmar så att manschettknapparna i guld, inköpta i Paris, blev synliga och förklarade med en dråpligt nedlåtande gest. ”Min herres önskan är en befallning.”

Från närmaste station skickade han ett telegram och ett par timmar senare, vid en större station som vi passerade, bars in i vår vagn en mängd stora fat fyllda med rykande ploff samt två stora korgar med vin.

Ploffen fick livvakten order om att servera, men vinet skulle fursten själv sköta om och först och främst avprova. Första glaset gav inget resultat, inte heller det andra, först efter det tredje förklarades vinet för njutbart. Samtidigt gled furstens fantasi över till glada pariserminnen. Ploffen smakade utmärkt men vinet var alltför syrligt för min smak. Men nu fordrar kaukasisk gästfrihet att inget glas får vara tomt och ett fullt glas är en förolämpning mot värden. Som jag hade en förträfflig plats på översoffan invid det öppna fönstret genom vilket innehållet i det ena glaset efter det andra försvann, kunde jag på ett berömvärt sätt uppfylla alla gästfrihetens bud. Och det var som belöning för visad prestation som jag skulle få så många fruar. Gästabudet pågick tills välfägnaden var slut, så fordrar etiketten, och den följande natten sov vår vagn en djup sömn.

I dessa trakter hade kriget ännu inte satt sin prägel. Visserligen mötte man ett och annat militärtåg men inte på långt när i den utsträckning som i det egentliga Ryssland. Där kunde man inte passera den minsta anhalt utan att möta långa trupptåg av alla vapenslag. Här österut vilade ännu stor frid. Som förr blockerades järnvägsspåren av stora skaror halvvilda kameler som sävligt gick åt sidan för tågbetjäningens pådrivande käppar efter att tåget måst stanna.

Här hördes inga klämtande kyrkklockor, här sov ännu öknen ”Kisil-Kum”, ”Den röda sanden”, sin djupa sömn. Taschkent, huvudstaden i Turkestan, hade sitt alldagliga utseende. Endast poliskontrollen var strängare än vanligt. Turkestan har alltid varit stängt för utlänningar och endast ett fåtal kunde med regeringens tillstånd vistas där. Som jag sedan två år innehade ett sådant tillstånd hade jag intet att frukta, även om jag oförsiktigt nog reste utan detsamma. Gendarmernas uppmärksamhet var stor och jag hade knappt satt min fot på perrongen förrän jag av en gendarm blev avfordrad mina dokument. Han fick mitt pass och gav mig order att inte lämna stationsområdet förrän jag fick tillstånd därtill, samt avlägsnade sig. Men redan efter några minuter kom han tillbaka med passet, vederbörligen påstämplat, och meddelade att jag hade full frihet att röra mig vart jag ville.

Som det var tidigt på morgonen tog jag omedelbart in på ett hotell och gick genast till sängs för att vila ut före resans sista etapp. Men då började naturligtvis på gatan utanför en försäljare med sitt högljudda skrik: ”Bullar, bullar, färska bullar!”

Han skrek intensivt, han skrek hela tiden. Ett tag tänkte jag muta honom att tiga men i detsamma dök en annan individ upp och förde samma oljud om sina gurkor. Sedan passerade den ene försäljaren efter den andra under ett högljutt skrikande.

På kvällen gick resan vidare. Jag fick en bra plats och kom till min bestämmelseort vid middagstid följande dag. På naftafälten gick allt sin gilla gång. En stor del av personalen hade dock blivit mobiliserad, men andra hade ryckt in i deras ställe. Man hade dock gått relativt skonsamt fram med hänsyn till naftafältens vitala betydelse. För dem var lösen: Mera nafta, mera bensin och bensinen från våra fält var mycket uppskattad då den var särdeles lämplig för aeroplan.

Vi hade i övrigt till en början ingen direkt känning av kriget. Naftafälten låg i guvernementet Fergana beläget i en dalgång mellan utlöpare från Pamir, av infödingarna kallad ”Världens tak”. Det var 18 kilometer till närmaste järnvägsstation. Vi levde här vårt eget liv helt och hållet omgivna av de mohammedanska infödingarna men vårt förhållande till dem var lika gott som tidigare. Många av dem hade också stor fördel av oss, dels genom de arbetstillfällen som naftafälten erbjöd, där de i hundratal fick sin utkomst, och dels därigenom att de i stor utsträckning fick sälja sina produkter till fältens befolkning.

I tidningarna kunde man läsa om krigets växlingar i den mån myndigheterna ansåg det lämpligt att det fick publiceras. Ryktet fyllde i med detaljer, men på det hela taget var man lugn och såg förtröstansfullt framtiden an och livet flöt normalt i denna avkrok av det stora Ryssland. Man ordnade tillställningar och aftnar varvid egna förmågor spelade teater eller uppträdde på annat sätt. De härigenom influtna medlen gick oavkortat till Röda korset.

Julen kom och som tidigare ordnade vi med julgran för personalens barn som bjöds på frukt och gotter. Var och en fick ett paket med någon för ålder och anlag lämpad leksak, eller också en bok. Samlingslokalerna var stora men trängseln var ännu större ty mammorna tog också dibarnen med. Men alla var glada och man trivdes bra i trängseln, den tycktes rent av höja stämningen. Vi var som en enda stor familj, skämtade och pratade i den mån det var möjligt för allt barnstim, nickade åt varandra, trivdes och befäste samhörigheten. Detta bidrog säkerligen till att när revolutionen kom, allt förlöpte lugnt och stilla hos oss.

Julgranarna anskaffades långväga ifrån eftersom sådana växa först på betydande höjder på de omgivande bergens sluttningar. Nere i dalen hos oss var det för varmt för att granar skulle trivas. Där trivdes i stället så mycket bättre träd med sydfrukter som persikor, aprikoser, mullbär, valnötter och dessutom vindruvor och meloner. Också jordgubbar och andra saftiga, härliga bär trivdes gott här och blev särskilt aromatiska då de få dricka sol dagarna i ända och mogna på moderväxten.

Förlovning och giftermål

Julgranen kläddes någon dag i förväg och aktivt deltog vår nya lärarinna, Alexandra Alexejevna, som tillträtt sin tjänstgöring hos oss ett par månader tidigare då den ordinarie läraren hade mobiliserats. Vi blev nu närmare bekanta, träffades oftare och gjorde ibland utflykter tillsammans med andra ungdomar.

Av en speciell anledning minns jag en utflykt vi gjorde till företagets kolgruva uppe i bergen. Det var en dag i maj. Värmen hade redan börjat sätta in på allvar i dalen men på bergssluttningarna var det svalt och skönt. Marken var överallt täckt med en tjock matta av grönt och av blommor av alla de slag, och luften berusande fylld av dess aromatiska dofter.

Vi trivdes gott och dröjde oss kvar då vi visste att månen skulle lysa oss på vägen hem. Det var som en saga när trojkan, smyckad med vårens vackraste blommor, flög fram över vägen medan månstrålarna lekte och flätade samman trolska scenerier med invävd symfoni av otaliga näktergalars rena klara toner. Allt gav en gloria åt ett vackert flickansikte vid min sida. Jag tog hennes hand i min, den var så liten och blyg. Vi talade förtroliga ord, pulsarna brände, våra läppar möttes i en kyss och vi kom överens om att förena våra framtida öden. Vid midsommartid förlovade vi oss och började så på allvar ordna för bröllop och bosättning. Disponentens tidigare bostad rustades upp. Villig och kunnig arbetskraft hade vi i Österrikiska krigsfångar.

På fronterna pågick striderna oavbrutet och i en jämn ström gick transporter av fångar österut från slagfälten. Österrikarna dirigerades till Turkestan och uppdelades på flera stora läger. Från dessa läger fick så industrierna välja ut lämpliga personer för arbete i stället för de ryssar som tid efter annan mobiliserades. Härav begagnade vi oss och tog på försök ut en kontingent på 50 man. Försöket slog bra ut och det dröjde inte länge förrän vi hade halvtannat hundratal krigsfångar av olika profession och utbildning.

De bildade en koloni med egen självstyrelse vars ordförande, kapten kallad, var deras språkrör och kontaktman med naftafältets administration. Denne, en ingenjör vid namn Kuntz, var en lugn, praktisk och saklig man, vilket gjorde att det var lätt att i samråd med honom organisera upp deras lilla självständiga värld.

Trädgården var som en oas där det var skönt att sitta i svalkan från konstgjorda rännilar med sakta rinnande vatten och berusande blomdoft de kvällar då man inte gick på någon förströelse och de var många. Intressantast var den gamla infödingsstadsdelen med sina kolossala basarer där köpslagan pågick till långt in på nätterna. Det var biografer och teatrar, både inom- och utomhus och så var det en sak som man inte gärna gick miste om.

Det var de konserter som gavs av en orkester som bildats av österrikiska krigsfångar, cirka 100 man stark, alla synnerligen musikaliskt begåvade, däribland professorer och lärare från musikkonservatoriet i Wien. Orkestern musicerade två gånger i veckan i en offentlig park mot en mindre inträdesavgift som gick till Röda korset. Dessutom spelade den två gånger i veckan på militärklubben där det var avgiftsfritt och dit vi ibland också sökte oss med vederbörlig rekommendation.

Varje föreställning upptog huvudsakligen samspel av den mäktiga orkestern och innehöll endast ett solonummer varje gång, ett, men ett lejon, ty mera fulländat spel kunde man inte tänka sig. Det var rena, klara toner som lekande tjusande flätade sig in i den andäktigt lyssnande publiken och eggade upp sinnena till ett crescendo som utlöste åskliknande applåder när numret var slut.

Det var behagliga dagar vi hade. Värmen var tryckande, aldrig en regndroppe, endast stekande sol från en molnfri himmel hela dagen men allting går bara man anpassar sig. Vi sov ut på mornarna, läste morgontidningen om ryssarnas framgångsrika strider under general Brusiloff mot österrikarna, duschade och klädde på oss, drack te med marmeladsmörgåsar och färska wienerbröd och var så färdiga för den nya dagen.

Ett kärt tillhåll var som tidigare nämnts hotellets egen trädgård med skuggande träd och yppig växtlighet, små konstgjorda kanaler och en damm genom vilka en ständig sakta ström av friskt vatten rann fram, liksom längs gatorna i staden i övrigt. Här kunde man slå sig till ro med någon lämplig lektyr eller språka med hotellets övriga gäster och lyssna till deras öden under ofredens hektiska tid.

I Taschkent bodde sedan många år en rysk storfurste, Nikolaj Konstantinowitsch som på grund av sina frisinnade idéer och vidlyftiga leverne hade förvisats hit. Han bodde tillsammans med sin gemål i ett praktfullt palats. Själv fick han inte lämna Turkestan medan hans barn däremot hade full frihet. Därav kom det sig att hans söner uppfostrades vid pagekåren i S:t Petersburg (från 1914 Petrograd).

Taschkent var den centrala lägerplatsen för de österrikiska krigsfångarna, i övrigt var de förlagda litet varstans i läger, i eller invid de turkestanska städerna. Som österrikarna inte ansågs farliga hade de stor frihet och man såg dem överallt i staden. Med ryskt medgivande byggde de en egen kyrka åt sig varvid ryska staten stod för materialet medan de själva ritade, konstruerade och byggde. De prydde också kyrkan med egenhändigt utförda konstverk, däribland en i marmor uthuggen Kristusbild.

Uppror

Jag hade ännu två veckor kvar av min semester, men under rådande förhållanden ansåg jag det nödvändigt att omedelbart resa hem. Om öppna oroligheter skulle utbryta behövdes jag bäst på min plats. Ett dröjsmål skulle kanske äventyra en hemresa. Några finansiella svårigheter i händelse av en längre tids avskildhet från naftafälten behövde jag inte befara.

Jag hade bara att vända mig till Nobelbolagets därvarande representant, en mäktig man som skötte om bolagets affärer i hela Turkestan, en av de många av Nobels förtroendemän som genom intelligens, ärlighet och arbetsamhet skapat sig en dominerande ställning inom firman.

I hans hem var vi välkomna gäster under vår vistelse i Taschkent. Härtill kom att man i Taschkent med dess stora garnison kunde känna sig helt trygg medan naftafälten på alla håll och kanter var omgivna av infödingsbyar utan möjlighet att undkomma om man skulle önska det i händelse av väpnat uppror.

Parollen var alltså: hem och det snarast möjligt. Jag åkte därför till stationen och lyckades skaffa biljetter och platskort till det första avgående tåget, klockan 9 på kvällen. Det därefter följande tåget hade avgångstid ungefär klockan elva.

Vi tog hastigt farväl av gamla och nyförvärvade vänner, packade och åkte i god tid till stationen. På vägen dit mötte vi artilleriavdelningar som i full fart körde i riktning mot infödingsstaden. Medan vi väntade på tåget hörde vi den ena salvan efter den andra mullra på avstånd. Upproret hade således börjat.

Tåget kom, vi embarkerade och åkte ovissa öden till mötes. Överallt allvarliga ansikten, rykten surrade men ingen visste någonting bestämt. Längs järnvägen spred telegrafen givetvis uppgifterna om nya våldsdåd men på det hållet var man förtegen. Vi gick till kojs och anlände följande dag tidtabellsenligt till Vannovskaja, vår hemstation.

Tillbaka i Tschimion

I Tschimion var man förvånad över att vi kom. De hade fått uppgivet att järnvägen var sprängd så att inga tåg kunde komma fram. Jag hade inte heller i förväg meddelat att vi skulle komma. Det visade sig senare att ett par broar hade sprängts omedelbart efter att vi hade passerat. Det tåg som avgick från Taschkent två timmar efter vårt kom fram först efter tre veckor.

I Dschisack, en stad 30 mil från oss med 13000 invånare, varav endast några hundratal ryssar, hade den mohammedanska befolkningen gjort uppror och mördat den ryska administrationen. Ryssarna svarade med att sända dit militär och omringa hela staden, evakuera kvinnor och barn, sina egna samt andra nationaliteter, varefter artilleriet trädde i funktion och lämnade efter sig endast eldhärjade ruiner. Så såg staden ännu ut, ödslig och död, när vi följande år passerade den på väg till Baku.

På naftafälten gick arbetet normalt men stämningen var tryckt. De infödda arbetarna som bodde i sina hem i de närliggande byarna kom och gick som vanligt men ingen vågade sig in i infödingsbyarna på basardagarna där de ryska husmödrarna vanligtvis gjorde sina huvudsakliga inköp. Någon brist på livsmedel blev det därför inte. Vi hade ju företagets egen kooperativa affär med de vanliga standardvarorna medan en inföding, Bakischka, som hade sin affär på egen grund alldeles intill naftafälten och huvudsakligen handlade med kött fick ökad omsättning. Det hade han givetvis ingenting emot.

Skall det heliga kriget börja?

En kväll efter mörkrets inbrott och strax efter det vi kommit hem från Taschkent kom Maschmed, hövdingen i närmaste by, knackade på vid köksingången och sade åt tjänsteflickan att han ville träffa mig för att sälja en matta som han bar över axeln. Jag förstod att det var någonting särskilt, ty visserligen brukade vi hälsa på varandra när vi möttes, men vi hade aldrig haft något närmare med varandra att göra. Jag visste inte ens att han talade så pass god ryska som han gjorde. Jag bad honom att stiga in i matsalen där han vitt och brett började tala om mattan och dess förträffliga egenskaper.

Min fru tittade ett tag på mattan och gick så in till svärmor och tänkte tydligen att mattaffären får jag sköta själv. När vi var ensamma sade hövdingen i viskande ton: ”Jag vill tala med dej ensam, så ingen hör oss.”

Jag nickade åt honom och gick och sade åt Alexandra att hon skulle ta svärmor med sig ut i köket och sysselsätta tjänsteflickan så att hon inte kom åt att lyssna. Om jag kallade på Alexandra så skulle svärmor stanna ute hos flickan. När hövdingen förvissat sig om att vi var ensamma sade han rakt på sak: ”Det jag säger nu är en sak mellan dej och mej.” Han såg forskande på mig och jag nickade.

”Det heliga kriget bryter snart ut, naftafälten blir utsatta för överfall och alla otrogna blir mördade. Du är inte ryss och därför vill jag rädda dig och din familj. När det bryter ut kommer jag och hämtar er. Ni kan då bara ta med er vad ni mest behöver och så får ni bo hos mig. Ni får mat gratis och ingenting skall hända er och er familj och ert hus skall inte röras.”

Min hjärna arbetade febrilt. Det var ju omöjligt att gå in på hans förslag men å andra sidan ville jag inte stöta mig med honom och kanske även få honom och hans trosfränder att tveka och sade därför i det jag klappade honom på axeln:

”Tack ska du ha för din stora omtanke om oss. Men ser du, jag är anställd på naftafälten, där är min plats och där måste jag stanna. Och så förstår jag inte varför ni skall mörda folket här på naftafälten. Vi har ju levt i bästa sämja hela tiden, vi har ju bara haft nytta av varandra. Ditt folk har ju goda arbetstillfällen här och har hittills alltid punktligt fått vad de skulle ha och så kommer du och säger att ni skall mörda oss. Det låter litet egendomligt tycker jag.”

”Ser du, det kan nog vara som du säger men saken är den att vi fått order att vara färdiga när den gröna fanan höjs och då har vi bara att gå.”

Jag ruskade på huvudet. Han envisades:

”Nu ska du inte vara dum. Du väntar en liten. Vill du att han skall dö innan han blivit född? Fråga din fru vad hon tycker.”

Jag gick ut och bad Alexandra komma in, lät dörren med flit stå på glänt och viskade i förbifarten åt hövdingen:

”Prata på om mattan.”

Och tog så Alexandra med in i det bortre rummet. Där relaterade jag vårt samtal för henne, förklarade att jag ämnade stanna, men undrade om inte hon och svärmor skulle flytta över till hövdingen om det skulle braka loss. Hon vägrade och jag uppmanade henne att själv säga det åt hövdingen.

Jag gick före och stängde dörren medan min fru gick rakt fram till hövdingen, såg honom rätt in i ögonen och sade med dämpad röst:

”Tack för din vänlighet mot oss men du förstår jag kan inte annat, jag måste stanna hos min man.”

Jag nickade åt henne och hon gick ut i köket. Hövdingen såg nedstämd ut. Hans mission var misslyckad. Han hade velat oss väl men vi hade inte begagnat oss därav. Jag ville trösta honom:

”Jag är ledsen att jag inte kan begagna mig av ditt erbjudande men det är nog bäst som sker. Som du kanske vet kom jag hem från semestern för ett par dagar sedan. Vi har varit i Taschkent. Där började det heliga kriget samma dag som vi reste därifrån, och på vägen ner till stationen mötte vi flera avdelningar ryskt artilleri som i sporrsträck körde ut till ”Gamla staden”. Medan vi väntade på tåget, och även när tåget gick hörde vi den ena salvan efter den andra avlossas. Det var ett helvetiskt dån.”

Han lyssnade spänt. Det sista, artilleriets vedergällningsaktion, hade uppviglarna tydligen inte berättat om. Jag fortsatte:

”Jag håller inte alls för otroligt att ni kan mörda oss allihop här. Visserligen har vi en del kosacker och några gevär men utslaget fäller den stora massan med sina knivar. Men vad händer sedan. Du vet att i Margelan, 35 verst härifrån, står två kosackregementen. På mindre än två timmar är de här. Kosacker är inte att leka med och har de med sig kulsprutor och kanoner då är det synd om era byar. Sån’t är kriget, den ene slår och den andre slår igen och slår hårt. Det blir väl detsamma här som i Dschisak.”

Han ryckte till och såg forskande på mig.

”Vad är det med Dschisak?”

Jag sade: ”Dschisak existerar inte längre.”

Jag relaterade händelsen fullständigt. Detta var han fullkomligt omedveten om. De hade ju inga möjligheter att få snabba underrättelser medan vi genom järnvägstelegrafen var väl underrättade.

”Är det då inte bäst att vi förblir vänner som hittills?”

Han andades tungt men såg samtidigt lättad ut. Han räckte båda sina händer mot mig, sägande:

”Du har rätt.”

Jag fattade hans händer. Vi såg varandra rakt in i ögonen och jag sade:

”Tack för att du kom hit så vi kunde språka rent ut. Och kanske, när allt kommer omkring, mattan gjort god nytta.”

Vi smålog mot varandra. Han tog sin matta och gick och när flickan frågade varför jag inte köpt mattan svarade jag:

”Det var nog fin kvalitet i den, men jag tyckte inte om mönstret.”

Vad vi fruktat var nu visshet. Infödingarna riktade ett anfall mot våra naftafält. Själva hade de dock intet att vinna därpå och det begrep Maschmed, men skulle han också kunna påverka de andra.

Första stöten i provinsen Fergana (huvudsakligen belägen i en dalgång mellan sex à sju tusen meter höga berg, tre miljoner invånare med bomulls-, ris- och silkesodlingar som huvudnäring) skulle alltså sättas in mot oss och den var välberäknad. Den bensin som framställdes ur vår nafta var den bästa i hela riket. Avfallsprodukterna vid destillation av naftan gick till bränsle för loken på de centralasiatiska järnvägarna och fotogen för belysning i hemmen. Det räckte också till långt utöver provinsens eget behov.

Detta visste nog mycket väl de som säkerligen stod bakom den tänkta aktionen mot oss. De visste också att en kupp mot oss skulle ha stora verkningar på provinsens normala och ekonomiska liv. Men var infödingarna som skulle utföra kuppen också villiga att betala priset för sitt deltagande? Maschmed visste vad det gällde. Han hade fått klart besked om Dschisak. Man måste också räkna med att utan hans deltagande kunde inte någon rådplägning ske eller något beslut om överfall fattas.

