Frithiof Andersson

Oscar Frithiof Andersson var född i Tingvall, nära Bullaren. Han studerade vid Uppsala universitet, var intresserad av geologi och blev filosofie doktor 1897. Han var extra geolog vid Sveriges Geologiska undersökning och var anställd mellan 1901-1912 som geolog hos Bröderna Nobel i Baku i Ryssland.

Hans utbildning som geolog gav honom också möjlighet till många världsomspännade resor och bland annat deltog han 1898 i en expedition till Klondike och Yukonterritoriet tillsammans med geologen och polarforskaren Otto Nordenskjöld. Expeditionens uppgift var att studera det guldområde vars rykte med otrolig fart hade spridits över världen samt att undersöka alla rykten från den amerikanska ishavskusten rörande Andrée-expeditionens öden.

Under sin anställning i Nobelbolaget företog Frithiof Andersson långa resor, bland annat till Kaukasus, Persien, Central-Asien, Uralgebitet och Nord-Amerika. Han undersökte också naftafyndigheter på ön Sachalin utanför Sibiriens östkust och i Mexico.

I mitten av december 1912 återvände han till St. Petersburg efter en lång och strapatsrik resa i Turkestan och Central-Asien och den blev hans sista. Han avled i sviterna efter en bukoperation i Sankt Petersburg den 20 december 1912.

Med Frithiof Andersson, som under sin Uppsala tid var väl bekant under namnet ”Bohuslänningen” försvann en intresserad, duglig och ihärdig geolog, som var Nobelbolaget till mycket stor nytta. Stor var hans förmåga att under sina resor i glest befolkade och av naturen vanlottade trakter taga sig fram med små medel och övervinna de största svårigheter. På Naftabolaget var han allmänt känd under smeknamnet ”Byrån”, då han tillsammans med Torbern Fegreaus utgjorde Nobels ”Geologiska Byrå”.

Frithof Andersson deltog i Wilhlem Hagelins USA-resa 1906 då Frithiof kunde språket och hade goda kunskaper om Amerika. Se Wilhelm Hagelins ”37 års arbetsglädje”.

För den som lärde känna honom närmare, framstår han som typen för en god, ibland rätt originell kamrat, en hedersman, som med starka band var fästad vid Sverige och i synnerhet sin hembygd och vars för tidiga bortgång är att beklaga.

Citaten ovan är från en minnesskrift ur Geologiska Föreningens i Stockholm handlingar.

Historien om ett låst kassaskåp och en grav

Laila Falk hade under 2007 börjat undra över en grav på Navestads kyrkogård där en man, Frithiof Anderson, Tingvall avlidit i S:t Petersburg den 20 december 1912. Laila Falk hade sett att hembygdsmuseet på Östad hade föremål som kom från andra, exotiska delar av världen. Fanns det ett samband? Vem var denne Frithiof, var fanns hans brev? Hembygdsmuseets kassaskåp hade stått oöppnat i femtio år tills Laila Falk fick låna nyckeln av ordföranden i Tingvallafonden. Där låg breven i buntar med fotografier och kort.

Ett urval av hans brev till de hemmavarande i Tingvall återges här, begränsade till de år han tjänstgjorde för Bröderna Nobels oljebolag som geolog. Frithiof ursäktar nog att det som berör hembyden har strukits. Vi vet att för Frithiof, som arbetade utomlands under många år, var underrättelserna hemifrån viktigare än allt annat. Han skriver om hemmet:

”Jag har ännu ej upplevt en plats som denna. Det är endast på Tingvall jag kan andas och få ro. Jag älskar att titta ut över trädgården med blommande äppelträd och sjön från mitt vindsrum i det lilla röda huset”.

Gebruder Nobel, Baku, Ryssland.10 april 1901

Ärade Farbror

tackar hjärtligast för brev och fotografier, vilka sistnämnda komma riktigt som på beställning och verkar så egendomligt nervstillande att se på. Jag erhöll det i dag då jag återkom från en veckas vistelse på andra sidan Kaspiska havet, i Krasnovodsk (ändpunkten för transsibiriska järnvägen) samt i öknen där innanför i turk-menernas land, där jag prövade ridsporten såväl på kamel som kosackhäst av vilka jag obetingat föredrager den förstnämnde såsom mindre motvillig att bära ryggbördor; af den sistnämnde fick jag enbart en mycket kort-varig om dock öm erfarenhet.

Jag har ännu inte ”bosatt” mig utan min tillvaro här har varit mycket ambulatorisk och kommer väl så att förbli. Än här, än där, för att sätta mig in i den stora affärens olika grenar – den är större än jag föreställt mig. Allt under det ingen tid blir över för studerande av det ryska språket som vållar mig stora svårigheter och olägen-heter, varpå jag dock naturligtvis var förberedd.

Mina personliga intryck och erfarenheter äro knappast ännu så pass consoliderade att det är lönt omnämna dem; möjligen hinna de ännu många gånger att ombildas. Ett är dock visst att jag hittills från alla håll endast fått röna den allra största vänlighet, men om jag skall kunna motsvara de som det förefaller ganska höga förväntningar som ställes på min ringa person förefaller mig i närvarande ögonblicka tvivelaktigt.

I Petersburg fick jag stanna i 14 dagar för att ”se på stan” och rönte det mest förekommande bemötande från Nobels (familjens huvudman är numera Emanuel Nobel) och andra styrande mästare (affärens huvudsäte är där). För närvarande vistas jag på huvudoljefältet på Apscheronhalvön. Förut har jag en tid vistats i ”Svarta staden” (där destilleringen försiggår, liksom exporten och där de kemiska laboratorierna äro belägna) en halv mil från Baku, dit oljan ledes härifrån i rörledningar.

Ett storartat skådespel var här för en tid sedan då oljan (naftan) från ett borrhål pressades upp i höjden 50-100 meter som en väldig fontän och med detsamma tände sig och brann i 3 timmar som en oerhörd fackla upplysande hela nejden. En gång brann en dylik fontän i 3 veckor innan den gick ned och därmed slocknade. Att släcka sådana saker bjuder man en till. Den stora branden här som krävde så många människoliv inträffade medan jag var i St. Petersburg. Den var i en stor reservoir som ”kokade över” med sitt brinnande innehåll.

Landet på denna sidan Kaspiska havet och intill foten av Kaukasus är även ökenartat och icke ett träd att se utom dem som bolaget har planterat kring tjänstemännens villor. Aprikoser och persikor blommar där redan i februari. På tal om blommor så ljuger inte ryktet om Kaukasusfruntimrens skönhet men som de mestadels är mohammedaner i de här trakterna får de lite tillfälle att visa sig. Befolkningen utgöres av tatarer och daghestaner, till mindre del armenier, ryssar och perser.

Lev väl. Min hälsning till tant. Tillgivne Frithiof Andersson

P.S. Eldsdyrkarnas tempel ligger en halv mil härifrån, men den siste eldsdyrkaren här slog tatarerna ihjäl för två år sedan. Hälsa Jacobsson.

Los Angeles, 29 maj, 1906

Bästa Ebba (svägerskan)

Mycket tack för brevet som jag erhöll vid ankomsten till Los Angeles dit det var returnerat. Den lycka du avundas mig avstår jag med uppräckta händer åt dig om jag kunde. Det är den tråkigaste och pinsammaste resa jag någonsin i mitt liv har varit med om och hoppas jag till Gud att aldrig mera bliva försatt i ett sådant predikament. Jag har all anledning att tro att denna bön kommer att gå i uppfyllelse.

Jag förföljes – ser du Ebba – av ett oblitt öde genom livet, och ingen geolog kan troligen nu mera hjälpa mig vad Ryssland beträffat. Jag stupar på den Nobelska familjepolitiken och nu går mitt sista stöd i Ryssland och nu är det endast fråga om hur pass mycket de anse sig ha att frukta.

Vi är fyra nu – en kvinnlig kusin till herrskapet Hagelin är ock med. Vi var ute i går på automobil då jag fick sitta som stormskyddare åt de andra, varav jag ådrog mig tarmvred som med fördubblad styrka ansätter mig idag och i morgon antagligen sjufalt värre. Jag fick just nu order att anordna ny automobilfart i afton. Vi dväljes endast på hotell och järnvägar så att mina geologiska undersökningar bliva ytterligt begränsade till sin omfattning.

