Ett bsök i Baku 1896

Anton Carlsund skrev ”Ett besök i Baku 1896” många år efter hemkomst till Sverige.

Jag var ingenjör vid Maskinfabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg och skickades till Baku, centrum för naftaindustrien i Ryssland, där bolaget Bröderna Nobel innehade de största anläggningarna och bedrev verksamhet av världsbetydelse. Vi tillverkade i S:t Petersburg maskiner och redskap för denna industri och min uppgift var att sätta mig in i de krav, som våra maskiner hade att fylla. Det gällde ångmaskiner, pumpar, rörarmatur och dylikt.

Baku hade på denna ännu ej direkt järnvägsförbindelse med Petersburg och man färdades då antingen med hästar över Kaukasusbergen – bilar funnos ännu ej – eller med ångbåt över Kaspiska eller Svarta havet. Jag valde routen över staden Novorossisk vid Svarta havet, dit järnvägsresan tvärs genom Ryssland tog fyra dagar och därifrån till staden Batum nära turkiska gränsen med båt. Den stora ångbåten följde kusten längs utlöparna av de höga kaukasiska bergen, vars toppar Elborus och Kasbeck glänste vita över molnen, som här och där fyllde dalgångarna, där de runno likt strömmar och av lokala vindar fördes ned i de varmare r gionerna och fördunstade. Häftiga stormar härskade kring bergstopparna där kölden rådde, medan vid deras fot luften var stilla och ännu sommarvarm i mitten av oktober. På det kristallklara vattnet gick långa dyningar, delfiner följde båten, dykande under fartyket eller hoppande över vågorna och i väster utbredde sig havet så långt ökat nådde. Det var en härlig sjöfärd och nästa morgon kommo vi fram till Batum, där stora fartyg inlastade oljorna från Baku och förde dem till Europas många länder.

Batum gjord ett orientaliskt intryck, vegetationen ar yppig, här och där med palmer och olivträd. Befolkningen bestod av turkar, georgier, armenare och andra kaukasiska folkslag, varav det lär finnas 28 olika raser och man såg typer, som påminde om gamla testamentets patriarker och kunde ha stått modell för Dorés teckningar till Bibeln.

Från Batum fanns järnväg direkt till Baku på vilka oljorna transporterades i cisternvagnar, som fyllde hela hamnområdet. Järnvägen följde med dalgångarna i bergskedjan och slingrade sig mellan tunnlar uppför sluttningarna, vars branta stigningar bildade vilda landskap eller kantades av vingårdar, som i terrasser stego emot höjden och avslutades av hålor utgörande de lådformade boständer i vilka innebyggarna bodde. Marken bestod av sand och lera, bevuxet av gräs, som ofta var förtorkat, men avbetades av får och getter. Ställvis växte stora skogar, andra partier visade öde stepper med endast enstaka träd. I närheten av staden Tiflis vidgade sig dalgången i vars mitt den lergula floden Kura slingrade sig och vilken järnvägen sedan följde ända till Kaspiska havet. Vid stationerna kunde man köpa massor av frukt, päron, druvor, arbuser, gurkor osv till billiga priser av män i höga pälsmössor och livrockar med kinschaler i bältet. Alla bergsbor tycktes bära detta vapen.

Emot aftonen anlände jag till Baku, där jag mottogs av mina kamrater, som varit anställda på fabriken i Petersburg och av naftabolagets tjänstemän, som varit på besök hos oss. Innan jag går vidare i min berättelse skall jag nämna några ord om Baku och naftaindustrin där.

Baku ligger vackert vid en bukt av Kaspiska havet, som påminner om bukten vid Neapel och består av den gamla staden, omsluten av en hög stadsmur av gammal ålder och där utanför den moderna staden med raka breda gator och parkanläggningar, samt norr därom fabrikerna och oljeraffinaderierna. I den gamla staden med slingrande gator, fyllda av stånd med handelsvaror, trängas folk av alla slag i de s k basarerna, där männen sitta på gatan mellan sina högar av frukt o s v och av redskap, smycken och mattor, som de under höga rop utbjuda och sälja efter ivrigt prutande. Vackra sidentyger, schalar av finaste ylletråd, som kunde dras genom en fingerring, silverarbeten i filegrand, knivar med utsmyckade handtag, läderarbeten av alla slag voro begärliga för turister och främlingar. Men längre upp i staden fäste sig blicken vid lämningarna av det gamla shahpalatset, vars ädla moriska sil ännu talar om den kultur, som på sin tid förefanns i muhammedanernas riken och vars spår ännu kan skönjas hos befolkningen. Ett ståtligt sådant minne är lämningarna efter templet över Tamerlans grav i Samarkand i Turkestan på andra sidan Kaspiska havet, av vilket jag har en vacker bild. De mäktiga gamla murarna kring Baku äro även verkliga sevärdheter.