Allt var ovisst. Dag efter dag gick i ovisshetens tecken. Ingenting kunde man företa sig för att inte öka oron hos befolkningen. Men planera kunde man och omärkligt placera en del materiel på lämpliga platser om en snabb aktion skulle bli nödvändig. Vi hoppades att upplysningen om Dschisak skulle ha ett lugnande inflytande på våra grannar, som helt säkert fick reda därpå.

En annan fråga var vilken hållning som skulle intagas av det hundratal österrikiska krigsfångar som var anställda på våra företag i händelse av krigiska förvecklingar. Vi förmodade att de skulle förbli lojala mot oss, om inte annat så kunde de ju inte gärna åse att deras hjärtevänner mördades, ty här liksom överallt hade krigsfångarna framgång bland de kavaljerslösa flickorna. För övrigt trivdes de bra hos oss och företagets förintande skulle försämra deras levnadsvillkor. Vi ville inte avfordra dem något ställningstagande, men vi utgick ifrån att de skulle förbli lojala. Det var intet annat att göra än att bida medan tiden gick.

Så föddes en son

Sent en fredagskväll fick Alexandra känning av att den lille snart var att vänta, men natten gick och ingenting hände. Likaså på lördagen, endast starkare värkar. Så även natten mot söndagen. Jag hade inte sovit föregående natt, sov inte heller nu, gick bara av och an och tänkte på vad som skulle ske om ett anfall sattes in mot oss nu. I planen ingick att vårt hus i så fall skulle evakueras, men hur förflytta en barnaföderska under sådana förhållanden och hur skulle försvarsplanen som jag var ensam om realiseras. Jag var trött och nedstämd, bara gick och gick och tänkte.

Från sängkammaren trängde allt tätare smärtskrik ut till mig. Jag kände en stark skuldkänsla. Det var jag som förorsakat den. Jag var den skyldige men kunde nu ingenting göra. Det var naturen som talade i dessa skrik. Det var den tribut som modern fick betala för det nya liv hon föder. Där inne vaktade hela tiden vår kvinnliga läkare och svärmor. Svärmor kom då och då ut och talade om hur förlossningsarbetet fortskred, att allt var normalt och att jag inte skulle vara orolig. Varje gång uppmanade hon mig också att sova, men hur sova när alla sinnen var på helspänn. Jag bara gick och gick.

Fram mot morgonen hördes så några särskilt kraftiga skrik. Därefter blev det tyst. Det hördes bara att man styrde och ställde med något. Och så kom svärmor ut:

”Det blev en pojke.”

Det var skönt att det var över. Man hämtade varmt vatten från köket och pysslade och ordnade och så kom läkaren ut med ett vitt bylte, som hon lade i mina armar. Och där bland spetsar och band och med en vit mössa på huvudet låg ett litet rödmosigt ansikte lugnt och stilla och ett par blå, klara ögon tittade rakt fram.

Så var han då kommen, den länge efterlängtade och jag kände stark glädje och tacksamhet. Jag gick in och lade den lille bredvid Alexandra, omfamnade och kysste henne och gick så ut och ställde mig på trappan. Jag behövde vara ensam och samla mina tankar. De sista dygnen hade jag andats en pust av död, mord och överfall och nu var allt i ett slag förändrat. I stället för att liv skulle släckas hade ett nytt liv kommit till världen, litet och värnlöst.

Solen gick just upp över bergskammen i öster. Den kyliga morgonluften verkade berusande och hela kroppen genomströmmades av en stark känsla av lycka och av nya krafter. Jag riktigt kände hur jag svällde, sträckte på mig, knöt knytnävarna ut i rymden och skrek för fullt:

”Nu må de komma, de djävlarna, nu har jag en son att försvara.”

Men de kom inte. Myndigheterna hade kallat på de mest inflytelserika hövdingarna och träffat en uppgörelse i godo med dem. Lugnet återställdes och vardagen blev åter enformigt oviss. Spänningen var över men underrättelserna från Ryssland var inte uppmuntrande. Man talade om varubrist, ransoneringar och hungerkravaller. Krigsläget på fronterna försämrades och man undrade suckande hur det hela skulle sluta.

Också hos oss i Turkestan hände allvarliga saker. Generalguvernör med säte i Taschkent var vid denna tid en general Martson. En dag är tidningarnas första sidor helt omgärdade av en bred svart ram inom vilken, under en stor bild av generalen, med sorg och beklagande meddelas att denne avlidit under ett tillfälligt besök i Petrograd. Man framhöll alla hans förtjänster och underströk den förlust som landet och i synnerhet Turkestan lidit genom hans frånfälle.

Efter någon tid ville ryktet meddela att general Martson blivit arkebuserad i Petrograd. Förhistorien till denna tragedi var denna. En syster till generalen hade avlidit och han riktade en anhållan till regeringen att via Finland och Sverige få sända kistan med den avlidna till Tyskland för att begravas där på någon förfaders gods. Regeringen gav sitt tillstånd men när kistan kom till Petrograd underkastades den en mycket noggrann undersökning. Det visade sig därvid att den inre igenlödda zinkkistan hade dubbelbotten och där låg både planer och kartor av militär och ekonomisk betydelse för hela Turkestan. Generalen var av tysk härkomst och han hade velat hjälpa de sina. Följden blev arkebusering.

Till ny generalguvernör utsågs den från det rysk-japanska kriget 1904-05 kände general Kurupatkin. Denne hade tidigare under tjänstgöring i Turkestan blivit god vän med nuvarande emirens av Buchara moder. Eftersom han hade ett stort inflytande över mohammedanerna skulle deras vänskap hjälpa till att släcka upprorslågorna som flammade upp än här och än där. Hur som helst, oroligheterna ebbade ut.

Från Petrograd ryktades att förvirringen och oron gripit omkring sig alltmer, inte endast bland befolkningen, utan även i de styrande kretsarna. Den politiska centralfiguren var en rå och liderlig men slug sibirisk bonde, Rasputin, som genom sitt inflytande på kejsarparet, i synnerhet på kejsarinnan, efter behag till- och avsatte ministrar och vidtog en mängd andra åtgärder med ödesdigra följder. Det talades om landsförrädiska handlingar i vilka kejsarinnan var inblandad och man var betänkt på att deportera henne till Taschkent i Turkestan.

Därav blev dock intet, men krisen närmade sig alltmer ett stadium där allt kunde hända. Tsaren var av naturen svag och osjälvständig, Han hade genom ett hemligt avtal överlåtit den beslutande makten på kejsarinnan och hon i sin tur följde de råd Rasputin gav. Storfurstarna gjorde vad de kunde för att avlägsna Rasputin, men när detta inte lyckades beslöt de att mörda honom. En natt i mitten av december satte de sin plan i verket. Hela landet jublade och hoppades att en förändring till det bättre skulle ske men därav blev intet. Upplösningen fortskred i allt hastigare tempo.

Jag och de mina fick snart annat att tänka på. Jag fick order att flytta tillbaka till firman Nobels huvudfält invid Baku och att förbereda uppbrott. En efterträdare var utsedd. Han skulle komma inom kort och så fort jag överlämnat göromålen till honom var det bara att resa. Men han dröjde och det blev jul, vår sista i Tschimion. Den firades med julgran, hämtad långt uppifrån bergen. Det nya året 1917 gick in och dag gick efter dag i väntans tecken.

Revolutionen når Tschimion

Underrättelsen härom nådde oss efter några tidningslösa dagar. Generalguvernören, general Kuropatkin, hade undertryckt nyheten några dagar i hopplös förväntan att bladet skulle vända sig. När så inte skedde anordnade han en militärparad i Taschkent varvid officerarna uppträdde med röda rosetter på bröstet. Samtidigt sände han ut en kommuniké i vilken meddelades att tsaren abdikerat och att den högsta verkställande makten övergått till de revolutionära samt uppmanade alla till lugn och besinning.

Överallt i landet bildades arbetare- och soldatråd. Så även hos oss. En dag kom en av maskinisterna på den elektriska kraftstationen Lunkin in på kontoret och meddelade att han var representant för revolutionskommittén i staden och att han fått order att bilda ett arbetarråd med vissa, dock ännu oklara befogenheter och hoppades att arbetet oss emellan skulle fortgå som hittills. Jag genmälde att jag som utlänning inte kunde befatta mig med revolutionen som sådan och därför måste det politiska ansvaret åligga arbetarrådet medan jag som hittills handhade det tekniska området.

Givetvis fordras av oss, fortsatte jag, att arbetet fortgår i ostört tempo och att produktionen hålles på samma nivå eller helst ökas. För den skull måste ett friktionsfritt samarbete äga rum och följaktligen bör medlemmarna av arbetarrådet vara personer med gott omdöme och förmåga att kunna se helheten i detaljerna. Den verkställande befogenheten behåller jag, men vid mera omfattande ändringar av teknisk eller administrativ art skall dessa gemensamt diskuteras. I övrigt håller arbetarrådet sina sammanträden efter eget behag.

Lunkin var överens med mig härom och vi nominerade lämpliga kandidater till rådet. Han skulle omedelbart pålysa ett allmänt möte till samma kväll varvid rådet skulle väljas. Han uttalade en önskan att jag och min fru skulle närvara på mötet för att visa oss solidariska, vilket jag också lovade, dock endast som åskådare. På utsatt tid infann vi oss. Det var tydligt att alla som hade möjlighet hade kommit. Lunkin besteg talarstolen och med verkligt patos började han:

”Äntligen är segern vår! Arbetarna har besegrat kapitalisterna! Nu är det folket som är herrar och själva bestämmer över sina öden.”

Det blev en längre utläggning över revolutionens förhistoria, i vilken han tagit aktiv del genom många års arbete i den underjordiska rörelsen. Han slog sig för sitt bröst och utropade:

”Ni ser här framför er en äkta revolutionär som under många år fått genomgå lidanden och umbäranden i kampen för friheten, vilken nu kommit er och hela vårt folk till del.”

Han skisserade så den närmaste framtiden som helt överensstämde med vårt tidigare samtal, betonade särskilt det ansvar som ålåg alla och i synnerhet folkets förtroendemän, vilka nu skulle väljas och ingå i ett arbetarråd samt vädjade till åhörarna att föreslå några kandidater. Ett par sufflörer nämnde några namn. Lunkin tog genast upp dem och fick församlingen att med acklamation godkänna dem. Det märktes att han var tränad och efter några avslutande ord från hans sida blev ordet fritt.

Den ene talaren efter den andre uppträdde och prisade friheten som de inte riktigt kunde fatta men som de föreställde sig som något stort som krampaktigt måste fasthållas för att inte förloras. Man sjöng ”Internationalen” och som glada och fria medborgare gick var och en till sitt efter mötets slut.

Samarbetet med rådet gick friktionsfritt, alla sökte reglera uppkomna spörsmål till det allmännas bästa. Med friheten följde också förmånen att få tala fritt. Mot bolaget och dess ledning gjordes inga anmärkningar men sinsemellan hade man en del uppgörelser.

I slutet av 1916 hade det beslutats att jag skulle återbördas till huvudfälten i Baku, så snart en efterträdare till mig på Tschimionfälten hade blivit utsedd. Strax efter nyåret 1917 hade denne efterträdare anlänt och successivt satt sig in i sitt nya arbete. Föga kunde jag då ana att min efterträdare och 28 av mina därvarande arbetskamrater något år senare skulle stupa i strid för naftafältens försvar.

En del personer, däribland också forna ryska officerare som var missnöjda med den nya regimen hade slutit sig samman och även uppviglat en del mohammedaner att göra gemensam sak med dem. De anföll naftafälten för att bemäktiga sig dessa i avsikt att skaffa sig ett säkert levebröd. De blev dock tillbakaslagna och fördrivna upp i bergen där de gick okända öden till mötes.

Åter till Baku

Det var i slutet av mars som jag med familj bröt upp från naftafälten Tschimion för att med järnväg, genom bland annat städerna Kokand, Samarkand samt ruinstaden Dschisack, nå Kaspiska havet för vidare färd med ångare till Baku. På väg till stationen fick bilen punktering och medan chauffören bytte hjul gick jag upp på en höjd och tog en överblick över nejden. Jag mindes så väl den dag för nära fem år sedan då jag första gången reste vägen fram och med den nyfiknes hunger insög varje detalj. Nu var allt mig så bekant och jag tog, inte utan ett visst vemod, farväl till dessa trakter, där jag funnit min fru och där vår pojke kommit till världen.

Mycket hade förändrats under dessa år. Då sov ännu Centralasien sin törnrosasömn, nu hade revolutionens röda sol gått upp och ett nytt tidsskede hade brutit in. Resan gick utmärkt och vi färdades bekvämt i en kupé med fyra sovplatser från vår närmaste station Vannovskaja till Krasnovodsk, hamnstaden vid Kaspiska havet. Revolutionen hade inte satt några spår på trafiken. Tidtabellen hölls punktligt, en utmärkt restaurangvagn ingick i tågsättet och vid varje station kunde man som tidigare köpa färdiglagade matvaror och gratis få kokande vatten för tillagning av te om så önskades.

Efter ungefär två dygns resa under behagliga temperaturförhållanden anlände vi till Krasnovodsk. Vid utresan fem år tidigare hade jag otroligt hett i kupén om dagarna, cirka 55 grader C, men så var det också i juni månad.

Väl framme i Krasnovodsk gick vi genast ombord på en i hamnen liggande större ångare som inom kort kastade loss och stävade mot Baku. Vid tillfället rådde stark nordlig vind, varav dock föga märktes i Krasnovodsks mot norr skyddade hamn men så mycket starkare ute på öppna havet. Det oaktat intog vi med frisk aptit vår middag. Särskilt gott smakade fiskrätten som väl stekt serverades i jätteportioner, en delikatess som sällan eller aldrig vankades i våra tidigare ökentrakter.

Tidigt följande morgon kom vi, om än tämligen omskakade, fram till Baku och fortsatte omedelbart med järnväg till naftafälten i Balachany. Där tog vi till en början in hos min förre chef Maximoff i väntan på att vårt bohag skulle anlända.

Jag blev placerad som chef för den elektriska sektionen på firman Nobels naftafält Bibi-Eibat. Dessa fält låg fem kilometer söder om Baku på en nästan plan slätt alldeles intill Kaspiska havet. På den ena sidan det öppna havet, och på den andra en halvcirkelformad gördel av branter som starkt sluttade, ibland lodrätt, ned mot slätten, vars största bredd torde uppgå till tre-fyra kilometer. Bakom dessa branter vidtog ånyo slätter på en högre nivå bort mot nya höjder med ett pass kallar ”Vargporten”. Här hade under tidernas lopp häftiga strider utkämpats. Också vi skulle bli vittne till nya.

En mil ute till havs låg den mindre ön Nargen, där då tyska krigsfångar var internerade. På ön låg också en fyr för sjöfarten och dess enformiga blinkningar skulle för de närmaste åren vara ett markant inslag i tillvaron.

Vid tiden för min ankomst till Baku hade firman inom Bibi-Eibatområdet under uppförande en större kraftstation, vars avslutande var en av mina viktigaste uppgifter. Stationsområdet var beläget invid havsstranden och omgärdat av höga stenmurar med en större inkörsport. Innanför denna låg en tvåvåningsbyggnad med bostäder för vaktmanskap och kusk och där var också den elektriska avdelningens kontor provisoriskt inrymt. Mitt på området låg själva stationsbyggnaden med blivande kontor, reparationsverkstäder och förrådslokaler, ännu inte fullt färdigt.

Längst in på området låg ett större trevåningshus med bostäder för personalen och med vacker utsikt mot havet. Här skulle jag också ha min bostad och som denna byggnad just var färdig flyttade vi in där så fort vårt bohag anlände.

Nedstämmande för sinnet var arbetarmassornas ofta direkt fientliga inställning till befälet. Av den kollegiala stämning som funnits i Tschimion fanns ej ett spår, leendet hade stelnat och ändå var alla ”kamrater”.

Revolution innebar frihet. Vad frihet var visste man inte, men man var övertygad om att frihet var något stort och ofattbart som måste vidmakthållas för att inte förloras igen. Frihet gällde alla. Man öppnade fängelsernas portar och släppte ut fångarna. Friheten gällde ju också dem. Massorna greps av en frihetsyra. Man samlades till möten där vem som helst uppträdde. Skolpojkar och skolflickor skrek sig hesa under sitt förkunnande av frihetens evangelium.

På min avdelning fanns också två kontorister som uppträdde som oratorer, en georgier, Schgente, och en ryss, Petroff. Schgente tröttnade dock snart ty som han sa:

”Så länge man lovar allt utan verklighetsbakgrund, då är de med på noterna, men så fort man försöker säga någonting förståndigt, då skränas från alla håll: Han är en folkets fiende – Ned med honom!”

Petroffs utvecklingscykel var typisk för karriärjägare med inskränkt blick, vilka ansåg tillfället inne för att skaffa sig egna fördelar. Hans första uppträdande blev dock ett fiasko. Han var då iklädd stärkkrage och så fort han kom upp på talarstolen ljöd från alla håll: ”Ned med vitkragen!”

Han gick, men kom igen utan stärkkrage och lovade vitt och brett förmåner åt alla som röstade på rätt person vid val till staden Bakus sovjet. Och han var så säker på att han var den rätte, att han öppet förklarade att när han väl kommit in i Baku-sovjeten, skulle han nog ordna så att han blev utsedd till deputerad vid kongressen i Moskva, och när han väl var där visste han nog vad han skulle göra. Men han hade otur, han blev inte vald. Härmed var hans politiska karriär slut och han beslöt att sko sig på annat håll.

Petroff hade bland annat till uppgift att upprätta avlöningslistor. Allt oftare hände det att en del arbetare fick för liten avlöning, och när de anmärkte på detta svarade han att det var jag som hade skrivit under listorna och följaktligen var ansvarig för dem. Det var ju sant att jag skrivit under listorna men jag hade ju ingen möjlighet att granska varje detalj i dem. De ständigt återkommande provokationerna tog givetvis på nerverna. Hans uträkning var nog att jag skulle tröttna och ge mig iväg, och att han då med arbetarrådets medverkan skulle inta min plats. Men han räknade fel. Jag blev kvar och begärde hans förflyttning till en annan befattning där han inte skulle kunna göra ofog.

En dag blev jag uppringd från huvudkontoret i staden och meddelad att Petroff, med centrala arbetarrådets medgivande, omedelbart skulle avskedas från sin befattning och att man sände mig en ersättare till vilken han skulle överlämna sina göromål, vilket också skedde.

Senare erfor jag att Petroff jämte ett par likasinnade hade kommit upp på huvudkontoret i staden och där på skrivbyrån fått utskrivet en inlaga till arbetarrådets centralkommitté med anhållan att tre ingenjörer, däribland jag, skulle avskedas såsom utgörande ”en onödig barlast på naftaindustrin”. Något annat kunde de inte hitta på.

Så snart de gått tog flickan fram en extra kopia mellan kopiepapperen, vilken hon utan att de märkt det hade tagit, och överlämnade denna till en av de tre nämnda ingenjörerna, av vilka en hade en viktig befattning på huvudkontoret. Denne, som hade god kontakt med centralkommittén, ringde omedelbart upp kommitténs ordförande och informerade honom om förhållandet.

När så de klagande målmedvetet infann sig togs deras inlaga omedelbart under behandling. De avfordrades närmare förklaringar, men när de inte kunde ge några sådana förklarade man för dem att centralkommittén mycket väl kände de tre ingenjörernas kvalifikationer och att det var just sådana män som naftaindustrin behövde.

Under sådana förhållanden måste man betrakta de klagandes aktion som ett målmedvetet försök att skada naftaindustrin, något som var en högst allvarlig sak. Centralkommittén skulle därför yrka på deras omedelbara avskedande från sina befattningar, något som firman inte hade några invändningar emot.

Det var en något slokörad Petroff som sedan överlämnade sina göromål till efterträdaren, varefter han helt övergick till skötseln av en arbetarnas kooperativbutik, som från början organiserats och finansierats av firman men sedan övertagits av arbetarna. I detta företag var Petroff revisor men efter sitt avskedande från firman ägnade han sig helt åt butikens skötsel, och det på så sätt att när han ett par månader senare reste till Ryssland med fyllda koffertar var butiken betänkligt renskrapad.

Därmed försvann Petroff ur bilden. Något år efteråt hörde vi av folk som varit uppresta till Ryssland och återkommit, att Petroff nästlat in sig vid någon av de i inbördeskriget deltagande arméerna och utsetts till intendent vid ett truppförband, men senare blivit arkebuserad för stöld ur ett militärförråd. Så slutade en storhetsdröm. ”Luftbyggda slott”, sade Fröding, ”skimra ju blott, skimra och locka och brista.”

När jag nu tänker efter så förefaller det mig att det också var Petroff som stod bakom en skrämselaktion som jag var utsatt för den första tiden vi bodde i den nya bostaden. Vi hade separat ingång och varje morgon när jag kom ut, var vägen nedanför trappan spärrad av skottkärror som stod uppställda i en halvcirkel, så att jag antingen måste hoppa över dem eller sparka undan någon kärra för att komma fram. Det berättades att under revolutionens första dagar, innan vi ännu kommit till Baku, hade arbetarna på en del håll, dock ej vid Nobelverken, satt misshagliga personer på skottkärror och kört ut dem från området och i en del fall misshandlat dem.

Vem som placerade ut kärrorna vid min ingång brydde jag mig aldrig om att utforska och för övrigt slutade demonstrationerna snart, när de inte hade någon synbar effekt. Det må tilläggas att Petroff bodde inom området och att nätterna var mörka. Det är givet att det finns typer som under oroliga tider försöker sko sig, men sådana som Petroff hörde dock till undantagen. Folkets omdöme om honom är karaktäristiskt för den ryska folksjälen: En skurk som dog som en skurk.