Vi kom hit från Stora Saltsjöstaden. Jag sände Emil ett brevkort under resan därifrån och hit och adresserar det till Tingvall. Ni kan hålla det tills han kommer hem. Var i går kväll i kinesstaden och åsåg deras opiumrökning m.m. Väcktes därpå kl 6 f.m. för att börja arbeta d.v.s. springa omkring i staden och skaffa upplysningar. Los Angeles är en vacker stad med en myckenhet palmer och andra tropiska träd men av antytt skäl kan jag ej njuta av härligheten.

Hälsningar till kära Tingvall från Frithiof (Jag har ej här sett någon därmed jämförlig plats.)

Balachany, Ryssland den 15 november 1906

Vördade svägerska

Tacksamt erkännande av brev av 21 oktober. Jag hoppas nu att de intrycken och stämningar som på sista tiden måtte ha strömmat på dig nu har hunnit så till sägandes sätta sig så att du härnäst kan giva mig ett sunt objektivt omdöme om den nya Sämsgrannen. /…/ Själv är jag olycklig. Den där krabaten till ingenjör som jag lämnade min hushållerska till när jag for i våras vill nu inte lämna henne tillbaka. Jag äter nu hos honom vilket gått an hittills ty de har hållit på och reparerat min våning men nu är den äntligen färdig och jag skulle gärna vilja besätta mig för mig själv igen. Ingenjören ifråga är icke synnerligen trevlig och dessutom inbillar jag mig att han har lungsot.

Trots de oroliga tiderna fortsätter Nobel att utvidga sin verksamhet. Igår hade Kronon auktion på sina återstående naftajordar av värde och Nobel blev fast för så mycket att verksamheten här nere blir fördubblad. Det skall betalas till Kronon 60-70 % av utbytet, så nu vet du det.

Mors brev har jag fått och jag tackar mycket för detsamma. Hälsa henne och Filip och Ahlenius och var själv hälsad från din svåger

Frithiof

Balachany, 20 febr.1907

Bästa svägerska!

Tack så mycket för senaste brev med julskildringar. Tänk att vad hittills hade gått av stapeln, endast skulle var en ringa början och att säsongen skulle få en sådan glänsande avslutning. Om eder skall väl gå och ni vill länge leva på jorden men oegennyttigt är det av dig i alla fall att ”ställa” så för en del folk, som ju på grund av sakens natur endast sällan om ens någonsin kan ge dig en skymt av valuta därför.

Jag måste berätta för dig säsongens evenemang här i Balachany. Det var den 5:te februari då här gick av stapeln en lysande Runebergsfest, naturligtvis anordnad av finnarna. Det var högtidsdräkt. Finnarna ha hittills alltid legat hjälpligt under i societetslivet här men nu i ett slag blev svenskarna slagna ur brädet och kände sig mycket enkla. Det befanns nämligen att ett par av de finaste fruarna har sångröst. Detta är något oerhört för Balachany och tog oss alla med storm. Dessutom var det föredrag på svenska och finska och njöt vi i synnerhet av sistnämnda men i synnerhet var det naturligtvis deklamation af Fänrik Ståls sägner, dels på svenska. Jag är förtjust i deklamation. Så länge det var damer som uppträdde skedde det i full belysning men så kom där upp en finne; han retade upp sig och röt som ett vilddjur men mitt i värsta tjutet släcktes elektriska ljuset plötsligt men han fortsatte ändå etter värre med sin deklamation av Sven Dufva. Då blev det panik i salen och det hela hotade med allmän upplösning, men då hade han kommit till slutet och lämnade tribunen, varpå det åter blev ljust i salen.

1 februari fick vi en ny klubbföreståndarinna från Sverige och festen var till stor del arrangerad för hennes skull för att hon skulle få förtjänst, ty i anledning af de oroliga tiderna står klubben fullkomligt öde om kvällarna och hon ville ögonblickligen fara sin väg till sitt land igen. Sådana förhållanden som här sade hon sig inte vilja vara med om. Den förre klubbföreståndaren var en georgier men han hade för dålig mat t.o.m. för ryssarna så han blev avskedad. Nu är man ju något mera oavhängig av hushållerskeväldet hur länge det varar. Jag har min mångåriga dito åter i min tjänst sedan före jul och hon är nu märkbart mildare i lynnet sedan hon funnit sig mera umbärlig. Bohuslänningen har jag nu åter. Det är väl genom min ihärdiga prenumeration som den nu, ensam bland svenska landsbygdstidningar kommit in i förteckningen på tidningar varpå ryska postverket upptar prenumeration. Så nog är de ganska tillmötesgående. Det vore visst bäst att slå sig på sillfiske.

Svåger Frithiof

Balachany 3 november 1907

Bästa Ebba!

Erkänner härmed tacksamt mottagandet av omtalade brevet av i våras samt brevkort – vy från Kongens By. När jag for från Petersburg, sände jag meddelande till dig, Hilma och Amanda men undrar hur det gick till med dem, ty det bar sig inte bättre till än att de stannade i fickan. När jag vaknade på natten mellan Petersburg och Moskva kom jag ihåg det och rusade ut vid en mellanstation och gav dem åt en stationskarl för att stoppa dem på första mötande tåg men han sig misstänksam ut. Jag kan just ej säga att jag hade någon särdeles lyckosam resa hit ty i närheten av Rostov blev tåget stående en hel dag i avvaktan på klarande av banan från föregående tåg som spårat ut. Så spårade mitt eget tåg ut mellan Baku och här. När jag äntligen framkom till Balachany var det svarta natten och man frågade mig om jag hade folk emot mig, nej, varför jag fick sitta ytterligare en timme i avvaktan på poliseskort.

Här är nu sju resor värre än någonsin och en fruktansvärt tryckt stämning. Alla ingenjörerna här har fått hotelsebrev (t.o.m Wiesler fick ett för ett par dar sedan) och gå med eskort efter sig, så fort de visa sig ute; i går kom det en och förklarade att hans eskort inte vill gå med honom längre emedan det var för riskabelt. Det skulle vara småtrevligt att vara med på arbetarnas sammankomster och höra deras omröstningar vilka av oss som skall få leva tillsvidare och vilka som skall dödas.

Det onda kommer sig av att de kunna mörda utan den ringaste risk. På ett halvår har nu tre svenska ingenjörer blivit dödade här i Balachany och två sårade men ingen av deras vedersakare har ens blivit anhållen. I förra veckan mördades polismästaren här men hans baneman blev tagen. Ing. Packendorf från Göteborg som de dödade här för några veckor sedan var hotad ända sen i januari och skulle sluta och resa sin väg hem, dagen efter mordet. Dagen för avresan hade han låtit sprida ut för att de skulle låta honom få fara i frid men han hade grymt misstagit sig, det var tydligen enskild hämnd. Hade han hållit tyst om hemresan hade han nu gått välbehållen i Göteborg. Jag var hos hans anhöriga i Göteborg sommaren -02 när jag var hemma. Stackars frun, tyska, härifrån Balachany. Gift ett och ett halvt år och var primadonna här på alla tillställningar men nu var hon nära att stryka med av slaget, hjärtat hotade att stanna.

Det har varit ett svårt manfall bland svenska ingenjörer här sedan jag kom hit. Tre dödade och tre ha dött en naturlig död. Efter begravningen samlas man alltid på ett hotell i Baku för att vederkvicka sig och krya upp sig. Där är då en konstlad glad stämning rådande som verkar dystrare än allt det andra. Var och en sitter förstås och tänker: vem skall det bli härnäst? Det verkar sådär därför att vederbörande ryckts ur kretsen i sina bästa år. Det är nu bara spillror av kolonin kvar, flera har schappat förstås, en i förra veckan i sista minuten. Men jag ser att även hemma går det hett till och att osäkerheten är stor där också. Men missdådarna tycks inte gå så lätt fria där som här.

/…./

I afton reser jag härifrån på ett par veckor till Tuapee (stad vid Svarta havet) varifrån jag tänker taga mig tvärs genom Kaukasusbergen om det visar sig möjligt och tillrådligt.

Många hälsningar till Eder alla från er tillgivne

Frithiof

Rescht, Persien, 15 april 1908

Bästa Ebba!