Fabriksstaden i norr med oljeraffinaderierna, där destillationspannorna ligga i rader under bar himmel med sina kylanläggningar, från vilka ångorna bolma och skorstenarna utsända rök, kantas av stora runda plåtcisterner för oljor av alla slag, från vilka rörledningar gå ned till hamnområdet vid havet, där stora tankfartyg ligga vid utskjutande pirer och mottaga i sitt inre oljorna för att föra dem över havet till Astrachan vid Volga mynningen.

Ytterligare mot norr efter kusten ligger Villa Petrolea med trädgårdsanläggningar, i vilka Nobels tjänstemän ha sina bostäder med öppna verandor och ett stort klubbhus och tennisplaner. Här levde en stor koloni med inslag från Sverige, Finland, Ryssland och andra europeiska länder, men även från Persien, Armenien och övriga kaukasiska folkslag, en brokig samling, där alla umgicks vänskapligt och fritt, tack vare den humana anda, som Nobelarna förstått att uppamma i sina företag och som var en av de förnämsta orsakerna till deras framgång.

Norr om Baku ligger det område, där de stora oljefälten utbreda sig på den i Kaspiska havet utskjutande udden Abscheron. Här förekom sedan långa tider olja i jordgroparna och gaser strömmade ut, som voro antändbara. Vid byn Surachani förefalls ett gammalt tempel, byggt av eldsdyrkarna, Zoroasters efterföljare, där en evig låga brann och där nu ett tempel återställts, som omgives av en tempelgård med manshöga murar och där då och då lågorna tändas, som kasta ett magiskt sken över den öde steppen. Detta tempel har blivit en symbol för naftaindustrin och återfinns på en plakett över Nobelverken med påskrift: Ignis, mundi, lumen, vitae focus vilket torde betyda elden, världens ljus, livets centrum. Det är en dyrkan till solen, ljuset och elden, som allt levande bär inom sig.

På 1800-talet började man taga vara på naftan och använda den för eldning samt genom destillation framställa bensin och fotogen för belysning och mitten av århundradet byggdes mindre destillationsverk i Baku, dit rånaftan transporterades i läderpåsar på kamelryggarna eller i tunnor på höghjuliga kärror med hästar. Det var ett avstånd på ungefär en vil och transporten ställde sig dyr, men var en viktig inkomst för befolkningen i kringliggande byar. När Nobels på 1870-talet ersatte denna transport med rörledningar och pumpar uppstod oro bland tartarerna och man måste skydda rören för skadegörelse och hålla beväpnade vakter tills befolkningen funnit andra inkomstkällor.

Nafta befann sig i jordlager, mer eller mindre djupt under markytan och för att komma åt den måste man borra djupa hål i marken, som bestod av sand och lera, och utkläda dessa med järnrör, som neddrevos i jorden. Först byggdes ett torn av trä likt en fyrkantig pyramid, försett med en blockskiva i toppen över vilken en stållina löpte från ett hissverk, som befann sig på marken under tornet med hjälp varav de instrument arbetade, som knackade ut hålet för rören, dessa nitades undan för undan vid varandra och sänktes tills de nådde naftalagret. Detta befann sig till en början några hundra meter under marken, men med åren blev djupet allt större och uppgår nu till tusentals meter. Av jordtrycket drevs naftan i höjden och steg ofta till jordytan eller sprutade som en fontän i luften, men vanligen måste den pumpas ur brunnen, vilket sker medelst långa öskar, som sänkas i hålet medels hissvieret och tömmas i rännor, som leda till någon naftagrop i närheten. Detta är ett tidsödande arbete, som bedrives dag och natt.