Upplösning i revolutionens spår

I och med revolutionen sattes de rådande statliga institutionerna ur funktion och nya trädde i deras ställe. Det var ett tillstånd av upplösning på alla håll. Agitatorer verkade för disciplinens undergrävande, och det med stor framgång, då alla var uppriktigt trötta på rådande förhållanden.

På fronterna vägrade soldaterna att lyda order, mördade eller fördrev sina officerare, bemäktigade sig tillgängliga tågsätt och flydde beväpnade till sina hemorter för att som ryktet sagt dela jorden medan ännu något fanns att dela.

Godsägarna fördrevs i den mån de inte redan hade flytt och herrgårdarna utplundrades. Men därmed brast sämjan, ty rovet blev inte jämnt fördelat. En del hade häst och vagn, medan andra fick bära sitt byte. Följden blev på sina håll att det blev ett ställningskrig mellan de olika gårdarna så att, så fort någon visade sig, small ett skott.

Så småningom lugnade man sig. Det gällde att ta reda på skörden och med denna for bönderna in till städerna och sålde till höga priser. Det berättades att en del hade hela säckar fulla med sedlar. Härigenom uppstod brist på likvida medel i den allmänna rörelsen. Också mynten försvann, då man samlade dem för metallvärdets skull.

Myndigheterna lät då trycka nya sedlar i värde 20 och 40 rubel. Dessa trycktes på ganska tunt papper i stora kartor med en mångfald sedlar på varje karta. När man så köpte någon sak, så rev eller klippte man av tillräckligt antal för att betala med. För framställning av skiljemynt tillgrep man frimärkspressar av olika valörer. Också dessa trycktes i form av stora kartor, dock på ganska tjockt papper. De såg ut som vanliga frimärkskartor men baksidan var inte gummerad utan hade en inskription av innehåll att märket gällde som skiljemynt till angivet värde i kopek. Dessa kartor var perforerade och följaktligen lättare att hantera än rubelkartorna.

Också hos oss på naftafälten var det si och så med disciplin och arbetsintensitet. Man kunde inte heller vänta bättre när landet inte hade någon fast regering.

Revolutionen hade samtidigt gått fram över hela landet och överallt hade bildats revolutionskommittéer med lokal makt och befogenhet, men under centralregeringens överhöghet. I spetsen för denna stod en furst Lvoff, som dock efter ett par månader ersattes av Kerensky, advokat och politiker.

Denne försökte förgäves fortsätta kriget mot centralmakterna och kom i öppen konflikt med bolsjevikerna som också tillfogade honom ett avgörande nederlag vid Tsarskoje Selo i november 1917. Kerensky flydde till utlandet medan bolsjevikernas ledare, Lenin, stannade som segerherre.

När jag tillträdde min nya plats på Bibi-Eibat cirka en månad efter revolutionens utbrott var massorna ännu gripna av revolutionsyran. Det var något nytt som de skulle slå vakt om, men de visste inte hur de skulle bära sig åt. En bekant ingenjör berättade att hans arbetare hade frågat honom hur de skulle göra och när han sade dem att de skulle arbeta som förut fick han till svar: ”Å nej! I så fall skulle vi ha gjort revolutionen förgäves.”

Det var ”vi” som gjort revolutionen, därom var alla övertygade och det var ”vi” som skulle njuta frukterna härav. För att få existensminimum måste de dock infinna sig på arbetsplatsen, annars utbetalades inte någon avlöning, men arbetstakten ansåg de sig själva böra bestämma, ibland också vilket arbete de skulle utföra. Revolutionen betydde ju enligt deras uppfattning frihet, till och med frihet att desorganisera de företag som gav dem deras utkomst. Att försöka få dem att inse det inkonsekventa i detta deras beteende var lönlöst. Man riskerade bara att bli stämplad som kontrarevolutionär och som folkets fiende, och det var inte alltid så hälsosamt.

Svåra arbetsförhållanden

Det var groteska och i högsta grad otrevliga arbetsförhållanden under vilka vi verkade. Revolutionen var så att säga en statlig angelägenhet, medan firmorna drevs i privat regi och driften gick efter gamla beprövade metoder. Detta gillade inte de revolutionära. Det var klart att allt gammalt skulle raseras och privata intressen undanträngas. Ännu kunde dock staten inte överta driften helt. Därtill var den för mycket engagerad i inbördeskrigen och centrala organisationsåtgärder, men kontrollen höll den i målmedveten riktning. Tids nog skulle den lägga sin mäktiga hand över våra utmarker.

All makt åt råden, lydde Lenins dekret och råden anammade detta och bildade kommittéer på de skilda arbetsplatserna. Det var en ävlan och en strid mellan vederbörande om vilka som skulle ingå i kommittéerna och man agiterade både under och efter arbetstid. Envar framhöll sina förtjänster.

En gång när jag gick till kontoret och hade att passera vägbanan mellan stationsbyggnaden och en hög stenmur såg jag på avstånd en folksamling där. Uppkliven på en tunna mot stationsväggen stod vår timmerman Vituschoff och ordade för fullt. Vad han sade kunde jag inte uppfatta, men som jag hade möjlighet att passera församlingen om jag gick alldeles tätt intill honom fortsatte jag. Talaren hade inte sett mig. Han var alltför upptagen av att framhålla arbetarnas krav, yrkade på att arbetarna skulle sätta sig i respekt och tillade, svängande en yxa över sitt huvud:

”Om jag nu hade en av de djävla cheferna här skulle yxan sitta i huvudet på honom ända in till skaftet.”

Jag hade då ett par steg kvar fram till honom. Hittills hade ingen sett mig, men nu fick några i de bakre leden syn på mig och stramade upp sig med fasa målad i sina ansikten. Att vända var inte att tänka på utan jag fortsatte i samma takt, men någon meter innan jag skulle passera oratorn stannade jag upp en bråkdels sekund och fortsatte så igen. Det blev alldeles dödstyst, alla stod som förlamade och jag gick lugnt vidare.

Instinktivt hade jag handlat riktigt. Upphetsad som han var, hade han helt säkert slagit till om jag skyndat undan, det hade varit en ren reflexrörelse. Genom att jag stannade upp, rakt mot allt förnuft, kopplades hans tankegång om och medan han tänkte hann jag ta några steg och sedan var det för sent.

Vituschoff var ingen dum karl och en duktig yrkesman men kommittémedlem blev han inte. Det blev däremot Achmat, en icke läs- och skrivkunnig tatar, som hans grupp lyckades få in i kommittén. Härtill speciellt kvalificerad då det ansågs som en fördel att inte ha något skrivet och för övrigt ljugs det aldrig så mycket som i skrift, resonerade man.

Mer än en gång hade man intryck av att man i centralkommittén i staden, med vett och vilja tillät sådana saker. Det vill säga låta någon enveten person få sin vilja igenom, och sedan ställa honom inför situationer som han inte kunde bemästra. Då blev han glad att få dra sig tillbaka och sedan förblev han lugn. Så även här. Achmat blev inte gammal i kommittén. Detta hindrade dock inte att han allt framgent lade sig i allt som inte angick honom.

Så lyckades han på ett meeting genomdriva att det inte var människovärdigt att bära mat till en gris. ”Meeting” med rent engelskt uttal kallades de titt och tätt arrangerade mötena för arbetare där envar uppmanades att uppträda och säga sin mening i någon fråga och till slut fattades en ”resolution” som sedan delgavs den det vederbar. I detta fall innebar resolutionen att det inte var värdigt en äkta revolutionär att ”passa upp” på ett överklassens svin.

Sakens förhistoria var denna. När revolutionen utbröt hade en förman fördrivits av arbetarna och hastigt måst ge sig iväg. Han hade en gris och en del höns som han då sålde till en finsk ingenjör, Nyman. När jag så kom hit så föreslog Nyman att jag skulle gå in som delägare i grisen, då ju två hushåll har lättare att föda en gris än ett. Dessutom skulle ett hushåll få svårt att ta reda på allt fläsket när grisen slaktades. Jag slog till, det var ju bra att få fläsk till den kommande vintern och grisen sköttes av gårdskarlen.

Kom så med två dagars varsel resolutionen om förbudet för gårdskarlen att befatta sig med grisen. Där rök julskinkan ty det återstod i praktiken intet annat än att slakta grisen och i möjligaste mån tillgodogöra sig fläsket, fast det var i den varmaste tiden på året. Achmat erbjöd sig att slakta grisen, något som i högsta grad förvånade mig, ty han var muhammedan och som sådan enligt koranens bud förbjuden att ha något med svin att göra. Svinen är orena.

Man bör inte förvåna sig över någonting ty undantag finns ju alltid och ibland går det så långt att undantagen blir regel. Alltnog, Achmat slaktade grisen och när han fick den överenskomna ersättningen för mödan uttryckte han även en önskan att få ett stycke fläsk, vilket han också fick. Det var följaktligen inte av religiösa motiv han ivrat för att gårdskarlen skulle få människovärdiga levnadsvillkor. Hur som helst, slakten var förstklassigt utförd och svinkroppen var exakt tudelad på mitten från brosket mellan näsborrarna genom halva ryggraden till yttersta svansspetsen.

Och vi åt fläsk, fläsk och åter fläsk. Kotletter, revbensspjäll, sylta och stek och dessemellan stekt flottdrypande fläsk. Vi gav bort till höger och vänster. Äntligen allt tog slut. Men än i dag gillar jag endast så magra kotletter som möjligt.

Inköp av ko

Ingenjör Nyman tröttnade snart på det hela, likviderade sina tillhörigheter, tog sin familj med sig och reste hem till Finland. Härvid inköpte jag av honom en ko samt en del höns, ett köp som skulle visa sig mycket fördelaktigt. Vi hade nu egen mjölk och egna ägg när bristen på livsmedel alltmer började göra sig gällande. Djuren befann sig på det naftafält där Nyman bodde. De logerade i ett avbalkat skjul, beläget i ett hörnsprång mellan höga stenmurar och sköttes av en kvinna med egna småbarn. I gengäld fick hon en del av avkastningen, varför omsorgen om djuren blev bästa möjliga.

När Nyman hade rest flyttade vi över till den nu lediga våningen på fält nr 27. Från vårt isolerade läge utanför de egentliga fälten bosatte vi oss sålunda på ett äldre fält med stor administrativ och teknisk personal och med mera ordnade förhållanden i övrigt, något som vi högt uppskattade.

Chef för detta naftafält var ingenjör Akimoff, en gammal bekant från min första tid på fälten i Balachany. Som reservofficer hade han varit inkallad och placerad på den turkiska fronten, men var nu just hemkommen därifrån, befriad från militärtjänst då han som specialist ansågs oumbärlig för naftaindustrin.

Vår fullt moderna bostad utgjorde halva övervåningen i ett solitt stenhus. Den andra halvan beboddes av ingenjör Akimoff med fru och tax. Barn hade de inga. Undervåningen var delad i tre lägenheter, den mellersta, avsedd för tillfälliga gäster, stod vanligtvis tom. Huset var omgivet av en inhägnad trädgård med vinrankor, fikon- och andra träd samt sängar för köksväxter och ett duvslag på en hög pelare.

Trädgårdens ena långsida vette mot en hög stenmur, på vars utsida områdets huvudgata gick fram. Bortom gatan borrtorn efter borrtorn på en plan yta som så småningom övergick i en mycket brant stigning, vilken efter cirka 200 meter åter övergick i en mera plan yta. På detta plana område och på sluttningarna skulle senare strider äga rum, fullt synliga från våra fönster.

På trädgårdens andra sida fanns en avlång stor öppen plan med bostadshus, ekonomibyggnader, arbetarkaserner och ett mindre skjul med kapsåg. Åter en solid stenmur och bakom denna borrtorn efter borrtorn, ända ned till stranden av Kaspiska havet, vars vida vatten sträckte sig till horisonten, långt bortom Nargen med sin fyr.

En annan familj som vi också höll ihop med, var en finsk ingenjör Sundström, som med sin fru och son bodde på ett naftafält på cirka en kilometers avstånd, och där han var chef. Vi spelade ofta kort hos varandra och hade trevligt tillsammans.

Det var hösten 1917 och ingen större brist på livsmedel även om priserna var mer än dubbla mot dem i Centralasien. Det ryktades att på norra Kaukasiens oändliga slätter fick säden gå till spillo i stor utsträckning. Godsägarna var fördrivna och ortsborna tog reda på vad de behövde och väl det, men mycket blev kvar på fälten.

Nu fick ”meetingarna” något att diskutera. Snabbt nog beslöts att man skulle bilda kadrar av lämpliga storlekar genom att rekrytera frivilliga från de olika arbetsgrupperna. De skulle förses med pengar och tomsäckar samt erforderliga handlingar för att de friktionsfritt skulle kunna utföra sitt uppdrag, som bestod i att anskaffa största möjliga mängd brödsäd.

Poljansky

Och så började insamlingen av pengar. Envar fick ge vad han ville och säden skulle sedan delas upp i proportion till inbetalt belopp. Det var i detta sammanhang som jag en kväll fick besök av en av min avdelnings montörer, Poljansky, en kunnig och beslutsam man. Han redogjorde för den beslutade expeditionen och föreslog att jag också skulle teckna andel, ty som han sade:

”Man bör ju vara solidarisk och så hade vi tänkt att om administrationen deltar, så blir det lättare för firmorna att gå med på att normal avlöning utbetalas till expeditionsmedlemmarnas familjer under dessas frånvaro.”

Dom kunde! Han anförtrodde mig att det var deras kvinnor som stod bakom. De ville försäkra sig om mat till ungarna. Mer än en gång har jag beundrat den ryska kvinnan, hennes omtanke, hennes uppoffring, hennes seghet och hennes förutseende. Det var utöver henne som revolutionen gick, det var hon som fick bära krigets tyngsta bördor och det var också hon som födde den generation som lyft nationen upp till en plats i solen.

Alltnog, jag tecknade min andel, mina kamrater likaså, vår firma gick med på deras förslag, andra firmor följde exemplet och expeditionen avreste. Bland dem även vår timmerman Vituschoff.

Det var första gången som jag hade personlig kontakt med Poljansky. Det skulle bli flera gånger och jag är honom mycket tacksam för alla de tips han gav mig. Det var genom hans ingripande som arbetarkommittén på min avdelning så småningom fick en sammansättning av mera lugnt och sansat folk. Visserligen höll de benhårt på sitt, men hatet och hätskheten var borta och man kunde resonera med dem lugnt och sansat.

Poljansky själv ville inte ingå i kommittén. Han ansåg att han lättare fick massan med sig när han var en av dem. Massan var mycket känslig för sin frihet och många gånger ansåg de sin egen kommitté alltför diktatorisk. Men när Poljansky uppträdde och yttrade: ”Vi fordra”, då hade han alla med sig, även om innehållet till sitt väsen var av den art att ingen kommittémedlem vågat komma fram med något sådant.

Poljansky var smart och logisk och hade en stor portion psykologiskt omdöme. Han kunde resonera hur länge som helst, tills endast hans åsikt återstod. Men så var han också tränad. År 1905, när en revolutionsunge gick fram över Ryssland, en kortare tid innan den blodigt slogs ned, tjänstgjorde han på pansarkryssaren Potemkin. Manskapet anslöt sig till de revolutionära och deltog i beskjutning av tsartrogna flottenheter i Sevastopols hamn på endast några kabellängders avstånd. Därvid lag hade han en kamrat, Sadovsky, som var lika ivrig som han att ladda och skjuta.

Hur de klarade sig därifrån vet jag inte men nu, 1917, var båda i Baku. Poljansky som montör hos mig och Sadovsky som rådskommissarie med all den makt och myndighet som tillkommer en sådan och han hade inte glömt sin gamle vän Poljansky. Det kändes lugnt att genom känt folk kunna nå överheten om så skulle behövas.

Poljansky var som sagt en äkta revolutionär, intelligent, snabbtänkt och orator av guds nåde. Genom Poljansky började jag penetrera min personal. Den största gruppen var montörerna som såg till att driften kunde fortgå ostört, såväl beträffande kraft som belysning. Dessutom hade vi en reparationsverkstad för elmateriel, mest motorer. Verkstaden förestods av en Volgatysk vid namn Freimann, en lugn och sansad man med reda och ordning.

Jag frågade Poljansky direkt hur han som intelligent person fann sig i att låta sig styras av en sådan ointelligent person som kommitténs ordförande. Han svarade att allting ännu var så flytande och att en del behövde skrika av sig innan det kunde bli någon reda på det hela. En tid efteråt blev det nyval av kommittén. Achmat uteslöts och fick återgå till arbetet, ett verk av Poljansky.

Ungefär vid denna tid anställde vi på begäran av Poljansky en ung släkting till honom vid namn Fomenkoff. Denne hade börjat sin bana som passopp på den nobelska klubben, men ansågs nu mogen för att utbildas till ett yrke och det skulle bli montörens.

Arbetsförhållandena bli allt besvärligare

De onormala och nervpåfrestande arbetsförhållandena gjorde att allt fler nordbor tröttnade och gav sig iväg. Redan vid revolutionens början hade disponenten på Balachanyfälten, Felix Hedman med fru rest hem till Finland och sedan följde den ene efter den andre. Så gav även en av firmans svenska geologer, Jansson, upp och reste till Sydamerika för att där bryta sig en ny bana. Som vanligt realiserade också han sina ägodelar, det var ju uteslutet att ta mer än det allra nödvändigaste med sig när man reste. Även jag gjorde en del inköp, däribland en stor svensk flagga, vilken senare skulle visa sig vara av stort värde.

Priserna steg men alltjämt fanns det tillräckligt med livsmedel, dels i butikerna ute på naftafälten, dels på basarerna inne i staden. Där kunde man i de stora saluhallarna köpa allehanda specerier, sötsaker, konserver och annat. I en hörnbutik i en saluhall hittade jag konserverade kräftstjärtar och där hälsade jag alltid på så länge lagret räckte. Det var så att när specialvaror tog slut så var det slut. Näringslivets rytm var störd och det fanns ingenstans varifrån man kunde komplettera förråden.

Bröd, frukter och grönsaker hörde till de varor som ständigt förnyades, likaså kött och fisk som såldes i separata butiker. Det fanns också ris och tobak, varor som i stor utsträckning importerades från Persien över Kaspiska havet.

I tjänsten hade jag en egen droska med vilken någon i familjen, en eller ett par gånger i veckan, åkte in och provianterade på basaren. Dessutom brukade vi om kvällarna besöka biografer och teater, åtminstone under det första året. Det var inte vidare trevligt att efter föreställningarnas slut åka hem genom utkanternas ödsliga och dåligt upplysta gator, innan man svängde in på gatorna inom själva naftafälten. Gator som gick fram mellan höga stenmurar med glest belägna portar, men vi var unga, omväxling lockade, enformigheten gjorde att vi tog risker och vi klarade oss.

En dag i början av november när Alexandra och jag var inresta till staden var det ovanligt livligt på gatorna. Man delade ut tryckta upprop åt höger och vänster. Det var bolsjevikerna som manifesterade sitt övertagande av makten med högtflygande paroller och löften. En ny faktor hade stött till. Vad skulle den innebära? Det hör till saken att varje förändring hälsades med glada förhoppningar om en lugnare framtid. Det storpolitiska spelet bakom skeendet kunde möjligen anas, inte märkas.

Någon omedelbar förändring i styrelseskick och levnadsförhållande kunde inte iakttagas. Arbetarna framkom alltjämt med nya krav, lönerna ökades men varupriserna steg ännu mer. När arbetarna en gång hade tilltvingat sig en löneökning efter koefficienten 3,6, ökade affärsmännen omedelbart sina priser fem gånger. De ville bara gardera sig för nästa löneökning som innebar ytterligare värdeminskning av valutan.

Politiskt sett fanns det nu bara ett parti att ty sig till om man inte föredrog att vara partilös, men vid val skulle alla deltaga och då var det nog bäst att rösta med enhetslistan.

Hälsotillståndet var i allmänhet gott men ett och annat fall av någon allvarligare sjukdom inträffade. Även den svenska kolonin fick vidkännas förlust av en av dess medlemmar, ingenjör Aurell, som vid något över 30 års ålder avled i tyfus. En mulen och kulen novemberdag följde vi honom på färden till hans sista vilorum på den lutherska kyrkogården.

Julen 1917 firas

Det gick mot jul, som vi firade på traditionellt sätt med julgran, dopp och skinka. Julgran hämtades från firmans stora trädgårdsanläggningar i närheten av byn Bosovny inte långt från Kaspiska havets stränder.

Och skinkan, en alldeles utmärkt sådan, fick vi tag på av en tillfällighet. Någon dag före jul hade vi rest in till basaren för proviantering och när vi gick där och gjorde våra inköp dök ett par kosacker upp och bjöd ut skinkor, lätt rökta och lätt saltade, skära och lagom feta. När jag undrade varifrån de fått skinkorna berättade de att de var från en kosackby i Kubandistriktet i norra Kaukasien och att de alltid till påsk och jul brukade komma till Baku med skinkor och andra produkter. Det brukade alltid löna sig. Det var klart att vi köpte en skinka. Skinkorna från Kuban var beryktade för sin goda smak eftersom folket där matade sina svin med förstklassigt foder.

Tillsammans med andra delikatesser blev det ett julbord som man inte behövde skämmas för. Inte heller saknades snaps och vin, cognac och likör, fast det officiellt var spritförbud alltifrån krigets början 1914, men kunde man bara tala svenska så var det lätt att förvärva sådana drycker. Saken var den att på den nobelska klubben talades huvudsakligen svenska och en ung armenier som en tid var anställd som uppassare på klubben lärde sig under den tiden att tala svenska ganska bra.