I anledning av instundande födelsedag får jag sända de bästa välönskningar. Själv firar jag idag min födelsedag här i fjärran land i Österland. Jag har i anledning av dagens betydelse festat på en apelsin. Jag lämnade Baku den 12 ds och kom hit i går, 14 ds efter en behaglig ångbåtsresa. Jag har nu måst schappa inomhus efter att hela dagen ha varit hårt attackerad och förföljd av tiggare. Jag har hittills haft ressällskap med 2 engelsmän men de lämnade mig för en stund sedan och fortsatte vidare till Teheran. Jag startar härifrån min expedition i ostlig riktning (mellan Elbursbergen och Kaspiska havet) till trakten av det höga berget Demavend. Det blir på hästryggen vilket tilltalar mig i mycket ringa grad. Här är skogrikt och vackert och fruktträden i full blomning såsom hemma sista dagarna i maj.

Här är så himla dyrt att resa att det vida överskrider allt vad förut i den vägen erfarit och folket är rent omöjligt att ha att göra med. De sätta sig med stoisk nonchalans över alla slags överenskommelser och det är som om man aldrig har kommit överens om något pris. Penningvärdet är här märkligt nog mycket lågt. Allt lär ha förändrat sig i och med den olyckliga konstitutionen de fick. De tro att konstitutionen betyder att var och en får göra vad han behagar.

Idag har här officiellt i guvenörsträdgården utförts den bekanta persiska fotsulepiskningen. Det är en mördare som bevisligen är skyldig men de kunna ej få honom att bekänna och koranen förbjuder att straffa någon som ej har bekänt. Det gäller sålunda att med lämpliga medel få honom att erkänna och härför har piskning under fotsulorna befunnits vara det verksammaste medlet. Jag fick ej underrättelse om exekutionen förrän den var över.

Jag beräknar mitt uppehåll I Persien till ca 1 och en halv månad.

Med många hälsningar från Frithiof.

Balachany, 14 juli 1908

Broder

Tacksamt erkännes härmed mottagande av senaste breven i nedan nämnda ordning: från Ebba, Mamma och dig (i går). Jag har dröjt med svarandet i förhoppning att kunna giva bestämt besked angående min eventuella hemfärd. Ovissheten härleder sig därav att jag sedan en månad tillbaka ligger för att tala krigsspråket – i första beredskap.

Jag har befallning att genast på kallelse resa till nordvästra Kaukasus, där jag var förra hösten. Bolaget ligger i underhandling om att förvärva koncessioner där. På vilket stadium underhandlingarna befinna sig, om eller när de har framskridit. Så långt att jag kan fara, därom har jag ingen aning men det är i alla fall alltid någonting ganska obestämt. Efter nämnda resa som ju bär åt hemtrakten hade jag tänkt fara till Petersburg, avlämna rapport och sedan i ilmarsch hemåt. Men det ser mörkt ut om dessa planer skola kunna realiseras. Blir det ej resa av inom några dagar blir väl hemresan försumpad ty jag har minst en veckas göra med förrättningen.

Det är egendomligt att tänka sig att det nu skall vara årets härligast tid. Här är nu ett fullödigt helvete med hetta ena dygnet och rasande sandstorm så man får skyffla sanden ur rummen och ur ögon, öron, näsa och alla lemmar. Därtill folkets ”ondska och förvillelse” som återigen börjar tilltaga. Det hela säkerligen överträffande både Sodom och Gomorra.

Förra tisdagen var det mordförsök igen på vår förvaltare. Han kom åkande i automobil och fick 4 skott på sig, därav gick ett igenom automobilen och in i dynan som han satt på, de 3 andra skotten träffade inte ens automobilen fast de lossades på 5 stegs avstånd. Chauffören satte full fart förstås. Han (förvaltaren) var i förväg underrättad av polisen, var och när attentatet skulle ske men han for det oaktat sedan han kommit överens med poliskommissarien att sätta ut vakt där – men när det kom till kritan fanns ingen där i alla fall. Förvaltaren har nu schappat för en tid.

Under sista tidens strejker har han satt hårt mot hårt, stängt en del fabriker och avskedat arbetarna så att om han stannat kvar här hade han ovillkorligen blivit dödad.

De arma kassörerna här fara värst. Härförleden blev återigen en sådan dödat jämte de båda soldater han hade med sig som vakt. Du frågar vilka element som äro värst här. Det är armenarna (som klaga så bittert i de västeuropeiska tidningarna att de är så förföljda och pinade), de vilja ha anarki för att genom den lättare kunna konsolidera sig själva. Med armenarna konkurrera grusinerna (georgierna). De organiserade rövarna här är däremot lesghiner (daghestarner).

Inom svenska kolonin har ha vi nu haft vårt första kärleksdrama. I förra veckan for den vackraste av fruarna här (fru Hagelin) iväg med en av våra kemister Tammelander till trakten av Tiflis. Mannen (Hagelin) for efter och hämtade hem sin botfärdiga Magdalena med sig tillbaka, varpå Tammelander sköt sig. Fru Hagelin går nu bara omkring och ropar: Åh, Tammelander, åh Tammelander – trevligt för mannen att höra!! De äro svenska finnar.

Ja nog skulle det varit skönt att få vädra av sig Bakuluften men som sagt för ögonblicket ser det föga hoppfullt ut.

Många hälsningar till Eder från tillgivne Frithiof

St. Petersburg, 20 augusti 1909

Bästa Ebba!

Du tycker väl det är egendomligt att jag då jag nu har varit här i Petersburg snart en halv vecka, icke förr har skrivit och tackat för mig – men då du tydligen har sett hur stora ansträngningar de måste göra sig för att få mig ut och iväg och hur jag prisar Fr. Svenssons anordningar, kan du nog förstå att jag trivs väl och att tacksamheten är stor även om den inte genast tog sig uttryck i skrift. Ty vad det skriftliga beträffar fordras ju alltid viss reciprocitet som det heter i den högra matematiken eller lär heta, så att X blir lika med Y.

Det har blivit andra bestämningar för mig här. Jag skall nu fara till Sachalin och undersöka det landet. Jag far nästa lördag med tåget till Vladivostok, sedan med ångbåt, och har redan köpt biljett. Jag beräknar anlända till västkusten av Sachalin den 15 september. Därifrån krossar jag tvärs över ön till ostkusten där naftaförekomsterna äro belägna på en sträcka av 20 mil utefter ostkusten. Krossningen tvärs över ön (mestadels flytande på en älv) tager en vecka så att jag kommer till ort och ställe i slutet av september. I början av oktober börjar vintern där med snö och is och gör slut på arbetet så att jag får för detta icke mer än ett par veckor, varför jag tar hela saken mer på skämt.

Det är också enbart meningen att jag skall göra en hastig rekognosering och se om det lönar sig att nästa år utrusta en stor expedition för utförande av borrning m.m.

Jag får tre herrar i sällskap – en rysk ingenjör, en engelsman och en fransman, vilken sistnämnde alldeles direkt kommer från Paris och nu gör sin första tur. Han är utrustad som om han skulle fara till Nordpolen och vi har redan beslutat taga ifrån honom 9/10 av hans gepäck vid framkomsten, stackars karl. Han är med endast för sitt nöje och utrustad huvudsakligen för jakt, typisk söndagsjägare, så jag har ej brytt mig om att taga med utrustning därför, då jag beräknar att hans snart blir ledig. Han kommer ovillkorligen att spela en huvudroll inom expeditionen. Vi har dagliga sammanträden som rör sig om vad vi skall ha med oss för mat. Hittills har vi enbart kunnat enas om krossade havregryn – villkoret för mitt deltagande i expeditionen. Annars vill den ene ha thé (engelsmannen) den andre, fransmannen choklad, den tredje kaffe (du vet nog vem),den fjärde (ryssen) cognac o.s.v. men vi måste ha enhet och sammanhang.