På det stora borrfältet Balachani, där min vän Sixtus Peterson var chef och hos vilken jag bodde några veckor, fanns hundratals borrtorn tillhörande olika firmor, varav större delen tillhörde Nobels. Med sina ångpannehus, pumpanläggningar, cisterner och boningshus utgjorde det hela en stad på många tunnland och hudradetals arbetare. Över hela området löpte rörledningar med ventiler och pumpar, vanligen under bar himmel och utlades på några dagar, för att sedan flyttas till andra ställen, allt efter behovet. Här och där funnos sjöar av nafta mellan tornen och jordvallar voro uppkastade för att instänga den, till naftan kunde pumpas till någon av de stora cisternerna, som befunno sig inom området. Men bättre än med ord återges dessa förhållanden av de många bilderna i de böcker över Bakuanläggningarna, som jag kan visa.

När en naftabrunn nådde oljeskiktet visste man ej om den skulle slå, d v s om det skulle bli en fontän eller en vanlig brunn. En fontän kunde slunga väldiga naftamassor i luften och det var ett svårt problem att uppsamla denna massa, som kunde fall som ett regn över stora områden eller fördunsta och bortföras av vinden. Denna färska nafta var ganska varm och rik på bensingaser, som lätt kunde antändas. Om så skedde uppstod en eld, som var nästan omöjlig att släcka på grund av den stora hettan och kunde sprida sig på den oljedränkta marken och bränna upp allt brännbart i omgivningen. En fontän kunde betyda en förmögenhet, om man lyckades rädda naftan, men en ekonomisk katastrof, om elden bröt lös. För att hindra fontänen att slå upp i luften förseddes därför ofta borrtornen med en tjock järnplatta, som kunde skjutas in några famnar över rörmynningen, mot vilken strålen studsade, så att naftan rann ner på marken. Kring tornet uppkastades jordvallar och samlingsgropar för naftan, där pumpar och rörledningar utlades för att pumpa dem till de stora cisternerna. Härvid klev männen ned i naftan som i en flod och arbetade med otrolig villighet.

Under den första tiden hade fontäner varit ganska vanliga, men när med åren naftanivån sjönk blevo de allt sällsyntare. Då måste även brunnarna borras djupare och numera borras hålen flera tusen meter ned i jorden. Det kan taga månader och år för att borra ett sådant hål och kostnaderna stiga till hundratusental rubel, så det erfordras stora kapital för att exploatera naftan.

Anton Carlsund berättar sedan om tillkomsten av Bröderna Nobels oljebolag. Carlsund igen:

Ludvig Nobel åtog sig en enorm uppgift, men som han med hjälp av sina medarbetare lyckligt genomförde. Ty han förstod att intressera dessa för sin uppgift och skapa arbetsförhållanden, i vilka de trivdes och han glömde aldrig människan bakom maskinen. Han var också mycket omtyckt av sitt folk, som kände dt som en heder att vara i hans tjänst och detta är ej den minsta orsaken till de snabba framsteg, som naftabolaget gjorde under 1880-talet, då det sköt i höjden och tog ledningen inom naftaindustrin.

Av nästan större betydelse blev vid ingången av 1900-talet dieselmotorn, till vars utbildning jag fick ägna mina krafter, ty i den kunde rånaftan utan destillering direkt förbrännas och numera är motorbränslet kvantitativt större än bensin och oljor.

Men jag måste återgå till min berättelse om besöket i Baku 1896. Efter att ha vistats i staden ungefär en vecka och lärt känna folk och anläggningar där flyttade jag till min vän Sixtus Peterson i Balachani och studerade förhållandena på det stora borrfältet. Peterson hade ett stort hus med stall med hästar. Han hade en tartar till kock och tjänare, som med sin hustru bodde i köksavdelningen, men av henne såg vi endast då och då en skymt, ty hon var beslöjad och fick ej visa sig för män. Vi levde nämligen då ännu i en tid då gamla seder höllos i helg bland muhammedanerna. Mannen lagade maten och hustrun gjorde en del grovsysslor. Hon var hans tjänare, som han köpt av hennes far och således hans tillhörighet. Men förhållandet mellan dem föreföll gott och den bild jag fick av deras liv var ungefär följande.