När han blivit äldre slutade han på klubben och ägnade sig åt affärer och blev så småningom innehavare av en av stadens största och mest välsorterade affärer för livsmedel och gastronomiska varor och dit hör ju sprit. Första gången jag kom dit frågade jag på svenska efter ”nubbe”, det ordet kunde inte förstås av någon utomstående. Han nickade förbindligt mot ett skynke på väggen snett bakom disken. ”Där bakom förhänget är en dörr. Stig på, stig på.”

Och jag steg på, följande gånger bara efter en nick.

Strejker och öppna strider

Revolutionsåret gick mot sitt slut. 1918 bröt in med samma spänning och jäsning och ständigt ökade lönekrav från arbetarnas sida. När dessa avvisades började ångvisslornas hemska konsert, ett tecken på att strejk hade brutit ut.

Det var bekymmersamma dagar med irriterad stämning. Det var massmöten, agitation och resolutioner i långa banor. De privata firmorna existerade ännu som sådana, men de skulle pungslås och det blev allt omöjligare att åstadkomma produktivt arbete. Man fick anpassa sig efter förhållandena och i möjligaste mån hålla så mycket som möjligt flytande i avvaktan på bättre tider.

Härtill kom att det gamla hatet mellan tatarer och armenier flammade upp och i mars månad övergick till öppna strider med gevär och kulsprutor som vapen, såväl i staden som på naftafälten. Det påstods att armenierna fann tiden inne att bemäktiga sig hela bortre Kaukasien och på så sätt låta sin gamla dröm om ett Storarmenien gå i uppfyllelse. Ett särdeles värdefullt tillskott utgjorde givetvis de rika oljefyndigheterna kring Baku. Det var bara det att befolkningen där var tatarisk, men den skulle kämpas ned, och det var inte svårt så underlägsen som den var beträffande vapen och övrig utrustning.

Armenierna däremot var väl försedda. De hade lagt beslag på den från den turkiska fronten hemvändande ryska militärens utrustning i början av revolutionen genom att på strategiska platser utefter linjen stanna soldattågen och först genom köp och sedan med våld tillägna sig vapnen.

En formlig terror utbröt. Striderna avstannade dock efter några dagar och arbetet på fälten kunde återupptas. Makten låg nu i händerna på armenierna som gjorde allt för att befästa sina positioner, men Nemesis vakar.

Tatarerna, som är blodsfränder med turkarna, vände sig till dessa med begäran om hjälp. Turkarna var ingalunda ovilliga ty lönen var stor, det vill säga naftafälten, som skulle bli ett värdefullt tillskott för såväl dem själva som för deras allierade, tyskarna.

De från fronterna hemvändande soldaterna var ett extra besvärligt kapitel, särskilt de som kom från fronten i väster. De hade vanligtvis gevär och ammunition med sig och det var maktfaktorer till vilka de litat i åratal och som gjort dem arroganta. En del hade haft sina familjer kvar på fälten hela tiden och dessa hade fått understöd av firman även som bostäder, om ock något reducerade. De yrkade nu på att omedelbart återfå sina tidigare befattningar och bostäder, båda givetvis besatta.

För att få lugn och ro måste man finna en lösning. Så småningom utkristalliserades ett system som sedan löpte i det närmaste smärtfritt, men första gången var det litet nervöst innan allt var ordnat. I åratal hade de offrat sitt blod på fronten och när de sedan kommer hem så blir de utstötta, hette det.

Jag kallade på vännen Poljansky, diskuterade fallet med honom, och det bestämdes att jag skulle hänskjuta saken till arbetarkommittén för yttrande. Vilket även skedde, varvid jag uppmanade dem att ta upp saken på nästa meeting. Då deltog också Poljansky och hur det var så klarades det hela upp sedan man fått tala ut riktigt ordentligt. Detta förfaringssätt visade sig mycket ändamålsenligt och utnyttjades av mig i stor utsträckning i fortsättningen. Poljansky såg till att diskussionerna höll sig inom bestämda gränser.

Under vintern fryser alltid norra delen av Kaspiska havet till, men när så våren bröt in och sjöfarten började på nytt, blev det en dag stor uppståndelse på naftafälten. Provianteringsexpeditionen till norra Kaukasien som man inte hört det minsta av sedan den reste för ett halvår sedan hade plötsligt kommit tillbaka. Vid vår närmaste brygga låg nu en större ångare fullastad med vetemjöl, rökt fläsk, skinkor, vegetabiliska oljor och andra livsmedel.

I ett slag blev atmosfären laddad. De som inte hade satsat pengar på företaget blev nu ångerköpta och yrkade på att få vara med och dela. Till dem slöt sig också de från fronten återkomna, delvis beväpnade soldaterna. Massan hetsade upp sig och man befarade plundring. Poljansky kom bekymrad till mig:

”Nu är helvetet löst. De belägrar båten och kommer säkert att kasta sig över produkterna om vi bara börjar lossa. Jag vet inte vad vi skall göra.”

Det är klart att under nuvarande förhållanden måste alla få vara med och dela, även om dem som satsat pengar får en viss procent mer. Men det måste vara ordning och produkterna måste föras över till ett rymligt magasin varifrån de i lugn och ro kan fördelas sedan noggranna listor gjorts upp.

Ta ett par kontorister till hjälp med upprättandet av listorna så går det fortare. Sök sedan kontakt med de beväpnade soldaterna, det finns resonabelt folk bland dem också, och lova dem en viss mängd livsmedel gratis om dom svarar för ordningen under transporten och sedan bevakar magasinet tills fördeln1ngen är gjord. Men fördela inte alltsammans. Spar en liten del för säkert kommer det ytterligare någon som är lika berättigad som de som nu anmäler sig.”

”Det låter bra, men skulle jag säga så åt den hysteriska hopen så kastar de mej i sjön.”

”Föreslå dem meeting under parollen: ”Alla skall vara med och dela” och då skall det bestämmas hur detta ska ske. Men ta helst med några beväpnade kamrater och ge dem offentligt uppdrag att bevaka transport och förråd, så att ingenting försvinner åt sidan. Låt gaphalsarna sen skrika sig hesa så kommer ni nog så småningom till resultat. Och så skall mötet utse kontrollanter.”

Så skedde och sent på kvällen uppsöktes jag av Poljansky som ytterligt hes endast viskande kunde meddela att sammanträdet varit ytterst stormigt och att någon enighet inte nåtts. De som tidigare satsat ville inte utan vidare avstå något av sina andelar och de övriga misstänkte att man bara försökte lura dem och att de skulle bli utan.

Lyckligtvis var listorna över aspiranterna på mjölet färdiga, med angivande av namn och antalet familjemedlemmar. Vi kunde genast göra upp ett förslag till fördelning, utgående från att de som satsat pengar skulle få hälften mer än de nytillträdande per familjemedlem. De nytillträdande skulle göra vissa inbetalningar och i övrigt ställde firman sin andel av partiet till förfogande som en utjämnande faktor för att alla skulle få vara med och dela.

Fördelningen gällde endast mjölet. De övriga produkterna som var begränsade till sitt omfång fick delegationen fritt försälja till hågade inom företaget. De härigenom influtna medlen, även som de nya inbetalningarna för mjölet, fick delegationen dela mellan sig. Efter ytterligare ett par sammanträden gick man i huvudsak med på förslaget och fördelningen började till allmän belåtenhet och ett relativt lugn lägrade sig åter över fälten.

Min familjs andel blev två säckar fint, vitt vetemjöl. Vi hade all anledning att glädja oss häröver under de rådande förhållandena när praktiskt taget vad som helst kunde ske. Några dagar senare kom Poljansky med ytterligare en halv säck mjöl. Man hade velat ge mig ersättning för de råd jag gett dem att klara av en ytterst känslig situation, som han uttryckte sig. Detta gladde mig mycket, mjölet i sig självt var välkommet, men ännu mer uppskattade jag det förtroende man visade mig.

Alla var nöjda över att ha erhållit ett nödvändigt livsmedel, men delegationen som anskaffat det hade ingen anledning att vara nöjd. De hade fått genomgå fruktansvärda lidanden, en del av dem hade dött och begravts där uppe. De övriga var mer eller märkta av malaria.

Till en början hade de haft framgång i sitt företag och samlat säd som de malt och räknat med att hinna till kusten innan seglationen upphörde. Men de hade blivit visade på villovägar och hamnat i malariainfekterade träskmarker och kört fast där. När de sedan tagit sig ut därifrån var havet tillfruset. Det var bara att vänta tills isen gick upp. På något sätt hade de lyckats uppbringa en av firmans båtar och på så sätt kommit till Baku med sina livsmedel.

Från min avdelning hade tre man ingått i delegationen, en hade blivit kvar därborta och de två som återvände var närmast som skuggor, håglösa, gula, utmärglade. De var i grund och botten strävsamma och präktiga om än godtrogna, dessa ryska bönder som hade lämnat sin hembygd för att tjäna sitt bröd på naftafälten, men revolutionär frihet kunde deras hjärnor inte fatta. De tolkade den på sitt sätt.

Arbetet på naftafälten fortgick så normalt som omständigheterna tillät. På min avdelning bestod arbetsstyrkan huvudsak1igen av ryssar och tatarer, några polacker, Volgatyskar och georgier, men inga armenier. Tatarerna, som inte kunde glömma vårens blodbad, omtalade i förtroende att turkiska trupper under tyskt befäl var på marsch mot Baku och de gladde sig storligen däröver. Detta förnekades av myndigheterna, möjligen var det några skärmytslingar vid den turkiska gränsen, sades det.

Turkarna rycker fram

Ryktesfloran ökade medan oro och spänning spred sig, och man målade ut vilka grymheter och excesser som skulle äga rum om turkarna lyckades intaga Baku. Att turkarna faktiskt var på framryckning fick vi belägg för på ett mycket egendomligt sätt. Hela trakten, med stad och omnejd, blev helt plötsligt alldeles översvämmad av mygg som kom i stora mörka moln och slog ned på allt levande, så man måste bylta in sig ordentligt. De stackars hästarna led fruktansvärt.

En gång när jag åkte in till staden efter en mörkbrun häst råkade vi komma in i ett sådant moln. På ett ögonblick blev hästen alldeles grå, så tätt satt myggorna. Det gick så långt att man fick låta bli att använda hästarna mer än till det allra nödvändigaste så länge myggplågan varade. Hästarna fick ta igen sig i gamla borrtorn med stark naftalukt, de enda ställen som myggen något så när skydde.

Den turkiska framryckningen gick genom sanka myggrika trakter under intensiv artillerield med åtföljande vibrationer i luften, något som myggen inte tålde utan drog sig undan i alltmer tätnande svärmar och blev härigenom en sorts flygande förtrupp. Turkarna var sålunda inte långt borta och låter jag nu dagboken i utdrag tala.

30.7.1918

Var vi på kvällen hos Akimoffs och spelade kort. Enligt uppgift har vår högra flygel måst vika vid Hordalan och på den vänstra befinner sig turkarna på framryckning vid Eibat, en järnvägsstation på cirka tre kilometers avstånd från oss.

31.7 Stark kanonad hela dagen. Gevärs- och kulspruteeld på avstånd.

1.8 Stark kanonad hela dagen. När jag vid tretiden på väg hem från arbetet samtalade med en arbetare på gatan blev vi beskjutna från berget. Gick in i en tatarbutik och köpte ett paket tobak samt sedan till kooperativen. Utkommen därifrån bakvägen märkte jag hur folk sökte skydd eftersom fältet, i synnerhet porten, låg under stark gevärseld. Sprang tvärs över vägen vid porten och följde husraden. Från slutet av denna och till min bostad är en öppen plats som likaledes besköts. Här hade samlats en mängd folk som var rädda att gå vidare. De berättade att en elektrisk armatur blivit genomskjuten och visade på märken i marken där kulor slagit ner. Ropade till de mina att öppna dörren, då denna låg på den beskjutna sidan och sprang hem, hörande kulorna vina. Såväl nu som vid andra liknande tillfällen trodde jag mig sårad då jag kände häftiga smärtor i både händer och ben. Så vart dock inte fallet. Det var troligen småsten som kulorna kastat omkring.

Härmed var belägringen av Baku inledd. Turkarnas högra flygel stöter mot oss, sedan utvecklas fronten i en vid båge runt staden för att så småningom åter nå havet bortom de nobelska fabrikerna och destillationsanläggningarna. Denna stadsdel kallas allmänt ”Svarta staden” och ligger på andra sidan den bakinska havsviken från oss sett.

Ett par kilometer söder om oss alldeles intill havet ligger en mindre tatarby, Schichovo, vars invånare till stor del arbetar på naftafälten. Övriga i det följande angivna namnen är benämningar på naftafält i huvudsak i nordvästlig riktning från själva staden.

2.8 Då arbetarna som skulle mobiliseras ville få ut sin innestående lön måste jag gå till mitt kontor och hämta erforderliga dokument. Uppnådde springande kontoret på fält nummer 27, där vi bodde, och sedan i sällskap med två beväpnade arbetare vidare, åtskilliga hundra meter utanför 27: ans skyddande murar, över delvis öppen mark till mitt kontor, likaledes innanför murar. Komna till porten vid elektriska stationen började kulor vissla omkring oss. Vi sprang hastigt in i stationshuset från vars fönster vi försökte upptäcka dem som sköt. Ingen kunde upptäckas men en intensiv gevärseld pågick hela tiden. Längs en rad kabeltrummor uppnådde vi kontoret där vi samlade ihop böcker, stämplar och erforderliga dokument varefter vi återvände.

27. På den öppna platsen mellan arbetarbostäderna och fabriken blev vi ånyo beskjutna men kom helskinnade undan.

Medan jag på 27: ans kontor skrev ut erforderliga avier började ett intensivt skjutande från alla håll. Arbetsfältet översvämmades av rödgardister och beväpnat folk med okänt tvivelaktigt utseende. På tio meters avstånd från mig, i skydd av en mur, sköt en massa rödgardister. När jag var färdig sprang jag hem genom elden efter att först per telefon sagt till om att hålla dörren öppen.

Fann de mina i en skyddad korridor. Det var omöjligt att avgöra vem som sköt på vem. Starkast var skjutningen från det närliggande berget. Från tre borrtorn, liggande i samma riktning på cirka 200 meters avstånd, påstods man också skjuta. I skydd av en mur på 15 meters avstånd sökte sig rödgardisternas patruller fram. På vägen utanför låg en skyttelinje och här var en kulspruta uppställd. I den skoningslöst heta solen låg en massa döda och sårade, däribland två kulspruteskyttar, den ene död.

Då man befarade beskjutning från alla håll ritade jag med krita på golvet upp de säkra bälten där vi höll oss hela tiden, åtminstone min familj. Själv var jag än här, än där. En tvetydig typ smyger sig med gevär i handen in i såghuset mitt emot vår bostad, spejar och spanar därifrån men går sedan till arbetarkasernen på 50 meters avstånd. Efter en stund kommer han ut därifrån, men utan gevär och smyger sig bort längs byggnaderna och försvinner.

Efter en stund stormar en avdelning rödgardister kasernen under förevändning att två rödgardister blivit skjutna därifrån. Hotande med sina vapen tvingar de arbetarna att öppna sina skåp, som noga undersöks och lägger de beslag på pengar och annat av värde. När vi fått meddelande om detta av en arbetare lyckas vi, dels genom direkt ingripande, dels genom hänvändelse till avdelningens chef, få rödgardisterna att avlägsna sig. Allt gick så snabbt denna dag.

Så ringer 27: ans kvinnliga telefonist till mig och rapporterar att befälhavaren för den röda styrkan hade ringt till marinstaben och begärt artillerield på de nobelska kasernerna. Detta betyder att även vårt hus kan bli beskjutet eftersom sikten från havet är skymd av borrtorn och såväl vårt hus som kasernerna är byggda av grå sandsten och dessutom närbelägna.

Jag bad henne att genast kalla Poljansky till telefonen. När han kom bad jag honom att omedelbart ringa upp Sadovsky och utverka kontraorder. Efter ett par minuter meddelade Poljansky att Sadovsky lovat ordna saken, om nu inte kanonbåtarna redan var på väg och inte kunde nås.

Jag ringde grannen, ingenjör Akimoff, och relaterade förhållandet för honom. Vi kom överens om att säkraste platsen för oss var den tomma bostaden i husets bottenvåning. Etappvis flyttade vi dit, han med fru och tax, och jag med svärmor, Alexandra och sonen Sascha, snart två år. Dessutom väntade vi en liten om cirka tre månader.

Givetvis blev vi beskjutna så fort vi visade oss. Flisor från träskåp som vi passerade på balkongerna yrde omkring, dock inga direkta träffar, men nog måste det ha varit på millimetern. Den bostad till vilken vi tog vår tillflykt bestod av ett rum och kök och var helt omöblerad. Genom att vi höll till i köket hade vi mot havssidan två bastanta väggar som eventuella projektiler måste passera. Men ingen kanonad hördes av. Jag gick in i det inre rummet och spanade. I en öppning mellan borrtornen gled sakta en kanonbåt in, man riktade in kanonerna och ett par eldkvastar lyste till. Jag sprang ut i köket:

”Nu smäller det!”

Det var dock inte oss man sköt på, utan på den grupp turkar vid den elektriska centralen som hade beskjutit mig på morgonen. Dessutom sköt de på några gamla byggnader, också stenmuren kring centralen fick ett fyrtal träffar.

Inför det väntande storanfallet vidtogo vi de åtgärder som man kunde tänka sig. Det var på det hela taget inte mycket. Bränsle för köksspisen måste säkerställas och en viss mängd reservvatten måste dagligen förnyas.

Jag var ju i besittning av en svensk flagga. Nu gällde det att kunna placera den över huset om så ansågs lämpligt, dock först sedan stridens utgång var avgjord, då den i ett tidigare skede lätt kunde bli ett irritationsmoment. Tidigare strider på högplatån hade visat att gevärskulor lätt sökte sig ned till dalen där vi bodde. Taket på vårt hus som endast utgjordes av plåt gav inget skydd.

Väl skyddad av en skorstensstock lossade jag en av takplåtarna så det var lätt att få upp en stång med flaggan på, när tid var inne, samt väl förankra stången så den höll sig upprätt även i stark blåst.

5.8 Klockan fem på morgonen började en häftig kanonad samt gevärs- och kulspruteeld längs hela fronten utom på vårt avsnitt där det inte längre fanns några försvarare. Jag gick över till grannen och på hans balkong, dock försiktigtvis intill varsin stenpelare, såg vi hur turkarna ryckte fram i riktning mot krigshamnen, först i smärre grupper, spejande och spanande, sedan i allt större styrkor.

Vi blev nu avskurna från staden och befann oss på den turkiska sidan av fronten. Men genom en tillfällighet hade vi dock telefonförbindelse med staden genom att en omkopplare på ett mindre naftafält blivit ställd för genomgång och fungerade, fast själva telefonen låg sönderslagen på golvet.

Min granne Akimoff, reservofficer i ryska armen åsåg med intresse turkarnas framryckning, men plötsligt ryckte han till och sa:

”Vad nu då, de signalerar återtåg.”

Och verkligen, jag ser för mig än i dag hur turkarna mödosamt togo sig upp för den branta sluttningen, utrymde även bergskammen och drog bort cirka en mil bakåt till lättare försvarbara positioner. De drog sig undan till den så kallade Vargporten som under århundradenas lopp många gånger fått vara reträttplats vid brydsamma situationer. Nu bildades även från vår sida en frontlinje, som följde efter.

Orsaken till turkarnas brådstörtade återtåg var att deras centralfront hade blivit uppriven av ett koncentrerat energiskt motanfall från unga entusiastiska ryssar, däribland många av Nobels ingenjörer och tjänstemän som hellre stupade än såg turkarna lägga beslag på deras kära naftafält.

Turkarna å sin sida hade fått uppfattningen att nya, utvilade ryska trupper hade anlänt över Kaspiska havet och ansåg det säkrast att draga sig tillbaka och bida.

Akimoff som var intresserad av att bese turkarnas skyddsställning på bergskammen, föreslog att vi skulle ta en promenad dit upp och vi gick. Skydden var mycket enkelt och listigt utförda. Någon liten fördjupning i marken, en rad stenar med en smal öppning för geväret, det var allt. Vid varje skjutplats fanns massor av laddramar och tomhylsor, kartonger med påskrift Waffenfabrik Karlsruhe samt här och var också någon handgranat.

Akimoff ville att vi skulle följa efter de avtågande turkarna och se om de våra hade lyckats ordna upp någon frontlinje, men jag vägrade. När man hemma har barn, och hustru som väntar barn, tar man inga onödiga risker. En liten sväng gjorde vi dock mot fronten. Här och var såg man på avstånd enstaka grupper om två-tre personer röra sig, en del beväpnade, andra inte.

Vi vände, då bakom en kulle två beväpnade obehagliga individer kommer rakt emot oss och frågar på bruten ryska om vi sett några lik, man hade sagt dem att här skulle finnas massor av döda. Vi förklarade att vi inte sett några stupade och ville avlägsna oss, men de trängde på. Då fick jag på avstånd se två beväpnade män som skar vår kurs. Jag sade då åt Akimoff:

”Här kommer de våra” och skrek för full hals:

”Hallå, här är vi” och viftade med båda armarna. De lade märke till oss och kom oss till mötes medan vår uppvaktning försvann. Det var två mobiliserade som var på väg ut till fronten. Vi förklarade vår situation för dem, skildes och gick hem.

Möte med marodörer

Komna till porten på det muromgärdade fältet (nr 27) där vi bodde, omtalade vakten upprörd att några banditer var inne i stallet för att lägga beslag på våra hästar. Hästarna var Akimoffs ögonstenar och han begav sig springande mot stallet. Jag följde efter. Just då kom de ut, ledande de bästa hästarna vid betslet. De var klädda i soldatuniformer och beväpnade. Akimoff gick mot den förste och ryckte hästen från honom och frågade vad meningen var. De förklarade att armén behövde hästarna för sina transporter, och det slutade med att de tog såväl Akimoff som mig i kragen för att släpa oss ut på gatan och tala förstånd med oss. Då kom en del arbetare oss till undsättning och kallade på en avdelning flottister som höll till på grannfältet.