Jag har passat på tillfället och låtit Hagelin i Stockholm bjuda på en fotografiapparat som jag köpte för 300 krisek hos Ninna Peterson. Här har jag fått mig en päls att slumra uti om nätterna, för samma betalning. Skall bli intressant se huru expeditionen kommer att avlöpa. Jag har redan börjat hysa farhågor, särskilt beträffande fransmannen som är mycket ”påstridig” av sig. Kanske det kommer att bli nödvändigt för honom att bilda expedition för sig själv. När jag slutat på Sachalin far jag därifrån till Japan. Om jag sedan skall fortsätta därifrån till Amerika är ännu ej bestämt och får jag därom framdeles besked.

Tillgivne Frithiof

”Prosper” fra Drammen, 12 september 1909

Bästa Ebba!

Då vi har just fått Sachalin i sikte sändas Eder en hälsning. I morgon anländer vi till bestämmelse- orten Aleksandrovsk på västsidan av ön. Därifrån fortsätter vi till ostkusten av ön där naftan är. Vi krossar ön genom att flyta utför älven Tim. Lämnade Vladivostok den 9 september under norsk flagg. Båten är så full av väggpankor att vi måste sova på däck. Fransmannen blev så svårt biten af dem första natten att halsen är en enda sårkaka på honom.

Ni får nu ej höra av mej på en och en halv månad. När vi slutat hoppas vi få tag i någon japansk fiskebåt som kan taga oss över till Japan. I Petersburg bestämdes att jag skall fortsätta till Amerika så jag kan väl ej vara tillbaka förr än på nyåret.

Expeditionen består av:

1 fransman – Gaston de Tinan

1 engelsman – Leonard V. Daltib

1 ryss – Andrej Michailowitsch Kusnetzoff

1 svensk – O.F. Andersson. Det är redan splittring så att ryssen är för sig, och de andra tre på sitt håll. På Sachalin skall vi hyra 4 arbetare.

I Japan kommer vi att skiljas åt då de andra fara tillbaka och jag fortsätter runt globen. I Amerika lär jag visst få nya expeditionskamrater. Hoppas det är lika varm höst på Tingvall som här. Salve!

Frithiof

Tokyo, 20 oktober 1909

Bästa Ebba

Ehuru det blir enformigt i längden att skriva och skriva och aldrig få svar vill och måste jag ändå försöka rita ett japan-brev till dig. Jag är alldeles överväldigad av reseintryck och tycker mig liksom vara i en annan värld. Tokyo har namn om sig att var en av de fulaste och ointressantaste platserna i hela Japan. Sorgligt att jag ej har tid och pengar att fara omkring och se mig om på de vackraste ställena i landet. Jag måste göra färdig min Sachalinrapport och sedan fara vidare via Honolulu, San Francisco tilll Mexico.

Vi hade planerat en utfärd till i dag men det regnar (annars är här full sommarvärme). Fransmannen och engelsmannen ha gjort mig sällskap hit men de fara hem i övermorgon via Ryssland. Vi bor på stadens bästa hotell och taga en fruktansvärd hämnd för våra ”lidanden” på Sachalin. På Sachalin var rätt ruskigt att inte säga kylslaget – regn om dagarna och kallt om nätterna, vilket är otrevligt när man skall sova ute och ej kan medföra tält. Vi vistades mycket hos infödingarna där, vilka voro av två slag: Orochoner, kristna, hade renar, samt ghilaker, shamandyrkare, lever av rå fisk, hundar, råttor m.m. Deras enda husdjur var hundar vilka de använda huvudsakligen till slakt. Orochonerna voro utomordentligt vänliga mot oss och vi voro alltid glada när vi kunde få sova i deras hyddor, där det var ganska rensligt med golvet klätt med barr men förskräckligt rökigt förstås. Ghilakerna voro omöjliga att vara hos men vi hade dem med oss på våra ”turer”. De rodde oss i sina kanoter vilka voro mer än lovligt ranka så att man måste sitta på botten av dem orörlig som en död.

Vi återvände från Sachalin ombord på en japansk skonare av ytterst små dimensioner, liksom allt japanskt. Fartyget låg vid kusten och lastade salt lax. Som väntat var blev återfärden det otrevligaste ledet i hela resan. Det var första gången jag färdats med segelskuta och hoppas det var den sista. Vi hade relativt gott väder; stundom alldeles för gott (ingen vind) så att vi kom ej ut fläcken på hela dagen. Men en natt var fruktansvärd (på Ochotska havet) och jag trodde smått att jag har att göra upp räkningen med denna världen.

Jag förstår mej ju ej på segling och vad ett dylikt nötskal kan tåla. Jag väntade var stund att det skulle inträffa något med rodret och då så . Jag har aldrig känt mej så hjälplös. Det kom en brottsjö och slog över hela båten och alldeles begravde den. Japanerna tog nog saken mera lugnt, åtminstone låtsade de som ingenting efteråt, men det folket tar allting mycket kallt och låtsades aldrig om någonting. Oaktat kaptenen sade att vi slog rekord, tog det oss 11 dygn från Sachalin till Hokodate och jag höll på att förgås av långtråkighet och leda vid den dåliga, regnskadade maten vi hade med oss. Japanerna hade endast ris och salt, rutten lax att bjuda på.

Fransmannen låg sjösjuk i 9 dygn och intog under hela denna tid ingen föda. När han skulle gå i land i Hokodate ramlade han omkull flera gånger av mattighet men så har han nu också tagit sin skada igen här i Tokyo. Vi landade Hokodate sent om kvällen och kom bums in i ett äkta japanskt hotell. Det var det underligaste jag varit med om. Allting i miniatyr och utomordentligt rent och snyggt. Ren och oförfalskad stil – väggar av papper och stråmattor på golvet etc. Det hela som ett dockskåp. Alla skulle fram och mäta sig på mig, hur långt de räckte upp. Jag sade dem att jag ansågs vara liten till växten hemma. Genast i förstugan tog de av mig stövlarna och satte på mig tofflor och klädde mig i kimono (ett slags nattrock av siden förstås). Sedan kom små, små näpna japanskor och gav oss thé under djupa bugningar. Deras uppmärksamhet var alldeles gränslös. De lade i socker och rörde om och det hela var som Gullivers resa. Här i Tokyo är man slagen till en förlorad slant och det ser ut som om min förtjänst på resan skulle hamna här – men så har jag också saker som du skall blekna när du ser. Fransmannen är lik Hagelin – så fort jag köpt något, skall han ha det samma och har ett fasligt schå att byta vad han förut köpt. Han har nu handlat bort alla sina pengar och måste telegrafera till Paris efter mera. Han måste vara mycket förmögen.

Tillgivne Frithiof

Mexico City, Julafton, 1909

Bästa Ebba!

Jag får härmed uttrycka min stora tacksamhet dels för brevet af den 8 oktober, adr. till Petersburg och hit returnerat från San Francisco, dels för dig och Filips combinerade do av den 25 september, returnerat hit från Vera Cruz. Postväsen det är enligt min åsikt den mest beundransvärda organisation i vår tid. Allt kommer till rätta så gå bara på och var inte rädd, nog träffar det mig. Min adress: Consulate general of Sweden, Mexico City, Mexico.

Det är ett mycket torftigt generalkonsulat vi har här. Ett litet källarliknande rum och skylten upphängd i en mörk källargång; men gubben konsuln (ungrare, säger han) är snäll och tjänstvillig och lovar att hjälpa mig allt han kan. Han berättade att han hade varit i Stockholm och där satte sig på ett ställe för att höra på musiken och då kommer någon framspringande och lindade in honom i en filt och sade punsch, punsch, varpå de kom med en butelj sådan som han drack ur i ett andedrag i tanke att det var lemonad. Då blev det folksamling omkring honom och sedan mindes han ej mer än att han fick en vagn och kom till sängs.

Det lär vara julafton i dag. Nog firas jul här också, ser jag, med julgranar på torgen och julexpositioner och stim men jag kan ej få det i huvudet. Här är gassigt varmt och trädgårdarna i full blomsterskrud och kastanjeträden blommar (det är väl mer än de gör på Tingvall). Jag kommer just nu från Filips kamrat, Dufva, Professor en médico, som han kallar sig här. Han var älskvärdheten själv och bjöd mig på middag till annandagen. Jag träffar väl honom hos svenska kolonin i morgon.