De voro uppväxta i någon av de omliggande tartarbyarna, där familjerna vanligen voro ganska stora med många barn och fadren utövade sin myndighet. Barnen utgjorde en viktig del av hans förmögenhet, ty de arbetade för familjen. Sönerna hade att valla får och hästar, som betade på steppen eller taga tjänst som förmän eller som arbetare på borrfälten och i fabrikerna. Av sin inkomst hade de att lämna lejonparten till sin far och först när de kunde köpa sig en egen hustru blevo de fria från denna plikt. De sparade därför så mycket som möjligt för att samla en slant och levde billigt, så mycket mer som födan var billig och mest bestod av druvor och frukter, som rikligt förekom i byarna. Döttrarna uppfostrades av mödrarna och fingo visa sig obeslöjade till ungefär åtta års ålder och leka tillsammans med pojkarna av samma ålder. Barnen undervisade av mollan och i varje by fanns en moské, där de fingo koranens bud inpräntade och förrättade sina dagliga böner. Man såg då och då även utanför moskén männen breda tu sina bönemattor och med ansiktet mot Mecka under bugningar till jorden bedja till Allah. När flickorna uppnådde en ålder av ungefär 14 år ansågos de mogna till äktenskap och såldes då av fadren till någon yngling eller man, som ville betala det skäliga priset. De flesta av folket hade endast råd att hålla sig med en hustru, så att monogami var det vanligaste och endast de förmögna kunde köpa sig flera hustrur, vilka helst togos från de ansedda familjerna. Ett harem med flera hustrur förekom därför sällan och vanligen endast i de större städerna och byarna.

Peterson och jag gjorde en gång ett besök i en sådan by ute på steppen, där en man bodde, som ägde en brunn med gott vatten, som han sålde till befolkningen i trakten och bland annat till Petersons borrfält. Vatten är en värdefull vara på steppen och ägaren var därför jämförelsevis rik. Vi foro dit för att betala en större räkning och åkte med Petersons häst över steppen, som var så jämn och hård, att några egentliga vägar en förekom. Byn, som hette Byl-byli, vilket lär betyda näktergal på tartatiska, låg på en grönskande kull med slingrande gator mellan de av murar omgärdade gårdarna, bakom vilka trädgårdar och låga hus dolde sig. I skuggan av murarna sutto rader av män rökande sina pipor och på gatan lekte barn med stenar och benknotor någon slags hopplek. Det var en het solskensdag och antagligen helg i byn. Vi kommo fram till tartarens gård och stannade hästen vid grinden. Då ingen syntes till gingo vi försiktigt in på gården, som var bevuxen med träd, mest syrener och jasminer, men då hörde vi ett livligt pratande på verandan till huset och märkte att vår ankomst försatte människorna på balkongen i oro, stannade vi på gången bakom några buskar.

Vi märkte att en grupp kvinnor med barn funnos på balkongen och bakom buskarna, ivrigt pratande och skrattande. Efter några minuter kom en liten pojke på fyra, fem år fram på gången till oss med några astrar i handen och kvinnorna tillsade honom räcka oss blommorna. Han kom försiktigt och då vi tagit blommorna sprang han med snabba steg tillbaka till kvinnogruppen, som tycktes ha mycket roligt åt upptåget. Men plötsligt försvann alla in i huset och samtidigt kom tartaren med sin vagn till porten och in på gården. Han stirrade förvånad på oss, men kände igen Peterson och denne framförde på stående fot sitt uppdrag. Sedan detta uträttats togo vi hastigt avsked och åkte hem. Detta var mitt första och enda besök i ett harem.

Dagarna voro oftast mycket varma, men nätterna kunde vara kalla. Jag minns en natt då vi åkte över slätten i bländande månsken, som spred sitt silver över hela nejden och kom marken på sina ställen att lysa. De var fläckar täckta av salt, som blivit kvar på sanden efter regntiden, då sjöar bildat sig i fördjupningarna, som sedan torkat ut. Sådana saltsjöar funnos på många ställen ännu på steppen, kantade av förtorkat gräs.