Chefen för flottisterna frågade dem vilket förband de tillhörde och de gav frankt svar. I det virrvarr som rådde kunde man ju dra till med vad som helst, varför han bad att få se rekvisitionsordern. Svaret blev att en sådan inte behövdes. ”Då är ni marodörer och jag antar att ni känner till straffet härför.”

Ledaren för banditerna, jag vill minnas att de var fyra till antalet, tog under vidlyftiga åtgärder upp ett cigarettetui av silver med monogram i guld, öppnade det, tog en cigarett, tände den, sög in och blåste ut ett stort rökmoln, öppnade vapenrocken slog ut den åt vänster, pekade på hjärtat och sade hånfullt:

”Skjut här.”

”Jag vet nog var jag skall skjuta om det kommer därhän, men nu gör ni bäst att genast försvinna härifrån.”

Och banditerna avlägsnade sig.

Efter att i fem dygn ha legat direkt i frontlinjen förflöt nu dagen relativt lugnt och vi inrättade oss för en normal livsföring. Sent på kvällen, just som vi beredde oss att gå till sängs, ringde det på dörren och jag öppnade. Där står befälhavaren för flottisterna:

”Jag kom för att säga er att ni kan sova lugnt i natt.”

Jag var ett levande frågetecken.

”Det gäller banditerna som ville ta era hästar. När de gick tog de reda på var ni och er kamrat bodde för att ta er till natten. Detta rapporterades till mig och jag lät bevaka dem. På ett grannfält la de beslag på några hästar och drog med dessa ut till en tatarby, Schichovo, som låg övergiven. Byinvånarna hade av fruktan för repressalier för sin turkvänlighet utrymt byn och flytt tillsammans med turkarna till Vargporten.

”Vi hade på avstånd iakttagit dem”, fortfor flottisten, ”omringade byn och trängde från alla håll mot centrum och när ringen slöts hade vi omringat fyra banditer och tre hästar, fullastade med orientaliska mattor och andra dyrbarheter. Vi sköt ner dem omedelbart så nu kan de inte störa er nattsömn, vilket jag vill lugna er med om deras hotelser hade kommit till era öron.”

Vilka kontraster! Den ene hotar att mörda oss och den andre skjuter ner den förste och kommer och önskar oss god natt.

Denna dag (femte augusti) anlände en båtlast engelsk militär från Persien, en omständighet som särskilt gladde armenierna. Dessa fruktade turkarna alltsedan marsdagarna, då armenierna under fruktansvärda massakrer på tatarer, inkluderande kvinnor och barn, grep makten och hänsynslöst regerade i denna avkrok av det förr så mäktiga Ryssland. Med rätta bävade armenierna nu för den hämnd som skulle drabba dem om turkarna lyckades inta staden.

Nu följde en relativt lugn tid på vårt avsnitt av fronten, medan turkarna på andra avsnitt gjorde smärre framryckningar och förbättrade sina positioner i väntan på förstärkningar för ett koncentrerat storanfall. Materiellt led vår familj ingen nöd på livsmedel. En mild försyn hade ju händelsevis försett oss med varjehanda, ett stort antal höns och den ko som jag inköpt av den finske ingenjören Nyman, vilken tröttnat på revolutionen och rest hem till Finland.

Under de kritiska dagarna åt vi en höna per dag, först stekte vi den så länge fettet räckte, sedan kokade vi den. Mjöl hade vi en hel säck kvar, så bröd saknades inte. Husmor fick nämligen på något sätt jästen att räcka hur länge som helst, genom att lämna en del deg kvar och behandla den på något sätt.

Mjölk fick vi av kon och socker och te hade vi ännu något kvar. Vatten skaffade vi oss själva. Normalt fick vi mycket gott vatten genom långa ledningar från de höga bergen i norr. Turkarna hade dock sprängt ledningarna så hela staden inklusive de omkringliggande naftafälten blev utan vatten. Staden klarade sitt vattenbehov genom att skicka tankbåtar upp till Astrakhan och hämta Volgavatten som sedan portionerades ut, en à två ämbar per familj.

Vi på vårt naftafält hade det bättre. Driften på fälten hade tidigare skett med ånga men nu hade vi gått över till elektrisk drift. Vi hade ännu inte helt skrotat ned ångpannorna, av vilka en del allt framgent skulle avdestillera havsvatten för bastu och tvättstuga. Direkt gott var det ju inte, det hade en simmig medicinsk smak, men det dög. Vi hade tillräckligt för att kunna bada och senare, när turkarna hade intagit staden, kom de regelbundet morgon och kväll till vårt naftafält för att vattna sina hästar.

En gång gick jag dit för att se på utvattningen som skedde under befäl av en gammal fältväbel. Denne berättade att han utan avbrott varit på krigsfot under 25 år, däribland i Afrika och på Balkan och så kom den ständiga frågan: Finns det socker?

Under de dagar då fronten gick genom vår gård hade vi mycket besvär med vår ko, som stod i ett skjul relativt skyddad, men för att komma dit måste man passera en stor öppen plats som låg under ständig beskjutning. Den kvinna som dittills hade skött kon och för detta fått en del mjölk till sitt lilla barn ville nu inte fortsätta.

I stället erbjöd sig en perser att klara jobbet mot en bit bröd. På bestämda tider morgon och kväll kom han till baksidan av vårt hus där jag från en balkong hissade ned en kruka att ta mjölken i. I fyrsprång bar det så i väg till skjulet och efter en stund var han tillbaka, fick sitt bröd och så var båda parter nöjda.

Nu hade kvinnan återtagit mjölkningen, men det skedda hade givit en tankeställare om det över huvud taget var klokt att behålla kon i en belägrad stad där hungern gjorde sig alltmer kännbar. När därför Svenska röda korsets avdelning ringde och ville köpa kon till föda åt tyska krigsfångar som stod under deras beskydd och bjöd ett hyggligt pris, då slog jag till. Jag sålde kon på villkor att betalningen skulle ske först sedan normalare förhållanden inträtt.

Så skedde också, dock först sedan turkarna hade intagit staden och basaren börjat fungera mera normalt igen. Jag tog då ut betalningen för kon, for till basaren och plockade droskan full med de matvaror jag kunde få tag i. Själv satt jag ganska obekvämt på hemresan.

Pengarna räckte också till köp av fem pud, det vill säga cirka 80 kilo hushållstvål. Det visade sig vara det verkliga fyndet, ty tvålen räckte för oss under hela den tid vi var kvar. När vi tre år senare reste till Sverige hade vi den sista biten tvål med oss på vägen.

Under den tid strider pågick inpå knutarna omöjliggjordes allt arbete på naftafälten, men sedan nu turkarna dragit sig tillbaka återtogs arbetena i full utsträckning. Förhållandet mellan befäl och arbetare som varit spänt alltsedan revolutionens början hade nu mildrats i den mån arbetarnas revolutionära patos svalnat inför den gemensamma faran. Allt började gå i mera normala gängor.

Tatarpojken Hanar

Tatarbyn Schichovo som nu låg öde, då dess invånare för säkerhets skull följt med de retirerande turkarna efter deras första misslyckade anfall, styrdes av en hövding vid namn Mursa, med tillägget Gadchi, vilket betydde att han besökt det heliga Mecka. Gadchi var en hedersman och bland annat entreprenör för Nobelverken genom att leverera diverse material, även så skaffade han arbetskraft till förfogande vid extraordinära tillfällen. Det bästa förhållande rådde oss emellan. Ändå blev jag mäkta förvånad när någon sent en kväll knackade på och där står Gadchi, till oigenkännlighet böjd och påpälsad.

”Men hur, Gadchi, kan du komma hit? Vi är ju inringade och havet bevakas också.”

”Det är inte stora risker jag tar. Turkarna skjuter inte på mig och också till lands har jag hjälpare. Jag kom hit för att göra dig ett förslag. Om några dagar sätter turkarna in ett avgörande anfall och då vet man inte vad som kan hända. Det vore nog bäst att du och din familj flyttade över till en säkrare plats. Vi kan komma överens om tid en dag då jag kommer och hämtar er. Ta med det viktigaste, annars får ni vad ni behöver och det kostar ingenting.”

Jag talade med Alexandra. Hon var gravid i åttonde månaden och vi hade en son som ännu inte var två år, så hon ansåg en flytt fullkomligt utesluten. Det förstod även Gadchi som lovade att han skulle följa med de anfallande trupperna och se till att intet hände oss. Med tacksamhet skildes vi.

Det var inte bara Gadchi som kom sjövägen. Också allehanda rykten kom den vägen. Så ryktades att hela kejsarfamiljen hade blivit mördad i staden Jekaterinburg. I olika versioner kom också uppgifter om de pågående striderna mellan de vita och de röda arméerna allt från Sibirien till de ukrainska stäpperna och norra Kaukasus.

Stridigheterna omkring oss förde också med sig att vi miste den hjälp vi haft i köket, en l5-årig storväxt tatarpojke från den utrymda byn Schichovo vid namn Hanar. Omständigheterna efter revolutionen gjorde att man drog sig för att anställa hushjälp. Vi fick klara oss på egen hand tills vi kom på utvägen att anställa en gårdskarl för delarbete inomhus och därmed var grovsysslorna avklarade.

Hanar var faderlös och hade flera syskon. Han bodde hemma hos sig i byn, kom på mornarna och vandrade åter hem på kvällen, då ofta med något matnyttigt i fickan. Dagens måltider intog han hos oss, svärmors kelgris som han var.

Det var en väldigt snäll och präktig pojke, men en liten egenhet hade han. Han var en ivrig jägare och när det var pålandsvind och änderna sökte sig till stränderna, då kunde man vara säker på att Hanar också var där. Första gången visste vi inte orsaken till hans frånvaro men så småningom begrep vi att han stannade hemma för att skaffa föda åt sin familj.

När han sedan återkom i arbete skedde det alltid på samma sätt. Svärmor brukade stiga tidigt upp och öppna köksdörren. När hon senare kom ut i köket kunde det ligga en and på bordet, om jaktlyckan varit god, eller en korg med färska fikon eller något annat, men ingen Hanar. Först senare dök han upp och började ivrigt arbeta och cirkeln var sluten.

Spanska sjukan

Sedan en tid tillbaka hade jag haft en obestämd känsla, luften tycktes inte räcka till och ofta kändes det kyligt om ryggen. En kväll var olustkänslan särskilt stark med frossbrytningar och jag gick tidigt till sängs. Morgonen därpå vaknade jag med över fyrtio graders feber. Tillkallad läkare konstaterade spanska sjukan, gav sina instruktioner och ordinerade ett par sorters medicin särskilt med tanke på hjärtat, som nu stod inför en mycket stark påfrestning.

Hela kroppen värkte och brände och törsten var intensiv även om jag drack stora mängder te hela tiden, glas efter glas.

Följande morgon hade sjukdomen angripit också min fru och båda barnen. Bara svärmor var nu på benen och pysslade tillsammans med tatarpojken Hanar om oss efter bästa förmåga. Det lyckades också att anskaffa en svensk sjuksköterska som hade fått sin utbildning vid Kneipen i Norrköping, men som nu var husmor på den nobelska klubben i Svarta staden.

Det var i januari, temperaturen höll sig omkring noll utomhus, men inne eldade vi mycket hela tiden enligt doktorns föreskrift. Vi hade minst 25, oftast upp mot 30 grader varmt. Denna dag konstaterade doktorn att den ena lungan var angripen och följande dag hade inflammationen också sträckt sig till den andra.

Det var plågsamma dagar som nu följde. Det kändes som om jag halstrades över eld. Varenda muskel i hela kroppen värkte, hur jag än låg, och däremellan frös jag om ryggen så hela kroppen skakade. För att draga ut blodet mot huden vidtog man den åtgärden att ta halvrunda klotformade glas, i vilka hälldes några droppar sprit, som antändes varefter glasen stjälptes över ryggen, glas intill glas, varvid för varje gång en fjärdedel av ryggen belades. Efter fem minuter togs glasen bort och nästa fjärdedel belades tills hela ryggen var behandlad.

Denna procedur upprepades två gånger dagligen och då alltid någon droppe sprit föll brinnande ned på huden var hela ryggen inom kort ett enda stort sår.

Därefter fick jag en kompress runt hela kroppen varvid vätskan enligt doktors ordination skulle bestå av brännvin. Utanpå denna kompress sattes en vaxduk och ytterst en filt. Sjuksystern, som kneipare, ändrade på detta, ersatte brännvinet med vatten och tog bort vaxduken. Strax innan doktorn kom brukade hon byta. Men en gång kom doktorn på onormal tid, uppdagade bedrägeriet och blev mäkta arg. Han påstod att hon odlade lunginflammation i stället för att häva den och förbjöd henne att vidare befatta sig med mig.

Någon direkt sömn hade jag inte under dessa dagar, inte ens på nätterna. Det var endast en dvala med täta uppvaknanden. På natten mot den femte dagen, när jag låg och fantiserade och tänkte på min behandling med vatten i stället för brännvin stod det plötsligt klart för mig att brännvin får man genom att blanda sprit och vatten. Nu hade jag fått enbart vatten, tog jag nu också enbart sprit skulle verkan tydligen bli den önskade. På morgonen sände jag bud till huvudkontoret efter en flaska sprit och frampå dagen hade jag också fått en sådan, trots svårigheten att under rådande förhållanden anskaffa en sådan.

Doktorn hade besökt mig på förmiddagen och funnit tillståndet oförändrat, samt ordinerat en ny medicin. Innan jag tillgrep spriten ville jag dock rådgöra med doktorn, varför spriten tills vidare fick stå orörd.

När man denna eftermiddag kuperade min rygg tycktes det mig att man lät glasen stå i timtal på den första fjärdedelen, varför jag, när turen kommit till den andra, tog klockan för att själv kontrollera att tiden fem minuter hölls. Tidtagningen började men jag kunde inte se visarna röra sig, till och med sekundvisaren stod stilla. Jag förde klockan till örat, den tickade och gick följaktligen. Ånyo fixerade jag urtavlan men sekundvisaren tycktes fortfarande stå stilla. Först efter en stund som föreföll mycket lång, lade jag märke till att visaren rörde sig, men ytterst långsamt. Min hjärna måtte ha arbetat febrilt. Tidsbegreppen var tydligen utsuddade. Jag räckte klockan till Alexandra. Här drog det tydligen ihop sig till kris.

Mot kvällen täcktes himlen av mörka moln, isande kall trängde vinden på och sällsamt nog började snö dråsa ned för att så småningom övergå i full snöstorm. Det var sedan mörkt länge, stormen tjöt, fönstren skakade och från kakelugnspipan hördes ett brusande dämpat dån.

Medan jag så låg upphörde med ens alla plågor och jag kände ett outsägligt välbehag i hela kroppen. Jag tycktes befinna mig i ett högt, ljust marmorvalv och den mest underbara musik smekte mina öron. Jag kunde inte utröna varifrån musiken kom, men ansåg att kupolen var avskuren upptill och täcktes av en kalott med större diameter, så att mellan dem uppstod en för ögat osynlig öppning. Jag tänkte: ”Nu är jag vid gränsen. Jag skall försöka se över på den andra sidan, men hålla mig kvar på denna sida.”

Då blev det med ens mörkt som under djupaste natt och det svarta valvet korsades av den ena skarpa blixten efter den andra. Jag undrade vad det kunde vara, då en röst sakta sade:

”Det är ett budskap ut i rymden att en själ går in i evigheten.”

Det kändes som om en svart kåpa skulle tvingas över mitt huvud. Jag spjärnade emot och lyckades också bibehålla tankeförmågan klar. Fötterna kändes kalla, kölden spred sig efter benen upp till kroppen. Ringmusklerna upphörde att fungera och en varm stråle göt sig över ena benet. Upprepade attacker satte in mot hjärtat men jag försökte med min vilja tvinga det att slå vidare. Jag ropade:

”Syster, känn på mina ben.”

De var kalla. Hastigt tog syster ett handfat som hon fyllde med snö på balkongen, blandade upp med vatten och började frottera såväl ben som kropp med den iskalla vätskan. Efter en stund började det åter kännas varmare.

Telefonen ringde, det var doktorn.

”Jag ringer för att höra hur det är. Snöstormen har hindrat mig från att göra ett besök i kväll, men jag har just träffat överdirektören som ställer sin kraftiga bil till mitt förfogande om jag nu behöver komma ut.”

Eftersom firman ju ställt en täckt uppvärmd bil till doktorns förfogande dröjde det inte länge förrän han kom till oss med hela sin familj, fru och två barn. Han hade tagit dem med sig för att de skulle få värma upp sig ett tag eftersom de hade så kallt i bostaden i staden. Och det fick de så gärna, och dessutom varmt te och smörgås.

När doktorn sedan reste tog han med sig sjuksystern, väckte ett apotek i staden och skaffade kamfer och injektionsspruta, varmed hon återkom och gav mig upprepade injektioner under nattens lopp.

Tid efter annan föll jag i en slags dvala men återkom snabbt till medvetande igen. Hela kroppen befann sig i ett uppjagat, ovisst tillstånd. Jag kände att jag ständigt måste vara på min vakt om ett nytt anfall skulle sätta in. Jag gjorde allt för att inte somna in, då jag utan tvivel skulle förlora kontrollen över min kropp. Alla uppmanade mig att sova eftersom man ansåg att jag behövde vila, men jag ville under inga förhållanden släppa kontrollen över mig själv.

Alexandra, som nu var på bättringsvägen, hade hittills sovit i ett annat rum för att vi båda skulle vara ostörda, men nu lade hon sig påklädd på den tomma sängen bredvid mig och insisterade på att jag måste sova. Jag måste uppbjuda hela min diplomati för att övertala henne att inte tvinga mig till sömn. Min sinnesstämning genomgick en hastig förändring. Jag kände att jag blev medvetet elak och försökte nå Alexandra och nypa henne.

Mot morgonsidan började upproret i min kropp att mildras, det kändes lugnare och jag somnade in. Många timmars sömn blev det dock inte, trött och utmattad vaknade jag. Den höga feber, som nu släppt, men som varat i över fem dygn och all medicin som jag tagit in, gjorde att jag kände en viss yrsel. Värken var i huvudsak borta, det värkte bara för att det hade värkt. Jag kände att jag behövde vila men huvudet bara brusade.

Den tid som nu följde karakteriserades av ett stadigt tillfrisknande och ett intensivt ätande, i synnerhet av fett. Flera gånger dagligen åt jag stora smörgåsar av mjukt, vitt bröd med smör och tjocka skivor fet skinka. Jag åt och njöt och njöt och åt. Jag tyckte att jag inte kunde få nog med fett och anammade de portioner jag fick med största begärlighet.

Ännu två veckor fick jag tillbringa i sängen men sen var jag uppe allt mer och mer. Det dröjde dock månader innan jag kunde återgå till arbetet och om jag kom ut i fuktig luft kände jag genast var lungorna var belägna. Denna känsla hade jag kvar i ett par års tid, dock allt svagare tills den helt försvann.

Mer sjukdom och död

På vårt avsnitt av naftafälten, Bibi-Eibat, var vi tre svenska ingenjörer; Erik Delin, chef, Otto Thulin, chef för naftasektionen och jag för det elektriska. Vi skulle alla tre drabbas av allvarliga sjukdomar. Jag hade just klarat av min när det blev Delins tur. Han hade mycket hög feber, några få utslag på bröstet men i övrigt inget som kunde diagnostisera sjukdomen.

Förutom spanskan, som tog största tributen, började andra sjukdomar härja i stor utsträckning, bland dem smittkoppor, kolera och fläcktyfus. Min granne Akimoff hade lyckats komma över vaccin mot smittkoppor och han föreslog att vi alla, inklusive Thulin skulle begagna oss av möjligheten att låta vaccinera oss. Alexandra och jag antog erbjudandet med glädje. Thulin tordes inte för i så fall skulle han få sjukdomen, påstod han.

Delin bättrade på sig. Det gick mot påsk och på påskafton gick Thulin och jag och hälsade på honom och gratulerade till återvunnen hälsa. Kort därefter blev Thulin sjuk i smittkoppor. Då kom läkaren till den slutledningen att även Delin haft smittkoppor, som visade egendomliga symptom genom att sjukdomen gick in i kroppen och att Thulin blivit smittad vid vårt besök hos Delin på påskafton.

En söndagsmorgon i slutet av april 1920 dog Otto Thulin. Eftersom det ryktades om truppsammandragningar vid gränsen i norr mot Ryssland påskyndades begravningen och redan på tisdagen skedde denna. Det var en gråmulen dyster dag. Redan tidigt på dagen samlades från alla håll begravningsgästerna till lasarettet, envar i sitt ekipage. Det långa begravningståget utgick till den lutherska kyrkogården på den höga kullen utanför staden med vacker utsikt över denna samt havet där bakom. Samtliga i staden existerande religioner hade här sina områden i stilla frid och god grannsämja.

Kistan med sin igenlödda innerkista av zink sänktes i graven, begravningsakten ägde rum, tal hölls av en av veteranerna bland svenskarna och av direktör Lessner, som bland annat yttrade ”Du bist nun ein heiliger Mann”. Graven skottades igen och var och en for hem till sitt. Endast min granne sa:

”Titta över till mig i kväll så får vi vid ett glas vin minnas Otto Ivanovitsch”.

Vi satt just och genomlevde många gångna år då telefonen ringde. Det var ingenjör Delin som bodde i staden och nu sökte mig för att kunna tala på svenska så utomstående inte skulle förstå. Hans första fråga gällde om det var lugnt på fälten, inne i staden rådde en livlig rörelse men ingen visste något. Han bad mig ta en tur i grannskapet och forska. Vi gick ut, Akimoff och jag, och kontrollerade huvudgatorna. Allt var normalt, även arbetet på fälten pågick normalt.