Jag har nu äntligen fått veta vad jag skall göra här. Det var en hel volym full av instruktioner, dels geologiska undersökningar över östra Mexico från Vera Cruz till 25:e breddgraden (centrala och västra Mexico behövdes inte), dels detektivgöra av samma trevliga slag som i Förenta staterna, men som folket här är vida angenämare att ha att göra med än de f-e yankees, hoppas jag ha rudiment av mina nerver kvar vid återkomsten. Ingen hjälp i form av introduktioner eller dylikt. Det skulle ta hela min livstid och mer att utföra programmet och jag förstod genast varför man denna gång så generöst överlät hela saken åt mig ensam.

Alla icke Nobelska intressenter i företaget få nu lov att skicka hit en medhjälpare att fördela ansvarsbördan. Denne, en Dr. Lehner från Rumänien anländer i början av januari. I övermorgon väntar jag mera instruktioner. När jag fått dem reser jag till södra Mexico (Isthmus Tehuantepec) och återvänder sedan hit att träffa tysken. /…/ Har ingen aning om när jag kommer att sluta Mexico – färdig med det blir jag aldrig.

Många hälsningar till Er båda från Frithiof

Tampico, Mexico, 6 februari 1910

Broder!

Hoppas att du fick eller rättare Ebba fick senaste episteln med däri innesluten fullmakt och att det kom i tid.

Lämnade Mexico City för snart en månad sedan. Dufva sände med många hälsningar till dig. Han lider av, eller rättare led av, ryggskott och aeroplandille. Han har projektet till ett nytt luftskepp färdigt och jag läste om det i en engelsk tidskrift. Han har fått förläggare för det i London (en svensk överste Roos) och det skall nu byggas i England och han kommer troligen att resa över dit när det är färdigt att flyga

Hans hem tycktes vara ett ”ryck in” för hela svenska kolonin = 14 personer i Mexico City, förmodligen på grund av hans säreget lugna aimabla karaktär. Han var hos konsul nästan dagligen och är visst ännu ej fri från de äktenskapliga bekymren. Hans förra fru har varit gift med en norrman sedan men har nu redan hunnit lämna även denne och är gift med en annan. Dufva är nu gift med en fullblodsmexicanska – ej vacker – väl gammal – men alldeles utomordentligt vänlig och snäll, gånge det honom nu bättre, hans synes förtjänt därav.

Han förtjänar bra sa han, 600 mexicanska dollars i månaden (1.200 svenska kronor) men han har nog förut fått bita i surkarten innan han kom in i medicinska kretsarna och fick gjort metoden känd. Han var en tid på en plantage och odlade bönor men det lönade ej odlarens möda.

Jag kom igår hit tillbaka från en 10 dagars utflykt uppåt landet till Sierra Madre Oriental. Jag hyrde en motorbåt och gick uppför Rio Panues. På 5:e dagen inträffade det länge väntade: propellern slog emot en stubbe, bröts av och sjönk i djupet. Fiskade upp den igen men då axeln var av var ej mycket bevänt med det. Redlösa drev vi ned till en stor hacienda (sockerplantage, men de gjorde alkohol av rörsaften i stället för socker) där jag sedan blev hållandes i fem dagar. De hade där alla petroleumdilerium tremens cronicum och jag kom ej därifrån förrän de visat mig hela landet och allt som kunde ha geologiskt intresse och på så sätt fick jag se långt mer än om missödet med båten ej inträffat. De lagade propellern och jag skickade båten tillbaka och red själv till närmaste järnvägsstation. Här äro emellertid en sorts insekter (fästingar) som helt och hållet förbittra livet och omöjliggör all vistelse i naturens sköte. /…/

Jag far härifrån till Salina Cruz och Puerto Angel vid Pacifickusten i söder, därifrån återvänder jag till Vera Cruz. Från Mexico City gjorde jag en kort tripp till Chiapas nära gränsen till Guatemala men hade störtregn hela tiden så det var ingenting bevänt med det. Från Vera Cruz tänker jag resa till Havanna och där nedskriva mina rön. Sedan till New York. Till Göteborg kommer jag troligen i slutet av mars eller början av april. Som det ej är saison hos Eder på Tingvall vid den tiden kanske jag lämpligen sparar min visit till längre fram.

/…/ Adress: Swedish Consulate, New York

Många hälsningar Frithiof

Plymouth, 6 april, 1910

Broder!

Tack för brevet, erhållet i New York, Har nu hunnit så långt och fortsätter ombord till Bremen dit jag troligen ej anländer förrän den 9:e, för sent att komma med Göteborgståget därifrån den dagen (dock möjligen den 8:e). Till Göteborg kommer jag alltså så troligen ej förrän den 11:e. Där skall jag i tullen söka rätt på mina japanska saker som jag skickade dit från San Francisco i november ”in bond” för att slippa en hel del tull, jämt allt annat. Om allt går väl där fortsätter jag till Skerfhem den 12:e eller ock stannar jag ytterligare ett par dagar i Göteborg och lägger sista handen vid min mexikanska rapport, vilket jag hade tänkt göra här ombord men båten skakade så jag fick låta bli. På Stilla havet var det däremot så stilla så jag kunde klara Sachalinrapporten fint där. Men Mexico har ju varit min huvuduppgift förstås. Annars har här varit gott väder på överresan från New York och jag har ej sett någon enda sjösjuk ännu. /…/

Och så skall det ju bli skönt komma till Tingvall och få ”skjuta pusten” som jag endast kan göra där. Annars har jag fattat sådant behag i långa sjöresor nu som jag förr i världen ej kunde föredraga, men de är så rogivande.

Alltså Auf Wiedersehen om några dagar.

Frithiof

P.S. Jag tar nu in med mina samlingar på hotell Eggers i Göteborg ifall ni behöver meddela mig något

St. Petersburg, 28 april, 1910

Bästa Ebba!

Härmed ber jag få tacka dig för den senaste Tingvallsvistelsen och särskilt för den goda vila jag hade upp på ”lilla gästrummet”. Allt stök du gjorde dig skulle du kunna haft ändå; men var det något extra för min räkning var det onödigt, ty som du vet fäster jag mig inte alls vid maten (i olikhet med bröderna) – utom förstås kan stekt slom då och då som jag nog förstår att uppskatta samt först och sista den hökokade?? havregrynsgröten som jag sent skall glömma och vilken troligen med tiden kommer att omvända även de ovannämnda båda.

Ditt brev av den 7:e februari kvitteras tacksamt – det låg här i Petersburg och väntade mig tillika med Filips och Emils ställda på Mexico City. /…/

I Stockholm var jag hos tandläkare Forsberg; hans assistent satte på torsdag in en stifttand i stället för den jag mistat och på fredag fick jag den i handen ombord på finska båten när jag borstade tänderna. Stiftet var avbrutet och kvarsittande. Jag har nu fått göra om alltsammans hos en amerikansk tandläkare här och han förklarade att det föregående var fuskverk allt igenom. Hans räkning på 15 rubel har jag nu jämte det utdragna stiftet skick till Forsberg. Mina Japansaker äro här i Petersburg, uppbrutna och vägda och de fordra 130 rubel i tull varför jag för att undvika detta utlägg nu skickar dem tillbaka till Sverige och Skerfhem – jag ansåg nämligen att ni på Tingvall kunde ha nog med de koffertar och andra saker ni redan har i förvar för mig.

Jag glömde fråga dig om du vill ha några pjäser av mexicansk onyx, brevpressen och dylikt – kofferten jag hade med till Skerfhem är nästan full därmed?

I morgon fortsätter jag till det kära Balachany och där går fortfarande ganska hett till. Häromdagen var det ett telegram att en av bolagets finska tjänstemän, antagligen i vansinne, hade dödat vår elektriker och hans assistent samt därpå sig själv.

Var hälsad av Frithiof

Balachany den 8 september 1910

Bästa Ebba!

Tack för senaste brevet hit som nu visserligen är ganska länge sedan (3-4 månader). Du tröttnar kanske att höra från mig i tryck och skrift. Så länge koleran gick som värst här har jag ej vågat skriva av fruktan att ni skulle få den på posten vilket du antagligen betackar dig för.