Sixtus Peterson berättade, att det hade sina vanskligheter att vara chef på ett borrfält. Då och då inträffade olycksfall och ingenjörerna voro ansvariga om någon arbetare skadades. Vid ett tillfälle hade ett olycksfall inträffat, då en man fått en allvarlig skada och då orsaken ansågs bero på bristande skyddsanordningar vid hissen blev Peterson dömd till 10 dagars fängelse. Arbetsskyddslagarna i Ryssland voro stränga och straffet fick ej utgå i böter, varför han erhöll fängelsstraff. Fängelset låg på södra udden av Baku-viken och fångarna bestodo av tjuvar, mördare och folk av alla slag, med inslag av en del ”bättre folk” ur medelklassen. Men regimen var långtifrån sträng och fängelsedirektören tillät, att Petersons kamrater i Baku fick göra besök på aftnarna medförande mat och dryck och i direktörens våning spela kort och roa sig några timmar, varefter Sixtus fick återvända till sin cell. Han hade haft en trevlig tid och fått vila sig grundligt.

Vidare berättade han, att stölder av instrument m m hade varit ganska vanliga på borrfälten. Man fall emellertid en mycket enkel metod att oskadliggöra sådana i det man anställde nattvakter av män, som bodde i de omgivande byarna och gjorde dessa ansvariga för verktygen, som förkommo. Om en sedan sådana försvunno, dröjde det ej många nätter förrän de åter påträffades och i annat fall stal vakterna sådana från annat håll och förråden voro alltid kompletta.

Tartarerna hade sin egen hederskodex och man kunde lita på dem, då de voro i ens tjänst. Men hämnd för oförrätter ingick i deras rättsuppfattning och detta var vanligen orsaken till de mord, som då och då förekom. Sådana mördare kunde i många fall vara mycket aktningsvärda individer och dugliga arbetare.

Efter besöket på borrfälten stannade jag några veckor i Baku på destillationsverken och i Villa Petrolea. Där deltog jag i det trevliga kamratlaget, som satt sin prägel på livet i kolonin. Jag minns en utflykt med ett av bolagets ångbåtar på Kaspiska havet, en söndag då alla voro lediga. En av bolagets ingenjörer hade varit i Wien och gift sig med en änka med två söta döttrar och denna familj välkomnades nu till Baku av hela kolonin. Efter den trevliga båtfärden samlades alla i klubben till gemensam middag, som fortsatte med samkväm långt fram på småtimmarna. Den glada änkan från Wien ledde sången och tog alla med storm, åtminstone männen, men jag tror Bakufruarna kände sig oroliga över att bli ställda i skuggan av den vackra frun som damp ner i deras krets.

Ett centrum för kamratkretsen var på denna tid Dr Fegreaus, jordgubben kallad, därför att han var bolagets geolog. Han hade på sin studenttid i Uppsala tagit initiativet till Svenska Turistföreningen och var känd för sina roliga historier, som han framförde på sin gotlandsdialekt med godmodig humor. En annan stor vitsmakare var Ingenjör Stigzelius, Stickan kallad, ty det hörde till att alla hade sitt smeknamn. Kamratandan var den bästa och de intelligenta individerna angav tonen. Inga nationella motsättningar förekom och det var en grupp, i vilken alla trivdes.

Jag fick en god vän i Henning Bäärnhielm, som var fabriken Nobels ombud i Baku och där funktionerade som svensk konsul under många år och alltid tog hand om de nykomna svenskarna. Han var en präktig människa, mycket försynt, och gjorde vårt land stora tjänster, men han dog tyvärr kort efter bolsjevikrevolutionen på resa till Sverige med en grupp svenskar, som han lyckades befria ur den fångenskap i vilken utlänningarna då levde.

Jag gjorde min återresa till Petersburg i Bäärnhielms sällskap med båt till Petroffsk, en stad vid Kaspiska havet, dit järnvägen då nådde. Efter några år hade denna linje förts fram längst kusten till Baku och hade sedan direkt förbindelse med Petersburg. Vi uppehöllo oss ett dygn i Grosny, där då nya nafta fyndigheter höllo på att exploateras, belägna i Dagestan i Norra Kaukasus där Nobels inköpt naftafalt. Därefter fortsatte vi med järnvägen direkt till Petersburg, dit jag anlände efter mina sex veckors långa resa, berikat med minnen för livet.