När jag sedan skulle rapportera resultatet av vår undersökning var telefonen bruten. Åter ett nytt oroselement. Upprepade försök gav inget resultat.

Under tatarrepublikens dagar var det både si och så med säkerheten i synnerhet på nätterna. Det berättades att man inte drog sig för att när någon bättre person begravts, man på natten grävde upp graven och plundrade liket på kläder och värdesaker. Av denna anledning lät vi vårt hus nattetid bevakas av en av ortens största banditer, Mursabek, som hade otaliga liv på sitt samvete. Sådan var sägen. Han var fullt lojal mot oss. Ingen annan vågade sig inom hans område. Ibland kom han på kvällen och lade sin fårskinnspäls och käpp på trappan och hämtade dem på morgonen. De hade gjort nytta, alla kände igen dem.

För att nu Otto Ivanovitsch skulle ostört få sova sin sista sömn sattes nu Mursabek med medhjälpare att vakta graven, båda försedda med gevär. Under natten intogs så staden av de röda.

När jag följande morgon i vanlig tid gick till mitt arbete stod montör Poljansky vid utgången. Helt lugnt sa han:

”Gratulerar, nu är vi åter ryska undersåtar, bolsjevikerna har under natten intagit hela tatarrepubliken. Vi har nu nya herrar och vi vet inte deras inställning så det kanske vore bäst att ingenjören inte visade sig idag.”

Jag genmälde att jag aldrig lagt mig i politiken utan endast var tekniker. Han sa något om unga brushuvuden. Jag gick dock till kontoret och tur var det ty det dröjde inte länge förrän en fullt beväpnad rödgardist uppenbarade sig och räckte mig ett papper. Jag läste:

”Härmed ställes Eder droska omedelbart till mitt förfogande.

Ordföranden i verkställande kommittén, Fomenhoff”

Jag frågade:

”Vem är denne Fomenhoff?”

”Han har varit montör.”

Jaså han, två år tidigare hade jag givit honom en nog så kraftig reprimand. Saken var den att under turkarnas belägring hade en lampa i en stolpe alldeles utanför vår bostad lossnat i sin sockel och gav korta och långa signaler, allt eftersom vinden blåste. Jag gav order att man skulle skicka någon att genom stenkastning krossa lampan. Efter en stund tittade jag ut och ser då en man i stolpskor skruva i lampan och skynda ner. Jag skyndar till, det var Fomenhoff. Han var oskadd, men en extra lampa som han hade i bröstfickan på skjortan, hade blivit genomskjuten. Jag kommer nu inte ordagrant ihåg vad jag sade till honom, men förmodligen frågade jag om han var rent från vettet som riskerade livet för en glödlampas skull, familjefar som han var.

Alltnog, kusken Abdul fick order att åka till verkställande kommitténs kontor tillsammans med rödgardisten och där ställa sig till kamrat Fomenhoffs förfogande. Sent på kvällen uppsökte Abdul mig i bostaden, arg som ett bi. Varken han eller hästen hade fått mat eller dryck på hela dagen. Endast två turer till staden hade han gjort och hade nu order att komma igen följande morgon, vilket han vägrade.

Jag förklarade för honom att i revolutionstider räknar myndigheterna inte med personliga åsikter, utan det är bara att lyda om man inte vill utsätta sig för trakasserier. Jag rådde honom att ta med matsäck för sig och foder för hästen, vatten borde man ju alltid kunna få.

En ny rödgardist uppenbarade sig. Jag beslöt att följa med själv och klara upp situationen. Folk som såg mig åka iväg med den beväpnade rödgardisten vid min sida trodde att jag blivit arresterad. Fomenhoff befann sig inte på sitt kontor. Han var en trappa upp och fick inte störas. Jag gick beslutsamt uppför trappan.

”Jag har ett så viktigt ärende att jag ovillkorligen måste träffa honom. Var är chefen?”

Man pekade på en dörr, jag gick in. Där sitter Fomenhoff vid ett långbord med ryggen mot dörren. På bordet ett handfat med köttbullar och ett par stora ryska bröd och på andra sidan hans fru, diande den yngste samt ett par pojkar, alla i högsta hugg. I ett hörn några mahognymöbler delvis sidenklädda, troligen beslag från persernas plundring i samband med turkarnas intåg i staden. I övrigt kasernutrustning, men så var ju detta tidigare polisstation.

Jag bad om ursäkt för att jag störde, men jag ville ha besked om hur det skulle gå med min droska, så att jag visste vad jag hade att rätta mig efter. Hans svar var rakt på sak.

”Vi har visserligen makten i egna händer, men vi sitter inte säkra än. Det kan bli uppror vilket ögonblick som helst och jag måste hela tiden ha kontakt med huvudstaben i staden. I händelse av uppror får vi räkna med att telefonförbindelsen bryts, såväl de ordinarie som fälttelefonens. Därför har jag som reserv två droskor, Er och en till. Jag har låtit upprätta en förteckning över alla droskor inom området och fördelat dem i jourtjänst. Er droska behöver jag endast idag, sedan står den till ert fulla förfogande. Jag hoppas att det inte berett något obehag.”

Han var bra, Fomenhoff. Det kändes tryggt att vara bekant med en så högt uppsatt person och jag vände mig också till honom vid ett par tillfäl1en. Det var alltid en massa folk i hans rum. Jag gick direkt fram till hans bord. Han reste sig till hälften, stödjande sig på händerna, jag från min sida böjde mig framåt. Jag kunde då tala direkt in i hans öra utan att störas av stimmet omkring. Våra samtal var mycket korta. Jag framlade mina önskemål.

Han: ”Jag ska ordna.”

Jag: ”Tack.”

Kort efter det att de röda intagit Baku väcktes jag mitt i natten av kraftiga bankningar på ytterdörren. Yrvaken och i pyjamas sprang jag dit, men öppnade inte då det hördes kraftigt sorl och stampningar utanför. Genom dörren frågade jag vem det var och vad de ville. Det var Mursabeks lugna stämma som svarade:

”Öppna, det är inte farligt.”

Jag öppnade. Två revolvrar var riktade mot mig i framsträckta händer. Där bakom syntes flera gevär i rem över axlar.

”Du har vapen.”

”Ja, en revolver.”

”Ta hit den.”

Jag hämtade revolvern, men när jag skulle överlämna den kom jag ihåg att förutom fullt magasin det också låg en patron i loppet och om mottagaren fumlade kunde lätt ett skott gå av. Jag vände mig snett mot våningen och sa:

”Jag skall bara plundra vapnet.”

Tog så ur magasinet och den lösa patronen och räckte dessa till någon och sedan själva vapnet. Någon frågade:

”Du har en revolver till.”

”Nej.”

Han stod på sig, föreslog husundersökning.

”Det förstår ni väl att jag begriper vad det skulle betyda om ni skulle finna en revolver till. Jag har ingen mer.”

Barnen hade vaknat, blivit rädda av bråket och började gråta högljutt. En mindre man, en ryss, trängde sig fram och spärrade vägen in, vände sig mot sällskapet:

”Det förstår ni väl kamrater att här har vi ingenting mer att göra.”

Motvilligt drog sällskapet iväg. Ryssen vände sig mot mig med ett leende: ”God natt. Sov gott.”

När jag 1910 kom till Baku var det vanligt att tjänstemännen hade revolvrar, en kvarleva från 1905 då en revolutionsunge svepte fram varvid även några svenskar blev skjutna. Så utverkade man tillstånd även för mig att bära vapen och anskaffade också en revolver med ammunition. Revolvern bars i en extra ficka på byxans främre vänstra sida i vilken själva pipan stacks ned med kolven utanför, alltsammans täckt av västen. Det tog bara någon sekund att riva upp vapnet, osäkra och rikta in det, något som dock aldrig behövdes. Däremot tog jag det gärna med när jag nattetid for ut till eldsvådor eller fontaner.

Jag var inte den ende som miste vapnet. Man hade kommit över förteckningen över tillstånd att bära vapen och plockade samvetsgrant in samtliga. Dagen därpå stod det i tidningarna: ”Kamrater, segern är vår. Överklassen är avväpnad.”

Det var den röda elfte armén som hade erövrat oss, en armé i trasor, men effektiv. I synnerhet huvudbonaderna var mycket omväxlande, en soldat hade till och med en cylinder. Han förklarade att den var mycket praktisk, i synnerhet när han skulle dricka.

Nationalisering

Armén skulle nu vila upp sig, upprustas och inte minst avlusas. Vid ett besök i staden såg jag otaliga foror med nya skjortor och kalsonger. Jag lade också märke till hur behändigt man monterat upp kulsprutor på enkla bondkärror.

Ett rum i min bostad rekvirerades för en läkare, Atlas, vid röda armén. Det var denne läkare som hade hand om avlusningen och varje dag per telefon rapporterade till staben om antalet sjukdomsfall under senaste dygnet. Telefonen var placerad i matsalen, det centralaste rummet för ömsesidigt utnyttjande. Han lämnade alltid efter sig en hel del löss som vi snabbast fick likvidera. Dessutom dränkte vi in byxbenen nedtill och kjolfållarna med fotogen, liksom trösklarna till angränsande rum. Vi drog en lättnadens suck när han efter cirka en månad fick förflyttning.

Efter en månad nationaliserades naftafälten, banker, affärer, hus och allt övrigt som kunde nationaliseras. Nu började en hektisk tid då allt skulle passas in i systemet. I en stor palatsliknande byggnad vid boulevarden i staden förlades naftastyrelsen ”Naftakom” vars chef, ingenjör Serebrovsky, tidigare varit chef på guldfälten vid Lenafloden i Sibirien. Själva driften av naftafälten skedde i stort sett som tidigare, men inom Bibi-Eibat distriktet hamnade nu alla i samma påse.

Vad mig beträffar så samlades alla elektriker hos mig och de var många med olika kunskaper och förutsättningar. Jag tog Poljansky till hjälp. Först gällde det att få fram vad samtliga gick för, sedan dela upp området i ett antal distrikt så att inom varje distrikt tillräckligt kvalificerad arbetskraft skulle finnas, även som lämplig ledare, och så att minsta möjliga antal skulle behöva byta bostad. De som aspirerade på ledande befattningar hade att anmäla sig för genomgående av kunskapsprov i närvaro av arbetskommitténs ordförande.

I denna anda sammankallade Poljansky avdelningens personal till ett möte varvid han framhöll att för de högre befattningarna fordrades ovillkorligen förmåga att på egen hand handha och leda arbeten på högspänning. Förslaget antogs och examineringen började.

Denna leddes av mig, men med Poljansky som frågare. Det hela förlöpte lugnt och stilla och när slutplaceringarna tillkännagavs hördes inga protester. Vi hade mötts och fått förtroende för varandra och samarbetet förflöt friktionsfritt.

En annan sak som också ordnades till full belåtenhet var sammansättningen av arbetarkommittén i vilken endast lugna och sansade män ingick. Kommitténs ansvar hade också ökat i och med att tidningarna varje dag innehöll flera sidor med lagar och förordningar. Jag anmodade kommittén att ägna denna detalj vederbörlig uppmärksamhet.

Livsmedelsfrågan blev alltmer prekär. På turkarnas tid hade vi tillräckligt med livsmedel. När så turkarna drog sig tillbaka och den fria republiken Azerbadjan bildades, började omfattande spekulationer som fördyrade och försämrade allt. När nu bolsjevikerna kom blev det ännu sämre eftersom de lade beslag på alla livsmedel och fördelade dem på sitt sätt.

Befolkningen uppdelades i tre kategorier. I första kategorin ingick högre tjänstemän samt kroppsarbetare, i den andra lägre tjänstemän och i den tredje familjemedlemmar samt åldringar. Barn hade särskilda förmåner, såväl de som gick i skola som de ännu mindre. Man siktade in sig på kommande släkten. Folkkök inrättades och där kokades magra soppor på fisk eller kött, som portionerades ut tillsammans med något som kallades bröd. Livsmedel i övrigt delades sällan ut och i ytterst begränsade kvantiteter. Ett hekto karameller framkallade vild glädje.

Både Alexandra och jag tillhörde kategori ett, jag enligt den tjänst jag hade och Alexandra som kulturarbetare, ty som utbildad lärarinna hade hon blivit inkallad till tjänstgöring vid närmaste skola för undervisning av både barn och äldre.

Med barnen var det lätt, det vara bara att börja dagen med ”Internationalen” i stället för tidigare ”Gud beskydde tsaren”. Med äldre var det svårare. Deras hjärnor var inte mjuka och böjliga men eftersom påbudet gällde att analfabetismen skulle utrotas så fick man bara fortsätta att plågas. Bland de äldre var det tatarerna som visade det största intresset för lärdom, det vill säga de djupa leden. De mera lugna tatarerna hade redan tidigare begagnat sig av den utbildning som stod att få i en sådan storstad som Baku.

Befolkningen i Schichovo brukade tidigare vid lämplig väderlek fånga fisk medels notdragning dels för eget behov och dels för avsalu. Nu hade myndigheterna lagt beslag på redskapen och drev fisket i egen regi med tidigare personal. Denna fick härför en del av fångsten för eget behov. Fisket bevakades av en eller två rödgardister.

För att enligt myndigheterna förhindra spekulation, enligt folket för att förse sina i Ryssland kämpande arméer med mat blev staden Baku helt isolerad från landsbygden. Uppe i Ryssland pågick sedan åratal inbördeskrig mellan de vita och röda arméerna, än hit och än dit så något ordnat jordbruk kunde inte äga rum och nöden där var stor.

Genom en tatar, som på något sätt hade förbindelse med landsbygden, lyckades vi dock anskaffa en del matvaror i utbyte mot kläder och linnevaror, handdukar och lakan. Pengar godtogs inte, ej att undra på då ett skålpund kött på ett år gått upp från fyra till flera tusen rubel, det blev senare miljoner. Medan pengarna ännu hade något värde hörde jag talas om ett inköp av tvål. En bit tvål lades i ena vågskålen, i den andra lades hundrarubelsedlar tills jämvikt nåddes. Den tvålen kostade 11 000 rubel och det ansågs normalt.

Man visste aldrig på förhand vilka produkter tataren hade med sig när han kom, man fick ta det han hade och vara nöjd. En gång hade jag beställt honung i utbyte mot en sidenklänning. Han kom hem med något över en liter mullbärssaft, hälften så sött som honung. En gång hade han kommit över smör. Jag ställde ut det i en korridor medan jag gjorde upp om nästa resa. När jag så var klar och skulle hämta smöret, hade barnen dragit fram pallar till fönstret och stod där med båda händerna fulla med smör, som pressades ut mellan fingrarna. De förstod inte alls att vi ville skona deras magar när vi tog smöret ifrån dem.

Vi levde på existensminimum, men vi levde. Den kontanta lönen man fick utgick efter en invecklad skala med många löneklasser med mycket liten skillnad mellan varje. Så fick jag något högre avlöning än min kusk. Men genom extra tillägg, som Abdul fick då han skötte hästen dygnet om, fick han sammanlagt högre lön än jag.

I politiskt avseende bodde vi nu i sovjetrepubliken Azerbadjan med inhemsk regering men lydande under Moskva. Övergången till den nya regimen gick dock inte alldeles friktionsfritt. Så hade en av regimens tidigare hemliga agenter, Duroff, utan vidare lagt beslag på min droska och bland annat berövat mig möjlighet till inspektion av det vidsträckta område som nu hörde till mig. Mina klagomål hos Naftakom gav inga resultat och det var inte att vänta, då det föreföll att en stor del av personalen utsetts på politiska grunder. Tids nog skulle man sätta sig in i göromålen medan de gamla hästarna drog lasset.

Besök från Moskva

En dag ringde man mig och sade att ett par ledande tekniker från Moskva önskade träffa mig och att jag omedelbart borde infinna mig i styrelsen. Jag svarade att jag inte hade några möjligheter att komma om man inte sände en droska för att hämta mig eftersom fem kilometer var för långt att gå, jag var ännu svag efter en allvarlig sjukdom.

”Ni skall genast komma.”

Efter en timme ringde man igen;

”Jag kommer när ni skickar en droska att hämta mig.”

Droskan kom, jag for in, jag var tänd. Man frågade mig i deras närvaro om det var lämpligt att låta personer från centralorganen i Moskva vänta i timtal. Jag svarade vad ingen ryss skulle ha vågat. Jag sade att jag efter bästa förmåga utför mitt arbete under svält och umbäranden, att man beskär mina möjligheter, skapar omöjligheter och sedan utsätter mig för klander.

Jag hade några dagar tidigare talat med svenske konsuln, ingenjör Malm, och föreslagit honom att organisera evakuering av de få svenskar som ännu fanns kvar till någon hamn vid Svarta havet och där låta någon svensk båt hämta oss. Han påstod att myndigheterna under inga förhållanden skulle släppa oss, då de som bäst behövde oss. Han hade i egenskap av konsul begärt utresetillstånd men förvägrats. Man sade honom att Sverige inte erkänner Sovjet, och följaktligen erkänner inte heller Sovjet Sverige, eller deras konsuler. Han var en vanlig medborgare som de rådde skulle sköta sitt arbete på ett tillfredsställande sätt.

”Vi är alltså fångar?”

”Ja.”

”Vi är som råttor på ett sjunkande skepp, rädde sig den som kan?”

”Just precis.”

Och nu satt fången i förhör. Man lovade honom droskan tillbaka och övergick till att fråga hur arbetet borde organiseras framöver. Jag utvecklade mina synpunkter som blev herrarnas ty de skrev mycket och jag lät min fantasi spela, men på saklig grund. Vi skildes i bästa samförstånd, skam annars.

Efter någon dag fick jag droskan tillbaka, men med en ny häst, apelkastad, stor och imponerande men ingalunda gamla kära Korall, en verklig travare som utan att drivas lämnade alla andra hästar efter sig. Detta blev hans bane. Duroff drev på honom tills han en vacker dag störtade på boulevarden, hjärtat höll inte.

Ödet hade gjort att det nobelska företaget något år tidigare hade försetts med ett onormalt stort förråd elektriska glödlampor. Denna omständighet blev tydligen snabbt bekant, ty när nu allt samlades i samma påse strömmade det in en massa order på lampor från de olika fälten, naturligtvis i hundratal på varje order. Hur stort förrådet än var kunde det inte tåla vilken åderlåtning som helst, varför jag införde den begränsningen att varje fält fick tio lampor för varje borrtorn i drift. Man tillgrep då den åtgärden att man sände ordern genom styrelsen för accept varefter jag inte kunde vägra full leverans, menade man.

För att få ordning på det hela beslöt jag att fara in till styrelsen och ordna upp saken med chefen, ingenjör Serebrovsky. Denne satt just i konferens varför man anmodade mig att gå in i konferensrummet och passa på när han blev ledig. Väl inkommen anvisades jag en plats vid konferensbordet.

En dispyt i högt tempo försiggick mellan Serebrovsky och två representanter för den elfte röda armén. Dessa yrkade på att få virke till kaserner åt armén inför den stundande vintern. Serebrovsky svarade att de inte får en enda bräda, allt behövs för naftaindustrin. Grälet slutade med att Serebrovsky hotade att arrestera och skjuta dem, om de hindrade naftaindustrins utveckling, det hade han Trotskijs fullmakt på. Nafta är landets bästa valuta. Ursäktande sig avlägsnade sig representanterna för elfte armén. ”Vad mera att dryfta?”

Assisterad av flera bifallsyttringar pläderade en talare ivrigt mot de förra nobeltjänstemännen som han beskyllde för att sabotera deras verksamhet genom att vägra lämna dem erforderlig materiel trots rikligt innehav därav. Serebrovsky ilsknade till ytterligare och skrek:

”Gjorde jag rätt skulle jag hänga varenda nobelit!”

Jag sade då: ”Jag är nobelit.”

Åskan slog ned, alla stirrade på mig som om jag begärt att bli hängd. När chocken lagt sig relaterade jag förhållandet beträffande glödlamporna. Ett fält med två eller tre borrtorn begär hundratals lampor. Vårt förråd är stort men skulle man uppfylla alla önskningar vore det nog snart slut. Jag har infört den begränsningen att jag ger tio lampor för varje torn i drift och det räcker gott och väl. Ett torn i borrning behöver sex lampor, i pumpning tre lampor. Dessutom extra lampor för utebelysning och bostäder. Med dessa premisser anser jag att man inte kan anklaga mig för sabotage, snarare tvärtom.

Serebrovsky hade lugnat ner sig och bad mig att stanna kvar när konferensen var slut, han ville tala närmare med mig. Han föreslog mig att flytta över till styrelsen. Jag kunde utse vilken lägenhet som helst i staden, han skulle låta utrymma den för min räkning och vad avlöningen beträffar så skulle man betala mig i guld.

Jag genmälde att jag några månader tidigare varit mycket svårt sjuk och ingalunda hade krafter för en mer ansträngande tjänstgöring. Om man ville höra min åsikt i någon fråga så var det bara att kalla på mig, men födan var otillräcklig, jag önskade mera normala villkor för mig och min familj.

Han bad mig att upprätta en lista över födoämnen även personliga förnödenheter som kläder och liknande för ett år framöver så skulle denna beviljas. Jag gjorde så men utan resultat, saken hade ännu inte behandlats hette det hela tiden.

Från styrelsens kansli ringde man att jag skulle komma och kvittera ut min avlöning på en av deras listor. Men det gjorde jag inte eftersom jag då hade bundit mig vid styrelsen och det ville jag inte. Min avsikt var nämligen, även om jag inte offentligt uttalat den, att vid första bästa tillfälle försöka flytta hem till Sverige. Ett problem lag var svärmor, som ju var rysk undersåte och säkerligen inte skulle få tillstånd att lämna landet. Hon hade en son, Ilja, som tidigare var jägmästare på ett stort revir vid Aralsjön, men som vi tappat kontakten med efter revolutionen. Om man nu bara kunde finna honom skulle säkert problemet lösas.