Ja, här har varit i hög grad otrevligt i sommar och är så fortfarande ehur det värsta nu synes vara över. Geologkongressen har fått sköta sig mig förutan i det att min kollega Dr. Fegraeus blev skickad i stället som representant för Nobelgeologerna såsom varande på visst sätt mera representativt. I anledning härav blir det naturligtvis heller ingen Tingvalls vistelse av för mig den här sommaren, så att abborrarna få gå på tillväxt till vidare varför man nästa gång måste försöka med mera grovmaskade garn. Hoppas att du med stort intresse studerat de förstenade sillfjällen och fotogenens förekomstssätt här. Du har väl ej stor hjälp av din nya fröken som skall ha så svårt hjärtlidande; nej, en så arbetssam och särskilt att framhålla villig hjälpreda som Fr. Svensson har du nog svårt att få tag i utan vidare.

Slår det bra till i trädgården i år? Var det mycket sockerärtor? Hå, hå, ja, ja den som hade tillgång till sådant. Här har varit en så lång och het sommar att dess make ej har varit sedan 1901 (första sommaren jag var här). Annars skall det ju ha varit rätt kylslaget i Sverige utom första halva juni säger flyttfåglarna härifrån som varit hemma. Har det varit så pass varmt att du kunnat sitta på den nya veranda (vättande åt Skinnvik).

Här har varit ofantligt svårt att hålla sig riktigt kurant och frisk i sommar och jag börjar tro vad en tysk professor som var här och studerade koleran för några år sedan sade, nämligen att alla få kolera under en sådan tid och att det endast beror på vars och ens disponibilitet i vad mån den slår ut i blom. /…/

Hälsa alla där hemma från Frithiof

Balachany, den 31 oktober, 1910

Broder! Tack för brev av 13 oktober erhållet i förrgår. Den 3 november skall jag sända dig den erforderliga summan jämte något mera vilket överskott jag ber dig förvara tills vidare och tillgodogöra dig av ifall du får lägga ut något för mig.

Jag tänker nu särskilt på den välsignade skatten. Jag finner med fasa att det verkligen är så att de kunna taga ut skatten retroaktivt, vilket för mig med ränta och beräkning av 25 % av inkomsten i skatt skulle bli fullkomligt ruinerande. Jag ser i tidningarna oupphörligen analoga fall. Offren protesterar och processar men bliver alltid dömda att betala. Jag skulle nu med största nöje betala skatt i år om de ville lova mig (garantera) att ej kräva skatt av mig för föregående tiden – men väl kan väl garantera det? Om jag genom att betala skatt nu kan förhindra att de kräva skatt av mig för föregående tiden så bör jag naturligtvis betala den nu och sedan om jag stannar kvar här taga utflyttning.

Emellertid, du som bör känna till stämningen inom vederbörande bestämmande kretsar och är inne i den här saken bättre än jag du får göra som du bäst finner. Pengar skall jag som nämnt sända dig för varje eventualitet (det är ju bara kronoskatten det är fråga om för tillfället). /…/

Professor Sjögren från Stockholm (geologen) är här och jag har på sista tiden varit med honom ute och rest, varför ditt brev blev liggande här och väntat på mig en tid. Det är väl frågan om dessa rader träffa dig innan den 16:e november. Pengarna tänker jag sända telegrafiskt så de kanske hinna fram.

I går, söndag, var det stor lawn-tennis tävling i Baku mellan Nobeliterna i Balachany och Baku, vari jag deltog men blev slagen även om nederlaget var långt ifrån förkrossande: 6-4, 6-3 mot deras bästa spelare – tack vare Sjögren kom jag alldeles otränad.

Söndags, fjorton dagar sedan, var jag på fasanjakt och fällde därvid 8 fasaner och 2 beckasiner. En tatar var med och av honom fick jag ett skott i ryggen och vänstra benet när han sköt på en förbipasserande morkulla, men avståndet var så stort, över 100 meter, och skottet så snålsvagt att det ej ens blev blåmärken i huden oaktat en massa hagel slog an. /…/ Jag tackar dig nu slutligen för allt besvär du haft med arvskiftet och tecknar

Frithiof

Balachany den 30 november, 1910

Bästa Ebba!

Jag önskar dig en Glad jul! Hade tänkt få komma åt hemtrakten ett slag och frambära mina önskningar muntligen men det ser ej ut att bliva någonting utav – till lycka kan jag väl säga för alla dina inläggningar som jag nog tagit skada av.

Här går nu allt sin jämna gång. I går var jag på begravning och sådant tager alltid hela dagen från tidigt på morgonen. Vi börjar kl 9.00. Det är en och en halv mil till kyrkogården i Baku och processionen dit tog 3 timmar för man kan ju ej köra fort vid ett sådant tillfälle. Det var en svensk ingenjör här som dog. Sedan gick jag på biografen, jag föredrar alltid den framför den riktiga teatern som jag aldrig kunnat med, ty jag tycker bara de göra sig till där.

Herrskapet Wiesler som du ju halvt om halvt känner har en ung student (släkting från Göteborg) här hos sig i år. Han skulle bli officer men är ännu så späd och klen att han skulle gå här på tillväxt ett år dessförinnan men det går andra vägar för honom kanske. Han skall nu lära sig ryska; de tror visst de bli generaler hemma bara de kan det språket.

Ja, det blir väl en bedrövlig jul här för mig den här gången. Jag har ännu inte anskaffat någon hushållerska. Det är ju lugnare förstås att ingen sådan ha och jag får allt jag vill här på klubben, men nu när vintern kommer är det ingen som eldar för mig hemma. Så där är kusligt och kallt och inga gardiner har jag satt upp heller så där ser dystert ut i synnerhet nu sedan jag börjat samla skallar av allehanda djur och därmed dekorerat väggarna – ingen har vågat besöka mig och visiter gör jag heller inga ty det tycker jag ej är roligt så nu kan du tänka dig hur jag har det.

Har ni sträng vinter? Går sillen till i år? I dag fick jag makrill i olja av ”Fyrtornets” tillverkning som armenarna förstått att få i marknaden här.

Jag måste skriva till eder båda särskilt denna gång då ju du anser det vara till Filip om jag skriver Kapten och Fru Filip Andersson. Jag får nu sluta för denna gång och tecknar med livlig julhälsning

Frithiof

Balachany, 20 september 1911

Kära Hilma (syster)

Tack för brev av den 6 augusti. Ja, ni tycker väl att jag är vådligt hög med pennan men de ha drivit mig hårt på sista tiden. När jag är här skall det alltid vara sådan brådska med bearbetningen av reseintrycken att man ej hinner med något annat i värmen.

Annars har här dock i sommar varit den lindrigaste värmen. Jag lider endast av den om natten när temperaturen i sovrummet går över 30 grader, ty då är det slut på att sova för min del. Ni har visst haft det värre hemma i sommar. De Sverigefarande fruarna här i Balachany börjar nu komma tillbaka hit. Somliga av dem säga att det varit varmt, andra säga att det varit kallt, så att av dem får man ej något klart besked. Men Ebba skriver att det varit den härligast sommar hon varit med om i sitt liv. Skada att ej ha fått vara med om den.

Ja, så går en sommar ifrån vårt liv och kommer icke mer. Men det duger ju ej att bli melankolisk för det. För en vecka sedan kom jag tillbaka från en expedition som ”uggat” för i det längsta. Jag fick tillbringa en hel månad i den rysligaste trakt jag skådat. Det var i öknen på andra sidan Kaspiska havet. Där var det bara salt och flygsand och ett förskräckligt stormande så att det mycket svårt att få behålla tälten som slets sönder. Var morgon var man levande begravd under flygsand. En turkmen hämtar vatten och kycklingar åt mig varannan dag med sin kamel. Jag hade med mig en kauskask tatar som tolk men han fick rödsot eller dysenteri eller vad det var och jag fick sända hem honom.

Vi ska nu börja borra efter olja där men hur man skall få folk att stanna där blir en annan fråga. Först får där byggas en 4 mil lång decauville järnväg till centralasiatiska järnvägen. Men ryssarnas starkaste sida är att de ha alls inga anspråk på livet. Vi skall också börja borra öster om Uralfloden i nordöstra Kaspiska området i turkmenlandet.

Bolaget arbetar nu feberartat på att finna nya naftaområden för här börja det sina ut betänkligt.

Häromdagen var det en blixt – den enda ordentliga blixt som varit här under hela min närvaro – och det hampade sig så illa att den slog ned i bolagets allra bästa borrhål som just ”fontanerade” och det blev en fackla med detsamma förstås. Det arbetas nu ihärdigt med att släcka som inte är någon lätt sak.

Och den torkan ni har haft, det har väl torkat bort allt du haft i trädgården. Besynnerligt att det aldrig är med måtta nu för tiden med väderleken.

Om ett par dagar slår jag igen butiken och far och jagar fasaner i 2 dagar i en skogstrakt. Där är så vacker den här tiden med en rikedom av bär och frukter på buskarna i lysande färger, särskilt kolossalt med björnbär. Sedan far jag till Ural där det skall börja borras.

Mattvurmen har nu gripit mig; men det är så utskrapat för vackra mattor så det är förvånande. Jag svävade hos turkmenarne efter antika bitar men kom endast över några sadelpåsar som de väl visste att ta betalt för. Turkmenfruarna äro som bekant mästarinnor par préférance att göra mattor. De lovade skaffa.

De svenska officerarna som for till Persien var det fest för här i Balachany i vår klubb. Albin hälsas och var själv hälsad från din

Tillgivne bror Frithiof

Guriew, 10 oktober 1911 (vid Uralflodens mynning i Kaspiska havet)

Bästa Ebba!

Jag har i sommar fört ett stepp- och ökenliv och varit rätt mycket i farten så att jag har ej kunnat sköt mina skyldigheter med hänsyn till brevskrivning på sätt som borde. Högsommaren hade jag nöjet tillbringa i Turkmenöknen, norr om Persien. Där var endast salt och flygsand och därtill mycket stormigt så att man varje morgon var begraven af flygsand. Varannan dag kom en turkmen och bringade mig vatten och kycklingar. När jag kom tillbaka till Balachany hade jag ditt brev varför tackas förbindligast. Där var visserligen inget om din utländska resa men som du vet intresserar mig hembygden mest så det gjorde ingenting Jag var endast några dagar hemma och därunder rätt mycket upptagen med resebeskrivning och tocket så jag hann ej då skriva.

Så fick jag begiva mig hit till Guriew för att bedriva undersökningar i de omätliga kirgisstepperna öster härom. Jag har redan varit inåt ett slag med automobil, det gick så det ven 20 mil inåt, överallt jämt som ett golv, utom i de talrika, den här tiden uttorkade saltsjöarna, där det var lite blött. Vi skall här samarbeta med ett engelskt bolag, vilket ju i teorin är ganska bra, men i praktiken visar sig gränsa till det omöjliga i det här fallet, ty engelsmännen är som vanligt ypperligt och rikligt utrustade, men Nobels ha ingenting (det var förstås engelsmännens automobil jag begagnade).

Guriew är uralkosackernas huvudstad (10.000 invånare – kosacker och kirgiser till ungefär lika andelar). De här uralkosackerna äro jämte sina kamrater vid Kubanfloden antagligen jordens största odågor.

”Staden” Guriew har naturligtvis endast karaktären av en stor rysk bondby. Här går kolera på skarpen och kocken på hotellet (rum för resande) där jag bor, dog däruti här förleden vilket gjorde ett djupt intryck på oss alla. Även min kollega Dr. Fegraeus är här. Han styrker sig oupphörligt med cognac som han påstår är motgift. Jag fick en snöstorm över mig inne på steppen och här är rätt bittert kallt – en kolossal klimatskillnad mot Bakutrakten. Jag är ej vinterutrustad. Det blir allt mera klart att den älskvärda Nobelstyrelsen vill ha oss att övervintra här för att bedriva geologiska studier här i vinter, då det blir ända till 40 grader kallt med snö förstås. Vi har fått order att allsidigt och grundligt undersöka den oljeförande raionen här som är stor som halva Tyskland. Vi har nu emellertid beslutat att ge hela alltet s.k. f-n och alltså sätta P för deras vidare planer med oss. Fältlivets strapatser tål jag nog ännu men däremot blir det allt mera tydligt att jag ej längre tål dess diet.

Jag har gripits av den orientaliska mattvurmen och nedlägger mina surt förvärvade slantar på dylikt, vilket nog är dumt kanske, ty somliga säga att mattor endast tjäna till att kläcka ut ohyra. När jag var hos turkmenerna fick jag några små antikbitar som vore praktfulla men det är synnerligt väl utskrapat hos dem för antika mattor. Alltså när jag härnäst kommer till Tingvall är där stad föreställer jag mig – huru underligt för tanken.

Är det ej skamligt att fast man bor nu mitt i hjärtat av kaviardistriket måste man ändå betala 5 kronor skålpundet* för varan.

Med många hälsningar till Dig och Filip tecknar

Frithiof

1 skålpund är 425 gram och för det betalade Frithiof fem kronor vilket i dagens penningsvärde motsvarar ca 210 kronor.

Brev från 1912, Fritiofs sista levnadsår.

Balachany, 2 maj 1912

Bästa Ebba!

Gratulation och tack för kortet till min födelsedag. Särskilt ber jag att få tacka för den därpå uttryckta ”Välkommen till Tingvall”, som ju var lika nödvändig för mig som bolaget Nobels tillstånd till avresa alldenstund det blir du som i väsentlig grad får bära besväret av mitt sommarnöje, ett besvär som endast blir så mycket större därigenom att jag nu endast äter gröt och fisk, varav ju det ena inte går i Filip och det andra ej i dig – det är ju endast av rent sportintresse som du fiskar. /…/

Jag är nu åter i ganska god vigör ty jag har skött mig väl på sista tiden med diet och dylikt, så jag hoppas slippa alla krämpor när jag nu skall ut och roa mig.

Många hälsningar till eder båda från Frithiof

P.S. Undrar hur du har det med tjänstekvinnokåren? Som du vet är jag van att passa upp mig själv så att för den delen bekymrar det mig inte. Men det skulle ju vara tråkigt se dig ”slita”. Beräknar avresa om ca 1 vecka eller några dagar senare.

St. Petersburg, Newskij Prospekt 66, 18-19 augusti 1912

Bästa Ebba!

Tack så mycket för i sommar. Det var en stor sak för mig. Annars gick det som jag tänkte, nämligen att jag fick göra halt här i Petersburg för en tid. Det samlar sig alltid en del uppgifter när man varit borta så länge och Hagelin försatte mig genast vid min första uppenbarelse här in medias res (latin och betyder ”i sakens mitt”), så att nu sitter jag här i styrelsen och gör upp programmet för nästa års borrningar.

Härifrån skall jag fara i guvermentet Samara och därifrån via Orenburg till Centralasien igen, där det är så farligt för mig. Man skall ha tillstånd både av krigs- och inrikesministeriet. De har visat mig här i Svenska legationen att allra kortaste tiden (efter tre påstötningar) har varit tre veckor vintertiden och nu om sommaren kan det väntas draga betydligt längre ut. Jag har alls inget nöje av vistelsen här – tänk om vi kunde byta plats. Du skulle säkert ha ”förtjusande roligt” här och jag skulle genast efterkomma Alfred Tollesson i Fagerhults vänlig inbjudan att komma till honom på tjäderjakt ett par dagar – jag vet så väl var tjädern finns där att jag kan trampa upp den.

På Newskij är det mer liv och rörelse ån på någon annan gata i världen som jag sett (tänk!) och på restauranterna är man säker om att ej sitta ensam (åh!) och sådana samlingar de ha sen (Nej!!). Jag brukar lösa biljett för 5 kopek och fara ned på Nevan till botaniska trädgården. I kväll tänker jag fara ett stycke längre ned, till mynningen, och söka få mig ett salt bad någonstans. Jag saknar ”Schäckohagen” illa här.

I Göteborg var jag hos Dr. Ekbom. Han egentligen bara sade att jag skulle minska kaffedrickningen, vartill jag endast kunde genmäla att jag druckit så lite kaffe på sista tiden att jag ej kunde mindre dricka – aldrig mer än 2 gånger om dagen och var det så att druckit 2 gånger på förmiddagen redan, så drack jag sedan av princip aldrig mer på hela dagen, hur lång han blev! Jag har nu försökt med choklad och kakao här men den guanon har jag måst ”hulla” med ty jag har funnit att det ej är bra för mig och det blir mer och mer klart för mig att Ekbom fått det där om kaffet om bakfoten. Han måste vara en styv fysionomist ty han frågade mig om jag var bror till kandidat Emil Andersson, detta utan att ha fått spår till andra upplysningar än att mitt namn var Andersson. Säkert skulle den mannen gjort sig ännu bättre som detektiv än läkare. /…/

Din tillgivne bror Frithiof

Följande brev är ställt till brodern Emil och av Frithiof sänt till barndomshemmet. Vissa bitar av innehållet överlappar föregående brev.