En av hans skolkamrater och vänner, Sergej Kovalevsky, nu anställd vid Naftakom som geolog, reste med en kommission till Turkestan, hans födelsetrakter, på jakt efter nafta. Jag bad honom försöka finna Ilja och i så fall förbereda svärmors överflyttning till sonen. Han återkom med negativt resultat och det var inte att undra på. Vid revolutioner vet ingen var man hamnar, ej ens om ens anhöriga lever.

Konsul Malm lyckades så småningom få utresetillstånd och avreste. Han lovade att undersöka möjligheterna för att få en svensk ångare till någon svarta-havshamn för att hämta de sista svenskarna.

En maskinist på Nobels båtar var E Vidlund som blev affärsman, ombud för svenska maskinverkstäder och också innehavare av ett litet varv på vilket han till avsalu byggde mindre kustbåtar. Han levde nu på att realisera resterna av ett tidigare imponerande lager av tekniska artiklar som hade föga åtgång i dessa ödesmättade tider.

Brist på mat och kläder

Vi hade inga bekymmer med mjöl så länge vi var kvar. Vad kläder beträffade så var situationen mycket prekär, sådana fanns helt enkelt inte att få, man fick slita på det man hade. Textilindustrin var sedan länge i olag, de fram och åter böljande inbördeskrigen hindrade reguljär transport och pengarna var så gott som värdelösa. Först slet man ut vardagskläderna, sedan de bättre och så högtidskläderna. Kontorsfolk kunde komma till arbetet i smoking, efter någon tid var sidenuppslagen bortnötta och rena hampan kom fram. Man var uppfinningsrik och tillvaratog alla möjligheter om det så i många fall var säckväv.

Det blev bestämt att jag skulle utse en assistent och utbilda denne till full aktivitet. De hade alla möjliga undanflykter, men det var klart att de kände sig osäkra och inte vågade ta ansvar. Till sist tillgrep man partivägen, man helt enkelt kommenderade en kommunist, Aschmjakoff, till platsen efter att på omvägar ha inhämtat mitt godkännande.

Jag kom underfund om att det numera var lättare att åstadkomma bättre arbetsförhållanden. Själv åtog jag mig endast det tekniska området, övriga frågor överlät jag till Aschmjakoff och kommittén. De hade nog så svåra duster med arbetarna som nu skulle tvingas in under disciplinens mantel.

En dag kom ingenjör Gustafsson och sade att ”Min fru och jag har beslutat att resa härifrån och söka oss till Tyskland via Finland och Sverige min fru är ju tyska. Själv är jag est och då Sovjet erkänner republiken Estland så finns formellt inga hinder att resa hem. Vi är en hel del ester som reser i samlad trupp och har fått löfte att i morgon på Azerbadjans kommissariat för utrikesärenden få våra pass viserade för utresa.”

Gustafssons kunde så samla sig för hemresan, för oss såg det ingalunda särskilt ljust ut. Först skulle jag under ett års tid utbilda en efterträdare och så hade vi svärmor som vi inte kunde överge och som ryska fick hon inte lämna landet.

Livet gick vidare. Som inneboende hade vi nu en officer med fru. En kväll i december trängde en kontingent beväpnade matroser in i vår bostad och företog en minutiös husundersökning. Som motiv uppgavs att det gällde att göra beslag på överflödiga textilier för utdelning till behövande. Flera års krig och till slut fullständigt kaos, hade gjort att allt var helt nerslitet. Ingenting fanns att köpa. Sedan åratal hade butikerna sålt slut och sedan upphört och nu låg allt under beslag. En kostym och en överrock fick man behålla, samt några plagg underkläder, vad övrigt var skulle beslagtas.

Med verklig iver gick man in för uppdraget. Minst en matros i varje rum och gevär slängdes överallt. Särskilt sängarna undersöktes noga, kuddar och madrasser klämdes och slängdes och kläder samlades ihop. När de kom med min frackkostym kunde jag inte underlåta att fråga om de hade någon användning för den. Jodå, av den skulle de kunna göra mössor åt småbarn.

Under min vistelse i Centralasien hade jag inköpt ett tjugotal äkta mattor. Dessa samlades också i en hög. Särskilt ivrig var befälhavaren att få ett etui med silverskedar som vi fått i lysningspresent av min dåvarande chef. Alexandra bönföll att få behålla skedarna, men nej. Jag understödde henne och undrade om han hade något samvete när han kunde förfara så.

Han blev blossande röd, ögonen sköt blixtar, han ryckte upp sin revolver och riktade den mot mig. Skrikande kastade sig Alexandra och officersfrun emellan oss och frun sa åt mig, fort ut i köket! Där satt ett par matroser och rökte och de berättade för mig i detalj hur de hade intagit hela republiken Azerbadjan under loppet av en enda natt.

När man hade slutat insamlingen kallades jag in och anmodades att skaffa en vagn för borttransport av de hopsamlade sakerna. Jag förklarade att detta var omöjligt, natt som det var. Sakerna kunde ju läggas in i jungfrukammaren och dörren förseglas. Så skedde varpå hela sällskapet avlägsnade sig endast medtagande en större lådkamera, innehållande ett par ej framkallade plåtar med utsikt över naftafältet.

Omedelbart författade vi en protestskrivelse i tre exemplar och följande morgon avlämnade jag dessa till verkställande kommitténs ordförande Fomenhoff, till naftastyrelsen samt till tjeckan, det vill säga hemliga polisen. För varje instans framhöll jag det inkonsekventa i att så brutalt behandla en specialist inom naftagebitet, som helt gav sina krafter åt driftens fromma.

Särskilt intressant var det att besöka tjeckan. Denna var den mest fruktade institutionen, folk gick långa omvägar för att slippa passera den. Jag gick in, i första rummet ingen, i det andra likaledes, först i det tredje rummet träffade jag en man som förvånad undrade vad jag ville. Jag gav honom min protestskrivelse och informerade honom om fallet, men undvek att nämna något om min dispyt beträffande silvret. Jag ville ju bara ha tillbaka mina ägodelar. Han lovade att vidarebefordra skrivelsen.

På ett bord stod min kameraväska. Jag avlägsnade mig och plötsligt slog det mig varför det var så folktomt. Tjeckan arbetar ju huvudsakligen om nätterna.

Följande dag, tämligen sent, ringde telefonen och en röst meddelade att ett sammanträde just hade avslutats och att man, på grund av mitt förtjänstfulla arbete inom naftan, enhälligt beslutat att häva beslaget på min egendom, att jag kunde bryta sigillet och förfoga över det beslagtagna som tidigare.

Alltid något, i övrigt var allt mörkt och trist. Nya försök att finna min svåger för överflyttning av svärmor misslyckades. Människorna magrade, allt gick i hungerns tecken. Likadant var det i de tidigare så rika distrikten i norra Kaukasien, i Ukraina och i Volgaområdena, överallt.

Rödakorsdelegat

Under tiden hade år 1921 börjat och det gick mot vår. Då ryktades det en dag att en svensk rödakorsdelegat hade kommit till staden och bodde i Thulins förra bostad på Bailov. Jag åkte dit. Han var vid tillfället inte inne men väntades snart hem. Jag slog mig bekvämt ner. Efter en stund öppnas en dörr och en lång ståtlig man träder in, stannar och stirrar intensivt på mig och säger.

”Jag kan inte erinra mig ert namn, men ni har varit i Centralasien.”

Där hade han bland andra vårdat en fröken Kovalevsky, dotter till direktör Kovalevsky på naftafälten Tschimion i Centralasien och vars morbror var chef för förädlingsfabriken. Vid ett besök hade denne fotograferat fyra ungdomar, däribland mig, och sedan sänt det till sin niece, som visat det för sin doktor.

Doktor Lindholm hade i egenskap av rödakorsare först besökt Sibirien och sedan tagit vägen söderut till Turkestan där han träffat samman med en annan svensk, Anton Nilsson, då anställd som stridsflygare hos Sovjet och för tillfället ute på en agitationsresa.  De hade gjort sällskap och var nu i Baku på genomresa till Moskva.

(Anton Nilsson är känd i Sverige som Amaltea-mannen efter sprängningen av ett fartyg i Malmös hamn. Nilsson släpptes ur fängelse i oktober 1917 och anslöt sig till boljsevikerna).

Båda var mycket intressanta personligheter, energiska och snabbtänkta och de kompletterade varandra, den världsvane doktor Lindholm och den blide, försynte Anton Nilsson. Det bästa av allt var att båda var mycket positiva till att hjälpa oss hem till Sverige, doktor Lindholm som organisatör och Anton Nilsson som kontaktman med myndigheterna. De hade också tagit kontakt med förre köpmannen Vidlund som också önskade komma till Sverige. Han var änkling och således lämplig som make åt min svärmor. Jag talade med Vidlund om saken, han var tveksam, han kunde inte åtaga sig försörjningsplikt för en fru. Tiden hastade, vi hade bara ett par dagar på oss. Till sist gav han med sig, det gällde bara till gränsen, sedan var han fri.

Vi kom överens om tid när vi nästa dag skulle träffas för att fara till en äktenskapsbyrå och registrera äktenskapet. På vägen dit sålde jag på naftastyrelsens inköpscentral mitt förnämliga cirkelbestick för att få kapital till eventuella omkostnader. Vi kom till Vidlunds bostad och när jag granskade hans pass kom jag underfund med att han fortfarande stod som gift och det med foto på frun. Han hade inte gjort någon ändring i passet när han blev änkling. Vi jämförde svärmor med passets foto. Det kunde mycket väl vara taget av henne några år tidigare. Saken var klar, de hade bara att pränta in varandras namn.

Nu gällde det i första hand att utrymma bostaden. Största delen av mattorna lade jag in i en stor lår som förseglad ställdes in på persiska konsulatet, vilket åtagit sig att skydda svenska intressen. Över möblemanget i övrigt upprättades en förteckning som jag överlämnade till Fomenhoff. Denne lät avresedagen en av sina män försegla dörren till jungfrukammaren, dit allt stuvats in. Med på resan hade vi bara det allra nödvändigaste, mest proviant, en samovar, ett fotogenkök, en stor kanna fotogen, även för desinfektion, ett par kastruller och tallrikar samt en del ombyteskläder. Det blev tungt nog ändå.

Nu gällde det att få ner allt gods till stationen. Akimoff hade alla möjligheter att hjälpa men jag ville inte utsätta honom för eventuella trakasserier då myndigheterna ogärna såg att jag reste, specialist som jag var och naftan var landets enda gångbara mynt.

Någon hade nämnt att chefen för flygets operativa avdelning var svensk och jag beslöt att göra ett försök. Denne hade en gång i tiden varit ormmänniska vid en cirkus som turnerade i Ryssland. När inbördeskriget bröt ut slöt han sig till en av de röda arméerna, utmärkte sig för otrolig djärvhet och som erkänsla förlänats sin nuvarande befattning. Han var nu kamrat HARRY och som sådan omnämnd i boken ”De röda marskalkarna”.

Alltnog, jag begav mig iväg till flyget och frågade efter kamrat Harry. ”Han är där inne, men har just nu lektion.”

Jag steg på. En mycket stor sal med ett långt bord, med cirka tio flygare hängande och rökande på vardera sidan, samt längst bort på kortsidan en spenslig livlig man som ivrigt pratade på. Jag gick framåt, han tystnade och jag sade på svenska:

”Jag söker kamrat Harry.”

Han störtade upp och kom mig till mötes. Vi drog oss åt sidan och språkade ut.

När han fick höra var jag bodde frågade han genast om hans män hade besvärat oss. Jag genmälde att allt var uppklarat och undrade om han kunde hjälpa oss till stationen. Han lovade genast att hjälpa oss och undrade om det ännu fanns någon ytterligare svensk som han kunde hjälpa på samma gång.

”Den ende som mig veterligen ännu är kvar skulle i så fall finnas på ön Svjatoj.”

”Ja, men då flyger vi dit och hämtar honom.”

Erbjudandet var utan tvivel frestande men tiden tillät det inte, sade jag. I själva verket riskerade jag inte att flyga med ett dåtidens krigströtta plan när allt för hemresan var i detalj ordnat och ingenting fick klicka.

På utsatt tid kom också en flygets lastbil och hämtade oss till stationen. Det var Alexandra och jag, det var svärmor, det var sonen Sascha fyra och ett halvt år, och dottern Rita två och ett halvt år.

Äventyret hade börjat

Till en början installerade vi oss i väntsalen och genom ett fönster fick Sascha se en vagn komma rullande på spåret utanför. Han blev ivrig: ”Pappa, pappa – ett hus på hjul.”

Snart anslöt sig också Anton Nilsson, Lindholm och Vidlund till oss. Nilsson skulle upp till Moskva för att delta i en stundande kongress och av denna anledning förklarades hela vår grupp som delegater på väg till den stora kongressen i Moskva och följaktligen berättigade till reseförmåner.

Med tjeckans hjälp fick vi också två bås i en vagn till vår disposition. Det var träbänkar och dessa beströk vi först med fotogen mot eventuell ohyra innan vi tog plats. Vi hade det relativt bekvämt, i övrigt var det mer än trångt i samtliga vagnar. Inte nog med att alla utrymmen inne i vagnarna var helt upptagna, också taken var fullbelagda och på fotstegen stod minst dubbla led som höll om varandra och i handtagen. Hur de kunde orka begrep jag inte. En kväll såg jag en sjuksyster bland dem, på morgonen stod hon ännu kvar.

En vagn hade så mycket folk på taket att detta trycktes in och vagnen måste tagas ur bruk. Tåget hade ingen större hastighet och denna malör sinkade oss ytterligare, först på tredje dagen mot kvällen kom vi fram till staden Rostov där tågbyte skulle ske. Först följande dag hade vi möjlighet att resa vidare så för oss återstod endast att övernatta i väntsalen och det var fruktansvärt.

Vi hade hamnat i en folkvandring, det var ett lämmeltåg av olyckliga, hemlösa, av umbäranden halvt vanvettiga människor som utan mål utav hunger drevs fram över Rysslands förr så bördiga slätter, vilka nu plöjdes av granater och där sådden utgjordes av kulor.

Människor överallt, både på stationen och utanför, människor gående, sittande och liggande, apatiskt undergivna. Det lyckades för oss att förfoga över ett litet avsnitt av en bänk. Genom att stapla upp vårt bagage dels på golvet och dels på bänken fick vi en något så när plan yta där barnen kunde ligga och sova. Själva kunde vi inte sova, bara slumra till något ibland när tröttheten satte in som värst. Man kände ett behov av att röra på sig men det var besvärligt att leta sig fram utan att trampa på någon och med ett ständigt knastrande under fötterna av ihjältrampade löss.

Det var en mara, men lyckligtvis stannade inte tiden utan så småningom blev det morgon. Då utrymdes stationen helt och hållet och från ett lok drogs slangar som med ånga rengjorde såväl golv som bänkar. Så åter väntan.

Vid middagstid blev det åter dags för embarkering på ett just inkommet tåg till Moskva. Detta tåg bestod av flera vagnar av typ internationell sovvagn samt enklare vagnar. Först blev vi anvisade platser i en av dessa enklare vagnar och när vi väl installerat oss blev vi överflyttade till två avdelningar i en av sovvagnarna. Allt måste gå i högsta möjliga tempo och jag släpade, svettades och törstade men var glad ty nu kunde vi sova ut. Törsten var värst, vatten fanns men jag vågade inte dricka det. Något fuktigt måste jag ha så jag drack råa ägg tills Alexandra förbjöd det.

Tåget gick och det gick fort då det hade många delegater med på väg till Moskva. Om tåget vid någon station gjorde ett längre uppehåll passade alltid någon av delegaterna på att, iförd läderkostym, stiga upp på något föremål och pröva sina röstresurser i lovord över sovjetregimen. Det kunde då låta så:

”Kamrater, frihetens timme har slagit och tsarernas tid är förbi. Ni minns nog hans rubelsedlar med den dubbelhövdade örnen med de utspärrade klorna nedtill. Det var dessa klor som höll er fångna i slaveri. De är nu avhuggna för evigt.”

Tyvärr också sedeln med dess forna värde.

Vid staden Taganrog gjorde tåget ett längre uppehåll och doktor Lindholm gick ut för att bese staden, men hade inte återkommit när tåget gick vidare. Jag flyttade då in i herrarnas kupé där vi då blev tre.

Som vanligt hade också detta tåg en befälhavare. På grund av tågets betydelse torde denne vara en tjeckist i hög ställning. Han åkte i samma vagn som vi och vid ett par tillfällen hade jag sett hans granskande blick. Jag rådgjorde då med Nilsson och vi beslöt att inbjuda honom på ett glas konjak med Nilsson som värd, så att han fick se vilka vi var

När det så lugnade ner sig mot kvällen passade jag på befälhavaren i korridoren och undrade om han inte ville titta in på ett glas te. Han tackade, hade mycket att göra och hade själv te.

”Men kanske inte så starkt som vårt.”

Han kom. Jag nämnde vilka vi var och under tiden hade Nilsson delat ut glas, det var vanliga stora dricksglas, och började servera konjak. Gästen höll sitt glas stadigt tills det blev fullt, vi tog mindre och så var vi färdiga.

Gästen drack sitt glas i botten i ett enda svep. Jag baxnade. Vad skulle nu hända? Han gick och jag gav honom en flaska vin. Sen sov vi gott.

Tidigt följande morgon vaknade jag av larm och högljudd rörelse i korridoren. Jag gläntade på dörren. Hela korridoren var fylld av militär, fönstren öppna och vid varje fönster stod två man färdiga med automatvapen:

”Väntar ni anfall?”

”Det kan hända.”

Jag gick över till de minas avdelning, satte dem in i situationen och tänkte över vad vi skulle göra om ett anfall verkligen sattes in. Beskjutningen skulle troligen ske mot vagnens halva höjd. Barnen skulle då bäst placeras i bagagehyllornas nätverk och själva skulle vi lägga oss på golvet.

Vi hade nu kommit upp i Ukraina. De större striderna var över men mindre förband strövade ännu omkring och störde ordningen. Vid middagstid drogs bevakningen in och vi kunde obehindrat resa vidare; på sina ställen med reducerad hastighet över provisoriska träbroar, som byggts invid de gamla med sprängda spann, och halvcirkelformade brohuvuden av rostiga taggtrådshinder i otaliga gördlar.

På tredje dagen kom vi till Moskva där vi tog in hos en ingenjör Bergström, anställd vid SKF. Han ställde vänligt nog ett rum till vårt förfogande. Anton Nilsson bodde i Moskva så han hade inga besvär med bostaden. Vidlund fick också bo hos en familj på flera kilometers avstånd vilket nogsamt kändes i mina fötter då jag varje dag lämnade ett mål mat åt honom.

Doktor Lindholm dök också upp efter någon dag. Han hade kommit till stationen just som tåget satte sig i rörelse, hade tagit fel på vagn och när han skulle hoppa ombord hindrades han av en rödgardists gevärskolv. Han blev inte länge kvar i Moskva. Vi däremot fick vänta. Omedelbart vid vår ankomst till Moskva hade jag på utrikeskommissariatet lämnat in våra och Vidlunds dokument med ansökan om utresetillstånd och anmodats komma igen om någon tid.

Vi hade alltså god tid att se oss omkring på Moskvas många sevärdheter och vädret var soligt och varmt. Bland annat besökte vi Tretjakovska galleriet flera gånger och beundrade dess konstskatter av stora dukar med motiv ur Rysslands historia, däribland Repins tavla ”Ivan den förskräcklige mördar sin son”. Denna tavla gjorde ett så starkt intryck på vår stora författarinna Selma Lagerlöf, enligt vad hon åtskilliga år senare berättade för mig, att hon inte riskerade att resa till Baku, dit hon inbjudits av excellensen Emanuel Nobel efter det hon erhållit nobelpriset, utan vände i Moskva.

I Moskva var livet friare än i Baku. I Baku var all affärsverksamhet förbjuden. I Moskva hade man infört en friare ekonomisk politik, den så kallade ”nep” som i viss utsträckning medgav privat äganderätt och fri varumarknad vilket bland annat gjorde att man öppet kunde köpa livsmedel.

Utresetillstånden dröjde och jag talade med erfaret folk som rådde mig att dagligen gå till utrikeskommissariatet och fråga efter tillstånden. Där, sade man, hade de så mycket att göra så när jag gått är min sak glömd. Genom att dagligen komma dit så fastnar jag så småningom på deras näthinnor eller också blir de så trötta på mig att man helt enkelt ger tillstånden för att få vara i fred.

Så en vacker dag fick jag äntligen tillstånden och order att vi samtliga två dagar senare skulle infinna oss på en viss station och där fråga efter flyktingtåget till Finland med vilket vi då skulle avresa.

Flyktingtåget bestod av tre godsfinkor. I vardera änden av varje fanns tvenne lavar, hopfogade av lösa bräder. Vi valde ut den undre laven i ena änden av en vagn och ordnade för oss efter bästa förmåga. På laven ovanför oss låg ett italienskt par och ett par andra personer. I vagnens andra ände huserade en grupp finnar på hemväg från Sibirien. En av dem, en kommunist, var befälhavare för tåget, ”kommendant” kallad.

Någon belysning hade vi inte. På dagarna var dörrarna öppna, temperaturen tillät det, och på nätterna hade vi små springor vid dörrarna, men då var det nästan helt mörkt. Man kunde inte se varandra, men däremot väl höra. Så hörde vi första kvällen kommendanten säga:

”Åh, vad det skall bli skönt att få dra av sig stövlarna, på flera veckor har jag inte kunnat göra det.”