St. Petersburg , Newskij Prospect 66, 19 augusti 1912

Broder Storvik (syftar på broderns anställning i Storvik)

Såsom kanske mer eller mindre bekant torde vara avseglade jag från Tingvall 2 juni i sällskap med Ebba som var på krokväg till Tanum och herrskapet Sundborg från Påland som samtidigt avslutade sin sommarsejour där. /…/

När jag sedan kom till Göteborg var jag hos Dr. Ekbom men jag tror att han passar bättre till detektiv än till läkare, ty genast som jag sade mitt namn är Andersson och utan att ha gjort den minsta upplysning mera, frågar han genast om jag inte var bror till Kandidat Emil Andersson, som jag bejakade. Jag sade honom att för tillfället fattades mig ingenting tack vare krusbärssäsongens förhandenvarande, men att det kunde bli farligare.

Så fick jag skita åt honom – endast krusbärskärnor förstås – varpå han ordinerar Kissingersalt samt att hålla mig så nära krusbärsbuskarna som möjligt och så långt från Baku som möjligt. Baku kände han till från andra patienter därifrån som han haft. 10 kronor, adjö så mycket.

Som jag tänkte så fick jag göra halt här i Petersburg ty det samlar sig alltid varjehanda när man varit länge ifrån. Hagelin satte mig genast i verksamhet här på kontoret. Härifrån skall jag resa till Centralasien via Orenburg. Som detta är landet, där de alltid vilja åt mig, måste jag förse mig här med klara pappirer. Man skall ha tillstånd från både Krigs- och inrikesministeriet och det kommer att taga tid, i synnerhet nu om sommaren när det arbetas i veckan trögare än vanligt. I vilket läge befinner sig de båda brännande frågorna – bron och kallkällan?

Många hälsningar från Frithiof

Samara, 2 oktober 1912

Bästa Ebba!

Tack för brevet som jag fick i Petersburg.

Det är nu nära en månad sedan jag lämnade Petersburg. Det var just vid tiden för den stora marknaden i Nisjnij Novgorod och jag beslöt att fara därom och se denna tillställning som jag hört så mycket talas om; men det var just ingenting nu mot förr, innan sibiriska järnvägen kom till. På hela marknaden fanns ej mer än 2 lapislazuli-stenar passande till brosch. De blev tills vidare mina, få nu se om du vill ha dem eller ej – den ena har en spricka men den andra är felfri. På Nisjnij Novgorod for jag med ångbåt utför Volga hit ned. Eleganta båtar, där man får sig en egen präktig kajuta och äter utmärkt (sterlet m.m.) till mycket facila priser. Båten fortsatte sedan till Astrakan. Det var just fru Jacobsons reseroute och det hade ju passat bra om hon varit med.

Härifrån Samara har jag farit vida omkring och varit i Ufa och till foten av Uralbergen och haft det sometimes very bad och blivit halvt uppäten av vägglöss. Jag har vistats bland tatarer, basehkirer, mordviner och tjuvascher och de voro alla lika med avseende på vägglöss. Där hade ej heller varit roligt för Filip, ty det var ock mycket gråsuggor, vanligen under matkärlen och i desamma iakttogs ej sällan spillning efter möss.

Det är alltid mycket bättre att resa i rent ”vilda” trakter där man är expeditionsutrustad och har sin egen bädd och sin egen mat än sova i dylika folks sängar och äta deras mat i deras kärl. Mestadels om nätterna fick jag fly ut i åkdonet och övernatta där. M.a.o. jag sov nästan ingenting på hela tiden och höll på att förlora allt jag ”lagt på” mig av hälsa under sommaren.

Nu har jag en tid haft Samara till huvudkvarter och författat mina beskrivningar. Här är ett pampigt hotell där jag har ett rum för mig själv utan andra kamrater än syrsor och dem är jag ej rädd för och de är trevliga och anfalla endast mina astrakaner, varav jag naturligtvis ständigt ligger inne med förråd.

Hur har du det med dina astrakaner – det är väl knapert? Även här är ett dåligt fruktår och äpplen är dyra – 10 kopek skålpundet, oaktat jag befinner mig just i Rysslands förnämsta äppledistrikt, där bönderna överallt slagit sig på äppleodling.

I morgon slutar jag här och far till Jacobsons distrikt – kirgissteppen, norr och nordväst om Aralsjön och då börjas det igen; men jag har nu köpt mig en säng – säng med bäddläder och allt är inrevat i en liten handväska som jag ledigt kan bära i näven. Jag har en ryss med mig som skall göra inmutningar för Bolaget på de ställen som kunna ifrågakomma. Jag kommer så nära som 15 mil ifrån Ing. Jacobsons verksamhetsfält men jag kommer nog ej att sticka över dit för det blir antagligen på hästryggen och då gör jag aldrig andra avstickare än de allra nödvändigaste. Därifrån fortsätter jag till Centralasien, Taschkent och Kokandtrakterna så det kommer att vara ännu länge. Har Filip börjat äta gröt om kvällarna än? Tag ut ålarna ur byttan och lägg dit rågmjölsgröt i stället så gör du honom troligen en stor tjänst. Kunde du taga dig till apoteket för regn? Du håller väl ett öga på Suttene, men kommer Norr Tingvall att säljas då skulle jag allt vilja vara med på ett hörn?

Med många hälsningar till er båda från tillgivne

Fritiof

St. Petersburg, 13 december 1912

Herr kapten Andersson

Bullaren

Ehuru fullkomligt obekant, anser jag mig böra skriva dessa rader till Eder.

Jag antager att Eder bror, Dr. Andersson, underrättat Eder om att han kort efter sin ankomst hit till Petersburg ganska svårt insjuknade. Det visade sig snart vara nödvändigt för honom att lägga sig på sjukhus, där han nu befinner sig sen ungefär en vecka tillbaka. Jag har besökt honom så gott som dagligen och ger detta mig anledning att skriva till Eder.

Dr. Anderssons läkare konstaterade redan efter ett par dagar nödvändigheten av en operation. Denna ägde rum på lördag och åtminstone så till vida ha gått bra, och några allvarliga farhågor nu egentligen inte föreligga. Tyvärr blir det måhända nödvändigt att företaga ännu en operation. Sjukdomen består i en förträngning av tarmkanalen och var avsikten med operationen att avlägsna den förträngda delen av tarmen. Då emellertid tarmen invid det förträngda stället var starkt svullen (antagligen till följd av någon tidigare sjukdom) kunde detta icke göras nu, utan man måste vänta tills svullnaden i tarmen lägger sig. Under tiden kommer det att visa sig om en andra operation blir nödvändig.

Jag har ansett mig böra skildra saken precis som den förlupit. Jag upprepar emellertid att Dr. Anderssons tillstånd f.n. icke ger anledning till farhågor. Det sjukhus där han ligger är utmärkt och åtnjuter han efter vad han själv sagt mig, en utmärkt behandling. Kirurgen som behandlar honom, Dr. Walther, hör till de mest framstående kirurgerna i Petersburg. Jag skall under de närmaste dagarna åter skriva men ungefär om en vecka måste jag lämna Petersburg.

Jag kommer då att bedja någon av Bolagets övriga svenska tjänstemän att besöka Dr. Andersson och i varje fall underrätta Eder om varje förändring till det bättre eller sämre. Skulle Ni omgående ha något att meddela så är min adress endast, Bolaget Nobel, St. Petersburg

Med utmärkt högaktning

Ragnar Werner

P.S. Efter min avresa kunna eventuella meddelanden sändas till A. Kristoferson

Här tar berättelsen om Frithiof Andersson slut. Frithiof Andersson avled den 20 december 1912 i S:t Petersburg och transporteras den 23 december till sin hembygd där han begravdes i familjegraven.