Hela vagnen protesterade, men vad hjälpte det. Kommendant är kommendant och efter en stund spred sig en föga angenäm odör och svordomar haglade.

I de övriga vagnarna fanns folk av olika nationaliteter. Det var två fransyskor, ung och yngre, som ännu var vitala. Deras motsatser var två engelskor som var något av det magraste jag sett. De verkade skinnklädda skelett och oerhört lätta. Vid flera tillfällen lyfte jag dem upp och ur vagnen och varje gång var jag rädd att de skulle ramla isär. De hade sedan sin ungdom varit guvernanter hos furstesläkten Jusupoff och var nu på väg till England, där de inte visste om de hade några släktingar kvar i livet.

Dessutom fanns några greker och holländare, allt som allt 50 – 60 personer. En gång kom representanter för tjeckan och granskade oss och vi skulle alltså vara klara för avresa. Men ändå blev tåget stående.

Jag hade provianterat för tre dagar och räknat med att det skulle räcka till finska gränsen. Men så går dag efter dag och vi kommer ingen vart. Att fara in till basaren och skaffa mera mat riskerade jag inte eftersom tåget ju kunde gå under tiden. Jag tog kommendanten avsides och frågade honom om han inte såg att de flesta av resenärerna rent av hungrade. Jag tillade att om vi inte kommer iväg samma dag så kommer jag att sätta mig i förbindelse med inflytelserika personer vid kongressen som jag känner, och anmoda dessa att begära undersökning av det förhållandet att utländska, oförvitliga personer, utsätts för hunger i godsvagnar på en järnvägsstation i Moskva.

Det tog skruv, vi rullade iväg till Petrograd, men där började samma historia. I Moskva hade jag fått anvisning om att i Petrograd fanns en representant för Svenska röda korset. Då jag också fått hans adress och vår mat var slut gick dit. Det var mitt på dagen men hela staden verkade ödslig. Gatorna var stora och breda med endast en och annan promenerande och de verkade skygga som om de ständigt fruktade överfall.

Jag hade en karta över staden att gå efter och fick en hel del matvaror, mest havregryn och margarin. När jag kom tillbaka till stationen letade vi upp en gammal pyts i vilken vi kokade havregrynsgröt, som vem som ville kunde förse sig med. Med en klick margarin smakade det riktigt gott.

Man berättade på Röda korset att staden nattetid terroriserades av plundrare, enskilda och i gäng, däribland de så kallade dödsänglarna. Med lakan fladdrande som vingar slog dessa ned på sina offer, släpade in dem i portar och plundrade dem. En annan fara var de hem- och faderlösa barnen som i otaliga skaror började draga fram där de kunde finna något ätbart. I källare och skrymslen hade de sin dystra tillvaro, sjuka och eländiga, halvnakna i gamla trasor. Myndigheterna fångade in dem och satte dem i läger och försökte göra folk av dem.

Petrograd

Vi var sålunda i Petrograd och förflyttades från Nikolaistationen i söder till Viborgska stationen i norr i en halvcirkel runt staden men längre kom vi inte.

Bland finnarna befann sig en yngre man som var mera öppen och gjorde ett gott intryck. En dag tog denna mig avsides och bad mig vidtaga åtgärder så vi kunde komma vidare. Orsaken till att vår avresa så starkt försenades berodde på, påstod han, att kommendanten bedrev privata spekulationer. Först hade han haft med sig en hel del livsmedel från Sibirien som han i Moskva hade bytt till sig ringar och värdesaker för. Dessa kunde han nu sända ut med någon av de ligor som på obevakade gränsställen bedrev en ganska omfattande smuggeltrafik, även med människor. Kom så därtill att han i Petrograd hade kommit över ett pianino som han höll på att skaffa utförseltillstånd för och sånt tar tid. Sagesmannen sade att kommendanten hade en viss respekt för mig, samt att han var rädd för att hamna i tjeckans klor. Därför menade han att jag kunde ordna så att vi kom iväg. För mig var saken klar.

När kommendanten dök upp föreslog jag engelsmannen – jag ville ha ett vittne – att vi skulle diskutera avresan med honom. Så skedde. Kommendanten förklarade att han gör allt för att vi skall komma iväg, men på stationen förklarar de att de inte har något lok, och har de lok så har de inget vatten, och har de vatten, så har de ingen förare. Jag hade fått honom dit jag ville och fortsatte.

”Det är alltså sabotage från järnvägens sida. Och här sitter vi med tillstånd från högsta kommissarien Litvinoff att fritt och obehindrat få lämna landet, svältande i eländiga godsvagnar utan möjlighet att komma vidare. Det vore något för utlandspressen att tugga på. Jag föreslår att vi alla tre söker upp tjeckan och ber dem undersöka saken.”

Kommendanten var grå i ansiktet, han blev gråare. Han ordade vitt och brett och kom slutligen med ett förslag att om vi samlade ihop en summa pengar så skulle han försöka muta någon förare att köra oss till finska gränsen. Vi accepterade och gav våra bidrag. Han fortsatte insamlingen och försvann. När han senare återkom meddelade han att vi skulle åka vidare morgonen därpå.

Så skedde också, ett lok kom och förde oss till Beloostrov, gränsstation vid floden Systerbäck som då utgjorde gräns till Finland.

Här beordrades vi att ta med våra persedlar och lägga dem i en stor sal var för sig, för att först undergå kroppsvisitation, en och en. Jag och sonen Sascha kom in samtidigt. Jag fick ta av kostym, skor och strumpor, vilka noggrant undersöktes. Med händerna kontrollerades att ingenting var gömt under skjorta och kalsonger. Även Sascha undersöktes mycket noggrant och han blev tillfrågad:

”Har du något gömt på dig?”

Han gjorde stora ögon. ”Nej.”

”Har pappa något gömt på sig?”

”Jag vet inte.”

Funktionären försökte få upp boetten på mitt guldur men den satt hårt. Jag tog min fällkniv, öppnade ett blad och räckte honom.

”Vad menar Ni?”

”Det är lättare att öppna boetten med kniv.”

Han räckte mig klockan. ”Stoppa ner den.”

Visitationen var klar och jag hänvisades till högsta chefen. Denne var en kortväxt man som gjorde ett belevat och intelligent uttryck. Han började ett orienterande samtal och så kom slutklämmen:

”Ni har levt fritt här. Ni har sett allt inifrån och nu kommer Ni ut härifrån och berättar hur dåligt allt är här i Sovjet.”

Jag hade intryck av att kommendanten på tåget hade rapporterat vad jag sagt honom för att få tåget att röra på sig.

”Visserligen är inte allt här som det borde vara, men man får betänka vilket stort historiskt skeende som ägt rum. En jättestat går över från ett system till ett annat och det gamla rivs ned. Det är som om man kom till en byggnadsplats där man just håller på att lägga grunden och allt verkar kaos. Det är sant att jag sett allt inifrån och bör vara i stånd att avge ett riktigt omdöme, och det är att med den energi och systematik som Ni gripit Er verket an så kommer Ni att lyckas. I övrigt kommer jag inte att inlåta mig i några kannstöperier, det lovar jag.”

Han tog fram mitt pass. Det var redan stämplat och vidimerat. Han undertecknade det, reste sig, överlämnade passet, tog mig i hand och önskade:

”Lycka till!”

Så återstod granskningen av reseffekterna, något som var snabbt undanstökat. Man lade beslag på ett par premieböcker som Alexandra hade fått i gymnasiet, en Baedecker resehandbok över Ryssland samt mina två fullmakter som chef på naftafälten Tjimion i Centralasien våren 1914. Dessa hade jag gärna behållit som minne. De kontrollerade sakerna fick vi sedan lägga in i vagnarna igen.

Själva skulle vi passera gränsen till fots på en spång över själva bäcken, medan sakerna sedan skulle följa efter på järnväg till den finska gränsstationen Rajajoki, på synhåll från själva gränsen. Också damerna blev minutiöst undersökta, badstrandsklädda och med utslaget hår fast dagen var mulen men inte regnig. När all kontroll var klar kallades vi in i en matsal och serverades en ärtsoppa med kött, svart bröd och te.

Så var vi klara för evakuering och vandringen mot övergångsstället började. Jag sade åt mina damer att med barnen hålla sig i täten av kön, medan jag hjälpte Vidlund tillrätta, han hade halkat efter. Jag närmade mig honom och sa åt honom att vi skulle hålla ihop och gå över samtidigt. Formaliteterna skulle jag ordna. Då ilsknade han plötsligt till, hötte med käppen mot mig och började skrika, lyckligtvis på svenska: ”Han tog inga order från mig!” och: ”Jag hade inte försett honom med tillräcklig näring fast jag lovat det!”, och så vidare.

Jag försökte tala honom tillrätta och sa att om han inte slutar så hamnar vi i Sibirien bägge två, men inget hjälpte. Jag gick då ifrån honom för att uppsöka de mina. En tjeckist kommer fram till mig:

”Vad är det med gubben?”

”Det är synd om honom. Han har varit rik och till och med haft ett mindre varv, på vilket han byggt båtar för Kaspiska havet och nu har han ingenting. Han oroar sig för framtiden och det har slagit honom på hjärnan. Det blir nog bättre när han fått lugna sig.”

Tjeckisten godtog min förklaring och tur var det, eftersom jag just höll på med att smuggla ut en rysk undersåte, min svärmor. Jag gick ifatt de mina och vi gick raskt nedför sluttningen mot spången. Bara några få personer var före oss och medan den finske officeren som granskade flyktingarnas pass kontrollerade dessa, hann jag uppfatta att denne hette kapten Ståhlberg. När så vår tur kom, gick damerna och barnen först över den relativt smala spången med ledstång på den ena sidan. Jag följde direkt efter och överlämnade våra pass sägandes:

”Och så här, kapten Ståhlberg, kommer jag, ingenjör Blomgren med fru och två barn och så fru Vidlund, vars man står i kön därnere. Jag väntar här tills han kommer.”

Kaptenen gjorde honnör. ”Var god passera.”

När så också Vidlund hade kommit gick vi alla upp till stationen Rajajoki och in på dess restaurang. Här stod en massa bord täckta av bländande vita bomullsdukar, allt verkade så otroligt rent. Här kokade de säkert inte havregröt i en rostig hink och ändå var gröten på stationen i Petrograd så god med en klick margarin till.

Jag hade ett par ryska sedlar kvar. Man var villig att godta dem och så började vi räkna ut vad vi kunde få i utbyte. Det blev ett glas mjölk till barnen, en kopp kaffe till oss äldre och en bulle till var och en. Därmed var kapitalet slut. Men vad vi njöt. Och så var vi fria, dock ännu inte riktigt, då vi först skulle genomgå en två veckor lång karantänvistelse. För den skull transporterades vi, nu i riktiga personvagnar, några mil inåt landet till en plats kallad Terijoki, alldeles vid stranden av Finska viken. Där placerades vi ut allt efter nationalitet i olika villor inom ett begränsat område. Först fick vi dock genomgå en ytlig läkarbesiktning på platsens lasarett, där vi satt i en stor halvcirkel med termometrar i munnen och såg fåniga ut.

Med doktorns medverkan fick jag iväg två telegram till Sverige, ett till mitt föräldrahem att vi lyckligt och väl var på väg hem och beräknade komma om tre veckor när karantänstiden var slut. Det andra telegrammet gick till Nobels kontor i Stockholm med meddelande att jag med familj ligger medellös i karantän i Terijoki. Detta var på midsommaraftonen 23 juni, 1921.

Terijoki hade tidigare varit den plats där S:t Petersburgs aristokrati hade byggt sig sommarvillor, en del i lyxklass. Här tillbringade de några glada veckor med sol och bad på utmärkt sandstrand och på lämpligt avstånd från huvudstaden.

En del av villorna var bebodda, ägarna hade här fått en fristad undan revolutionen. Men de allra flesta villorna stod öde, och i dessa inkvarterades vi. De var moderna med vatten, avlopp, wc och elektriskt ljus samt massor av böcker att läsa.

Mat serverades tre gånger dagligen; gröt, mjölk, bröd och något fett morgon och kväll och till middagsmål någon soppa, vanligen ärter med kött i. Maten kördes omkring i speciella vagnar så envar fick gå ut på trappan och hämta sin ranson.

I ett av husen bodde en rysk emigrant med sin fru. De bakade kaffebröd och kokade gott kaffe och tidigt på morgonen började köer bildas. Det såg ut att arta sig bra när Rita (lilla dottern) en morgon vaknade alldeles röd, med utslag och svårighet att tala. Det blev lasarettet direkt, diagnos scharlakansfeber, och både hon och Alexandra lades in för vård, ny karantänstid, sju veckor. Sjukdomen förlöpte normalt, men var hade hon blivit smittad? Det kom så småningom fram att det italienska paret som reste i samma vagn som vi, hade haft ett barn som blivit sjukt och dött i Moskva. Där var nog smittkällan att söka.

En dag blev jag uppsökt av en elegant herre som på Nobels vägnar överlämnade en rundlig summa pengar med förhoppning att den skulle räcka tills jag kom till Stockholm och där träffa mina huvudmän. I glädjen ställde jag till med kafferep för samtliga flyktingar, där de fick så mycket kaffe och så många bullar och småbröd de ville. Det var något som uppskattades av alla, inte minst av innehavaren av bageriet.

När vi så skingrades föreslog ett par sydeuropéer att vi skulle gå ned till havsstranden. De skulle visa mig minnen efter de stridigheter som senaste vintern hade ägt rum när fästningen Kronstadt i Finska viken erövrades av bolsjevikerna.

Från Terijoki sett ligger fästningen på sin ö ett par mil rakt i söder. Här och var på stranden låg taggtrådshinder som flutit i land på sina träställningar. Tidigare hade också lik av hästar och manskap flutit i land, i en del fall med ryttaren ännu sittande kvar på sin häst. När kavalleriet hade kommit stormande fram över isen hade fästningens artilleri slagit stora hål i isen, i vilka både häst och ryttare försvunnit och flutit i land först sedan det blivit isfritt. Att ryttaren satt kvar på hästen berodde nog på att han av trötthet hade så mycket mjölksyra i sina muskler att han vid dödsfallet helt enkelt stelnade, klämmande hästen mellan sina ben.

Varje dag besökte jag sjukhuset. Där förlöpte allt normalt. En sak som vi lade märke till, så fort vi kommit över gränsen till Finland på restaurangen i Rajajoki, och nu ännu mer på sjukhuset i Terijoki, var att personalen språkade fritt och glatt och till och med skrattade. Det verkade så onormalt, de kunde inte vara kloka, var det första intrycket. Det tog tid innan det gick in i vårt medvetande att det var ett normalt beteende.

Tiden gick och snart var karantänstiden slut för oss som vistades fria. Men då inträffade det att också Alexandra insjuknade med mycket hög feber. På sjukhuset blev man mycket glad åt att svärmor kunde komma dit och hjälpa dem med sjuklingarna. Detta betydde att för damerna går karantänstiden ut först i augusti, medan vi andra kunde resa om ett par dagar.

Och det gjorde vi också, Vidlund, sonen Sascha och jag. Först till Helsingfors där vi skildes från Vidlund, vilken skyndade sig till Sverige medan jag ville återse staden och i någon mån ekipera oss. Vidlund återsåg jag aldrig mer. Han trivdes inte i Sverige, det var för lugnt här, i åratal hade han levt under stark spänning. Denna spänning hade blivit ett behov för honom. Han återvände till Baku blott för att finna att han inte kunde existera där. På återresan till Sverige dog han.

I Helsingfors passade jag på att förbereda min återkomst till Finland i augusti för att hämta de tillfrisknade sjuklingarna. Jag fick passet förlängt och viserat för återresan. Av svenska beskickningen fick jag ett paket kurirpost att överlämna till UD i Stockholm. Det passade alldeles utmärkt eftersom jag skulle ju dit för att ansöka om tillstånd för inresa och uppehåll för svärmor som ju var rysk undersåte. Resans sista etapp var inne.

Det var en vacker strålande morgon som ångaren sakta gled fram över solglittrande fjärdar i den svenska skärgården, med sina vackra sommarvillor och allvarliga blågula dukar vilka avtecknade sig mot en yppig grönska eller mot en klarblå himmel. Här rådde lugn stilla frid. Allt stämde till allvar. Jag mindes när jag i Baku i skydd av en skorstensmur hissade den svenska flaggan över vårt hus medan turkarnas kulor smattrande perforerade plåttaket. Jag fick tårar i ögonen. Sascha lade märke till det. Han tog min hand och kramade den.

”Gråter du pappa?”

”Ja, min son, nu är jag hemma.”

 

Epilog

I Stockholm tog Sascha och jag in på hotell då jag inte meddelat de mina att jag kommit. Jag ville först orientera mig då jag på åratal inte hört något hemifrån. När jag efter ett par dagar tog kontakt med en av mina bröder var min första fråga: ”Lever våra föräldrar än?” Det gjorde de och det kändes tryggt.

På UD var man förekommande och lovade att ordna formaliteterna för svärmors inresa och vistelse i Sverige. På Nobels kontor var man glad över att vi klarat oss, men var bekymrade för framtiden då de hade mycket små resurser till sitt förfogande, revolutionen hade lagt beslag på så gott som allt. Någon anställning kunde man inte lova mig, men jag fick ett kapital för ny start i livet och löfte om att varje månad erhålla en viss summa tills jag fick fast anställning.

Firman Nobel hade tidigare haft flera miljonföretag ute i Västeuropa, men 1912 hade amerikanska firmor sökt förvärva nobelaktier i mycket stor skala, vilket medförde att nobelverken överflyttade sina tillgångar från utlandet tills de fått aktiemajoritet i naftaföretagen.

Så utbröt kriget 1914. Firman Nobel gjorde stora vinster och för dessa inköptes det ena ångbåtsbolaget efter det andra, så slutligen var hela handelsflottan på Kaspiska havet och Volga med få undantag i Nobels ägo. Så kom revolutionen och tog allt. Kriget var visserligen slut men tillvaron och valutorna hade skakats i sina grundvalar och en skev förskjutning av värdena ägde fortfarande rum. Så var allt tre gånger dyrare i Sverige än i Finland, också båtresorna.

När allt som skulle göras i Stockholm var klart reste vi till hemmet i Smedjebacken. Här blev fröjd och glädje, och som i ungdomens vår satt vi mången vacker kväll på verandan till långt inpå natten och berättade och lyssnade. Här var allt sig likt, lugnt och stilla, endast kornknarren lät inte mer höra sig. Grannarnas morgontuppar däremot.

Mamma ville servera mig något extra gott. Det blev buljong med klimp och pepparrotskött, barndomens söndagsmat. Sascha fann sig väl tillrätta, men ingen begrep honom, stackarn. En dag kom han till mig:

”Hör du pappa. Snart åker du och hämtar mamma och jag begriper inte ett ord vad de säger. Du får lov att lära mig svenska.”

Och vi började. Han fick själv välja vilka ord han ville ha. Det började med bord, stol, säng, mat, äta, dricka, sova o s v. Det var ingen svårighet, de flesta ord kunde han efter en gång, så två gånger och ett fåtal tre gånger. När jag återkom efter att ha hämtat de mina från Finland skulle han visa mig att han lärt en hel del medan jag var borta.

Så började han springa för fullt utför en sluttning och hela tiden ropa: ”Sakta i backarna!” Det hade farfar lärt honom, men farfar hade nog tänkt motsatsen.

Tiden gick snabbt och snart var det dags att åter fara till Finland, denna gång för att hämta de mina. På UD fick jag erforderliga dokument och så bar det iväg till Helsingfors i första hand, där jag passade på att beställa ett par kostymer att hämtas på återresan. Så vidare till Terijoki där de mina klarat alla strapatser och nu befann sig i bästa välmåga. Lilltösen Rita som börjat gå strax efter halvårsåldern hade efter sjukdomen vissa svårigheter att komma igång. Men genom utplacering av jordgubbar litet här och var i rummet var hennes rörelseförmåga snart återvunnen.

Jag uppsökte läkaren och tackade honom för god vård och anhöll om erforderliga dokument för vidare resa. Jag framhöll att sådant inte skulle utfärdas för fru Vidlund, som inte existerade utan för en rysk fru som redan hade inrese- och uppehållstillstånd i Sverige, vilket jag uppvisade för honom. Han blev mäkta förvånad och började så skratta.

”Det har Ni verkligen lyckats perfekt med. Här är vi ganska vana med sådana händelser. Jag brukar dock alltid ha mina misstankar men i detta fall inte ens en aning av misstanke. Naturligtvis får Ni som Ni vill. Papperen är ju klara. Men hur har det verkligen gått till?”

”Mycket enkelt. Vidlund reste ut med sin fru för några år sedan. Så dog frun och blev begravd i Baku. Ingen ändring hade skett i passet i vilket bådas foto ingick. Han var alltså fortfarande gift och då svärmor liknade fotot i passet fick hon träda in i den avlidnas ställe. Vi kunde ju inte lämna henne ensam kvar. Vi tog risken och lyckades.”

Karantäntiden gick ut och vi reste till Helsingfors, där vi i första hand ekiperade oss men också passade på att bese museer och andra sevärdheter. Nästa etapp var Stockholm där vi också dröjde några dagar innan färden gick vidare och avslutades i Smedjebacken. Därmed hade vi nått målet för vår resa och en varm, sedan åratal tillbaka närd önskan gått i uppfyllelse, den att våra barn skulle få tumla om på de tuvor där mina egna ungdomsminnen är inristade.

Cirkeln var sluten, en epok var till ända, en ny väntade, men först vila för inhämtande av krafter inför nya nappatag i tillvarons grottekvarn.

Axel Theodor Blomgren

Västerås den 1/11 1969